Den andra chansen

Ärade riksdagsledamöter. Ärade moderater, socialdemokrater, folkpartister, vänsterpartister, kristdemokrater, centerpartister och miljöpartister. Ni har chansen nu. Ni går in i en ny, extra valrörelse och har därmed fått en andra chans vid handen. Jag hoppas vid Gud att ni tar den.

Det parti ni inte vill samarbeta eller samtala med manar Sveriges folk att se den 22 mars 2015 som en folkomröstning om invandring. För eller emot. Det är uppenbart att detta måste bemötas, och det är det här den andra chansen handlar om.

Det är inget nytt att Sverigedemokraterna har tagit licens på ämnet och debatten. Tacka tusan för det när det inte är någon som bemödar sig med att plocka sönder eller ens röra vid deras argument. Det är lättare att på reflex stämpla partiets talesmän (oftast är de män) med bruna ismer, gå ner från talarstolen och sprita händerna efteråt.

Men det kommer inte att funka en gång till. Det retoriska undvikandet kommer bara att driva fler missnöjesröster ner i valurnorna och då har ni problem i kammaren på riktigt. Jag hör och läser det i debatter överallt. Sveriges tredje största parti tillåts vinna varenda match på walk over. När någon från motståndarsidan trots allt försöker diskutera de faktiska argumenten anklagas de för att gå Sverigedemokraternans ärenden. Vi kan inte ha det så här.

Jag kan lova er att flertalet av de röster jag själv lyssnat till i fikarummet sedan i onsdags kommer från människor som aldrig röstat på Sverigedemokraterna. Som aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Men de efterlyser en ärlig och öppen migrationsdebatt som i förlängningen kommer att fasa ut Sverigedemokraternas roll och plats. Eller som Birger Schlaug sa i SVT:s soffa i morse: ”Man måste också visa att här finns de här problemen, här finns de här svårigheterna och dem måste man stå för, annars blir det inte trovärdigt. Men fördelarna är större än problemen. Det är det man måste visa.”

Och ärade riksdagsledamöter, kom upp ur era inbördes skyttegravar! Skyffla igen skiten med matjord och plöj upp ett grönskande potatisland över resterna. Rör vid den brännande frågan. Gör vad som helst, bara inte samma misstag en gång till. Det här är er andra chans, och jag hoppas vid Gud och för Sveriges skull att ni tar den.

Kurt Olsson-boxen, del 3 av 3

”Kurt Olssons sommartelevision” är en deluxe-version av sin föregångare ”Kurt Olssons television”. Sex avsnitt istället för fem, som sträcker sig över 40 minuter mot tidigare 30, och kolonistugan är utbytt mot en husvagn som nu fungerar som ambulerande studio. Varje avsnitt inleds med att Kurt och Arne dänger bilen rakt in i en hage med olika slags djur innan de startar sändningen inifrån vagnen.

Kurtan är alltjämt störigt osympatisk stundtals, och sexismen jag nämnde i förra inlägget yttrar sig bl.a. i några ”roliga” anspelningar på kvinnobröst. Det är dessutom upprepade kommentarer om Gudruns ”lilla triangel” vilket alltid följs av kastvindar av pålagda skratt. Det hela blir till sist konfunderande på samma sätt som när Love Antell i årets säsong av ”Så mycket bättre” funderar över om Orups texter är så snuskiga som de ofta ger sken av. Är det uttänkt, eller bara något som lyssnaren skapar själv i sitt eget huvud? Här har nog varken jag eller Love Antell lyckats knäcka koden ännu.

Men dessa skeva inslag samsas också med odiskutabelt gnistrande ögonblick, och jag tänker då främst på ”Sverige i verkligheten”-reportagen som nu är förfinade och bl.a. innehåller den klassiska broöppningen. Den håller fortfarande, men en minst lika stark uppvisning är den när Kurt Olsson springer runt med mikrofon på Liseberg vid öppningsdags och intervjuar Flumeride-passagerare. Båda reportagen definierar med precision vad det var som gjorde Kurtan till en av min barndoms verkliga idoler.

