Libertate

I natt var jag tillbaka i Rumänien. Miljöerna stämde inte riktigt, och där fanns personer jag inte kände igen, men jag visste ändå av myllret av glada ansikten att jag var tillbaka. Någon började sjunga inledningsstroferna till en sång och på några sekunder var vi alla igång och sjöng det välbekanta stycket tillsammans, med rörelser och hela baletten. Några smått bisarra – och drömtypiska – händelser senare vaknade jag i min säng i Sverige igen.

Det har gått ungefär två veckor sedan jag kom hem på riktigt från landet i Östeuropa. Hemkomsten går lättare för varje år jag gör den här resan, det är tydligt. Vilket sannerligen är på gott och ont. Att det går lättare att återanpassa sig till välfärdssamhället, i-landsproblemen och lyxen känns inte direkt som något att vara stolt över. De som blivit mina vänner är kvar i en annan värld. Eller nej, det är samma värld och milen övervinns med lågprisflyg och minibussar numera. Ändå är allt så annorlunda när vi kliver ur fordonet. Plötsligt råder andra villkor. Mina vänner har lämnats övergivna i det orättvisa spruckna, de lever i det varje dag, och vem ska visa dem vägen ut ur lögnerna om dem? Ibland förstår jag att Gud ångrade sig och ville börja om hela skapelsen. Jag skulle själv vilja spränga all svekfull betong i luften och ta er härifrån.

För varje besök här snappar jag upp nya detaljer om landet. Helhetsbilden träder inte fram under en enda resa. Några dagar efter avslutat läger färdas vi på slingrig, ojämn asfalt genom skogen och en person som sedan flera år tillbaka viger sitt liv åt att vara här och sprida Guds kärlek bland ungdomarna, berättar om situationen. Om korruptionen som förekommer på alla nivåer i samhället. Om romerna som alltid får vänta till sist i ett väntrum på vårdcentralen. En annan röst säger att hela det här landets befolkning är bestulen. Genom historien ett bestulet folk. De försöker fortfarande återhämta sig efter en diktator som omvandlade deras pengar till guldkranar i sitt eget palats. Den epoken är förbi men än idag finns i de styrandes led vissa individer som stod nära samma diktator. Där vår bil skakar fram under trädkronorna känns maktens skuggor plötsligt närvarande likt slottet i Franz Kafkas roman. Lika ständigt närvarande – och onåbara.

Men det är för de små människorna vi har tagit oss hit. De som Jesus uppmanar oss att inte förakta. De är exalterade när de möter upp oss i en buss med slitna säten, vi stiger på och reser än en gång tillsammans längs majs- och solrosfälten, fortsätter uppför branterna och stannar till sist i skogsgläntan med de vackra vyerna. Här försöker vi skapa nån slags oas där barnen och ungdomarna ska få andas frisk luft, kärlek, frihet. Libertate. Vi samtalar, leker, sjunger, åker linbana, snickrar musikinstrument, spelar upp draman och kastar vattenballonger på varandra. Det finns tusen saker jag skulle vilja säga. Jag vill att varenda en av dem ska förstå och känna på insidan att Gud älskar dem gränslöst och att allt annat som den här världen säger om dem är fel. Ibland får man bara sammanfatta allt det där i en kram.

Vi är här för att ge, men en vän som är med på resan brukar säga att det också är barnen som ger och lär oss lägerledare en massa saker. Den insikten blir slående när en tolvåring vill be för några av oss på lägrets sista dag. Vuxna och resonliga som vi är börjar vi prata om allt som måste göras innan bussen kommer, vi måste hinna packa allt, städa lägerplatsen och så vidare. Men pojken insisterar, och det är självklart att han ska få be. Han sluter ögonen, knäpper händerna och börjar tacka Gud för var och en av oss, vädjar om välsignelser och beskydd över våra liv och resor hem. Orden flödar ur honom på ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag själv varit i närheten av. Och tiden stannar överrumplad till i en stund av helighet.

”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” [Matt. 18:10]

Alltid ett soundtrack

Ett personligt gammalt favvoband, Sonic Surf City, återförenades nyligen och gör i sommar en handfull spelningar i Sverige och Spanien.

Jag upptäckte Sonic Surf City nån gång när jag gick på gymnasiet eller om det var tidigare. Hörde fragment av en radiosänd konsert där gruppens sångare mellan två låtar lite lagom blasé förklarade att ”här kommer mer punk”, vilket det mycket riktigt också gjorde. Deras brygd av lika delar Beach Boys och Ramones kändes så självklar att jag kort därefter införskaffade fullängdsalbumet ”Life’s a beach”. På den vägen är det.

Sonic Surf City var ett provocerande gäng. Provocerande på så sätt att de representerade en slags vykortsverklighet där livet är en enda lång sommar med ständigt solsken, ändlösa sandstränder, fnittrande tjejer i bikini och tuffa grabbar med surfingbrädor. Det var fullkomligt platta texter med stereotypa könsroller i technicolor. Genom att sammanföra dessa med en sällsynt känsla för catchy melodier blev Sonic Surf City de kanske främsta frambringarna av sorglösa sommarhits vi någonsin haft i det här landet. Vilket Rix FM förstås aldrig hade en aning om.

