Rumänien augusti 2010 (del 2/2)

En kväll brakar ett makalöst oväder loss. Mitt under kvällssamlingen. Vår lilla sammanfattning av ett uppspelat drama dränks och försvinner i ett forsande regn, stormvindar och ljusblixtar som plötsligt är rakt ovanför oss. Åskknallarna skär genom luften som skarpa pistolskott. Då greppar några av de rumänska tolkarna sina gitarrer, vi gör en tät ring av stolar och människor och sjunger lovsånger det högsta vi kan för att överrösta kaoset.

Men några barn blir rädda ändå. Vår samlingsplats har trägolv och plåttak men inga väggar, inget skydd från sidorna. Medan det rister och piskar i träden utanför försöker vi trösta vänner som gråter så de skakar. Detta är det hemskaste ögonblicket. Inte i sig att det är ungdomar som är rädda för åskan, men för att det blir en så stark bild av att de här människorna har berövats och undanhållits en grundläggande trygghet i sina liv. Har någon någonsin förklarat för dem hur åskan fungerar? Hur rädd man behöver vara? Skillnaden mellan rädsla och respekt? Av detta vet vi intet. Men vi håller oss kvar så nära vi kan, tills smällarna avtar i ett tynande muller och regnmassorna bara kvarlämnar tunna rännilar i plåtrännorna på taket.

Lägergårdens personal har besök. En av dem hjälper till att bygga ett hus några kilometer bort. Vi ser honom bara då och då, mest när han dundrar iväg på en fyrhjuling över de steniga, sneda vägarna. Intrycket jag får är att han är en ganska bullrig person, klassisk grovjobbare ut i fingerspetsarna, rätt macho liksom. Men när vi en dag faktiskt talas vid tappar mina förutfattade meningar taget. Hans fru är också här, hon hjälper till som ledare på lägret och mannen berättar att han inte klarar av att se ungdomarna ty sig till henne som vore hon den mamma de själva inte har. Det får honom att börja gråta, säger han, vilket känns som onödig information just då eftersom hans röst börjar darra och han gör en paus i konversationen. ”But this is what Jesus told us to do” säger han sedan och sveper ut med handen över de spridda folksamlingarna en bit bort. ”Exactly this”.

Ja, varför är vi egentligen här? Någon gång är man tvungen att ställa frågan, och vi har själva gjort det inför våra resor hit, och mellan resorna. Vi är några personer som lämnar vårt trygga välfärdshörn av världen en vecka om året, för att färdas in i det som fortfarande i mångt och mycket känns som ett svunnet Europa. Vad är det vi tror oss kunna åstadkomma här? Det krävs ödmjukhet för att inte se sig själv som räddaren från det framgångsrika väst som sitter inne med de korrekta lösningarna på problemen här.

Det är förstås så att vi på fem dagar inte förändrar dessa barn och ungdomars övergripande situation. Fem dagar förändrar inte omgivningens attityder, de ekonomiska förutsättningarna, de politiska maktstrukturerna. Vad vi kan göra är däremot att erbjuda en frizon, en möjlighet för dessa människor att åtminstone tillfälligt andas annan luft än de kalla institutionernas. Att umgås, samtala, sjunga, pyssla, spela basket, gå promenader, bada och åka linbana blir ett sätt att ge barnen stimulans och frihet. Vi försöker visa på fungerande vänskapsrelationer, försöker skapa motpoler till de svek barnen fått uppleva i tidiga år.

Här inser jag också att resorna för mig till viss del ändrat karaktär genom åren. Det som från början var ett sätt för mig att utmana och motverka min egen bekvämlighet, handlar så här fyra år senare förvisso fortfarande om det – men till stor del också om att återse vänner. ”De rumänska barnhemsbarnen” är inte längre en anonym massa att läsa om i nyhetsreportagen. De har blivit till verkliga, levande människor och individer som jag vill följa och veta hur det går för.

Viktigt att minnas är också att det varken börjar eller slutar med oss. Det vi får vara med om under en vecka är bara en liten bråkdel av ungdomarnas hela liv. När vi åker härifrån är det heltidsvolontärerna, de som finns här året om, som fortsätter arbetet. Det verkligt stora arbetet. De möter barnen i deras vardag och försöker vara deras medvandrare som stöttar och finns till på olika sätt året om. Vi har förmånen att ha dem och ett gäng rumänska tolkar med oss under vår vecka, och utan dessa skulle vi inte klara att genomföra hälften av lägret.

