Inredning

Jag har inköpt och slängt upp några tavellister om nån bryr sig. Brukat vattenpass, borrmaskin och skruvmejsel; forcerat gipsskivor och tegelvägg och spacklat igen några missriktade hål under resans gång. Uppenbarligen har man ett visst inneboende mått av traditionell manlighet ändå. Med detta menar jag inte att en tjej inte skulle klara av att borra i en vägg, verkligen inte. Bara att man fjantigt nog kan känna sig förbaskat manlig så fort man lyckas hantera ett elverktyg. Anyway, jag känner mig nöjd med resultatet och det är givetvis huvudsaken. Over and out!

Deltävling 2

Det är ingen ordning på den här tävlingen i år. Visst, att Sean Banan gick vidare var ju givet, hur idiotiskt det än samtidigt är. Men Louise Hoffsten framför Felicia Olsson, allvarligt? Nu menar jag inte att jag på något vis missunnar just Louise en finalplats i Melodifestivalen, bara att ”Make me no 1” var en mycket bättre låt än ”Only the dead fish follow the stream”. Men visst, den senare höjde sig redan andra gången den framfördes så kanske kommer jag att göra en helomvändning om x antal veckor. Sammantaget ingen höjdaromgång men här är lördagskvällens betyg.

Anton Ewald: Saade? Danny? Eller kanske möjligen Rick Astley? Vi har hört och sett det förut men ändå, jag diggar syntslingan i bakgrunden. 3 reklampelare för JC kan den vara värd.

Felicia Olsson: Först tyckte jag det var lite nattklubbs- och gangsterfilms-feeling, men det var kanske fjädrarna och klänningen som gjorde det. Eller också att jag såg filmen ”Good fellas” innan jag gick till jobbet. Anyway, jag gillar låten. Kanske inte en 4:a men åtminstone 3 starka rullar i regi av Martin Scorsese.

Joacim Cans: Ja, han kommenterade det ju själv – den föga diskreta passningen till Magnus Johanssons gamla dänga ”Vakna nu, Annelie”. Samma texttema om att damen i fråga ska vakna. Mycket märkligt. Hade väntat mig mer av allt. 2 inställda spelningar på Sweden Rock.

Swedish Housewives: Plus för bandnamnet. Annars känns låten extremt standard för Melodifestivalen nuförtiden. Ungefär som Charlotte Perrellis ”The girl” förra året. 3 nyuppdaterade husmorsbloggar.

Erik Segerstedt och Tone Damli: Ja, men det här var väl trevligt. Vet faktiskt inte vad mer jag ska säga. 3 riksdagsmotioner om att återinföra den svenska-norska unionen.

Louise Hoffsten: Ett jämnt flöde av musik helt utan toppar. Påfallande tråkigt helt enkelt. Men texten har sina poänger. Nja, 2 intervjuer i P4 kan jag ge.

Rikard Wolff: Förr om åren, dvs i min barndom, sket jag givetvis fullständigt i vilka som hade skrivit låtarna i den här tävlingen. Det räckte liksom att förstå att ”Kärleken är evig” var en svinbra låt, mer kunskap än så behövdes inte. Numera är det annorlunda. Martin Elisson skrev texten till Anna Järvinen, och här kommer nu Tompa Andersson Wij och ger en låt till Rikard Wolff. Det borde han kanske inte ha gjort. Inte omöjligt att den kommer ljuda vackert ur radion i mitten av augusti men här faller den ihop totalt. Sjunger karln överhuvudtaget? 1 refuserat filmmanus av Colin Nutley.

Sean Banan: ”Dragostei din tei”, va? Men det mest intressanta är förstås detta: Efter en väldigt oklar knarkskandal för några år sedan gör Ola Lindholm oväntad comeback – som låtskrivare åt Sean Banan. Onekligen en smula surrealistiskt. Att betygsätta Sean Banan är ju annars som att recensera Markoolio eller Toy Dolls. Är det värdelöst eller genialt? Är det båda delar? Alla som riktar in sig på kidsen som konsumentgrupp har ju i alla fall sinne för affärer, det är konstaterat sedan tidigare. Tja, jag väljer ju Sean Banan framför Dr Bombay i 10 fall av 10, även om grabben är uppenbart hög på sig själv och även om ”Sean den förste Banan” var en mycket bättre låt. Men äh, just ikväll är ”Copacabanana” medryckande nog för 3 fribiljetter till en Nickelodeon-gala.

