Psalm 139:14 / Precious

”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.

En bit in i filmen ”Precious” slår det mig att den handlar om vers 14 i Bibelns 139:e psalm. För ett par veckor sedan hörde jag en predikan utifrån samma psalm, samma vers och tänkte redan då att jag måste skriva något om det. Då handlade det om självbild och att våga se sig själv med Guds ögon, precis som psalmisten David gör i de där raderna.

Här i biosalongen dyker orden upp inför mig igen. De ligger liksom inflätade i berättelsen om Precious som med rätta varit en av de mest omtalade biofilmerna den senaste tiden. Filmen växlar obesvärat mellan brutalitet och sentimentalitet – det är rått och gripande, fasansfullt och vackert omvartannat. Vi är max 10 personer i den nedsläckta lokalen och det råder på något vis en unison känsla av att här skrattar man inte på fel ställe. Koncentrerad tystnad. Jag sitter ensam på min stolsrad med en trotsig gråtklump i halsen.

Och precis som i psalmversen är ärendet här att mana till en värdig självbild. Det handlar om att våga älska sig själv och att aldrig i livet låta omständigheter eller en urspårad världs sinnessjuka människoideal sätta stopp för den självrespekten. Associationerna är förstås bara mina egna - ”Precious” har inga uttalade ambitioner att illustrera en bibeltext, och den fullödiga bakgrundsbilden till psalm 139 känner jag inte till. Men jag kan inte låta bli att se vers 14 som ett budskap från Gud till varje enskild människa om att vi är fullständigt och rakt igenom älskade, och att Hans bild av oss är den enda verkliga och sanna! ”Precious” blir en av många enastående bilder av det.

Efter biobesöket letar jag fram en text som jag skrev någon gång under 2006. Psalm 139 och dess 14:e vers engagerade mig redan då och lär fortsätta göra det. Det må vara förmätet att citera sig själv, men den här natten får det jag skrev för fyra år sedan gå i repris:

Psaltaren är en fantastisk del av Bibeln. Bland de 150 psalmerna lyckas jag alltid hitta någon som passar för aktuell sinnesstämning. I psalm 139 skriver David: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
.....Det låter kanske mest som en dryg och självgod inställning till sin egen varelse, och till den Gud som tacksägelsen riktar sig mot.
.....Jag funderar på den där versen.
.....Jag funderar på vad som skulle hända om alla människor stämde in i den.
.....Om elitism och påtvingat dåligt självförtroende fick gå upp i rök, och alla människor visste att de har rätt att stämma in i Davids tackbön, vad skulle egentligen hända då?
.....Vad skulle det göra med människorna? Vad skulle det göra med samhället?

**** you, **** you very much

Jag köpte loss en DVD-film på second hand häromdagen. Det var Göran Olssons dokumentär om artisten Leila K. För många år sen, gissningsvis strax före 90-talets slut, sändes den på SVT och jag minns att jag såg den på en brusig, svartvit TV som jag hade fått överta av min morfar. Upplevelsen var uppenbarligen tillräckligt stark för att jag nu alltså skulle drista mig till att införskaffa den DVD-utgåva som släpptes 2008. Som en slags sammanfattning av Leila K:s attityd har Göran Olssons gett sin film titeln ”Fuck you, fuck you very much”.

Den som förväntar sig en grundlig genomgång av Leila K:s liv och artistkarriär lär bli besviken här. Filmen utspelar sig nämligen under en väldigt begränsad tidsperiod med början på grammisgalan 1997 där Leila K nomineras till årets kvinnliga pop/rock-artist. Efterspelet blir en skandal där Leila K så småningom vill dra en av landets stora kvällsblaskor inför rätta för en artikel där de påstått att hon urinerat offentligt i lokalerna på Cirkus. Göran Olsson följer den sorgliga och underligt förda kampen med en skakig handkamera.

Jag har inga tydliga minnen av att jag tyckte något speciellt om Leila K under den tid då hennes karriär vandrade jämsides med mitt 90-tal. Men så här flera år senare, med dokumentären för ögonen, kan jag i alla fall se en artist som lyckades få sin personlighet att lysa igenom i den musik hon gjorde. De tidigaste hitsen må ha åldrats produktionsmässigt (debutsingeln "Got to get" släpptes 1989) men Leila K:s sätt att rappa låter där förvånansvärt vitalt och svängigt fortfarande. En del senare material känns märkligare - men aldrig anonymt.