När bandet sedermera tog farväl påstods det i ett fanzine att Ola Hermansson, som skrivit alla gruppens låtar, egentligen inte alls tyckte om sommaren. Oavsett sanningshalten var det förstås ett extremt intressant påstående. För om det stämde, vad var det i så fall egentligen vi suttit och lyssnat på? Ren och skär ironi? Tvärtomtexter skrivna i någon form av terapeutiskt syfte? Jag hörde aldrig ryktet vare sig dementeras eller bekräftas men än idag ligger det som ett filter över varje låt jag hör med Sonic Surf City. Och faktum är att det tillför lyssningen en extra dimension. Låtarna blir på detta vis långt mer intressanta än de var från början.

Nu har en kärna av det forna gänget alltså återförenats, och frågan är förstås om jag ska bemöda mig att äntligen se dem live eller om de ska få fortsätta att bara vara svensk 90-talsnostalgi på en bit rund plast. Gamla hjältars återföreningar är ju ett riskmoment i sig. Oavsett vilket, för min del får mysteriet kring frontmannens inställning till sommaren gärna förbli olöst. Efter alla dessa år är det kanske egentligen det enda som får mig att fortfarande stå ut med det här bandet.

The comeback

Slutligen återställd. Frisk. Och tacksam? Hoppas det, försöker verkligen vara det. Men det tog tid innan jag verkligen vågade lita på att det var sant. Nu tillbaka på platsen för min dagliga tjänst, små stjärnsmällar av varma välkomnanden i korridorerna. Jo. Tacksam.

Krafterna och livet återvänder. Igår äntligen årets första dopp. Som liten gillade jag inte sommaren. Jag kan fortfarande förstå att den kan göra folk deprimerade och sönderspöade av krav på skönhet och bländande lycka. Men själv har jag slutat bry mig. Jag simmar så långt ut jag vågar och har inget att bevisa för någon. Vattnet är skönt. Jag skulle kunna stanna längre.

Människor avlöser varandra vid mikrofonen. Olika. Alla med sin historia att berätta. Det är stora och små saker men allt på sitt unika vis gripande att lyssna till. En begravning som mot alla synliga odds blivit ljus. Någon som tappat all tro men nu är på väg tillbaka. En annan som berättar om skrik och förtvivlan och böner som startat med ett sträckt långfinger mot himlen. Olika själar i handen på samma kärleksutflödande Gud.

För övrigt tackade jag Honom också för molnen som fick solstrålarna att vilja gömma sig ett tag. Njöt de korta minuterna utan att skämmas. Det är växlingarna som gör skönheten tydligare.

Full of grace

Utsatthet, är ordet som sammanfattar filmen ”Maria full of grace”. Historien om en ung kvinnas desperata väg för att få ihop pengarna hon inte har är välspelad, spännande och griper tag. Efter att ha sett två hollywoodfilmer strax innan är det också intressant hur USA – som i de andra filmerna är hemmaplan – här plötsligt förvandlas till en främmande plats, ett okänt myller av nya människor som inte talar samma språk som filmens huvudperson. Den känslan av alienation är inte det enda som ”Maria full of grace” har gemensamt med ”Lilja 4-ever”. Fler fina paralleller finns även om den här filmen inte innehåller samma slags brutalitet. En film att rekommendera är det i alla fall.

För övrigt är jag trött på att vara sjuk nu. Jag vill bli frisk. Och lära mig att vara tacksam alla de dagarna då allt bara fungerar som det ska.

Film och feber

Minsann, sjuk igen. Den här gången var det magen som fick ta smällen. Snälla grannar har inhandlat blåbärssoppa och cola vilket varit det jag livnärt mig på det senaste dygnet. Och så har jag sett ett par filmer som jag köpte på second hand för ett tag sen, osedda fram tills nu passande nog. Läge för ett par betraktelser på temat rörliga bilder således.

Igår startade jag med dramat ”The cooler”. Stor besvikelse. Visserligen hade jag feber precis som när jag såg ”Romance and cigarettes” men jag tror inte att ens en normal kroppstemperatur hade kunnat rädda den här filmen. William H Macy lirar en snubbe som är anställd för att bringa otur åt gästerna på ett casino i Las Vegas. På papperet får man intrycket av att rullen skulle kunna dra åt komedihållet men resultatet är istället oväntat kallt och ogästvänligt med hårdkokta gangstervibbar. Klart kass faktiskt.

Intressant att fundera över var dock kärleksförhållandet mellan Macy’s huvudkaraktär och motspelerskan Maria Bello’s. Åldersskillnaden dem emellan omnämndes aldrig i filmen även om den var synlig för ögat, men en nyfiken koll på nätet gav informationen att Macy är född 1950 och Bello 1967. Macy gör ju även huvudrollen i thrillern ”Panic” där han inleder ett förhållande med Neve Campbell’s rollgestalt. Campbell är sex år yngre än Maria Bello, you do the math. Nyligen såg jag även filmen ”Shopgirl” där Steve Martin lyckas charmera Claire Danes. Mellan dessa skådisar skiljer det 34 bast.

