The comeback

Slutligen återställd. Frisk. Och tacksam? Hoppas det, försöker verkligen vara det. Men det tog tid innan jag verkligen vågade lita på att det var sant. Nu tillbaka på platsen för min dagliga tjänst, små stjärnsmällar av varma välkomnanden i korridorerna. Jo. Tacksam.

Krafterna och livet återvänder. Igår äntligen årets första dopp. Som liten gillade jag inte sommaren. Jag kan fortfarande förstå att den kan göra folk deprimerade och sönderspöade av krav på skönhet och bländande lycka. Men själv har jag slutat bry mig. Jag simmar så långt ut jag vågar och har inget att bevisa för någon. Vattnet är skönt. Jag skulle kunna stanna längre.

Människor avlöser varandra vid mikrofonen. Olika. Alla med sin historia att berätta. Det är stora och små saker men allt på sitt unika vis gripande att lyssna till. En begravning som mot alla synliga odds blivit ljus. Någon som tappat all tro men nu är på väg tillbaka. En annan som berättar om skrik och förtvivlan och böner som startat med ett sträckt långfinger mot himlen. Olika själar i handen på samma kärleksutflödande Gud.

För övrigt tackade jag Honom också för molnen som fick solstrålarna att vilja gömma sig ett tag. Njöt de korta minuterna utan att skämmas. Det är växlingarna som gör skönheten tydligare.

Full of grace

Utsatthet, är ordet som sammanfattar filmen ”Maria full of grace”. Historien om en ung kvinnas desperata väg för att få ihop pengarna hon inte har är välspelad, spännande och griper tag. Efter att ha sett två hollywoodfilmer strax innan är det också intressant hur USA – som i de andra filmerna är hemmaplan – här plötsligt förvandlas till en främmande plats, ett okänt myller av nya människor som inte talar samma språk som filmens huvudperson. Den känslan av alienation är inte det enda som ”Maria full of grace” har gemensamt med ”Lilja 4-ever”. Fler fina paralleller finns även om den här filmen inte innehåller samma slags brutalitet. En film att rekommendera är det i alla fall.

För övrigt är jag trött på att vara sjuk nu. Jag vill bli frisk. Och lära mig att vara tacksam alla de dagarna då allt bara fungerar som det ska.

Film och feber

Minsann, sjuk igen. Den här gången var det magen som fick ta smällen. Snälla grannar har inhandlat blåbärssoppa och cola vilket varit det jag livnärt mig på det senaste dygnet. Och så har jag sett ett par filmer som jag köpte på second hand för ett tag sen, osedda fram tills nu passande nog. Läge för ett par betraktelser på temat rörliga bilder således.

Igår startade jag med dramat ”The cooler”. Stor besvikelse. Visserligen hade jag feber precis som när jag såg ”Romance and cigarettes” men jag tror inte att ens en normal kroppstemperatur hade kunnat rädda den här filmen. William H Macy lirar en snubbe som är anställd för att bringa otur åt gästerna på ett casino i Las Vegas. På papperet får man intrycket av att rullen skulle kunna dra åt komedihållet men resultatet är istället oväntat kallt och ogästvänligt med hårdkokta gangstervibbar. Klart kass faktiskt.

Intressant att fundera över var dock kärleksförhållandet mellan Macy’s huvudkaraktär och motspelerskan Maria Bello’s. Åldersskillnaden dem emellan omnämndes aldrig i filmen även om den var synlig för ögat, men en nyfiken koll på nätet gav informationen att Macy är född 1950 och Bello 1967. Macy gör ju även huvudrollen i thrillern ”Panic” där han inleder ett förhållande med Neve Campbell’s rollgestalt. Campbell är sex år yngre än Maria Bello, you do the math. Nyligen såg jag även filmen ”Shopgirl” där Steve Martin lyckas charmera Claire Danes. Mellan dessa skådisar skiljer det 34 bast.

