Pussy Riot del 2

Eftersom den här bloggen gör vissa anspråk på att ha populärkulturell koll, och eftersom jag har ett förflutet som hängivet tonårigt punk-wannabe, är det kanske på sin plats att också bedöma hur Pussy Riot klarar sig rent punkmässigt.

Tja, för att fatta sig kort så är den omtalade första singeln, den så kallade punkbönen, en klart kass punklåt. Det är mest skrän och kaos utan finess, på det vis som gärna framhävs när punk ska parodieras.

Den nya singeln, som i fri översättning heter ”Putin tänder revolutionens eldar” är däremot en svinbra punklåt. För den oinvigde är det förmodligen samma brus som i föregångaren, men här har Pussy Riot hittat en tydligare struktur, med effektiva pumpande fyrtaktsverser som så småningom leder fram till en lika delar gapig och melodiös refräng.

Budskapsmässigt står Pussy Riot med sina låtar dessutom i en klass för sig. Även om de svenska punkband jag lyssnade på när det begav sig högljutt attackerade högerpolitik och en utsäljande socialdemokrati, så verkade de i ett land som inte har för vana att fängsla eller mörda medborgare som använder sin yttrandefrihet. De hade med andra ord en arena som trots allt var väldigt skyddad.

Kontrasten till vardagen och situationen för Pussy Riot är uppenbar. Det är skillnad mellan Sverige och Ryssland, och mellan Ebba Grön och Pussy Riot. För de senare blir punken i realitet en fråga om liv och död.

Pussy Riot

På väg in mot centrala Göteborg i fredags körde jag fel och fann mig plötsligt passerande Rysslands konsulat. Ett oansenlig byggnad som jag säkerligen hade missat helt om det inte varit för den demonstrerande folkmassan utanför. Fredagen den 17 augusti 2012 nådde engagemanget för Pussy Riot någon form av världsomfattande peak.

Det som provocerar och upprör mig i fallet Pussy Riot är inte vad det här punkbandet (egentligen konstnärskollektivet) företog sig framme vid altaret i Frälsarkatedralen i Moskva. Även om jag verkligen har full förståelse för att de människor som hade tagit sig dit för att söka stillheten blev illa berörda av att mötas av det rånluveförsedda spektaklet. Men för min egen del – i egenskap av kristen/troende/religiös eller vad man nu vill kalla mig – känner jag mig inte det minsta kränkt av Pussy Riot's ärende.

Det som däremot provocerar och upprör mig är hur den rysk-ortodoxa kyrkan fullständigt har tagit parti mot Pussy Riot, uttalat sig om att de borde brännas på bål eller brinna i helvetet. Samtidigt som institutionen ger Putin sitt helhjärtade stöd. Vilket förstås bara blir ett övertydligt bevis på hur befogad Pussy Riot's kritik har varit – lojaliteten mellan den ryska kyrkan och staten är cementerad, därmed osund och farlig.

Enligt Pussy Riot själva var det just detta som aktionen gick ut på. Protesten riktade sig mot premiärminister Putin, mot rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill och mot beroendeförhållandet deras institutioner emellan. Det var aldrig fråga om en attack mot troende människor (vissa av bandmedlemmarna säger sig själva vara troende). Ändå var det just anklagelserna ”hat och fientlighet mot troende” och ”huliganism” som fick ligga till grund för den tvååriga fängelsedomen mot Nadezjda Tolokonnikova, Jekaterina Samutsevitj och Maria Aljochina. Påhitt, anser de flesta; det var ingenting annat än de höjda rösterna mot landets ledning som satte de här människorna i glasbur och sedermera fängelse.

Min åsikt är att Pussy Riot borde släppas fria. I den bästa av världar skulle så redan ha skett, och de skulle aldrig behöva titta sig över axeln för vad de gjort i ett land som utger sig för att vara civiliserat. Och i den bästa av världar skulle det gå att inse skillnaden mellan att kritisera en maktfullkomlig kyrka och troende människor. En religiös institution och individer som söker Gud. Må så vara att kyrkan förfäras över Pussy Riot, men jag tror inte att Gud gör det.

