24 december

Varje blogg med självaktning stoltserar väl med ett särskilt juligt inlägg, förmodar jag. So here goes... Klockan är 16:21 när jag börjar skriva det här. Det är julafton och jag sitter på ett tåg som, rådande vinterkaos till trots, avgick på exakt utsatt tid från staden som blivit min. Jag är inte ensam. Tåget är tvärtom ganska fullt.

För ungefär en och en halvtimme sen tog mitt sista arbetspass för några dagar slut. Tvärtemot mot vad jag hade förväntat mig blev känslan av julafton faktiskt skapligt påtaglig. Vi åt julmat tillsammans med vår enda patient på avdelningen, och zappade oss igenom TV:s utbud som var av minst sagt varierande kvalitet. De senaste veckornas tärande stress var som bortblåst och ersatt av något som åtminstone påminde om julefrid.

Men nu sitter jag alltså på tåget,med datorn uppkopplad och hörlurarna i en båge över skallen. Jag hann se det mesta av Kalle Anka på SVT Play medan tåget pulserade fram genom ett Sverige i vinterskrud. En ny och skönt surrealistisk upplevelse. Samma gamla filmer, men nu med en inramning som jag förstås aldrig hade kunnat föreställa mig när jag andäktigt såg dem för första gången. Från blytunga bildrör utan fjärrkontroll till livesändningar på internet. Det är inte utan att farbror Klas blir en smula imponerad över teknikens under.

Jag funderade lite på att jag göra en politisk analys av de där Kalle Anka-filmerna, men det vore ju bara så typiskt mig. Märkligt nog är jag i alla fall mest trött på tjuren Ferdinand och har varit det i många år. Minuterna med tjurarna, korkeken och fäktningsarenan är ju annars ett under av pacifism och antimacho-budskap. Ändå är det Tomteverkstan och Musse Piggs husvagnssemester som jag diggar allra mest. Materialism och svenssonliv framför antivåldspropaganda alltså. Äh, orkestermarschen i Tomtens fabrik och Långbens gnolande i sin bil är ju bara för fint!

Det ropas ut i högtalarna att vi kommer att stanna tillfälligt ute i ingenstans för att låta passagerare från ett trasigt tåg kliva på vårt. Vi välkomnar strandade resenärer, och tåget kommer åter i rullning. Alla är vi på väg. Snart är jag hos familjen, släkten, maten och de tända ljusen. Jag hoppas att förmåga till tacksamhet blir det sista som lämnar mig.

Utanför de välvda fönstren har det vita vinterlandskapet lagts i mörker, men gula lyktor och ljusslingor ser till att påminna om att snön ligger kvar. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”.

God jul!

”Girlfriend in a coma”

Jag lovade visst lite halvt om halvt att jag skulle nämna något mer om ”Girlfriend in a coma”, Douglas Couplands roman från 1997. Den är nu till sist utläst. Kortfattat kan jag konstatera att första delen var klart bäst, den andra lite sämre och den tredje och sista rätt trist. Det jag aldrig lyckades klura ut under läsningens gång – och inte heller nu efteråt – är om författaren menar någonting djupare med berättelsens innehåll. Den tar en tydlig vändning åt det existentiella hållet någonstans på mitten – men är det menat som en uppriktig tankeställare eller bara ironisk underhållning?

Utan att avslöja mer än vad baksidestexten gör handlar boken i alla fall om Karen, som faller i koma när hon är sjutton år och inte vaknar upp förrän arton år senare. Eller okej, boken handlar under åren av koma mer om hennes pojkvän Richard och det kompisgäng som han och Karen ingår i. Karen tar av naturliga skäl sin stora plats i berättelsen först efter koman.

Coupland har ett grymt drivet språk och briljerar nonstop med snygga, målande beskrivningar. Det jag tycker att han verkligen har lyckats med att är att beskriva en tajt vänskapskrets' utveckling över närmare tjugo år. Huvudkaraktärerna är tonåringar när berättelsen startar och hinner passera 30-årsstrecket innan sista punkten sätts. Även om de växer upp till yrkesverksamma människor med ett samhälleligt ansvar, fortsatte åtminstone jag att i viss mån betrakta dem som kids hela berättelsen igenom. Kanske för att det är så jag själv (och kanske vi alla?) kan känna inombords emellanåt.

