Sophie Scholl

Igår var det fredag med allt vad det innebär. Efter avslutat arbetspass kände jag ganska tydligt att nivån på mina eventuella kvällsaktiviteter på sin höjd kunde sträcka sig till att se en film. Jag fick tillåtelse att botanisera lite i en snäll grannes filmhylla och lånade där "Sophie Scholl”. Någon skulle nog invända att detta inte är någon fredagsrulle och det är helt riktigt, om man med fredagsfilm menar en popcornvänlig komedi i kulörta färger och speltid på 90 minuter. ”Sophie Scholl” har ingenting av detta. Filmen skildrar motståndskvinnan Sophies sista dygn i livet innan hon och hennes vänner döms till döden i det 40-talets Tyskland som de försöker befria från nazismen och Hitler. Historien är sann och jag känner igen skeendena från en tidigare filmatisering som jag och min klass fick se på högstadiet. Den här versionen från 2005 är i mångt och mycket ett kammarspel. Den utspelar sig till största del i förhörsrummen, i grå fängelseceller och bakom fördragna gardiner. Det är på så sätt ganska minimalistiskt iscensatt men ytterst välspelat, hemskt och drabbande.

Mina reaktioner på filmen får dock näring på allvar när jag efteråt tittar i ett gammalt nummer av den avsomnade filmtidningen Ingmar. Där finns en recension som påpekar att verklighetsbakgrunden inte räcker för att ge filmen ”Sophie Scholl” nerv. Skribenten avslutar: ”Den är välspelad och välskriven men blir aldrig riktigt spännande. Att Hitler var en ond diktator fick vi lära oss redan på lågstadiet”.

Det är den slutsatsen som får mig att reagera. Jag kan nämligen inte se att filmens primära ärende är vare sig att skapa spänning eller att ännu en gång upplysa om vem Hitler var. Det som filmen väcker tankar kring, om än inte så djupgående som man kanske kunde hoppats, är istället masspsykosen som rådde i det krigande Nazityskland. Vad var det egentligen som fick alla dessa människor att ställa sig i lojala led bakom en iskall diktator? Vad fick dem att följa varje fingerknäpp utan att ifrågasätta? Och vad drev andra personer att göra det rakt motsatta? Några av filmens starkaste ögonblick är när Sophie och hennes vänner med ord lyckas vidröra just detta. När de rakryggat står upp för sina frihetstankar och man i tystnaden mellan replikerna kan ana hur deras belackare för hundradelar av en sekund kanske ställer sig själva de frågorna.

I filmen ber Sophie till Gud, in i det sista. Men inte om att befrias, hon tycks bara samtala med honom, övertygad om att han lyssnar. Detta blir för mig, tillsammans med allt det andra i filmen, berättelsens slutgiltiga utmaning. Att våga stå upp för det man tror på, okuvligt även när alla odds talar emot en, när alla yttre omständigheter skriker ut att det man gör är vansinne. Filmen ”Sophie Scholl” handlar ytterst om mod.

Ingen blind underkastelse

Det kan vara en kvarleva från punkåren, jag vet inte. Men ibland har jag i alla fall svårt för auktoriteter. Poliser och högt uppsatta chefer kan i vissa fall ge mig en lust att provocera, bara för sakens skull. Dock handlar det väl egentligen om hur de här yrkesgrupperna handskas med sin makt, hur de förhåller sig till sig själva och till sin omgivning. Klart det finns hyggliga poliser och bossar. Ta t.ex. polisen som hjälpte mig och en kompis när vi fick motorstopp på väg till en bröllopsfest. Det var i en stor korsning, hans piketbuss stod i filen jämte vår och när han såg att vi inte kom iväg drog han igång blåljusen, klev ur sitt fordon och hjälpte till att knuffa vår bil undan trafiken. Han blev vår hjälte den dagen, en sån där polis man bara trodde fanns i gamla barnböcker. Men något sådant visste jag inte om under gymnasietiden. Då var snuten bara fienden som skyddade mina politiska meningsmotståndare.

Maktutövandet och hierarkierna finns överallt, mer eller mindre påtagligt. Nyligen rådde en yrkeskollega mig att inte försöka lära gamla hundar att sitta. Orden sades i välmening, de nästan viskades fram för att inte höras av fler än oss två. Jag suckade lite åt de vänliga råden, i mitt inre sorgsen och provocerad över rättningen i ledet. Att förändra är en aktiv process som kan vara svår, det är lättare att anpassa sig med handen knuten i fickan. Samtalet fick mig att minnas en gammal svartvit teckning. Var jag såg den först har jag förträngt, kanske på ett tygmärke, i ett fanzine eller på ett skivomslag. Det är i alla fall en siluettbild av en polis med batongen höjd, och under bilden den ironiska texten ”Do not question authority”.