Semesteravslutning

Festivalen Frizon knöt ihop säcken i förmiddags. OS i London gör detsamma ikväll. Och själv avrundar jag just nu fyra veckors härlig ledighet – snart, mycket snart är jag tillbaka på min kära arbetsplats.

Några höjdpunkter från semesterveckorna som gått: Att se en vän sjunga Sonja Aldéns ”Du är allt” direkt till sin älskade under en vigselceremoni i Skellefteå. Att kasta sig ut i klart vatten från en brygga i Malmö några timmar innan solen färgar horisonten rosa och sjunker i havet. Den lika delar surrealistiska och överväldigande känslan när Amy Diamond kliver upp på en allsångsscen i Skara och släpper lös ”It's my life” med liveband och allt.

För att nämna något av allt det fina. Men nu är det alltså finito för den här gången. Tack för den här sommaren!

Festivalrapport, lördagen den 7 juli.

Det fina med festivalen Putte i Parken är den åldermässigt hyfsat mixade publiken. Gymnasiekids till största del förstås, men även barnfamiljer med neonfärgade hörselkåpor till de yngsta, samt par i 50- och 60-årsåldern, rör sig avslappnat mellan scener och matserveringar. Inramningen blir på så vis klart trivsam och familjär.

När min festivaldag inleddes med Slagsmålsklubben dominerade dock den tonåriga publiken. Vilket i det här fallet tyvärr innebar en kakafoni av skrikande i mobiler, och att allehanda grejer och skräp kastades mot scenen. När någon börjde svinga en tvåliters vattenflaska och tömma den över främre delen av publiken backades säkerhetsfunktionärerna upp av äldre huvudansvariga som kom och sträckte sig ut över kravallstängslet med bistra blickar. Vilket faktiskt gav effekt. Brustna vrål och illskrik fortsatte dock att dränka det mesta av mellansnacket, och jag sammanfattade beteendet hos min 15-20 år yngre medpublik med det väldigt vuxna ordet respektlöshet.

Nu vet ni hur publiken var, men hur lät egentligen Slagsmålsklubben? Jodå, kolossalt våldsamt bra! Iklädda enhetligt svarta jackor kom de in till tonerna av introt till Abba's ”Mamma mia”, som de uppenbarligen hade kört genom någon 80-talssynt. De halvchockade sedan genom att inte starta med något från senaste skivan utan istället hamra igång fem år gamla ”Hänt” och fortsätta med ännu äldre ”Kom igen kommissarien”. En klockren upptakt. Sammantaget körde de två låtar från varje skiva mixat med lite övrigt godis, och även om urvalet var bra finns det ju en uppsjö av fler hits som jag gärna hade hört. Men en klart skön spelning, som vanligt kryddad med improviserat mellansnack (Bäst: ”Den här sladden har jag aldrig sett förut!”) och stilfulla vridanden på knappar och reglage.

Nästa man ut var Freddie Wadling, ett sant unikum i svenskt musikliv. Mest unikt är kanske att mannen fortfarande lever och har sin säregna, skarpa röst i behåll. Sittandes ned med en textpärm i knät gjorde han sina egna personliga tolkningar av bl.a. några James Bond-teman, Beatles' ”Strawberry fields forever” och Radiohead's ”Creep” (som tillägnades Pernilla Wahlgren och hennes omtalade blogginlägg om Wadling). Kanske smög det sig också in någon gammal Cortex- och Blue for Two-låt, det vet i så fall bara de sanna Wadling-fansen. Konserten var i alla fall den mest nedtonade och avslappnade den här dagen.