Just Leila K:s personlighet, hennes färgstarka profil, är det man slås mest av under dokumentärens gång. Det är lätt att bara se det nyckfulla, arroganta och cyniska hos henne, det som också blev pressens favoritdelar att sälja löpsedlar på. Men när kameran stillastående i korta sekvenser lyckas fånga en blick som inte flackar anar vi också en människa med mycket mer inom sig. En hel människa, plötsligen avslöjad bakom sarkasmer, rykten och hysteriskt blinkande musikvideos. Och i jämförelse med alla de övriga karaktärer som passerar revy i filmen är det i slutändan inte Leila K som framstår som den mest tragikomiska.

Den ursprunglige basisten i Broder Daniel

Efter en genomtrevlig lunch med en höggravid vän och ett litet studiebesök på hennes jobb, återstod fortfarande en del tid innan mitt jobbpass skulle starta. Jag hamnade därför på stadsbiblioteket där jag ännu en gång nördade ner mig i favvoblaskan Sonic. I ett missat nummer från i höstas fångades min uppmärksamhet av en intervju med Daniel Gilbert.

Daniel Gilbert var med och startade Broder Daniel i den svenska indiebegynnelsen. Idag är han nybliven soloartist, trogen sidekick åt Håkan Hellström och ses dessutom i Augustifamiljen, husbandet i SVT:s På Spåret.

Men det var i Broder Daniel han först korsade min väg. Bandets legendariska debut "Saturday Night Engine" släpptes 1995, och i videon till "Luke Skywalker" lirade Gilbert bas iförd en jacka med USA:s stjärnbanér på. Det räckte för att jag skulle klassa honom som fullständig idiot. Idiotförklaringar och förakt hade jag gott om på den tiden. Broder Daniel släppte skivor på multibolaget EMI vilket förstås också var helt fel. Äkta band låg på små, ickekommersiella skivbolag. En recensent i Borås Tidning gav "Saturday Night Engine" en etta och skrev något om överklasslynglar som försökte iklä sig punkens attribut. Jag bestämde mig för att han hade rätt.

Tre år senare såg jag Broder Daniel spela på Hultsfredsfestivalen. Jag stod ganska nära scenen och kunde inte beskriva det som utspelades framför mig som något annat än - strålande! Ironiskt nog hade Daniel Gilbert då inte varit medlem i gruppen på ett tag och Broder Daniel hade lämnat EMI till förmån för det betydligt mindre Dolores. Rusig av konsertupplevelsen åkte jag hem och köpte alla skivor som bandet dittills hade gett ut.

Och så ett snabbt hopp framåt till 2010 då jag läser den nygjorda intervjun med Daniel Gilbert. Det är en fin pratstund. Gilbert pratar om kärlek - att kärleken mellan vänner, barn och förälder, pojkvän och flickvän är det största som finns. Det berättas om det hjärtfel han föddes med, och oron i spåren av det. Han säger att han tackar Gud för att han blivit förälder, och talar om nya livsperspektiv.

Jag fastnar vid intervjun av ett tydligt skäl: För att det är fantastiskt att få ändra uppfattning om någon till det bättre. Okej att jag knappt funderat över personen Daniel Gilbert överhuvudtaget sedan mitten på 90-talet. Men ändå. Jag minns min dom och kan liksom konstatera att den 15 år senare får sitt slutgiltiga upphävande just här. Insikten om att man har haft fel kan vara alldeles, alldeles underbar.

Enkelt

På snabbmatsrestaurangen satt ett barn i, säg, femårsåldern tillsammans med vad som måste ha varit hennes mor- eller farföräldrar. Sällskapet åt hamburgare, drack läsk, pratade och skrattade. De såg verkligen ut att tycka om varandra, alla tre. Jag satt en bit bort och försökte dölja mitt leende i en mugg apelsinjuice, men vet inte om jag lyckades.

En vacker och hjärtevärmande lunchvy. Sen gick jag till jobbet.

"I'm glad to be with you, Samwise Gamgee, here at the end of all things."

Årets sista inlägg. Decenniets sista också för den delen. God kutym vore väl att börja lista alla hög- och lågvattenmärken från 2009 och 00-talet och sia om vad som kommer härnäst. Och visst blir jag lite sugen när jag på radion hör den oefterhärmlige Fredrik Strage sammanfatta de senaste tio åren av populärkultur på sitt härligt initierade/nördiga sätt.

Men själv hade jag bara tänkt skriva om att jag ännu en gång såg om de tre Sagan om ringen-filmerna under den gångna julhelgen. De filmerna känns ju å andra sidan som 00-talets största så – voilá! – där är årskrönikekopplingen fixad. Okej att James Cameron slängde in sin banbrytande ”Avatar” i decenniets sista skälvande minuter men han lär förlora hårt mot Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar ändå, det vågar jag påstå utan att ha sett ”Avatar”.