Juno

Jag ser om filmen ”Juno”. Och tänker att Ellen Page är min biologiska mamma. Att det jag ser är min egen förhistoria, prologen till mitt eget liv. Att det som ska komma att bli jag bärs runt av den här unga tjejen som gillar punkrock och gladeligen droppar namn på amerikanska rockikoner och italienska filmregissörer. Det känns faktiskt väldigt logiskt.

”Juno” handlar om en oönskad graviditet och om adoption. Däri ligger kopplingen som gör att jag får den här tanken som säkerligen ter sig bisarr för alla som växt upp med sina biologiska föräldrar. Även om det förstås inte var så här det gick till året 1977. Den sanningen har jag på papper och den är en annan.

Men ändå. Ellen Page, Juno, som min coola, biologiska mamma – i en timme och 36 minuter är det en vacker och underhållande fantasi.

Yohio vs Järvinen

Här hade jag planerat att betygsätta samtliga bidrag i Melodifestivalens första deltävling i Karlskrona. Några snabba rader om var och en av de åtta låtarna var tanken. Men, efter att i skrivande stund just ha bevittnat hur Anna Järvinen tilldelats en sjundeplats och därmed alltså skickats ut ur tävlingen, är jag uppriktigt sagt beredd att skita i att beskåda resten av det här spektaklet 2013.

Här kan man givetvis hävda att Melodifestivalen inte är till för artister som Anna Järvinen, precis som den inte var det för Carolina Wallin Pérez förra året. Och så är det väl dessvärre. Mashupen mellan folklighet och indie har uppenbarligen en bit kvar till sin fulländning. Även om jag hellre – faktiskt – vill inbilla mig att det var sextonåringarna som sabbade allt genom att sms:a fram Yohio till den sista platsen i startomgången, framför nosen på Anna Järvinen.

Hur som helst, Järvinen var överlägset bäst. Bara att se hjälten Martin Elisson i egenskap av textförfattare stå lutad mot ett runt bord trissade upp förväntningarna rejält. Men sedan var det utan tvekan Anna Järvinens stund. Sättet som hon tog sig an ”Porslin” och dess oerhörda text och melodi var en helhetsupplevelse som gjorde mina ögon grumliga och min mamma lyrisk. Låten är redan odödlig.

Så var det med det. Och okej, nu med några minuters distans till omröstningsskandalen kan jag ändå gå med på att säga några korta grejer om resten också. Och kanske t.o.m. tänka mig att se resterande deltävlingar framöver. Men, som Dan Bäckman uttryckte det på sin tid: ”Det är under protest!”

David Lindgren: Enligt min erfarenhet ska man vara misstänksam mot låtar som sätter sig redan innan första lyssningen är avklarad. Men vad tusan, 4 välriktade stroboskoplampor kan jag kosta på mig att ge. Man längtar redan ut.

Cookies And Beans: Tvåa? Trea? Äh, den är för hysterisk på något sätt. Max 2 nystrukna sydstatsflaggor på en bar i Nashville får den.

Jay-Jay Johansson: Står och svajar nånstans mellan James Bond-maffigt och Berlin-indie ’83. Man vill ju ge grabben lite credd för att han varken brytt sig om att raka sig eller klä upp sig. Men det räcker bara till max 3 kitschiga souvenirer under Triumfbågen.

Mary N’diaye: Här har vi det klassiska innötningstricket med en lika delar simpel, irriterande och effektiv refräng. Funkar kanske inte hela vägen fram till final men är en given hit på knattediscot. Det gäller att inte underskatta kidsen som köpkraft. 1 begagnad artikel i Hello Kitty-serien får den.

Eric Gadd: Tompa Ledin om jag inte missminner mig? Jaha, refrängen funkade efter ett tag men det var väl också i mångt och mycket beroende på ett betydande mått av innötning. Basen lät cool emellanåt. 2 vita soulskivor från 90-talet får den.