Markus Krunegård har i mina ögon gjort två stora musikhistoriska välgärningar. Det ena var att i mitten av 00-talet bilda punkbandet Hets, det andra när han med sitt Laakso bjöd in Peter Jöback till duett och på allvar bidrog till att sparka ner den koketta muren mellan indie och mainstream. Hans solokarriär har jag däremot inte följt i någon nämnvärd grad, så hans spelning den här kvällen blev någon slags introduktion. Vad som slog mig är vilka livsvisdomar mannen lyckas leverera med ganska enkla textmedel. Valfri livscoach skulle betala bra för att få patent på vissa formuleringar i ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” och ”Askan är den bästa jorden”. Musikaliskt var det inte lika märkvärdigt. Välljudande och bra, men varken mer eller mindre än folklig indierock på det genuint svenska viset.

Deportees gjorde sedan en väldigt njutbar spelning på samma scen där Wadling suttit tidigare. De sluttande läktarraderna och taket ovanför bidrog nog till den mysiga, lite hemtrevliga känslan. Bandet är rutinerat och avspänt, inte minst i mellansnacket. Och ”Under the pavement the beach” låter alltid lika fantastiskt.

Dagens odiskutabla energiknippe var annars Timbuktu, förstärkt med ett Damn! i högform. Det svängde med andra ord hårdast i stan. I likhet med exempelvis Laleh är Timbuktu en artist som sannolikt kan tacka ett visst TV4-program för att hans publik breddats det senaste året. Den här konserten var följaktligen välbesökt och en av dem som tydligast visade det publikmässiga åldersspannet på Putte i Parken. Artistens mer renodlade hiphop-bakgrund representerades bara genom ett medley, i övrigt var det de senaste årens hits som dominerade. ”Alla vill till himmelen” fixade mäktigaste allsången, tätt följd av ”The botten is nådd”. För mig var det även en trevlig bonus att få återse bröderna Jens och Petter Lindgård i aktion, en gång i tiden två tredjedelar av tokroliga The Mopeds, numera alltså mest aktiva som delar av blåssektionen i Damn!

Timbuktu ville nästan inte gå av, men när han väl gjorde det gick startskottet för Den Svenska Björnstammen på scenen bredvid. Trångt i publiken var det, vilket vissa överförfriskade kids inte låtsades om utan svingade armar och kroppar som om var och en i själva verket hade en svängradie på 2 meter. Men skit i det! Björnstammen klarade i alla fall skivan galant. Sångarna stod för öset medan resten mest höll sig stilla i bakgrunden och såg till att rytmer och beats fungerade som de skulle. Populariteten hos singelspåren ”Vart jag mig i världen vänder” och ”Svalkar vinden” är fullt förståelig; optimala melodier och funderande texter är oftast en vinnande kombination. Med sina färgglada ljusprojektioner var detta också den visuellt näst snyggaste spelningen den här dagen. Vinnaren i det slaget väntade dock fortfarande i kulisserna.

Och jo, det är hela Sveriges Lars Winnerbäck jag talar om. Rent visuellt kunde ingen mäta sig med de väldiga videoprojektioner som rörde sig bakom hans rygg genom hela konserten. Artisten själv, som jag den här kvällen såg live för första gången, uppträdde ungefär som jag hade väntat mig även om inledningen var förvånansvärt svart (både visuellt och musikaliskt) och lät mer Thåström än Winnerbäck: ”Jag var och köpte en kostym, till min egen begravning...”. När första mellansnacket kom efter sex låtar erkände han själv att han kommit med en bunt dystra sånger. Men det är ändå lätt att förstå varför denne man fångat och berört en så stor publik, kanske är han den främste vardagsexistentiella rockpoet vi har i det här landet. När han ensam med en akustisk gitarr släppte iväg ”Elegi” genom natten fick jag själv rysningar och tårar i ögonen. Med ett kompband bestående av folk från bl.a. Hellacopters och Weeping Willows utstrålade hela konserten dessutom en självklar musikalisk pondus från början till slut.

Winnerbäck avslutade hela festivalen, och lagom till sista extranumret började regndropparna falla. Detta blev alltså min festivaldag på Putte i Parken 2012. En dag utan några egentliga aha-upplevelser men med ytterligare en bunt sköna, somriga konserter att sortera in i minnesalbumen.