Exklusivt för den här säsongen är även en deckare, inspelad i ett skimrande sommarvackert Marstrand med Kurt, Arne och Gudrun i huvudrollerna. Och så är det musik förstås. Damorkestern – där pianisten Elisabeth Engdahl-Gustafsson står för samtliga arrangemang – flyttar i de här avsnitten ut ur studion för att kompa Kurt vid exempelvis en badsjö, i ett militärtält eller på Göteborgs centralstation. Det låter fortfarande hopplöst otidsenligt – och alldeles fantastiskt bra!

Summa summarum för hela boxen: En del grejer som definitivt inte åldrats med stil, jämsides med odödlig svensk humor och svårslagen nostalgi. Utgåvans stora svaghet ligger dock i att den inte inkluderar den specialversion av ”Kurt Olssons television” som spelades in som tävlingsbidrag till TV-festivalen i Montreux 1989. En obegriplig miss, då den versionen finslipade konceptet till nästan perfektion och helt logiskt gav Kurt Olsson det så kallade Chaplin-priset i Montreux det året. Att ge ut denna femstjärniga – och sedermera oöverträffade – insats på DVD vore inget annat än en kulturell välgärning.

Kurt Olsson-boxen, del 2 av 3

Nostalgin kickar in direkt med de inledande takterna av signaturmelodin. Kurt och Arne försöker med gemensamma krafter navigera fram den dubbelstyrda blåröda bilen och kraschar sedermera in i staketet vid en liten kolonistuga mittemellan motorled och järnvägsspår i Göteborg. I den där lilla stugan packar de in sig själva och damorkestern och sänder sedan 5 avsnitt av ”Kurt Olssons television”.

Slående är att showens självutnämnda stjärna är mer påfrestande än jag minns honom. Det speedade stämningsläget och nyckerna hörde och hör ju till, men då och då kör Kurtan definitivt över gränsen och blir bara en otrevlig och jobbig idiot. Scenen där han just mosat sin svägerskas fot med bilen är exakt den där sadistiska typen av Basil Fawlty-humor som jag personligen har väldigt svårt för.

Han är dessutom mer eller mindre subtilt sexistisk. Återkommande är flirtandet med damorkesterns Gudrun, som i varje avsnitt tilldelas Guldnoten för sina insatser, en liten pin som naturligtvis alltid ska fästas i brösthöjd av Kurtan själv. Gubbsjukheten ligger här ändå lågt jämfört med uppföljaren ”Kurt Olssons sommartelevision” som jag återkommer till snart. (Och i jämförelse med en samtida TV-produktion som ”Solstollarna” framstår Kurt Olsson förstås som en fullödig feminist.)

Men trots klaversprång som de ovan är det svårt att förneka att Lasse Brandeby var en sann komisk virtuos när han väl lät Kurt Olsson briljera. Höjdpunkterna här är bl.a. klassiska pyssel som att göra en tvålkopp av ett bregottpaket eller en blomvas av en diskmedelsflaska. Det bjuds också reportage inifrån Sveriges Television i Göteborg och stadsreportage från samma stad. I jämförelse med uppföljaren två år senare är det tydligt att dessa utflykter inte var riktigt förfinade ännu. Potentialen till kommande stordåd är tydliga men ännu inte helt frisläppta.

Tillsammans med damorkestern lirar Kurtan i varje avsnitt också ett par gamla svenska popklassiker som t.ex. ”Flickor bak i bilen”, ”Läppstift på din krage” och ”Leva livet”. Jag har svårt att tänka mig att dagens 10-åringar skulle tycka att detta svänger överhuvudtaget, men i mina öron är det minst lika mycket tajt örongodis nu som då. Just finalprogrammets ”Leva livet”, där orkestern med ett självklart sväng bär fram Kurtans stilfullt stiffa kroppsspråk, snuddar rentav vid euforiska höjder.

Så mycket bättre, säsong 5

Här gör jag en liten avstickare från Kurt Olsson-spåret, bara för att konstatera den totala förträffligheten hos årets säsong av Så mycket bättre. Snacka kungsäsong! Potentialen gick att se redan på papperet, där Familjen var den omedelbara måste-se-faktorn för min del medan resten av listan bara befäste känslan av att det skulle kunna bli en TV-höst utöver det vanliga.

Det är inte bara det att Familjen har sällskap av mer folk från ”min skola” – Kajsa Grytt och Love Antell – det är att just dessa blivit sammanförda med giganter från motsatt ingång av arenan – Carola och Orup – och därtill en idoldeltagare med starkt personligt uttryck samt en sångare vars band lämnade ett av de mest bombastiska avtrycken i svensk musikhistoria någonsin (Amanda Jenssen respektive Ola Salo, om någon mot förmodan skulle bomma den beskrivningen).