Så vad är då min poäng med dessa matematiska beräkningar av åldersskillnader i Hollywood? Jo, det anmärkningsvärda är att antalet år två älskande emellan aldrig omtalas som något uppseendeväckande så länge det är mannen som är den äldre parten. Åt motsatt håll verkar det dock vara något som måste strykas under. Jag hittar egentligen bara ett exempel i skrivande stund och det är bioaktuella ”The Reader” som jag ännu inte sett. Jag menar, där verkar det ju vara en betydande del av filmens intrig att kvinnan (Kate Winslet) inleder ett förhållande med en flera år yngre man (David Kross). Det ska liksom vara en kittlande detalj i berättelsen och något som absolut omnämns vid varje officiell förhandstitt. Egentligen är det väl på samma sätt i verkligheten – en betydligt äldre kvinna i ett parförhållande ger fler höjda ögonbryn än en dito man. Väldigt egendomligt ju mer man tänker på det, liksom mycket annat av traditionellt tänkande omkring oss.

Nåväl, idag såg jag ”Timmarna” som ju unisont höjdes till skyarna när den kom för några år sen. Och visst var den grymt välspelad men också bra mycket tyngre än jag hade väntat. Jobbig rentav. Kan jag skylla på min konvalescens eller har jag tappat stinget när det gäller att beskåda djupa dramer? Hur som helst, intressant var att Julianne Moore’s rollfigur här var snarlik den hon gjorde i ”Far from heaven”. I båda fallen gestaltar hon en själsligt kämpande kvinna på 50-talet, gråtandes i smyg bakom välputsade medelklassfasader. Henne delhistoria i ”Timmarna” var den som grep mig mest och hade något jag inte fann i ”Far from heaven”. Frågan är om någon kan le med så sorgsna ögon som Moore gör här. Starkt. I övrigt en film där flera scener dröjer sig kvar långt efter avslutad speltid.

Återstår gör nu en film av den inköpta lågpristrissen. Jag känner mig upplagd för nåt lite mer lättviktigt den här gången men chanserna till det är nog minimala eftersom baksidestexten på ”Maria full of grace” skvallrar om något helt annat. Återkommer kanske i ärendet senare. Men först några fler muggar blåbärsfärgad aktiv bakteriekultur och avslagen cola.

Baserat på en verklig händelse

Att rensa luften är jobbigt. Hur nödvändigt det än må vara är sista steget kusligt att ta. Det skakar och bultar, men varje gång resultatet blir som idag vet man i hela sin kropp och själ att det är värt alltsammans. Likt en märklig kedjereaktion spred det sig vidare och gjorde syreupptagningen lättare för ännu fler. Glädje!

– Tack! Du hör uppenbarligen bön, sa jag till Gud på kvällen.
Han log vänligt till svar.
– Klart jag gör! svarade han, och fick det att låta som den mest självklara sak i världen.

[Matteusevangeliet 7:7]

Nationaldagen

Sveriges nationaldag är markerad med rött i kalendern. Jag jobbade bort halva dagen, märkte inget, firade inte. Det här med nationaldagsfirande, patriotism och liknande har jag faktiskt aldrig riktigt begripit mig på. Okej, lokalpatriotism är en sak – jag anser naturligtvis att Västergötland är lite, lite bättre än alla andra landskap. Men skämt åsido, detta att ha sin identitet i ett land, en nation – vad går det ut på? Vad är det man ska känna?

Kanske är det att jag inte är född här som försvårar det hela. Jag bodde mina första månader i ett land jag inte kommer ihåg och inte har några kulturella kopplingar till – Sverige är det enda land jag minns och lever i – men ändå påminns jag då och då om att jag skiljer mig från andra genuint svenska människor. Detta har framför allt blivit tydligt de gånger jag varit utomlands. ”Vad kommer du ifrån?” frågas det. ”Sverige” svarar jag, utan att tänka efter, utan att lägga något som helst medvetet statement i det. Ibland nöjer sig den frågande med svaret men ibland anses mitt svar som märkligt. ”Så vitt jag vet är svenskar blonda och har blå ögon” sa en man i England med torr stämma. Jag träffade honom bara en gång.

Det är kanske häri det ligger. Kan man inte helt naturligt kalla sig svensk men inte heller känner sig bekväm med något annat landsepitet, då bryr man sig till sist inte om att identifiera sig med något som har med nationalitet att göra överhuvudtaget. Det blir bara förvirrande. Folk får gärna klä in allt de har i flaggor och vara stolta över sitt land, det stör mig inte men jag har likväl svårt att förstå grejen. Jag kan inte se att jag har min identitet i något sådant. Det är nog som en kollega på jobbet sa i en liten diskussion om geografiskt ursprung: ”Det viktigaste är att bara vara människa”. Och drar jag mina tankar ännu längre landar jag slutligen – ännu en gång – i att det viktigaste för varje människa är att veta att hon är älskad av Gud. Den enda identiteten värd namnet.