Hur tänkte John Turturro här? Jag sitter och ser hans film ”Romance and cigarettes”. Är det bara den stigande febern som gör att jag inte kan uppskatta scenerna som rullas upp? Det rister i kroppen och efter en timme pallar jag inte mer utan måste lägga mig. Tittar då och då upp på dataskärmen där filmen fortfarande pågår. Genom dimmorna noterar jag att historien tycks ändra karaktär.
Idag är dagen därpå, kroppstemperaturen är lägre, huvudet klarare och jag ser om filmen. Nej, det gick visst inte att bara skylla på febern. Jag konstaterar att sista halvtimmen räddar ”Romance and cigarettes” från ett verkligt haveri. Första två tredjedelarna är en parad i sexfokuserad dialog, eller ska vi kanske mer rättvist kalla det sexistiskt inspirerat fokus på samlags- och könsorgansdetaljer (vilket man lyckats sopa undan i den officiella trailern). Det ska förmodligen vara roligt men blir bara billigt och fantasilöst. Med få undantag känns dessutom sång- och dansnumren – som borde vara filmens sanna triumfkort – något slarvigt iscensatta. Trist, inte minst med tanke på det koppel av slipade skådisar som tar plats i filmen – Susan Sarandon, James Gandolfini, Kate Winslet, Christopher Walken och min favvis Steve Buscemi.
Men sista delen är som sagt markant annorlunda. Hysterin och vulgariteterna lägger sig. In träder istället långsamma, inkännande tagningar med få ord men desto mer djup och allvar. Filmen blir för första gången gripande. Till och med vacker. Man känner med rollkaraktärerna. Och när eftertexterna rullar frågar jag mig ännu mer än tidigare: Hur tänkte John Turturro här?
tisdag 19 maj 2009
söndag 17 maj 2009
Tankar på kvällen den sjuttonde maj
Kvällshimlens nyans av blått är alldeles bedårande. Luften tycks fylld av en märkvärdig blandning av frid, nytt och förväntningar. Jag har inte andats den på sju timmar, kanske ännu längre.
Idag flyttade vår vän. Jag hade nog inte riktigt tagit in att det faktiskt skulle hända, förrän det verkligen gjorde det. Överraskande när vi först fick höra om det, påtagligt och verkligt när det till sist bara blev timmar kvar. Vemod under vårsolen. Och det är alltså fullt möjligt att lämna den här staden. Ett modigt steg och en hisnande tanke.
Jag glömde något, men kom på det i morse. Det är viktigt att blicka tillbaka. En människa är aldrig separerad från sin historia. Men jag tror det gäller att blicka tillbaka på rätt sätt. Ibland har jag babblat för mycket utan att fokusera på det som verkligen betytt något. Det som gjort att jag kommit vidare och är den jag är idag. Det är det viktiga. Allt som hände på vägen finns där också, kvar som minnen och märken, men det är vart det ledde och leder som betyder något.
Ingen annan än Du hade kunnat göra allt det där för mig. Ingen annan än Du gör att det fortsätter. Du finns i kvällshimlen, i luften och vännerna. Du har alltid funnits där, och när jag vänder mig om och ser tillbaka på spåren ser jag hur Du lät en punkt leda vidare till en annan, ibland genom vad som liknar omvägar, men ändå – framåt.
Tack Gud, för den här dagen. Tack för allt. Imorgon börjar någonting nytt. Så är det kanske alltid.
Idag flyttade vår vän. Jag hade nog inte riktigt tagit in att det faktiskt skulle hända, förrän det verkligen gjorde det. Överraskande när vi först fick höra om det, påtagligt och verkligt när det till sist bara blev timmar kvar. Vemod under vårsolen. Och det är alltså fullt möjligt att lämna den här staden. Ett modigt steg och en hisnande tanke.
Jag glömde något, men kom på det i morse. Det är viktigt att blicka tillbaka. En människa är aldrig separerad från sin historia. Men jag tror det gäller att blicka tillbaka på rätt sätt. Ibland har jag babblat för mycket utan att fokusera på det som verkligen betytt något. Det som gjort att jag kommit vidare och är den jag är idag. Det är det viktiga. Allt som hände på vägen finns där också, kvar som minnen och märken, men det är vart det ledde och leder som betyder något.