Det är som vanligt en resa genom ett omväxlande känslolandskap. Glädjen över att möta alla ljuvliga människor bär alltid undertoner av sorg och vrede över en snedvriden världs svek och förakt. Att se förtroendet och respekten mellan kidsen och heltidsvolontärerna ger mig dock en ljus och trotsig känsla av hopp som sedermera följer mig hela vägen tillbaka till Sverige. Jag hoppas att vi alla ses om 360 dagar igen.

Rumänien augusti 2010 (del 1/2)

Våren präglades av en viss kluvenhet inför sommarens förestående resa. Ett år kan vara en lång tid för människor att inte ses. När breven och meddelandena sinsemellan glesas ut och till sist inte skrivs överhuvudtaget, ökar avståndet och till sist går det knappt att minnas känslan man hade när man senast var tillsammans.

Det var just den känslan jag aldrig riktigt lyckades återfinna den här våren. Men resan blev ändå av, och jag vet nu att en i förväg upplevd känsla – eller kanske i det här fallet icke-känsla – inte nödvändigtvis behöver vara rättvisande. Enklare uttryckt: Jag är oerhört tacksam för att jag gjorde årets resa, för att jag ännu en gång tog mig de 200 milen mellan Sverige och Rumänien och fick möta alla härliga människor igen. Trots att jag i förväg inte till 100 procent kände att jag ville.

Vi lämnar regnet och landar i en 30-gradig zon av sol och värme. Från flygplatsen går resan bilburet på trasiga, skakiga vägstycken medan kontrasterna börjar passera revy utanför fönstren. Som alltid. Damm och smuts, flashiga supermarkets insprängda i den grå betongen, majs- och solrosplantager utan slut. Mil efter mil. Timme efter timme. Någonstans svischar en kuslig känsla av utlämnande förbi.

Men det behövs inget mer än att taxichauffören till sist rullar in på den välbekanta lägergårdsplanen för att bitarna plötsligen ska falla på plats. Anläggningens personal står uppställda, hälsar glatt, ger oss hjärtliga kramar och vi säger i mun på varandra att det känns som igår. För precis så är det. Minibussen svänger ut och försvinner. Vi äter tillsammans, vandrar sedan runt på området och suger liksom in alla ljud, dofter och allt ljus. Allt vi känner igen. Solen går ner i orange och rött över logement, tält och gräsplaner som än så länge omsluts av lugn.

Finns det sedan en enda gnutta tvivel kvar kring varför vi är här, sveps den fullständigt och slutgiltigt bort dagen därpå när kidsen anländer. De har färdats i timmar från barnhemmet, och vi går för att möta dem vid bussen men hinner bara förbi första kurvan i snårskogen innan de kommer gående emot oss med väskor i händerna. Ansiktena är glada och förväntansfulla, några sjunger unisont en sång. Det är en helt fantastisk syn. Jag fotograferar allt i min inre kamera. Sedan börjar vi kramas.

Det blir i mångt och mycket ett lugnare läger jämfört med tidigare år. Förvisso finns det bland ungdomarna obarmhärtiga hierarkier som vi tvingas handskas med. Går det egentligen att klandra dem? Maktutövningen på deras nivå är ju egentligen bara en spegel av det som försiggår i den stora bilden ovanför dem. Likväl är det något vi försöker bryta, och vi får faktiskt se praktiska exempel på förlåtelse under veckan. Våra välmenta men ibland så tafatta ord omsätts i handling, ärligt talat nästan överraskande. Strimmor av hopp.

Vi är färre ledare än brukligt. Det fungerar tack vare den lugnare atmosfären och ett antal extra volontärer som anslutit sig till vårt läger för att understödja oss. De är enastående och vi får mycket att tacka dem för. Trots detta blir jag stundtals väldigt trött, inte minst när kidsen står på kö med skrapsår på händer, fötter och knän och jag gräver djupt i förbandslådan. Men för det allra mesta är det underbart att vara på plats, bland just de här människorna. Att komma tillbaka, att återse dem som kommit att bli en viktig del av ens liv.

Om ett youtube-klipp: Henrik Berggren och Håkan Hellström i Z-TV, 1998

Utan att på något sätt försöka efterhärma Fredrik Strages fantastiska listning av de 100 största rockögonblicken på Youtube, tänkte jag härmed skriva lite om ett videoklipp jag såg häromdagen. Det var läsningen av boken ”When we were winning” som fick mig att leta upp diverse inslag med Broder Daniel, bland annat ett intervjuklipp med Henrik Berggren och Håkan Hellström från 1998.

