Uppbrott

Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Häromkvällen blev vi bjudna på mat av en vän i hennes lägenhet för sista gången. Längs fönstren stod flyttkartonger redan färdigpackade. Hon är en av ett fåtal vänner och desto fler periferibekanta som just nu är på väg att lämna den här staden.

Uppbrott gör någonting med ljuset och skuggorna och jag påverkas av det. Mina funderingar rör sig kring vart jag själv är på väg. Dels geografiskt, på lokal och regional nivå för att använda föreläsartermer. Lokal: jag inte får bo kvar i min nuvarande bostad hur länge som helst, vilket jag inte heller vill. Regional: jag har aldrig tänkt mig att bo kvar i den här landsdelen hela mitt liv. Om jag ska härifrån har jag alltid sagt att riktningen är söderut. Söderut vill jag, söderut fortsätter jag att säga. Söderut är närmare orten där jag växte upp och människorna som jag var tvungen att lämna för att bli vuxen. Det är i den här staden vi blev vuxna. Det konstaterade vi en annan av dessa ljusa, varma kvällar med mat och samtal.

Jag tycker om den här platsen. Jag kan den ganska bra vid det här laget och i stort sett hela min vänkrets finns här. Uppbrotten påminner mig om att det är just vännernas förtjänst att jag dröjer mig kvar. Kompassnålen slits inte mellan väderstreck utan mellan familj respektive vänner. Det är som en annan kompis så klokt sa, man önskar kanske att ha allt samlat på ett ställe, ett liv som inte är utspritt på olika platser.

Idag var det i alla fall tid för mig att lämna en arbetsplats till förmån för en annan. Ett självtaget beslut till uppbrott för att vidga vyerna inom den stora koloss där jag gör mitt dagsverke. På morgonen hade jag en kladdkaka och blandskivan ”For your eyes only” redo i ryggsäcken men hann inte överlämna något förrän jag fick gräddbakelser och två matchbiljetter till allsvenskan stuckna i handen. Och kramar och lyckönskningar av kollegor jag kommer att sakna. Allt var så fantastiskt trevligt. Till och med personen som ses som den mest respektlöse kom fram som någon slags mysgestalt, gav mig ett rejält handslag och sa att jag alltid är välkommen tillbaka. Det var en sån där dag som kunde få en att tro att all världens olycka och sorg tog uppehåll för en kort stund.

Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Kanske kommer det med regn för att vattna jorden och befria något nytt.

Bild

Mitt inre fotolaboratorium har framkallat den här bilden åtskilliga gånger. Nu ännu en gång. Ett diffust, mörkt landskap där jag går fram. Men det kan lika gärna vara du som går där. Det är du, det är jag. Det är alla och vemsomhelst. Vid min sida går en gestalt klädd i vitt, klädd så för enkelhetens skull måhända. Jesus går vid min sida och nu närmar vi oss bakhållen på båda sidor om vägen. Mörka skuggor spänner sina bågar, skickar iväg svärmar av svarta, förgiftade pilar åt mitt håll. Jesus höjer sin hand. Hans hand är skölden som ska skydda dig och mig. Det är en hand som höjs i kärlek och de hotfulla svärmarna viker åt sidan, skingras, faller som skurar tillbaka på skyttar med ont i sinnet.

En bild är begränsad. Ibland är det som att vi träffas ändå. Djupt. Blödande. Och ibland springer jag iväg på egen hand, liksom i förväg, och tror att jag klarar mig bäst själv. Någon väntar på att få läka såren. Någon följer i spåren, väntar på att få vara vår hjälp igen. Så måste det vara. Jesus, så måste det vara.

Lästips

Än en gång sitter jag på biblioteket och läser Sonic. Anders Dahlbom recenserar de färska återutgivningarna av Nick Caves fyra första skivor.

”Om han [Nick Cave] skrev nihilistisk kaosrock i Stooges’ anda med The Birthday Party låter första kvartettgiven med The Bad Seeds musikaliskt mer som att australiensaren suttit ner med Muddy Waters och Gamla Testamentets Abraham på en vampyrbar i den amerikanska södern.”

Kan man annat än digga en blaska med sådana ordfyrverkerier?

Lördag vecka 16

Det är natt i staden som blivit min. Jag har vandrat längs dess gator idag, in och ut genom dörrar och även längs vattnet ut mot träden, gräset och stigarna. Ibland ensam, ibland inte.