Mig veterligen har ingen filmatisering gjorts på ”Girlfriend in a coma”, vilket ju känns som ett smärre mysterium. Kanske beror det på att boken känns väldigt indie, och att en indieregissör inte skulle ha råd att iscensätta bokens sista del? Inte omöjligt. Tror dock att en snubbe som David Fincher skulle kunna göra något vettigt av det hela.

Sammanfattningsvis tycker jag att ”Girlfriend in a coma” har en klart spännande grundintrig och ett skönt persongalleri. Lite trist bara att Coupland inte dribblar konceptet klockrent hela vägen in i mål.

Dröm

Sommaren blommar och jag befinner mig plötsligt stående vid ett vattendrag. Den breda ån kryllar av människor som alla simmar åt samma håll, stillsamt och med kläderna på. Bara en massa huvuden ovanför ytan, belysta av en låg och mild eftermiddagssol. Jag kastar mig i och följer strömmen, hela tiden på säkert avstånd från kanten av gräs och träd. Det går fantastiskt lätt att ta sig fram. Simmar förbi en klasskamrat från grundskolan som verkar vilja göra nåt halvdrygt mot mig precis som förr i tiden. Jag svarar med en oklar rörelse som aldrig når fram.

Nästa scen: Jag och andra nyss simmande människor sitter inomhus med tungt droppande kläder och inväntar att alla ska komma upp ur vattnet. Bara för att strax hoppa i igen. Baksidan av huset där vi sitter vetter mot en liten insjö, med en bit sandstrand, brygga och alltihop. Någonstans spelas ”Here comes that feeling again” med Dorotea, och när jag går ut på bryggan ser jag plötsligt en massa bekanta ansikten.

Några ungdomar från Rumänien kommer fram, glada och ivriga att jag ska följa med dem ner i vattnet som redan skummar av badande. ”Snart!” säger jag, och försöker med gester förklara vad jag menar. En av kidsen skrattar, säger ”Salute!” och tecknar med handen att det rumänska ordet för ”snart” också betyder ”Skål!”. (Det gör det inte i verkligheten.)

Jag påbörjar ett fumligt ombyte till badbrallor, men innan jag är klar har det börjat snöa. Sommarvyn försvinner på några sekunder bakom en kuliss av tunna, vita snöflingor. Strax innan jag vaknar.

Skönlitteratur

Efter några månader av skönlitterärt stiltje verkar jag åter ha kommit in i en period av läsande. Det är helt klart kul! En riktigt bra, välskriven och spännande bok nitar faktiskt det mesta. Efter vårens fullträffar ”Vindens skugga” och ”Patient 67” (dessförinnan kämpade jag mig igenom de rätt kassa ”Frälsande mord” och ”Nådavinter”) samt sommarens klart fina ”Kvarteret Radiomottagaren”, hade jag ingen självklar höstläsning på lut förrän en vän ganska nyligen tipsade om Alessandro Baricco's ”Silke”. Den visade sig vara en perfekt inkörsport tillbaka till litteraturen, inte minst för att den sträcker ut sig på endast 120 sidor. Den är med andra ord möjlig att plöja på en dag – vilket man gärna gör då boken är väldigt vackert och milt suggestivt berättad.

I grova drag handlar ”Silke” om handeln med silkesmaskägg i 1800-talets Frankrike. När en äggpest bryter ut och gör maskäggen oanvändbara vänds handelsmännens blickar mot Japan, ett land där äggen sägs finnas i överflöd och dessutom vara helt friska. Det faller på huvudpersonens lott att ta sig till det minst sagt mytomspunna landet i öster och – ja, så är det stillsamt dramatiska äventyret igång. Välskrivet är det som sagt, och jag ska inte trötta er med snillrika detaljer även om det är frestande.

Min enda invändning är egentligen densamma som jag hade mot ”Vindens skugga”: nämligen sättet att gestalta kvinnor (att kalla det kvinnoporträtt vore att överdriva) som ofta bara drar iväg åt storögt fascinerade beskrivningar av det yttre. Det märks att det är en klassisk manlig författare som hållit i pennan, om man säger så. Bortsett från detta är dock ”Silke” en stunds klart skön verklighetsflykt.

I skrivande stund är mitt läsprojekt Douglas Couplands tolv år gamla ”Girlfriend in a coma”. Jag är på sida 227 och lär återkomma i ämnet.