Det är två saker som gör de här två minuterna och 15 sekunderna intressanta. Dels är det förstås att se Håkan Hellström agera med en attityd ljusår från den indiecreddiga folklighet han besitter idag. Det är svårt att tänka sig att denne kille bara två år senare skulle klä sig i sjömanskostym och skaka hand med Lasse Berghagen på bästa sändningstid. 1998 var det ingen som visste vad ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” var för något, kanske inte ens Håkan själv.

Mest slående är dock hur två parallella universum kraschar mot varandra, när Henrik Berggrens alienation ställs mot Z-TV:s hurtiga programledare. Medan den senare oförtrutet kämpar för att bibehålla en käck och underhållande atmosfär (läs: bra TV) visar Henrik med hela sin uppenbarelse att han finner situationen fullständigt idiotisk. Det uppstår redan från början en klyfta som sedan bara ökar ytterligare för varje meningsutbyte. Även Håkan deltar med synligt ogillande, och allt når sin topp – eller är det botten – med programledarens slutsats ”Inga säljande argument”, följt av Håkans ”Stäng av!”.

Henrik Berggren gör i biografin ”When we were winning” upp med den cynism och det omvärldsförakt som blev något av hans signum i Broder Daniel. Och även om jag gläds över den utvecklingen mot en hoppfull livssyn, finns det också något jag definitivt gillar med den ovilja att följa spelreglerna som kommer till uttryck i det här videoklippet. Vandringen mot strömmen.

Känslan av att varken kunna eller vilja bete sig enligt standardmallarna är väl nämligen något som de flesta nån gång har upplevt och kan känna igen sig i. Eller?

Vägmärken

Medan sommaren 2010 inledde sin acceleration mot långa molnfria soltimmar, slogs jag mot tankar med mycket svärta. Cynism, pessimism och såna grejer. Förvirrade steg i cirklar nedåt, en märklig paradox till ljuset och värmen. Men efterhand har kompassnålen åter börja darra framåt, inte utan hjälp av några små markeringar längs vägen.

På midsommaraftons kväll befann jag mig mitt ute i tallskogen och hörde Tomas Sjödin tala om hur det egna jaget inte är statiskt utan i ständig förändring genom livets olika faser. Han tog sig själv som exempel, hur han flera gånger trott att han varit färdigutvecklad som person men sedan gjort helt nya upplevelser som format honom ytterligare på sätt han inte kunnat förutse. Och så handlade det om Sackaios, tullindrivaren ur Lukasevangeliet, som en dag får besök i sitt hem av självaste Jesus. Bibeltexten är kortfattad om just själva besöket men det är ändå tydligt, menade Sjödin, att någonting i Sackaios förändras när han möter Guds son. Sackaios slutord - "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt" - vittnar om att något har hänt.

Under några dagar mer eller mindre sträckläste jag ockå boken ”When we were winning”, Klas Ekmans och Martin Norbergs biografi om det gamla favvobandet Broder Daniel. Omslagets citat av Marcus Birro sammanfattar det hela väldigt väl: ”...en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting”. Det är förstås kittlande nostalgi att läsa anekdoterna bakom klassiska skivinspelningar, konserter och fotosessioner – men det som gör boken verkligt intressant är att läsa hur medlemmarna i Broder Daniel utvecklades som personer under resans gång. I mitten av 90-talet satte sångaren Henrik Berggren, med medvetet enkla ordval, fingret väldigt exakt på den känsla av utanförskap och desillusion som jag och många med mig upplevde då. De tidigaste texterna präglas starkt av cynism, kyla och framtidsångest. Om den tiden säger Henrik Berggren i bokens nygjorda intervjuer bland annat:

”Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver inte sätta sig i den där idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet med problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i en massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan blev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen.”

Jag hörde ytterligare en predikan, hållen av Fredrik Lignell. Med utgångspunkt från berättelsen om kung Salomos uppgång och fall talade han om att en människas fall ofta sker gradvis och obemärkt. Häri ligger det förrädiska eftersom det inte är förrän lång tid har gått som det blir tydligt att man hamnat helt ur kurs. Även Lignell exemplifierade med händelser ur sitt eget liv och gav utmaningen att vara vaksam på sluttande plan i våra liv. Vaksamma, men inte rädda. Gud är aldrig längre än ett steg bort från någon enda av oss.