Facit visar – efter fyra av sju avsnitt sända – att uppställningen är en succé även i praktiken. Kajsa Grytt, Love Antell och Johan T Karlsson intervjuades i Studio PSL strax innan premiären och talade då med värme om att få möta människorna bortom mediebilderna. I senaste numret av Sonic berättar Antell i förbifarten om när han tog en kaffe med Carola för ett tag sen och just Carola hypar hela årets säsong och dess deltagare i en intervju i Dagen: ”Jag är ganska omskakad av hur fint det var. Sättet vi samtalade med varandra och om varandra var väldigt rörande. Det kan nästan få kyrkan att skämmas lite”.

Det må vara blåögt och patetiskt men jag berörs sannerligen av Så mycket bättre i år. Även om programmet är producerat, skarvat och klippt för att platsa som lördagsunderhållning på klassisk bästa sändningstid, tycker jag att värmen och respekten deltagarna emellan går igenom rutan och reklamavbrotten. Det är helt enkelt vackert när människor inte bara träffas utan också möts. Säkerligen väntar fler intressanta samtal i de tre återstående avsnitten.

Och då har jag inte ens nämnt musiken i programmet! Även i detta avseende har årets säsong än så länge hållit en högre och jämnare nivå jämfört med tidigare. I min egen topp 3 ingår i nuläget Orups direkt stilfulla översättning av The Ark's ”Echo chamber” (”Ekokammare”), Ola Salos slamriga ösversion av Orups ”Trubbel” (”Trouble”) och Familjens senaste klockrena dansadaptation av Tant Struls ”Slicka mig ren”. På lördag är det just hjälten Johan T Karlssons tur att få sina sånger tolkade. Don't miss out, kiddos!

Kurt Olsson-boxen, del 1 av 3

Det mest logiska att skriva om i dagsläget är naturligtvis Kurt Olsson-boxen. Ironi åsido, jag är just nu inne i en andra genomtittning av den DVD-box som släpptes hösten 2011 och som jag fick i julklapp av mina föräldrar samma år. Det är en fascinerande resa som jag inte kommit mig för att skriva om förrän nu.

För att börja på det personliga planet: Kurt Olsson är en obestridlig del av min barndom. Om detta skrev jag kort i november 2011 i samband med att ”Kurtans” upphovsman Lasse Brandeby avled endast 66 år gammal. Men det finns mer att ösa ur de minnena. TV i allmänhet och SVT i synnerhet hade fortfarande en unik genomslagskraft 1987 när ”Kurt Olssons television” hade premiär. Jag såg först programmets trailers och hörde kort därefter snacket på skolgården vilket fick mig att vilja titta själv.

Med tiden blev jag och en av mina kusiner stenhårt sålda, kanske inte direkt efter första vändan med ”Kurt Olssons television” men eftersom SVT mellan 1987 och 1990 sände en Kurt Olsson-relaterad produktion per år fanns alla chanser att absorberas djupt av detta universum. Scenshowen ”Fådda blommor” 1988 var ett måste redan från start och med ”Kurt Olssons sommartelevision” 1989 nåddes någon form av peak. De sex avsnitten bandades och vevades i oändlighet på kusinernas nyinköpta video. Vi kunde omöjligt få nog.

Redan 1990 började dock en klar mättnad kännas av. Biofilmen ”Kurt Olsson – filmen om mitt liv som mej själv” siktade för högt, och ”Kurt Olssons julkalender” samma år verkade för första gången dela min tidigare ganska Kurtan-vurmande närhet – kompisar, föräldrar, släkt, grannar – i olika läger. Filmen hade sina lysande stunder men var mest en märklig besvikelse. Julkalendern passerade utan att lämna några klassiska ögonblick efter sig. 1997 sändes ”Hemma hos Olssons”, kanske som ett försök att ta Kurt Olsson in i 90-talet, men glansdagarna var obönhörligt förbi.

Det hindrade dock inte Kurt Olsson från att dyka upp i otippade sammanhang även under 2000-talet. Men nu fanns ingen humor kvar att leverera. Det fanns snarast något mycket tragiskt, nästan ovärdigt i att se Lasse Brandeby pliktskyldigt kränga på sig den en gång succéskapande kostymen och plocka krampaktiga poäng på gamla meriter. Han hade begåvning nog att kunna ge sin figur ett bättre öde än så.