Så vad är då min poäng med dessa matematiska beräkningar av åldersskillnader i Hollywood? Jo, det anmärkningsvärda är att antalet år två älskande emellan aldrig omtalas som något uppseendeväckande så länge det är mannen som är den äldre parten. Åt motsatt håll verkar det dock vara något som måste strykas under. Jag hittar egentligen bara ett exempel i skrivande stund och det är bioaktuella ”The Reader” som jag ännu inte sett. Jag menar, där verkar det ju vara en betydande del av filmens intrig att kvinnan (Kate Winslet) inleder ett förhållande med en flera år yngre man (David Kross). Det ska liksom vara en kittlande detalj i berättelsen och något som absolut omnämns vid varje officiell förhandstitt. Egentligen är det väl på samma sätt i verkligheten – en betydligt äldre kvinna i ett parförhållande ger fler höjda ögonbryn än en dito man. Väldigt egendomligt ju mer man tänker på det, liksom mycket annat av traditionellt tänkande omkring oss.

Nåväl, idag såg jag ”Timmarna” som ju unisont höjdes till skyarna när den kom för några år sen. Och visst var den grymt välspelad men också bra mycket tyngre än jag hade väntat. Jobbig rentav. Kan jag skylla på min konvalescens eller har jag tappat stinget när det gäller att beskåda djupa dramer? Hur som helst, intressant var att Julianne Moore’s rollfigur här var snarlik den hon gjorde i ”Far from heaven”. I båda fallen gestaltar hon en själsligt kämpande kvinna på 50-talet, gråtandes i smyg bakom välputsade medelklassfasader. Henne delhistoria i ”Timmarna” var den som grep mig mest och hade något jag inte fann i ”Far from heaven”. Frågan är om någon kan le med så sorgsna ögon som Moore gör här. Starkt. I övrigt en film där flera scener dröjer sig kvar långt efter avslutad speltid.

Återstår gör nu en film av den inköpta lågpristrissen. Jag känner mig upplagd för nåt lite mer lättviktigt den här gången men chanserna till det är nog minimala eftersom baksidestexten på ”Maria full of grace” skvallrar om något helt annat. Återkommer kanske i ärendet senare. Men först några fler muggar blåbärsfärgad aktiv bakteriekultur och avslagen cola.

Baserat på en verklig händelse

Att rensa luften är jobbigt. Hur nödvändigt det än må vara är sista steget kusligt att ta. Det skakar och bultar, men varje gång resultatet blir som idag vet man i hela sin kropp och själ att det är värt alltsammans. Likt en märklig kedjereaktion spred det sig vidare och gjorde syreupptagningen lättare för ännu fler. Glädje!

– Tack! Du hör uppenbarligen bön, sa jag till Gud på kvällen.
Han log vänligt till svar.
– Klart jag gör! svarade han, och fick det att låta som den mest självklara sak i världen.

[Matteusevangeliet 7:7]

Nationaldagen

Sveriges nationaldag är markerad med rött i kalendern. Jag jobbade bort halva dagen, märkte inget, firade inte. Det här med nationaldagsfirande, patriotism och liknande har jag faktiskt aldrig riktigt begripit mig på. Okej, lokalpatriotism är en sak – jag anser naturligtvis att Västergötland är lite, lite bättre än alla andra landskap. Men skämt åsido, detta att ha sin identitet i ett land, en nation – vad går det ut på? Vad är det man ska känna?

Kanske är det att jag inte är född här som försvårar det hela. Jag bodde mina första månader i ett land jag inte kommer ihåg och inte har några kulturella kopplingar till – Sverige är det enda land jag minns och lever i – men ändå påminns jag då och då om att jag skiljer mig från andra genuint svenska människor. Detta har framför allt blivit tydligt de gånger jag varit utomlands. ”Vad kommer du ifrån?” frågas det. ”Sverige” svarar jag, utan att tänka efter, utan att lägga något som helst medvetet statement i det. Ibland nöjer sig den frågande med svaret men ibland anses mitt svar som märkligt. ”Så vitt jag vet är svenskar blonda och har blå ögon” sa en man i England med torr stämma. Jag träffade honom bara en gång.