Och så har jag börjat läsa ”Ett hjärta större än världen” där Magnus Malm skriver om att följa Jesus enligt dennes bergspredikan. Han skisserar upp vad det innebär, och är inte rädd att också visa på vad det inte innebär. Således blir boken då och då obekväm att läsa, och vissa av de sätt jag tänkt och agerat på den senaste tiden får sig en välbehövlig dos av avslöjande ljus. Det är en mycket insiktsfull bok att inspireras och utmanas av!

Det var förresten något om en skogsväg också. Den sträckte sig plötsligt rak, utan krökar, mellan höga stammar och mörka kronor. Skuggigt och nästan svart ute i kanterna av synfältet var det. Ändå gick det att urskilja två personer som sakta vandrade vägen fram sida vid sida, den ene bar ryggsäck och leddes av den andre.

Om jag var helt vaken vet jag inte. Men jag såg bilden tydligt.

En icke-rojalists bekännelser

Det var lördag den 19 juni och jag hade gjort en roadtrip söderut över dagen. Strax efter kl 22 återvände jag, passerade åter de ändlösa raderna av trafikljus i staden som blivit min. Väl hemma, tillfälligt ensam i lilla kollektivet, slog jag på TV:n där en överdådig bröllopsfest pågick som bäst. En man, som uppenbarligen var dagens brudgum, reste sig upp från sin sittplats bredvid sin nyblivna hustru och sorlet i den glittrande salen tystnade med ens. Han tog till orda.

Det måste medges att icke-rojalisten i mig tvingades sänka garden en stund. Eller kanske höll jag den lika högt som förut, men lyckades att ändå skala bort allt som försökte stjäla uppmärksamheten från detta ögonblicks kärna. En kärna som bestod av kärlek. För var det något de handlade om, dessa minuter då landets nye prins talade till sin kronprinsessa, var det väl just kärlek. Kärleken och förälskelsen mellan två människor. Den lyste i orden, i ögonen – till synes plötsligen opåverkad av de yttre formerna – och det var just därför jag greps av ögonblicket. Det var helt enkelt fantastiskt vackert.

Också överklassen skola en gång dö, men aldrig nånsin kärleken!

Dagen efter

Igår var det visst Sveriges nationaldag. Och precis som jag skrev här för exakt ett år sedan har jag svårt att förstå hypen kring den nya helgdagen. Kanske är det att jag inte är född i Sverige men inte heller minns något av det land där jag levde mina fyra första månader, som gör att jag inte riktigt kan identifiera mig med ett land, en nationalitet eller en flagga. Jag känner gärna gemenskap med andra människor – men just nationaldagskonceptet har jag helt enkelt inte lyckats greppa poängen med.

På nationaldagen var jag i alla fall i kyrkan, där en av mötesledarna dagen till ära bad för vårt land. Den grejen gillade jag mycket. Om nationaldagsfirandet på sina håll känns som meningslöst skryt, blir detta att be istället ett tecken på ödmjukhet. Vi kapitulerar åter inför det vackra faktum att vi behöver sträcka ut vår hand och känna den greppas av Guds. Detta tror jag gäller varje nation, folkgrupp och enskild människa i alla tider.

Jag är enormt tacksam över att bo i Sverige. Tacksam över att få ha hamnat här med allt vad det har inneburit. Men min personliga erfarenhet säger också att en blågul flagga eller ett avlångt stycke land – hur vackert det än är – aldrig i sig kan skänka tröst, mod eller befrielse. Det kan bara Jesus göra.

Malcolm McLaren, punken och jag

Det har gått en vecka sedan jag vaknade jag upp till nyheten att Malcolm McLaren avlidit, 64 år gammal. ”Punkens 'skapare' död” löd rubriken på kultursidorna i den blaska som jag vecklade ut på frukostbordet.

McLaren har omnämnts tidigare här på bloggen, i inlägget ”The Filth and the Fury” som handlar om Sex Pistols-dokumentären med samma namn. Och är det något Malcolm McLaren kommer bli ihågkommen för så är det just sin tid som manager åt det skandalomsusade punkbandet i slutet av 70-talet.