Men Kurtans sena 80-tal är fortfarande en guldålder i svensk humor och TV-historia, om än sedd med lite andra ögon av mig så här omkring 25 år senare. Den här texten blev ett intro, i nästa ger jag mig i kast med själva DVD-boxen.

Markus Krunegård + Den svenska björnstammen

Gitarristen i Markus Krunegårds sällskap visar sig vara ingen mindre än den beryktat tjurskalliga och integritetsstarka gitarrvirtuosen från The Bear Quartet. Då det banden alltför sällan, för att inte säga aldrig, spelar live blir det en lyxig och glädjande bonus att här ändå få se Jari Haapalainen i musikalisk aktion på en scen. I en konsert som för övrigt är alldeles lysande.

Men det börjar med Den svenska björnstammen. Jag blir inte riktigt klok på det gänget. De är som ett barnprogram fullproppat med poesi som lyckas ringa in livsvisdomar men stundtals också nästan tappar balansen på gränsen för floskler och banaliteter. De är dansmusik och svensk visa i en alldeles egen, unik mash-up. Bandets frontlinje slår en med häpnad: tunt hår, kutryggar, taniga gestalter med frisyrer som är fullständigt fel, och publiken fullständigt dränker dem i jubel och euforiska tjut. Det är töntarnas stora och oemotståndliga revansch.

Allting låter dessutom väldigt bra. Energin, entusiasmen och scengymnastiken påverkar aldrig det musikaliska hantverket negativt. När ”Trumma trumma” smattrar igång som andra låt utan påannonsering känns allting väldigt magiskt och här och nu.

Även om jag ogillar att jämföra olika sorters musik med varandra så är det ändå en viss nivåskillnad när Markus Krunegård stiger upp på scenen ett par timmar senare. Allt känns större. Det är som att själva lokalen har växt för att kunna rymma tonerna och texterna. Vi står imponerade, stundtals berörda på djupet. Det slår mig just vilken textförfattare denne man de facto är, raderna ligger knivskarpa längst fram i de perfekt avvägda ljudmattorna. Det är livsrapporter och dagbokssidor draperade i svart, med en ständig låga av gnistrande, obevekligt hopp i mitten.

Krunegård lämnar scenen efter vad som säkerligen är över en timme men snarare känns som en halv. Då har han inte bara laddat ur sig musik, svett och inlevelse utan också hunnit hålla ett brandtal vars avslut får publiken att explodera i jubel och spontana applåder. Mot all kyla, inklusive den hos Sveriges tredje största parti, finns bara ett botemedel, proklamerar han. Mänsklig värme.

Analysen som kom av sig

Det där om att vi lever i ett land utan parlamentariskt kaos fick man ju käka upp med råge. För bara ett par dygn efter att jag hade postat mitt förra inlägg var det just så läget i landet sammanfattades överallt. På allas vårt älskade hatade sociala medieforum slängde jag upp några egna korta analyser och länkade till andras, innan jag efter några dagar loggade ut helt från svensk inrikespolitik.

Nu är det väl dags att börja vakna till liv igen. Sätta sig in på nytt och se om pusselbitarna kan börja komma på plats. Om uppgörelserna kan bli fruktsamma och Sverige kan komma igen efter baksmällan den 15 september. Margot Wallströms comeback som utrikesminister var i alla fall det gladaste politiska beskedet på väldigt länge. Jag önskar henne verkligen all framgång och välgång hon kan få.

Fortfarande mörknar världen och jag försöker hålla glädjen och hoppet uppe. Stod en stund i ett demonstrationsmöte på stan för staden Kobane, mot IS. Vi var inte lika många som runt 17-åriga Joshua Wong i centrala Hong Kong för några dagar sedan men ändå. Tack Gud för alla idealister och hjältar som vågar ställa sig upp för det goda.

Snart konserter med Markus Krunegård och Den svenska björnstammen. På skivtallriken Docenterna och i CD-spelaren Cause Co-Motion!. Det talas om biobesök, maskerader och optimala dansgolv. Kanske stoppar vi skallen i sanden. Kanske behöver vi bara några minuters och timmars flykt för att orka fortsätta se.