Det var i alla fall en reklamkanal som sände hela Ringen-trilogin den här gången, och om man bara pallade med de svårt malplacerade reklamavbrotten (vilket är egentligen mest skrämmande: en vrålande orch eller en glöggspeedad speaker som väser nåt om prissänkta varor på Elgiganten?) framträdde alltså den kanske största sagan som någonsin filmats. Nej, jag har inte läst böckerna och har aldrig vetat mer om Tolkien och hans värld än det som fantasyläsande vänner har berättat. Men jag gillar film och tvekade därför aldrig att se alla Ringen-filmerna på bio.

I vilken grad böckernas magi är väl överförda till rörliga bilder får de insatta avgöra, men ja – jag tycker filmerna är alldeles fantastiska, och de är det på så många olika plan! De hisnande bilderna och kameråkningarna gör förstås mycket men är långt ifrån hela styrkan med berättelsen. Trots sagoinramningen är den så full av allmänmänskliga teman och jag ser en uppsjö av vacker symbolik för min tro (och mina tvivel på) Gud. Jag tänker inte ge mig på att radda upp exempel men de finns där och griper tag om mig lika varmt varje gång jag ser om filmerna. Mina övriga favvisfilmer i all ära, Sagan om ringen står ändå i en klass för sig.

Och så är det ju förstås Den Där Scenen. Det var så här att när belysningen släcktes inför premiärkollen av den första filmen år 2001 så var mörkret i biosalongen inte det enda mörker jag upplevde just då. Jag hade inte räknat med att få en himmelsk hälsning just där, på det sättet, men en bit in i filmen hände just det. Gud talade plötsligt genom en enskild scen, mening efter mening under några minuters dialog träffade exakt och återuppbyggde hoppet. Jag blev så fruktansvärd överraskad!

Jag har tjatat tidigare på den här bloggen om min tro på en kreativ Gud med ett oräkneligt antal sätt att tilltala oss på. Man kan kalla det tillfälligheter, det kan man. Man kalla det här ögonblicket i biomörkret en tillfällighet. Tja, i så fall en tillfällighet som fortfarande ger mig tårar i ögonen åtta år senare. Det där mörkret har skingrats och när jag ser tillbaka tror jag fortfarande att en filmscen var en del i Guds process.

Sagan om ringen på TV julhelgen 2009 får alltså knyta samman hela decenniet. Där ser man. Återstår bara att önska att 2010 blir allas vårt bästa år hittills. Gott nytt!

Köpenhamn

"När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet.

Den som väljer att gå före inspirerar andra. Den som tvekar och håller sig i bakgrunden blir sällan en inspiratör. Oavsett om det handlar om företag, kommuner, enskilda människor eller länder.

De länder som väljer att gå före kan inspirera andra länder att göra mer. Klimatet har helt enkelt inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen."

[Maria Wetterstrand, på DN Debatt 091219]

Bokslut

Så var säsongen igång igen. Jag sitter i den lilla kyrkan på landet med en tallrik julbordsdelikatesser framför mig. Traditionen lever och det är mycket folk som vanligt, de allra flesta en eller två generationer äldre. Jag språkar med pastorn på andra sidan bordet, tömmer julmustsflaskor och allt är så där sedvanligt adventstrevligt.

Över en tvättlina längs ena väggen hänger hemsydda dukar och bonader i olika storlekar i en lång rad. En av kvällens värdar berättar om kvinnan som gjort flera av dem. För ett år sedan var hon själv med här, satt med och såg sina verk auktioneras ut till förmån för kyrkans olika projekt. Sedan åkte hon hem och fortsatte väl att sy. Två dagar efteråt ringde en anhörig henne och frågade i vanlig ordning vad hon gjorde. Jo, hon satt och sydde som sagt. Bara några timmar senare var hon död, man fann henne sittandes i sin fåtölj med handarbetena liggande i famnen. Död på sin post. Hade fått hembud, som värden säger.

Det var en trogen människa, som tyckte att kyrkan och missionen var viktig. Värd att sy för, så att säga. Och den konsten behärskade hon ju sannerligen. Jag hade själv förmånen att se henne in action några gånger när jag jobbade i hemtjänsten för många år sen. Där hon satt och arbetade fanns alltid ett Nya Testamentet nära till hands, och det var gott om bibelord och jesusbilder i hennes små rum. Jag tror hon bad en hel del.

Den här kvällen går hennes sista, efterlämnade verk under klubban. De lyfts ner från väggen, auktionsutroparen tar emot buden från gästerna och lämnar de genomarbetade vävstyckena vidare. Ett slags bokslut för en lång och trogen tjänst. På den här jorden.