"The Filth and the Fury" gjordes 1999 av Julien Temple, som 20 år tidigare också regisserade ”The Great Rock 'n' Roll Swindle”, Malcolm McLarens högst personliga version av Pistols' korta, stormiga historia – och av punken som fenomen. "The Great Rock 'n' Roll Swindle" är en bisarr och i mina ögon direkt motbjudande film vars titel egentligen säger allt om McLarens inställning till det han gjorde. Även ”The Filth and the Fury” innehåller surrealism och skitighet men har till skillnad mot sin föregångare en ambition att berätta sanningen om vad som egentligen hände kring Sex Pistols. Här är det bandets forna medlemmar själva och deras redogörelser som står i fokus, inte deras manager.

Båda Temple's filmer ger en bild av Malcolm McLaren som en ytterst driven affärsman som kunde konsten att läsa av populärkulturella strömningar och se till att exploatera dem så långt det var möjligt. Något mer genomslag av Sex Pistols' kaliber fick han dock aldrig uppleva. Det sista jag själv såg av honom i media var när han försökte sig på att starta en kinesisk motsvarighet till Spice Girls i slutet på 90-talet. Han pratade exalterat med pressen framför en skara unga tjejer från Peking och verkade övertygad om att han hade något stort på gång. Av detta hördes sedan dock intet. Kanske hade hans förmåga att skapa kommers av populärkultur avtagit, eller så hade folk helt enkelt blivit varnade av historien.

”Punkens 'skapare'...” stod det alltså i den svarta tidningsrubriken. Så punken var inget annat än en simpel affärsidé initierad av den nu bortgångne Malcolm McLaren? Det skulle förstås gå att svara ja på den frågan, om man nu ser Sex Pistols som historiens enda egentliga punkband. Men det räcker att flytta sig från England till Sverige för att se att den tidiga punken hade olika ansikten i olika länder. Ebba Grön var ett annat slags gäng än Sex Pistols och frågar vi en amerikan som såg Ramones' ta sina första steg skulle han/hon ge ytterligare en bild av punkens ursprungliga idé. Definitionerna av punken är lika många som det finns band i genren.

För min egen del handlade det om ett musikaliskt och politiskt uppvaknande. Jag var tonåring och upptäckte ett nytt sätt att se på musik och vad man kan göra med den. Snart formade jag mina egna bestämda åsikter om vad punken var och kanske framför allt vad den inte var, såväl musikaliskt som ideologiskt. Jag hörde en liveskiva där publiken skanderade ”Krossa fascismen!” och jag kastade mig hängivet in i denna scen, denna rörelse och tänkte att jag hade funnit en plats fri från översitteri, förtryck och rasism och därmed en plats där alla fick vara sig själva utan förbehåll. Den perfekta platsen. Paradiset på jorden.

Så blev det nu inte. För överallt där människor är satta att själva bära upp höga ideal kan det när som helst smyga sig in elitism, sexism, våld och annat som man egentligen är ute för att bekämpa. Det är därför vi genom historien har sett alla dessa ideologiska system kollapsa, eller för den delen leva vidare med illa övermålad korruption bakom fasaderna. Det drabbade tyvärr även punkrörelsen. Jag hade inte åsikten då men har den idag: Vi behöver hjälp från något större än oss själva för att klara kampen, vilken den än är.

Dock ser jag fortfarande punken som en viktig musikalisk revolution. En revolution som går ut på att musik inte endast är förbehållen instrumentproffsen eller pop- och rockstjärnetablissemanget. Om du själv inte är skolad musiker men längtar efter att skapa musik - gör det! Låt kreativiteten flöda. Ta din plats! Och glöm inte att musiken kan användas för att ge din syn på en omvärld i blödande behov av förändring.

Jag slutade aldrig gilla punken. Men jag slutade tro på att den skulle förändra mitt liv. Jag fann mig så småningom istället sökandes den för många punkare så förkastliga tron på Gud (tänk Ebba Grön's "Häng Gud",De Lyckliga Kompisarnas "Hallucinationer i himlen" och Strebers' nidversion av "Pärleporten"). Eller om det var Gud som sökte mig. Och här kan jag och mina associationsbanor se vissa paralleller. Punken blev en ny sorts brygga mellan folket och musikskapandet. Jesus blev bron som sträcktes ut mellan Gud och människa, ett minst sagt omvälvande sätt för den vanliga människan att närma sig sin skapare. Med templets förhänge brustet i två delar är det nära gudsmötet inte längre något som en religiös elit har ensamrätt på.

Två olika revolutioner. Men det är bara den sistnämnda som verkligen kan förändra ett liv i grunden.