Rumänien del 6

Och så blev det måndag igen. Alldeles vanlig måndag. Med 11 grader i luften och ett gråmelerat regn som aldrig avtar. En måndag med patientinskrivningar och telefonsamtal. Med arbetskamrater klädda i vitt och blått. Te och marmeladmackor i fikarummet. Dryga läkare. Trevliga läkare. De dagliga rutinerna.

Jag är fysiskt närvarande, men med mitt inre kvar någon annanstans. Under en sol som får kvicksilvret att nudda 40-strecket och kläderna att klibba fast mot kroppen. Bland hästskjutsar, och rufsiga hundar som springer lösa bland bilar och människor på huvudgatan. Trasiga, dammiga kvarter med ett och annat flashigt supermarket insprängt mellan betongblocken. Lite längre bort en bygata med ankor som makligt vaggar fram i flock medan korna vandrar hem från fälten i rosafärgat motljus. Bakom dem gamla öststatsgummor i scharlett som vallar hjorden.

Och så huvudpersonerna förstås: barnen och ungdomarna som tillfälligt får lämna sitt barnhem för tre dagars somriga aktiviteter på en lägergård tillsammans med oss.

Men det är annorlunda i år. Barnhemmet har nyligen sålts av staten till en privat organisation som börjat genomföra förändringar. Den gamla personalen erbjöds vara kvar om de gick med på sänkta löner, vilket vissa gjorde och andra inte. Sådan är kapitalismen, skulle man kunna säga. Men det är inte svartvitt. Ny personal innebär i det här fallet att man gjort sig av med vissa personer som begick övergrepp på de barn de var satta att beskydda. Den förändringen är på alla sätt god. Ungarna själva säger att de får bättre mat och att den nya personalen deltar i aktiviteter med dem.

Samtidigt som vi av hela vårt hjärta hoppas att det ska vara och bli lika bra som det låter, konstaterar vi att årets läger blir det sista i sitt slag. Hjälporganisationen Fundatia Crestina Elim som jag är knuten till hade volontärkontrakt med barnhemmets statliga ägare men inte med de nya privata. De nya vill hädanefter utforma sina egna sommarläger och låter oss därför bara vara kvar på nåder den här sommaren.

Vår grupp av barn är det här året ovanligt homogen vad gäller mental nivå, de flesta beter sig till det yttre som ungar gör mest. Åldersmässigt är medelåldern den lägsta hittills. De ungdomar som jag följt de senaste fem åren är inte med, utan sitter istället med slutexaminationer i skolan. Dem träffar vi dock ett par dagar efter att lägret tagit slut, på grusplanen utanför deras betongkomplex till hem där vi som vanligt varken får komma in eller fotografera.

Det är varma, kära återseenden. Hon som säger att jag är hennes bror står på tröskeln till vuxenlivet nu, skolan är slut och hon pratar om pojkvän, jobb och framtidstankar. Vi pratar mycket och länge via tolk men jag glömmer säga att hon ska vara rädd om sig själv, inte låta sig lockas eller luras av vackert tal om pengar och jobb utomlands. Trafficking är ett satans påhitt. Där får du aldrig, aldrig hamna.

Sedan rullar minibussen iväg och känslan av sista gången häver sig plötsligt över mig, jag tittar genom bakrutan och ser kidsen bli mindre och mindre medan betongkolosserna växer. Jag kan inte slita blicken, ser allt försvinna när bussen svänger runt hörnet, och jag säger ”Konstigt om det här är sista gången, det kan inte vara sista gången” och hon som sitter bredvid mig, som rest hit från USA varje sommar sedan hon var tolv, hon ser och förstår och säger att nej, det kan det inte vara och då tänker jag att hon har rätt. Det kan inte vara sista gången.

