Kristian Gidlund (1983-2013)

Med tårar i ögonen har jag just läst Kristian Gidlunds sista svit av blogginlägg. Den sista månaden blev de allt kortare, tydligt märkta av sjukdom och förtvinad ork. Men poet var Kristian in i det sista.

Igår eftermiddag nådde hans kamp mot cancern slutligen sin ände. Det allra sista inlägget någonsin på bloggen ”I kroppen min” är skrivet av hans familj.

Kristian Gidlund blev med sin kamp, sin blogg och sin person en nationell angelägenhet. Och jag sällar mig till alla de otaliga bloggläsare som känt sig tacksamma för de öppna tankar och de insikter som strömmat ut från hans texter och tal. ”Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Våga vara lyckliga”. Det är budskap som kan se självklara och förrädiskt enkla ut, samtidigt dyra insikter som vi vet inte kan uppnås från någon som inte levt med en så definitiv visshet om ett kommande, oåterkalleligt avsked.

Kristian Gidlund har lämnat jordelivet och jag önskar och ber innerligt att hans sista resa får bli exakt så som han tänkte sig den. Respekt.

[http://ikroppenmin.blogspot.se/]

Vinyl

Jag köpte loss en vinylspelare för inte så länge sedan. Således har jag börjat ta mina första steg ner i vinylträsket bland backar med väldoftande LP-skivor i mer eller mindre välsorterade second-hand-affärer.

Min egen historia av vinyl är annars inte särdeles nördig alls utan ser ut enligt följande. Jag fick en kompaktstereo bestående av radio, kassettdäck och vinylspelare samt en anslutningsbar CD-spelare när jag fyllde 15. Denna otympliga jättekloss hade jag sedan och spelade musik på fram till förra året om jag inte missminner mig. Då hade kassettdäcket sedan länge börjat gnissla, och på CD-spelaren var displayen svart, knappar hängde lösa och jag var tvungen att dra ut luckan för hand.

Det enda som fortfarande var intakt var just LP-spelaren, men det kändes inte klockrent att ha kvar hela det övriga åbäket för den sakens skull så efter 20 kärleksfulla år fick musikmöbeln gå vidare till second hand (CD-spelaren till återvinning) där den faktiskt ganska snabbt försvann. Förhoppningsvis inte till skrot utan till någon som faktiskt ville ta vara på den fortfarande habila vinylfunktionen.

Därefter köpte jag rätt snabbt och väldigt ogenomtänkt loss en väldigt billig vinylspelare på Clabbe Ohlsson. Det var en liten, behändig och t.o.m. rätt gullig sak, men med sina inbyggda högtalare sög den totalt rent ljudmässigt. Burkigheten och bruset blev bara starkare när jag försökte koppla den till förstärkaren. Även om jag är långt ifrån nån ljudfascist (att jag lirade musik på en 90-talsapparat fram till 35 års ålder är väl bevis nog) var denna nivå för kass t.o.m. för mig så maskineriet gick samma second-hand-öde till mötes som sin föregångare.

Nu till sist har jag dock hittat en vinylspelare som jag tycker håller måttet. Reklam suger, men jag hittade den faktiskt på Ginza av alla ställen. Den är av märket Pioneer, gick loss på drygt en och en halv tusenlapp och duger gott åt mig och mina krav. Så nu kan jag åter lägga ner nålen i spåren på de fåtal gamla härliga skivor jag hade, och utökar gärna samlingen när jag får chansen.

Och faktiskt verkar det stämma som nördarna alltid hävdar, att ljudet på vinyl är bättre än på CD. Om inte annat låter eller känns det mer organiskt och levande på något vis; dessutom i en betydligt snyggare och roligare förpackning.

Jakten

Tompa Vinterberg, regissören som i slutet av 90-talet bjöd oss med till den beryktade ”Festen”, är så här 13 år senare DVD-aktuell med sin senaste rulle ”Jakten”. Jag såg den igår, och konstaterar att den är en av de där filmerna som man minns i väldigt skarp detalj efteråt, vare sig man vill det eller inte.

Storyn i korthet: Lucas anklagas felaktigt för att ha förgripit sig sexuellt på ett barn på det dagis där han jobbar, varpå en regelrätt psykologisk mardröm tar sin början. Det är tungt, svart, sorgligt, brutalt och upprörande. Mads Mikkelsen spelar på toppen av sin förmåga, en insats som helt logiskt gav honom priset för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes. Och fanns det ett pris för bästa barnskådis hade det utan tvekan gått till Annika Wedderkopp.

Ska inte säga så mycket mer, utan råder er att själva se ”Jakten”. Ingen rulle att svulla popcorn och cola till, men sevärt och engagerande hela vägen fram.

"Att leva och dö som Joe Strummer"

Jag läste just ut Mackan Birros bok ”Att leva och dö som Joe Strummer” från 2010. Den var väl sådär om jag ska vara helt ärlig mot er. Ett klurigt fall, för å ena sidan är boken välskriven och lättläst, med ett väldigt självklart driv i texten och målande beskrivningar utan att det blir för krystat eller långsökt.