Ironiska var dock inte mina universitetslärare när de sade åt oss att stå rakryggade när vi kommer ut i arbetslivet. Att vi inte ska ge efter för rådande kulturer om dessa är fel och går stick i stäv med vad vi lärt oss i utbildningen. Och ironisk var inte heller pastorn som föreläste i teologi när jag bodde i England. Utifrån sin auktoritet hade han alla möjligheter att försöka indoktrinera oss som rest dit för att lyssna, men uppmuntrade oss istället från första början till att ifrågasätta och pröva allt han sa. ”No blind submission!” poängterade han och höjde två vänliga pekfingrar.

"No blind submission". Jag skrev omedelbart ner de tre magiska orden och strök under med svart bläck. Flera gånger.

Igenkänning

Jag sitter på biblioteket och läser musikblaskan Sonic. När den är som bäst lyckas den göra mig intresserad för företeelser jag vanligtvis inte bryr mig om. Jag vet inte, men jag tror att god skrivande journalistik är just detta – att texten lyckas fängsla läsaren oavsett ämne. Sonic är inte ensam om den konsten men innehåller nästan alltid guldkorn av något slag. Den här gången fastnar jag för intervjun med Eldkvarn. Det bandet har jag aldrig haft någon relation till alls, mer än att jag tyckt att de verkar tråkiga. Jag lär inte springa iväg och köpa skivor med dem nu heller men samtalet med sångaren Plura Jonsson håller mig kvar. Och favoritpassagen är ganska given:

"Jag har hört att du på den tiden var ganska tillbakadragen. Är du det fortfarande?
– Då var jag det, men det har ändrats. Jag har växt upp långsamt, blev vuxen först i 50-årsåldern. Jag har alltid varit blyg. Folk frågade om det inte var jobbigt att fylla 50, men jag tyckte tvärtom det var skönt. Det har varit väldigt bra för mig på alla plan. För jag vet vad jag kan, vad jag gjort och jag är inte rädd för vad andra tycker. Så det är skönt att växa upp."

"Vad vet vi om kriget?"

För två veckor sedan hade jag tänkt skriva om nyårsdagen. Jag hade tänkt säga att det är något speciellt med den, beskriva hur det är att gå ut och se samma vyer, möta samma människor och höra samma ljud – och ändå känna att någonting är annorlunda. Tillsammans lämnar vi något bakom oss och går vidare in i något nytt. Året är än så länge ett pappersark utan minnesanteckningar.

Den första januari var en solig dag, åtminstone i min stad. Jag gick ut och sög in ljus och bitande kyla och allt det där gamla och nya i en märkvärdig symbios. Vid stadens stolta byggnadsverk hittade jag en uppvärmd bänk att vila på. När minusgraderna började stjäla för mycket av min uppmärksamhet fortsatte vandringen.

Ett nytt år blir som en nystart, och borde få vara det för alla. Men på en avlägsen och nära plats väljer några människor att fortsätta ett uråldrigt krig istället. Det känns som världens mest bortkastade chans att göra något radikalt annorlunda.

Här hos oss, där vi följer infernot och skriken via allehanda mediakanaler, för vi också ett skyttegravskrig fast på verbal nivå. Ordmissiler avfyras från två olika sidor, högljutt, upprört, kategoriskt. Kanske ser vi saker lika svartvitt som vi hävdar att de krigande gör. Hur kan i så fall vi, som inte lyckas vara resonliga ens på betryggande avstånd, kräva att de i det verkliga raketregnet ska vara det? Hur kan det i så fall nånsin bli fred?

Årskrönikan

Så här års fylls tidningar och bloggar av listor av olika slag. Året ska summeras, det bästa och sämsta ska ihågkommas och det gör man lättast genom att rada upp allt i snygga kolumner. Ja, för tio-tolv år sen hade jag nog kunnat göra en schysst och initierad lista över årets viktigaste musikhändelser. Det säger jag inte för att verka märkvärdig utan bara som ett bevis för att det nostalgiska tänkandet kommer smygande ju äldre man blir. Man kommer på sig själv med att tycka att vissa grejer faktiskt var bättre förr.

Kolla bara på ett par av de facebook-grupper jag gick med i under året som gick. "Avdankade fanzineredaktörer" omtalar i sin programförklaring oss som en gång i tiden gjorde våra egna papperstidningar och numera bittert sitter och svamlar om den gamla goda tiden. Gruppen "U-PORT HARDCORE" är skapad av en gymnasiekompis och är en hyllning till 90-talets alternativa musikscen i Ulricehamn. Det var tiden då den lilla staden hade minst tre hardcoreband, en ungdomsgård där det anordnades välbesökta konserter och ett gymnasium som härbärgerade två fanzineredaktörer och lika många skivbolagsbossar. Råpunkgänget Explosiv Skit gjorde den mest minnesvärda spelningen. Det var taggiga frisyrer i regnbågens alla kulörer, blänkande nitar och en sångare som inte kommit i målbrottet än. "Nästa låt heter 'Häng alla slipsnissar'!" förklarade han och så blåste killarna på i 180 knyck framför en publik som blixtsnabbt förvandlades till ett svettigt kaos av högenergisk akrobatik. Strålande tider.