Det går att älska ett barn. Det går att föda det till världen med kärlek, ta hand om det, beskydda och fostra det att bli en hel människa som tar steg för steg mot ett självständigt liv. En självklarhet för de flesta. Men det är ändlöst skrämmande att det också går att förstöra ett barn. Att det som vuxen går att missbruka sitt ansvar, sin position, utnyttja barnets beroende. Att det alternativet finns, och att vissa väljer det. De rostiga, djupa knivhuggen det sätter i en ung människas själ. Söndertrasad självrespekt. Inom mig viner gatstenarna i rasande upplopp, när jag ser er och bara snuddar vid tanken på vad ni varit med om.

”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.”

Om du inte finns här, Gud, finns du ingenstans.

”The story of my life”

Året var 1993 och jag hade just spelat av Millencolins första EP ”Use your nose” på kassett. Äh, det där får räcka som tillbakablickande. Det jag vill komma till här är att jag i fredags natt bevittnade nämnda Millencolin framföra 25 låtar från den karriär som i år fyller smått ofattbara 20 bast. Mitt livs kanske mest maxade musikaliska nostalgitripp hittills varade i 90 minuter framför en utomhusscen i bandets hemstad Örebro.

Knappt en timme innan Millencolin gick på hade inga mindre än The Hives sett till att värma upp publiken ordentligt. Och det är klart, i jämförelse med The Hives bjöd Millencolin knappast på världens mest yviga liveshow, men det behövdes heller aldrig – det var som sagt nostalgin som skickade den här spelningen spikrakt upp i den svala junihimlen. De smattrade igång storstilat med debutskivans öppningsspår ”In a room”, släppte lös ”Bullion” och ”Domestic subway”, ”Dance craze” och ”Killercrush” – och allt lät verkligen fullständigt svinbra.

När sedan trumintrot och gitarrslingorna i ”The story of my life” plötsligt skickades ut över publikhavet spred sig svallvågorna snabbt från moshpiten längst fram ut mot det dittills lite lugnare området där jag stod. En oemotståndlig eufori jag nästan inte trodde att en simpel låt kunde uppbringa längre. Vi höjde nävarna och deltog i dansen.

Grannkontakt

Klockan är 09.30 på min lediga dag när jag kliver ur sängen och knäpper på stereon. Slagsmålsklubben hinner bara avverka några takter på ”Sponsored by destiny” innan jag någonstans ovanifrån hör ett muller. Är det åska? Dundrar en lastbil modell större förbi på gatan utanför? Alls icke. Ute i hallen hörs ljudet tydligare och allt tyder på att det är grannen ovanför som får spel på att ”den där jävla smörjan” ännu en gång sipprar upp i hans lägenhet. Hans hämnd är ett tiotal hårt och koncentrerat stampande steg i golvet.

Jag reagerar faktiskt med att låta musiken fortsätta. För det är ju egentligen varken den eller dess volym som är problemet här. Mannen på övervåningen är välkänd av min hyresvärd och av andra grannar (se inlägget ”Camera Obscura och grannfejden” från 2011 för bakgrundshistoria). Han sitter till synes ensam, kommunicerar på sin höjd med omvärlden genom arga skrivna lappar utan avsändare och var ovillig att diskutera den enda gång jag försökt konfrontera honom. Någon enstaka gång möter jag honom på gatan utanför och hans blick är alldeles svart, förmörkad av något jag inte vet vad det är.

Nej, jag vet som sagt inte vilken livshistoria den här personen bär på. Något bottenlöst tragiskt kan finnas dolt bakom den förhärdade fasaden, ingenting vet jag. Ibland ber jag Gud att han ska bryta igenom med lite ljus och kärlek, men i stundens hetta – det kan jag erkänna utan omsvep – blir det ofta bara ett ”Fuck off, gubbjävel” som blixtrar genom skallen. Men att vara ärlig mot sina känslor måste vara en sak, och en helt annan att låta dem förstöra ens förmåga att bemöta sin omgivning med respekt.

Vad du än varit med om, du borde öppna dina fönster på vid gavel och släppa in livet igen. För min egen del kan jag leva med stampanden i golvet eller t.o.m. fler rasande papperslappar skrivna med versaler. Det är inga problem. Att sitta bakom neddragna persienner och långsamt gå under av bitterhet vore långt mycket värre.