Innehållet, å andra sidan, känns däremot rätt störigt grabbigt till sin karaktär, lite som att placera Charles Bukowski i Göteborg och ge honom en vilja att ha vänner ungefär. Inledningsvis är boken dessutom tråkig rakt av. Men det tar fart i bokens andra del, efter en sisådär 75 sidor. Då breder en ohämmad och ohejdad nostalgi och ett fulländat romantiskt skimmer ut sig över flera kapitel, och objektet för allt detta är staden Göteborg i skarven mellan 80- och 90-talet.

Kalla mig trög, men det är först här som jag fattar att boken till stor del är Marcus Birros egen biografi. The Christer Petterssons var hans eget punkskolade band under den här tiden, och tillsammans med övriga bandmedlemmar spenderade han sin socialbidragsfinansierade tid på varenda existerande svartklubb i Göteborgs underjordiska musikscen. Birro, eller hans alter ego i boken, blickar bakåt mot vad som beskrivs som en himmelsk tid. Det var han och hans vänner mot den etablerade världen. Kärleksfullt droppas namnen på stadsdelar, göteborgska scenkändisar som Freddie Wadling, Sator och Broder Daniel dyker upp i den nattliga röken och allt, allt, allt är dränkt i dimmor av alkohol. Vissa efterfester varar så länge att de övergår i förfester.

Alkoholromantiserandet är ju inte okontroversiellt, speciellt inte om man ser till det faktum att Marcus Birro tycks ha haft återkommande problem med rusdryckerna fram till ganska nyligen. Ändå är just de här kapitlen (men inte resten) sjukt fängslande läsning för alla som nånsin varit det minsta intresserade av svenskt underjordiskt musikliv. Jag förstår att Birro blir nostalgisk av just den anledningen.

Svenskt creddigt kulturliv har ju annars problem med Marcus Birro. Beskyddad av Expressen men ständigt ett lovligt byte för resten känns det som. Själv vidhåller jag vad jag skrev i januari förra året, att jag gärna går i försvar för honom mot allt vad näthat, journalistisk mobbning och allmänt förakt heter. Och det gäller inte bara honom utan som en allmän princip egentligen. Personangrepp är lågt och fult och ska man kritisera Birro, eller nån annan, bör det vara för vad han gjort eller inte gjort – vilket i det här fallet gäller att han skrivit en roman som knappast är att räkna som hans största stund. Och det är förmodligen just därför som den fortsätter lysa i vitt, svart och rosa på en bokrea nära dig.

Camera Obscura - Break it to you gently

Mer då? Jo, finfina Camera Obscura har släppt en ny liten låt vid namn "Break it to you gently" som ni kan lyssna på nedan om ni bryr er. Detta skotska gäng lirade ju för övrigt en viss roll i bloggposten "Camera Obscura och grannfejden" från 2011. Men skit i det! "Break it to you gently" är rätt basic indiepop i habil fyrtakt men vem behöver egentligen mer än så? Melodier och harmonier från himlen som vanligt, och så Tracyanne Campbells svala stämma ovanpå det - ljuvligt! Videon känns lite löjlig till en början men mynnar efterhand ut i ett riktigt hjärtskärande litet drama. Peace out!

Augusti

Död blogg, eller? Ja, det kan man ju onekligen fråga sig efter två månaders tystnad. Riktigt så illa var det dock inte som ni nu märker, ni som har fortsatt klicka in här emellanåt med hopp om en bloggpost med nyare datum än den 9 juni.

Anyway, nästan en hel sommar har passerat sedan sist. Jag tog en tidig semester vilket ju sög såtillvida att nästan alla mina vänner valde den senare perioden för ledighet. Trots det har det varit ett par schyssta månader. Några highlights:

Malmö

Vädermässigt långt ifrån lika kung som fjolåret men stan kan ju konsten att leverera ändå. På Debaser gjorde Navet en fin spelning och dansgolvet bjöd upp till bl.a. ”Freak like me” med Sugababes . Drällde även på de ansedda klubbarna Moriskan och Far i Hatten och såg där bl.a. Leo Kall som kändes som ett väldigt självklart malmöband med skev new wave och texter på skånska. Jag hann dessutom med en joggingtur längs havskanten genom stormbyar och piskande regn.

Köpenhamn

Från Malmö tog jag mig över sundet till Köpenhamn med en kompis, och vårt mål var att besöka Christiania. Kolossalt intressant utan tvekan. Området dyker upp utan någon direkt förvarning – runt hörnet på ett ”normalt” bostadshus uppenbarar sig plötsligt de graffitimålade fasaderna som indikerar att man kommit rätt. Första passagen innanför murarna känns förhållandevis oförarglig, med en lagom kitschig souvenirbutik, nåt fik och nåt spelställe. Lite längre in meddelas vi dock via en stor skylt att vi strax äntrar Pusher Street, där haschkakor förevisas och säljs vid vanliga försäljningsstånd som om det vore ylletofflor eller solbrillor det handlade om. Mest provocerande känns mixen av kunder – slitna ,vingliga pundare varvas med klanderfritt epikerade mäklarkillar som tagit sig hit för att fixa lite oförarglig feströka. Christiania är en upplevelse, en surrealistisk sådan med besk eftersmak.