Yohio: Det här måste väl vara det första seriösa försöket att införa j-rock i Sverige. Intressant på så vis. Men nej, imponerar inte mer på mig än att jag kan ge 2 nyladdade tamagotchis.

Anna Järvinen: 5 sessioner i parterapi, rakt av. Det enda betyget jag med säkerhet vet att jag kommer att kunna stå för resten av de här veckorna. Och livet.Enough said.

Michael Feiner & Caisa: Det här låter ungefär som ett hopkok av hela 2012 års sammanlagda startfält. 1 krossad ölflarra på en stadsfest får den.

Slagmålskonserten

Några minuter efter midnatt börjar det äntligen läcka ut blått strålkastarljus genom det röda draperiet, samtidigt som ett stämningsfullt och omisskännligt elektroniskt intro börjar fylla lokalen. Förhängena går isär, och en jublande publik välkomnar Slagsmålsklubben som står startklara med instrument och tillbehör uppradade på ett långbord.

När sedan ”Hänt” mullrar igång och sedermera avlöses av ”Brutal weapons” är det inte utan att jag undrar vad jag håller på med. Det går ju nämligen inte att bortse från att Slagsmålsklubben har kört en i stort sett identisk setlist de senaste åren, både på de tre konserter jag själv bevittnat och på de som går att se på youtube. Så sent som i torsdags i en intervju i P3 sa Kim i bandet att det tråkiga med att kunna försörja sig på sin musik är att det är upprepningarna som säljer. Det är förstås en sanning, men samtidigt måste det vara musikerna själva som sätter villkoren. Och i Slagsmålsklubbens fall skulle de lätt kunna variera ”Övningsköra” och ”Smart drag Mr Christer” med exempelvis ”Speedboats” och ”His morning promenade” utan att det skulle skrämma bort någon i publiken.

Men denna invändning sveps snabbt undan, för som helhet blir den här klubbspelningen den klart bästa av dem jag beskådat hittills. Skillnaden mot en festivalspelning är självklar: här har folk bemödat sig att betala inträde för att se ett specifikt band vilket redan från början ger en mer hängiven och intresserad publik. Resultatet blir snabbt ett euforiskt studsande dansgolv när Slagsmålsklubben trycker igång klassiker som ”Sponsored by destiny” och ”Kom igen kommissarien”.

Fast de två mest minnesvärda ögonblicken uppstår ändå inte där. Det är istället överraskande nog när bandet tar sig an ”Sväng om du kan” från fjolårets kassa album ”The garage” samt bjuder på Style of Eye-samarbetet ”Homeless”. Förstnämnda lyfter sig plötsligt och oväntat på det där sättet som bara kan hända på en konsert. Det börjar med att Beebop smattrar hi-hat framme vid scenkanten och smågarvar åt att Hannes, Joni, Kim och Björn bakom honom skruvar till melodislingan på ett sätt som knappast låter klockrent. Mot slutet av låten uppstår så ur intet ett helt sanslöst sväng där Beebop öser på med trumpinnarna medan kamraterna vid långbordet tvärsäkert skickar de avslutande takterna rakt in i mål. ”Homeless” sedan, blir konsertens klart hårdaste stund med ett hiphop-ljudande beat tungt och effektivt som ett ånglok, som bevisligen gör det helt omöjligt att stå still både på och nedanför scenen.

Efter drygt en timme knyts kalaset helt väntat och fegt ihop med gamla, fina ”Övningsköra” som extranummer. Svettig men nöjd köper jag loss en poster i foajén och ger mig ut i snön, ner i tunnelbanan och är strax före kl 02 framme hos barndomsvännen ute i en av förorterna. Somnar gott och viker dagen efter åt vegansk frukost och lunch, bilburen sightseeing genom ett Östermalm som infriar alla fördomar samt en vacker och solig promenad längs vattnet på Djurgården. Sätter mig sedermera på tåget hem, kollar ett par halvhjärtade mobilbilder som jag knäppte under konserten i natt och konstaterar att argumenten för att skaffa Iphone knappast kan läggas fram mer övertygande än så. Men skit samma. Dans före fotografering var ändå ett helt rätt val den här gången.
 