"Jag blev som kvar"

Idag har jag besökt den lilla kyrkan på landet. När man är gäst i sina hemtrakter på det här sättet vill man liksom suga in allt det där som en gång var det hemvanda och vardagliga. Eller jag vill det, rättare sagt. Jag lyssnar och njuter av dialekterna vid fikabordet efter gudstjänsten, registrerar varje självklar betoning som språket har i de här trakterna. Ibland får man anstränga sig för att inte sitta och fånle när något helt vardagligt avhandlas över det rykande kaffet och de hembakta bullarna. Det är så här det ska låta när man pratar, tänker jag regionalpatriotiskt.

Många av dem jag träffar tillhör det gamla gardet. De uppvisar alltid samma entusiasm när den utflyttade sonen besöker den bygd som fostrade honom. Deras steg börjar bli stappligare, rörelserna långsammare men i leenden och handslag strålar fortfarande värmen. En del personer möter jag dock inte längre. De har avslutat sin tid här och gått vidare. Borta men icke glömda. Jag hade privilegiet att få träffa några av dem när jag for runt i trakterna med hemtjänstens bil i början av 00-talet. Det var i mångt och mycket fantastiska människor varav de flesta bodde i små stugor och hus, kanske med sin katt eller helt ensamma. Vissa hade haft livskamrater vid sin sida tidigare, medan andra däremot varit ensamstående hela livet.

Om dessa människor skulle jag kunna skriva mycket och länge. En annan gång kanske. Just nu känns det överflödigt då ingen berättar något enklare och finare i ämnet än Annika Norlin i texten till låten ”Jag blev som kvar”. Tänkvärd, och största stunden på Säkerts senaste skiva ”Facit”.

Åttio år, på slutet kanske. Hjärtat börjar revoltera.
Jag är aldrig ledsen mera, känner inte mycket längre.
Ett kort som fick mig att minnas. Sex decennier sedan redan.
Jag stod nära honom och hans andedräkt i nacken.

Jag tror jag gjorde nåt fel för han åkte bort.
Vart är inte gott att veta men det fanns alltid kvar att göra på gården.
De behövde en och inte många kvar på byn och ingen som jag tyckte om.
Jag antog väl att nån gång, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar.

Men har du inte saknat aldrig hålla nån i handen, aldrig röra någon?

Unge, saknar du att inte vara astronaut?
Nej, man saknar inget som man inte haft.

Men ibland när jag ska sova minns jag en andedräkt i nacken bara.
Minns en helt vag känsla av hur det sku' kunna vara.

Men nog har jag fått mitt, nog.
Kära barn, du flänger och far.
Du vet inte hur det var.

...

”Sing for me 'til we find the cure
sing for me 'til the sun comes over the roof tops”

[The Concretes: "Sing for me"]

"I vote for summer every day"

Nog för att hösten är känd för sitt vemod, men det här är ju löjligt. Hörru hösten, du är liksom lite klyschig nu. Kallt i luften, kallt i bröstet. Här pendlas det mellan känslan av att allt hopp är ute, och den envisa tron att det trots allt finns en glödande möjlighet liggande någonstans. Att den bara råkar vara dold under gula drivor av löv, att någon bara behöver sparka undan de översta lagren för att den ska bli synlig. Ja, kära nån.

Mitt i alltsammans, i frostgraderna och tungsinnet släpper Sonic Surf City en ny skiva. Sonic Surf City! Sommarpunkbandet från Norrköping gör på allvar comeback 13 år efter avskedskonserten på Emmabodafestivalen. De är lite äldre, lite mer grånade – men känslan för tuggummifästande, solstrålande melodier är intakt på återkomsten ”Pororoca!”. Ola Hermansson sjunger lika snyggt som någonsin förr. Det stämsjungs och hojtas provocerande sorglöst om surfingbrädor, sandstränder och att åka vattenskoter, och man hinner inte ens sluta ögonen förrän man ser siluetter i motljus framför glittrande hav och blågröna vågor. I Sonic Surf City's värld är det alltid beachparty. Att släppa den här skivan när sommaren nyligen begravts för året är förstås så fel att det blir rätt. Eller kanske så rätt att det blir fel.

Ett utstuderat hån i 16 akter, eller en lika lång och fulländad verklighetsflykt att omfamna med allt man har? Kanske både och. Jag ser löven falla medan jag låter ”I'm going surfin'”, ”Waves are calling” och ”Vote for summer” fylla det lilla rummet. En gång till.