Ja, ni ser. Och om jag ändå ska välja några highlights ur mina populärkulturella upplevelser 2008 kommer jag osökt att tänka på två fynd jag gjorde på secondhand. Jag talar naturligtvis om Chickenpox’s lysande skiva ”Stay away from the windows” från 1998 samt filmen ”13 conversations about one thing” som är en sorgligt underskattad favvis från 2001. Kan även nämna att jag fick överta Chester Copperpot’s skiva ”Poems and short stories” av en kompis. Det är inte klokt vilket fantastiskt gitarrlarm som skapades i västsverige 1996! Att min vän inte förstod detta kan endast ha sin förklaring i att han blott är 26 år.

På det personliga planet var 2008 ett givande år, om jag avslutningsvis ska bli lite seriös. Jag är tacksam för allt jag fick uppleva, och även om allt inte alls var kul just när det pågick kan jag konstatera att det förändrade massor till det bättre. Idag kom för övrigt mitt anställningsbevis på posten. Ett litet sjuksköterskevikariat väntar på andra sidan nyårsafton vilket väl talar sitt tydliga språk. 2009 är året då jag slutligen kommer bli vuxen. Gott nytt år, kära vänner!

Tiden kommer

Sista föreläsningen på universitetet handlade om att möta olika kulturer. Vi talade bland annat om att synen på tid kan vara väldigt kulturbetingad. I det här landet är det vanligt att säga att ”tiden går” medan man i andra kulturer oftare talar om att ”tiden kommer”.

Jag smakar på det. Det är fråga om att byta ut ett ord mot ett annat, men skillnaden det gör är större än så. När jag tänker efter blir ”tiden går” en antydan om att tiden är på väg ifrån oss vilket kan bli oerhört negativt laddat. ”Tiden kommer” andas däremot något helt annorlunda. Tiden blir här inte en tingest vi måste blidka eller springa efter utan istället något som kommer oss till mötes. Den blir en gåva som ges oss varje dag och som vi får äran att förvalta.

Med dessa kvasikloka ord önskar jag mina läsare en riktigt fridfull julhelg. God jul, kids!

Hemma

Hemma igen. Eller vad det nu är. Synnerligen bekant i alla fall, hemvant. Jo, jag har bestämt två hem numera. Så fort vi stiger ur bilen och stänger de skramliga garagedörrarna kommer alla de bekanta dofterna och ljuden mig till mötes. Det är mörkt här ute, fjärran från stadens gatlyktor och butikskyltar i neon. Vinden sjunger i trädkronorna. Jag ser inte riktigt var jag sätter fötterna men känner vägen fram till huset. Mamma och pappa har anlitat ett par snickare som byggt en liten öppen altan utanför köksingången. Pappa har gjutit en trappa. Förutom det är allt sig likt kring huset som självfallet är rött med vitmålade knutar. I köket frågar mamma om hennes hembakta bröd smakar gott. Jag svarar sanningsenligt ja.

Pojkrummet står lika orört som vanligt. I bokhyllorna radas Bert- och Sune-böckerna upp, i sällskap med en bunt pocketböcker om katten Gustaf, en Guinness rekordbok, ett Rocklexikon och alla mina seriealbum. Tintin tycker jag fortfarande om men jag har alldeles för många Lucky Luke. Sedan följer alla julalbum och serietidningar med 91:an som jag kanske kommer försöka sälja av en vacker dag. I hyllan ligger också några vinylskivor som jag aldrig blir sugen på att spela samt otaliga blandkassetter innehållandes punk av olika slag. Nästan allt är inspelat på högstadiet och gymnasiet. Ibland bläddrar jag i skolkatalogerna och tackar Gud för att ingenting fick förbli sig likt.

Kväll blir natt blir morgon och dag. Pappa har redan huggit granen. Jag ska bara såga av den så att den passar in under våra låga tak, skruva fast foten och ställa in härligheten i sitt traditionella hörn. Det finns ingen snö att skotta. Jag räfsar ihop spridda löv och klipper ner kvarglömda växter i rabatterna istället. Solljuset är gult och varmt.

På kvällen går jag ut igen. Himlen är full av detaljer, jag har inte sett ett sådant perfekt stjärntäcke sedan sommarnätterna i Rumänien. Jag kliver ut på grusvägen, insuper åter dofterna och ljuden, trampar ner i gropar som gömmer sig i mörkret. Karlavagnens främre del pekar rakt ner på grannens stora stenhus i vitt. Vindarna är kalla. Efter en stund möter jag pappa och en annan granne som varit ute och promenerat. Vi har gula västar alla tre och delar på oss under en av byns få gatlyktor.

Utan Dig blir det ingen jul, utan Din stjärna ingen riktig stjärnhimmel. Så tänker jag när vi rör oss tillbaka på vägen vi just nu inte ser men ändå känner. Till sist kommer vi fram till huset, öppnar ytterdörren och stiger in i värmen igen.