Jag såg Lasse Lindh spela fyra sånger på en liten scen i en skivaffär. En tjej som kanske var där med sina föräldrar lackade ur och utbrast ”Är han så djävla gammal? Fan, vad äckligt” och så gick hon innan artisten ens hade hunnit påbörja sitt första nummer. Det där hängde kvar i luften en stund. Indieflickorna, i gissningsvis gymnasieåldern, stod på första parkett och sjöng ljudlöst med i varenda textrad. Jag är inget fan alls men tyckte han kunde få en chans. Utifrån förutsättningarna var det mer än okej. Och även om allt annat kan kännas tomt poserande och kass är en kort passage i ”Svenska hjärtan” genial hur man än vänder och vrider på den: ”Dom säger att de bästa är tagna, men dom ljuger för vi finns ju kvar”.

Jag besökte några klädbutiker också. Handla kläder är ett nödvändigt ont. Det är en djungel av modeller och prislappar och de från topp till tå felfritt ekiperade expediterna är ju alltid så hjälpsamma men jag vill helst kolla runt själv i lugn och ro. Så även idag. Undvek konsekvent fönsterglasbrillorna med deras blickar bakom. Kanske därför jag gick ut lika tomhänt som när jag kom. Men på annan plats hittade jag tre begagnade DVD-filmer som jag köpte.

Tillbaka hemma såg jag första delen av Ebbe Carlsson-dokumentären ”Ebbe – the movie” medan jag åt. Intressant och sorgligt. Somnade. Vaknade av grannens knackning och följde med ut på promenad. Ivrig sol och kall, klar luft. Vackra speglingar och glitter i vattnet. Cyklade sedan genom staden och uppför en brant backe för att se film med ytterligare en vän. Sedan tillbaka samma väg och lite till, välkomnades in på nästa ställe där jag förlorade en omgång sällskapsspel. Men trevligt ändå. Det är alltid en ära att misslyckas i spel vars idé bygger på imperialism.

Slutligen landade jag åter i hemmet, tacksam för dagen och tänkte att det var länge sen jag uppdaterade min blogg. Klockan 01.17 klistrade jag fast den sista punkten.

Sex

Det sägs att det var de obegränsade mängderna av groupies som fick Weezer’s sångare Rivers Cuomo att till slut skriva låten ”Tired of sex”. Han kunde förstås ha försett världen med ännu en enkelspårig hyllning till den så kallat fria kärleken, vältrat sig i rockmyterna som så många andra artister och musiker före honom. Istället blev det några mycket enkelt formulerade rader som ifrågasätter alltsammans, kastar ut en undran om det inte borde vara något mer.

Sex må vara populärkulturens mest uttjatade tema. Det är samtidigt sällan – för att inte säga aldrig – som det sägs något nytt om det, något som åtminstone lite grann vågar utmana vår tids syn på sex som en konsumtionsvara som vilken annan som helst. Jo, visst har Rebecca St James och några till besjungit äktenskapet som den sexuella samvarons hemvist, men frikyrklighetens välmenande apostlar räknas liksom inte här. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska skriva om ett ämne som är så komplext, som alltid är så lätt att skämta om men lika svårt att närma sig med allvar.

Det är i ljuset av detta som Rivers Cuomo’s text blir den sällsynt insiktsfulla betraktelse som musikindustrin så innerligt behöver. Kanske inte bara den förresten. Man behöver inte ha levt rockstjärnelivet för att känna igen sig - mer eller mindre - när de starka känslorna beskrivs. Det är inte formuleringarna som är styrkan, utan självinsikten. "Tired of sex" har idag drygt tio år på nacken men sätter fortfarande fingret på något väsentligt. Den är skriven av en människa som fått fri tillgång till allt, utnyttjat tillfället och kanske också börjat genomskåda en förvrängning av det som var tänkt att vara något annat.

“I'm tired, so tired
I'm tired of having sex
I'm spread, so thin
I don't know who I am

Monday night I'm makin' Jen
Tuesday night I'm makin' Lyn
Wednesday night I'm makin' Catherine
Oh, why can't I be makin' love come true?

I'm beat, beet red
ashamed of what I said
I'm sorry, here I go
I know I'm a sinner, but I can't say no

Thursday night I'm makin' Denise
Friday night I'm makin' Therese
Saturday night I'm making Louise
Oh, why can't I be making love come true?

Tonight, I'm down on my knees
Tonight, I'm beggin' you please
Tonight, tonight, please
Oh why can't I be makin' love come true?”