Liseberg

Balder och Lisebergsbanan, jag säger bara det.

Gotland

Århundradets släktträff ungefär, ett par timmars färjefärd från fastlandet. Förutom att hänga med kusiner, fastrar och farbröder i dagarna tre blev det ett kungligt havsdopp på Fårö, några beskådade raukar samt promenader och restaurangbesök i Visby. När stekarsvinen från Stockholm invaderade ön med lyxjakter, house och skumpa på kylning var det dags att packa och dra. En väldigt optimal final på min semester i alla fall.

Ulricehamn

Slutligen måste jag även nämna festivalen Uport Music Weekend som premiärarrangerades i en av mina gamla hemstäder Ulricehamn förra helgen. Man hade släppt 6000 biljetter men fick utöka till 7000 varpå succén var ett faktum. Jag hann se fyra akter festivalens första kväll. Först Darin som visade sig som det exakta fullblodsproffs han är. Fick rysningar när han körde ”Astrologen”. Skickliga till max var även Johnossi som fick äran att lira med ett rätt kass ljud inför den klart fullaste publiken. Extra svinbra jobbat utifrån de premisserna. Dirty House Guys var ordinär stekarhouse med sexistiska videoprojektioner, enough said. Nej, den största anledningen till att jag äntrat festivalområdet var Familjen och även om den spelningen inte går till historien som det bästa jag sett var det ändå till klar belåtenhet. Johan T Karlsson är ju en väldigt skön särling på nåt sätt. Flummig men hängiven. Och när ”Det snurrar i min skalle” lyfte och steg iväg samtidigt som ett svart streck av fåglar seglade förbi på den skymmande himlen var den perfekta sommarkvällen ett faktum.

Slagsmålsklubben del 4

En halvtimme väster om den större staden ligger den mindre, som av ren barmhärtighet inte kommer att nämnas vid namn här. På stans ”nya nattklubb” besannas varje fördom om det infödda klientelet. Tatuerade kepsraggare i flock dränker dansgolvet i öl och taktlöshet och skrålar nåt om fitta på väg ut.

Och det hade kanske varit på sin plats om det var Björn Rosenström som skulle uppträda här ikväll. Men nu är det ju inte det. Anledningen till att vi uthärdar denna ramupplevelse är istället att självaste Slagsmålsklubben väntar ute i kulisserna. Även om vi flera gånger under kvällens alltmer förlängda väntan börjar tvivla på att så verkligen är fallet.

Men till slut, när lördag sedan nästan en timme övergått till söndag, viker tvivlen hädan. De är här! Fem siluetter, stilrent iförda sina svarta jackor med broderad bandlogga, tar plats bakom långbordet och dess uppdukade elektronik, och festen är igång.

Jag minns faktiskt inte vad vilken låt de startar med. Vilket bara kan betyda att valet fallit på något av de mer anonyma och monotona spåren på ”The garage”-skivan. Kan ha varit ”Stora E” men inget jag vågar svära på så här i efterhand. Men det väntade lyftet är förstås inte långt borta, och en stund senare studsar snyggt stilrena ”Brutal weapons” fram över fyllevinglet framför kravallstaketet, bromsar in och övergår i ”Smart drag mr Christer” varpå euforin är ett faktum.

Joni öser. Kim svänger. Beebop och Hannes är koncentrerade och mellan tangenttryckningarna bjuder Björn på sitt obetalbara improviserade mellansnack utan röd tråd. Det är fjärde gången jag ser mitt favvoband och för fjärde gången är Slagsmålsklubbens sjätte medlem Frej frånvarande. Vilket får några i publiken att i taktfast kör skrika just ”Frej! Frej! Frej!”. Eller som någon vid ett tidigare tillfälle hade skrivit på bandets facebook-sida: ”Dåligt att Frej inte är med, det är ju han som är hela Slagmålsklubben”. Varpå bandet förnärmat svarade: ”Din morsa är hela Slagsmålsklubben :/” och inkasserade ett betydande antal likes. Säga vad man vill, men utan Frejs stjärnstatus blir Slagsmålsklubben mer av ett band där alla får ta lika mycket plats, vilket i åtminstone mina ögon bara är positivt.

Jag har tidigare gnällt lite på bandets rätt förutsägbara setlist, men den här gången överraskar de mig glatt genom att också infoga ”Tjeckien, Slovakien och tillbaks igen” och ”The world welcomes fame”. ”Kom igen, kommissarien” stryks, medan ”Hänt” och ”Sponsored by destiny” är självklara och låter lika episka och fenomenala som vanligt. Och ganska exakt klockan 02.05 avrundar Slagsmålsklubben dansfesten med ”Övningsköra” – deras egen motsvarighet till ”Sommarnatt”, ”Ta mig till havet” eller ”Final countdown”.

Nöjda, lagom svettiga och hörselnedsatta sätter vi oss i bilen och ger oss av hemåt i gryningsljuset. Fåglarna har redan börjat sjunga när jag sedermera stänger dörren mot gatan; och jag somnar innan skallen fylld av himmelska syntslingor träffar kudden.