Det är kanske häri det ligger. Kan man inte helt naturligt kalla sig svensk men inte heller känner sig bekväm med något annat landsepitet, då bryr man sig till sist inte om att identifiera sig med något som har med nationalitet att göra överhuvudtaget. Det blir bara förvirrande. Folk får gärna klä in allt de har i flaggor och vara stolta över sitt land, det stör mig inte men jag har likväl svårt att förstå grejen. Jag kan inte se att jag har min identitet i något sådant. Det är nog som en kollega på jobbet sa i en liten diskussion om geografiskt ursprung: ”Det viktigaste är att bara vara människa”. Och drar jag mina tankar ännu längre landar jag slutligen – ännu en gång – i att det viktigaste för varje människa är att veta att hon är älskad av Gud. Den enda identiteten värd namnet.

Romans och cigaretter

Hur tänkte John Turturro här? Jag sitter och ser hans film ”Romance and cigarettes”. Är det bara den stigande febern som gör att jag inte kan uppskatta scenerna som rullas upp? Det rister i kroppen och efter en timme pallar jag inte mer utan måste lägga mig. Tittar då och då upp på dataskärmen där filmen fortfarande pågår. Genom dimmorna noterar jag att historien tycks ändra karaktär.

Idag är dagen därpå, kroppstemperaturen är lägre, huvudet klarare och jag ser om filmen. Nej, det gick visst inte att bara skylla på febern. Jag konstaterar att sista halvtimmen räddar ”Romance and cigarettes” från ett verkligt haveri. Första två tredjedelarna är en parad i sexfokuserad dialog, eller ska vi kanske mer rättvist kalla det sexistiskt inspirerat fokus på samlags- och könsorgansdetaljer (vilket man lyckats sopa undan i den officiella trailern). Det ska förmodligen vara roligt men blir bara billigt och fantasilöst. Med få undantag känns dessutom sång- och dansnumren – som borde vara filmens sanna triumfkort – något slarvigt iscensatta. Trist, inte minst med tanke på det koppel av slipade skådisar som tar plats i filmen – Susan Sarandon, James Gandolfini, Kate Winslet, Christopher Walken och min favvis Steve Buscemi.

Men sista delen är som sagt markant annorlunda. Hysterin och vulgariteterna lägger sig. In träder istället långsamma, inkännande tagningar med få ord men desto mer djup och allvar. Filmen blir för första gången gripande. Till och med vacker. Man känner med rollkaraktärerna. Och när eftertexterna rullar frågar jag mig ännu mer än tidigare: Hur tänkte John Turturro här?

Tankar på kvällen den sjuttonde maj

Kvällshimlens nyans av blått är alldeles bedårande. Luften tycks fylld av en märkvärdig blandning av frid, nytt och förväntningar. Jag har inte andats den på sju timmar, kanske ännu längre.

Idag flyttade vår vän. Jag hade nog inte riktigt tagit in att det faktiskt skulle hända, förrän det verkligen gjorde det. Överraskande när vi först fick höra om det, påtagligt och verkligt när det till sist bara blev timmar kvar. Vemod under vårsolen. Och det är alltså fullt möjligt att lämna den här staden. Ett modigt steg och en hisnande tanke.

Jag glömde något, men kom på det i morse. Det är viktigt att blicka tillbaka. En människa är aldrig separerad från sin historia. Men jag tror det gäller att blicka tillbaka på rätt sätt. Ibland har jag babblat för mycket utan att fokusera på det som verkligen betytt något. Det som gjort att jag kommit vidare och är den jag är idag. Det är det viktiga. Allt som hände på vägen finns där också, kvar som minnen och märken, men det är vart det ledde och leder som betyder något.

Ingen annan än Du hade kunnat göra allt det där för mig. Ingen annan än Du gör att det fortsätter. Du finns i kvällshimlen, i luften och vännerna. Du har alltid funnits där, och när jag vänder mig om och ser tillbaka på spåren ser jag hur Du lät en punkt leda vidare till en annan, ibland genom vad som liknar omvägar, men ändå – framåt.

Tack Gud, för den här dagen. Tack för allt. Imorgon börjar någonting nytt. Så är det kanske alltid.