Några grejer som gjorde mig glad

Några möjligen triviala grejer gjorde mig glad nyligen. Bland annat att besöka stadens stoltaste secondhand-butik för CD-skivor och DVD-filmer en fredag efter avslutad arbetsvecka. Det var inte i första hand för att jag där hittade Weezer’s skiva ”Pinkerton” och en DVD med Galenskaparna & After Shave till schyssta priser. Nej, det var mötet med butiksägaren i kassan som gjorde besöket guld värt. Han dribblade lite om Weezer-skivans förträfflighet, tackade för mitt inköp och önskade mig en trevlig helg. En enkel gest, men utan den hade fynden i den gula plastpåsen sjunkit drastiskt i värde. Ett sådant ställe återkommer man mer än gärna till.

Jag blev också glad för en ganska spontan filmkväll tillsammans med min granne. Vi såg filmen ”Delicatessen” som jag hade fått av en kompis. Det kan ha varit det bästa vi båda har sett. Nog för att jag håller Jean-Pierre Jeunet’s något mer kända rulle ”Le Fabuleux Destin d’Amelie Poulain” (”Amelie från Montmartre”) som en av mina favoriter, men denna hans debut var faktiskt flera snäpp bättre. De karakteristiska dragen från senare produktioner syns redan här: det skruvade persongalleriet, galghumorn, fingertoppskänslan för detaljer, den hejdlösa fantasin och naturligtvis det oemotståndligt snygga fotot. Min granne och tillika vän och jag insöp allt detta tillsammans med varsin kopp varmt te en måndagskväll. Vardagsglädje.

Dessutom är det glädjande att få uppskattning på jobbet, känna solen mot ansiktet och ha vänner i telefonen, på trottoarerna och utanför dörren. Dessa ting ett axplock av allt jag har att vara tacksam för.

Resumé

Det är inte att det inte har funnits något att skriva om. För det har det. Massor. Ett tag följde allting ett spår som hade kunnat generera en tät följetong av bloggposter. Var började det? Kanske på min arbetsplats. Ja, troligtvis där. Hur stor dos brist på respekt måste människor vara beredda att ta, och var går gränsen för vad man kan acceptera? Frågorna snurrade, jag lät dem rotera fritt under lysrören på min chefs kontor och över soffborden hos mina vänner. Framför allt vände och vred jag på Jesu ord om att vända andra kinden till. De krockade med Annika Norlins textrad i låten ”Sanningsdan”, den som konstaterar att ”vända kinder är det enda jag gjort”. Jag frågade Gud om den där gränsen finns och i så fall var.

Sedan såg jag ett par filmer. Först ”Sophie Scholl”. Därefter ”Valkyria” där Tom Cruise spelar nazistofficeren som sakta men säkert inser att Tysklands största fiende i själva verket är dess ledare Hitler, och att denne måste störtas från makten. Han får med sig ett antal edsvurna som tar ett avgörande steg åt sidan, ut ur de tigande och blint lydande leden. En annan person som tog del i planerna kring det ödesdigra attentatsförsöket mot diktatorn, men som inte förekommer i den utmärkta filmen, var Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var tysk teolog och pastor. Uppenbarligen var han övertygad om att gränsen hade nåtts med nazismen. Något måste göras. Motstånd. Uppror. Ett beslut som kostade honom och alla andra inblandade döden.

Filmerna gav tankarna fortsatt näring. Och en kväll kort därefter stegade en annan teolog, Mikael Hallenius, upp till mikrofonen och höll en brinnande predikan under rubriken ”Får en kristen bli förbannad?”. Att ge en rättvis bild av allt som sades där är omöjligt. Men kontentan var att när man ser att något står i vägen för Guds rike, är det rätt att reagera. Det var av den anledningen Jesus fylldes av vredesmod när han såg varuhandeln i templet och det var därför han gick till handgripligheter. Han beter sig helt oförsvarbart, menar Hallenius, men vi förstår syftet.

Cirkeln liksom sluts och vi är framme vid skrivande stund. Min bild av platsen för min dagliga tjänstgöring klarnar fortfarande, bitar fogas samman till en oftast skön helhet. Jo, vissa människor har uppenbara problem med att behandla sina medmänniskor med respekt, det är sant. De allra flesta klarar dock av det fantastiskt bra, det är också sant.

Gud, om jag ser någon förnedras – var som helst – ber jag om frimodighet nog att ställa mig upp. På rätt sida. Amen.