Säsongsstart

Hej! Idag har jag bokat biljett till årets första konsert. Inte helt otippat blir det Slagmålsklubben som får äran att inleda min säsong, redan nu på lördag i Stora Staden. Blir förhoppningsvis våldsamt roligt! Adjö!

Återträff

Okej, ungar. Det är 2013 nu. Tiden går framåt, och på Det Stora Social Mediet har jag fått en inbjudan till att minnas. ”Klassträff 1-9” lyder evenemangets namn. ”I år är det 20 år sedan vi slutade 9:an och då tycker vi att det är hög tid att vi träffas. Vi minns och kan påminna varandra om sånt vi helst vill glömma” står det i programförklaringen, följt av en plikttrogen smiley. Och så det praktiska om mat, dryck och kostnad innan allt slutar med en förhoppning om att alla ska kunna komma.

Så här: Vad jag minns tydligast från de där åren är mitt eget hat som föddes nånstans i fjärde klass och sedan bara växte, inåt och utåt, hade någon slags kulmen under högstadiet men som även fortsatte i utvecklad form under gymnasietiden. Det genomsyrade nästan allt och har krävt lång tid, många år och hårt arbete att slå sig fri från.

Tvärtom mot vad det kanske låter nu så är jag inte bitter. Har definitivt varit, men den tiden är ändå förbi. Bitterhet är i längden ett jävla slöseri med energi och liv. Jag kan titta på klassbilderna, återkalla minnena och känslorna med skärpa om jag vill, men låter dem inte skada mig längre. Jag lämnar dem med ett uppriktigt leende över att tiden och jag har gått vidare.

Samtidigt har jag inte den minsta lust att försätta mig i situationen klassträff. Varför skulle jag det? Det finns åtskilliga berättelser om hur återträffar har spårat ur, hur alla ohjälpligt intar sina gamla, förlegade men ändå uppenbart invanda roller och iscensätter samma hopplösa scener en gång till.

Här är en viktig sak att påpeka: Jag hade det egentligen otroligt bra, om man jämför. Jag hade alltid kompisar, även om ingen av oss någonsin var lojal mot någon annan om det inte fanns något uppenbart att vinna på det. Annat var det för X.

X, är hon överhuvudtaget inbjuden? Jo, faktiskt, ser jag när jag scrollar igenom gästlistan. Men medan vi andra figurerar hyfsat frekvent på varandras kontaktlistor är hon vän (som det förrädiskt nog kallas på Det Sociala Verktyget) med endast en av oss. Ingen har brytt sig om att tagga henne på de inscannade gamla klassfotona.

Det är symptomatiskt givetvis. För X hade aldrig någonsin någon nära vän bland oss. Hon fick vara med – men bara på våra villkor, aldrig sina egna. Det där upphörde aldrig. I högstadiet samlade en speciallärare oss övriga i klassen och undrade varför vi inte kunde respektera X som vem som helst.

Jag var den enda som hade X som klasskamrat även under gymnasiet. Mönstret höll i sig. Hon sökte sig till själsfränder i andra klasser som i allmänhetens ögon var outsiders som henne själv, men bland oss var hon alltid ensam. Jag gjorde själv ingenting för att förändra det.

X förlorade ett syskon när vi fortfarande gick på lågstadiet. Några år efter gymnasiet omkom hennes pappa i en olycka. Min familj gick på begravningen och mitt tydligaste minne är X gråtandes på parkeringen utanför kyrkan. Jag såg hennes mamma ströva omkring ensam på en stadsgata några år senare. Ytterligare en tid senare var hon också borta.

Allt det här kommer upp till ytan när jag läser min inbjudan. Mina egna minnen har jag förlikat mig med, men X:s historia från samma tid – den är fortfarande omgiven av skam, för alla oss som tillät att den blev som den blev.

Jag vet inte om det är en bra idé, kanske bara sprungen ur ett hastigt upplopp av känslor, men i tanken börjar jag fila på ett mail till X. Ingenting kan förändra det som varit, jag har ingen förljugen ambition att framstå i bättre dager än någon annan, men att bryta tystnaden vore ändå det minsta man kunde göra. Kanske.

Tänker jag, medan jag åter loggar in på den allsmäktiga webbsidan, klickar mig fram till återträffens inbjudan och kryssar i svarsalternativet Nej.