2013

Kvantitet är förstås inte per automatik något trovärdigt mått. Men under mitt första bloggår 2008 åstadkom jag 51 inlägg på tio månader. Därpå följde en fallande kurva innan inläggen åter började stiga i antal 2011-2012 om än utan att nå upp till startårets siffra.

När 2013 nu strax läggs till historien förefaller bloggen ha levt lite på sparlåga jämfört med de två senaste åren. Men om kvällen får den late brått, som det heter, och därför tänkte jag nu under de återstående dagarna vräka upp ett inlägg per dag precis som under förra årets decembermånad.

Inläggen får givetvis en bakåtblickande prägel inom den härliga kategorin populärkulturella nörderier, och imorgon publicerar jag det första. Våldsamt spännande, va?

Merry Christmas again, punks!

Fem filmer till

Jag har sett ett gäng filmer till om ni bryr er. Nedan några korta omdömen.

Call Girl

Denna kontroversiella rackare har väl ingen missat. Åtminstone inte kringsnacket. Lagom till DVD-utgåvan har nu scenen där en namnlös svensk statsminister köper sex på ett hotellrum stilfullt klippts ner på begäran av familjen Palme. Men skulle man vara helt konsekvent borde även andra sexköp ha klippts bort då ju meningarna går isär om alla utpekade i verklighetens Geijer-affär verkligen var skyldiga. Anyway, rent tekniskt är ”Call Girl” en total triumf – scenografin, musiken av Mattias Bärjed och skådespeleriet bildar en helhet där det verkligen känns som att man befinner sig i det svenska 70-talet. Däremot känns det inte som att man kommer riktigt nära inpå någon av huvudrollsinnehavarna för att kunna engagera sig fullödigt. T.ex. är den grävande snuten som bestämmer sig för att avslöja sanningen alldeles för anonym. Eller ska kanske sexscenen i början få oss att känna att vi kommer honom inpå livet? Det funkar inte alls. Men de samlade bristerna är ändå inte värre än att ”Call Girl” kammar hem en svag 4 i min bok.

Blondie

Carolina Gynning, Helena af Sandeberg och Alexandra Dahlström i ett drama som självaste Ingmar Bergman förmodligen hade diggat rätt hårt. Bara upplägget med tre systrar i en dysfunktionell familj, överklassångest samt en och annan explicit sexscen känns ju onekligen inspirerat av den gamle nationalregissören. Fast Bergman hade nog avslutat historien på ett annat sätt, vågar jag bestämt påstå. Hur som helst, en rätt tragisk historia men hyggligt intressant. En svag 3:a kan den väl vara värd.

Stoker

Nicole Kidman iklär sig åter rollen som sofistikerat neurotisk dam i kuslig thriller. Någon ny ”The Others” eller ”Birth” är det dessvärre inte fråga om här, däremot en ohämmat arty rulle där fokus ligger på tjusiga och rätt avskalade kameralösningar. Första timmen blir det bara för mycket av allt detta men under de avslutande tjugo minuterna tillåts lösa trådar vävas ihop och filmen lyckas därmed nå fram till en rätt svag 3:a.

The Great Gatsby

Hysteriska inledande 45 minuter där klippen aldrig tycks vara längre än 3 sekunder. Dessutom en massa uppenbara bluescreen-bakgrunder som man kan störa sig på om man vill. Därefter taggar rullen ner lite och blir intressant innan tempot åter skruvas upp och pastellfärgerna exploderar i varenda ruta. Tobey Maguire och Leonardo di Caprio kämpar tappert på men har svårt att nå fram genom de musikvideo-liknande 20-talsmiljöerna och det ”moderna” soundtracket. Svag 3:a här också. Märkligt.

Now You See Me
Slutligen en rulle som suger. Och det är ju onekligen anmärkningsvärt med tanke på hur svinbra den såg ut på papperet. Förhandssnacket gick ju ut på att det skulle vara en thriller om ett gäng magiker som utför en spektakulär kupp, vilket fick mig att hoppas på ”Ocean's Eleven” korsad med ”The Prestige” ungefär. Snubbar som Jesse Eisenberg och Mark Ruffalo i rollistan ökade bara på hypen. Men låt mig säga så här, ungar: Den enda som blir blåst av det här slipade gänget är du som tittare. Hur spännande är det med ett bunt kriminella (är de ens kriminella?) som verkar klara av absolut allting och därmed kan betraktas som superhjältar redo att käka grabbar som Iron Man till frukost? DVD-höstens stora besvikelse. Enda anledningen till att jag inte sätter en 1:a är att den trots allt är mer uthärdlig än t.ex. ”Norrmalmstorg”, ”The Blind Side” och ”50 First Dates”. Svag 2:a således.

Prisoners

Idag tänkte jag rekommendera eder alla att se rullen ”Prisoners” som just nu går på bio. Hugh Jackman och Maria Bello spelar ett par vars lilla dotter försvinner under mystiska omständigheter, och snart startar ett desperat sökande efter klarhet och eventuella skyldiga.

Den här thrillern har inkasserat ett gäng rätt skiftande betyg i de stora blaskorna och mediakanalerna. Från en 2:a i Kulturnyheterna till hyllningen i Aftonbladet som drämde till med en 5:a direkt. Om den fulländade filmen existerar vet jag inte – jag brukar hävda att den inte gör det – men ”Prisoners” är i alla fall en av de där riktigt stabila 4:orna om ni frågar mig. En bra film klarar av att bära upp en speltid på två och en halv timme och ”Prisoners” gör just det med besked.

Jag nämnde Jackman och Bello som gör klart skickliga insatser tillsammans med Terrence Howard och Viola Paris. Men den som i slutändan ändå stjäl showen är Jake Gyllenhaal. Jag har alltid tyckt att grabben är en bra skådis men här impar han onekligen hårdare än någonsin, med en rollfigur som man till en början misstror men sakta men säkert får förtroende för.

Och nejdå, ni behöver inte vara oroliga – jag spoilar inte ”Prisoners” för er genom att nämna den detaljen.

Run

"A little love story
A true life story
She drifted into my life
For a couple of hours
I haven't seen her since
I got no place to crash
But your eyes look kind

Can I get you something
No I don't wanna put on weight
And here's the reason why
She took out a picture
Maria's her name

Institutionalized
Different clinic than me
When I meet her
I got to be so pretty when I meet her

Run Rebecka
To the one you love
Ain't nobody
Stop you when you run

And she said one thing to me
She said if you can't cry
You're just a lonely kid
Full of tears inside
Full of tears
Inside inside inside"


 

Beach 2011

Vit Päls är ett svinbra band. Det började med att jag fick deras samling "Nu var det i alla fall så" för att recensera för ett gäng år sen. Sen dess är jag hårt fast. Påminner lite om Torsson i tilltalet skulle jag säga. Eller som de låtar jag själv kunde författa under mina pre-skolår och lira in på kassett. Ni vet, såna där tokroliga acapella-sånger som på typiskt barnvis uppfinns medan de framförs.

Pierre Hellqvist beskriver det bra i senaste numret av Sonic: "Känslan som förmedlas är den att orden liksom bara staplas på varandra av en slump, men rimmen är lika frisinnade som oemotståndliga". 

Det är bara att hålla med. Lägg till en klädsam dos somrig Malmö-romantik och du har ett älskvärt och till synes rätt unikt band framför dig. Varenda låt de gjort är inte kung, men "Beach 2011" är det. Ligger just nu helt fel i säsongen så klart, men skit i det för låten gör mig glad! Ingen av oss mår nog heller dåligt av att längta lite till sommaren.

36 years and runnin'