Ingen annan än Du hade kunnat göra allt det där för mig. Ingen annan än Du gör att det fortsätter. Du finns i kvällshimlen, i luften och vännerna. Du har alltid funnits där, och när jag vänder mig om och ser tillbaka på spåren ser jag hur Du lät en punkt leda vidare till en annan, ibland genom vad som liknar omvägar, men ändå – framåt.
Tack Gud, för den här dagen. Tack för allt. Imorgon börjar någonting nytt. Så är det kanske alltid.
torsdag 30 april 2009
Uppbrott
Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Häromkvällen blev vi bjudna på mat av en vän i hennes lägenhet för sista gången. Längs fönstren stod flyttkartonger redan färdigpackade. Hon är en av ett fåtal vänner och desto fler periferibekanta som just nu är på väg att lämna den här staden.
Uppbrott gör någonting med ljuset och skuggorna och jag påverkas av det. Mina funderingar rör sig kring vart jag själv är på väg. Dels geografiskt, på lokal och regional nivå för att använda föreläsartermer. Lokal: jag inte får bo kvar i min nuvarande bostad hur länge som helst, vilket jag inte heller vill. Regional: jag har aldrig tänkt mig att bo kvar i den här landsdelen hela mitt liv. Om jag ska härifrån har jag alltid sagt att riktningen är söderut. Söderut vill jag, söderut fortsätter jag att säga. Söderut är närmare orten där jag växte upp och människorna som jag var tvungen att lämna för att bli vuxen. Det är i den här staden vi blev vuxna. Det konstaterade vi en annan av dessa ljusa, varma kvällar med mat och samtal.
Jag tycker om den här platsen. Jag kan den ganska bra vid det här laget och i stort sett hela min vänkrets finns här. Uppbrotten påminner mig om att det är just vännernas förtjänst att jag dröjer mig kvar. Kompassnålen slits inte mellan väderstreck utan mellan familj respektive vänner. Det är som en annan kompis så klokt sa, man önskar kanske att ha allt samlat på ett ställe, ett liv som inte är utspritt på olika platser.
Idag var det i alla fall tid för mig att lämna en arbetsplats till förmån för en annan. Ett självtaget beslut till uppbrott för att vidga vyerna inom den stora koloss där jag gör mitt dagsverke. På morgonen hade jag en kladdkaka och blandskivan ”For your eyes only” redo i ryggsäcken men hann inte överlämna något förrän jag fick gräddbakelser och två matchbiljetter till allsvenskan stuckna i handen. Och kramar och lyckönskningar av kollegor jag kommer att sakna. Allt var så fantastiskt trevligt. Till och med personen som ses som den mest respektlöse kom fram som någon slags mysgestalt, gav mig ett rejält handslag och sa att jag alltid är välkommen tillbaka. Det var en sån där dag som kunde få en att tro att all världens olycka och sorg tog uppehåll för en kort stund.
Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Kanske kommer det med regn för att vattna jorden och befria något nytt.
Uppbrott gör någonting med ljuset och skuggorna och jag påverkas av det. Mina funderingar rör sig kring vart jag själv är på väg. Dels geografiskt, på lokal och regional nivå för att använda föreläsartermer. Lokal: jag inte får bo kvar i min nuvarande bostad hur länge som helst, vilket jag inte heller vill. Regional: jag har aldrig tänkt mig att bo kvar i den här landsdelen hela mitt liv. Om jag ska härifrån har jag alltid sagt att riktningen är söderut. Söderut vill jag, söderut fortsätter jag att säga. Söderut är närmare orten där jag växte upp och människorna som jag var tvungen att lämna för att bli vuxen. Det är i den här staden vi blev vuxna. Det konstaterade vi en annan av dessa ljusa, varma kvällar med mat och samtal.
Jag tycker om den här platsen. Jag kan den ganska bra vid det här laget och i stort sett hela min vänkrets finns här. Uppbrotten påminner mig om att det är just vännernas förtjänst att jag dröjer mig kvar. Kompassnålen slits inte mellan väderstreck utan mellan familj respektive vänner. Det är som en annan kompis så klokt sa, man önskar kanske att ha allt samlat på ett ställe, ett liv som inte är utspritt på olika platser.
Idag var det i alla fall tid för mig att lämna en arbetsplats till förmån för en annan. Ett självtaget beslut till uppbrott för att vidga vyerna inom den stora koloss där jag gör mitt dagsverke. På morgonen hade jag en kladdkaka och blandskivan ”For your eyes only” redo i ryggsäcken men hann inte överlämna något förrän jag fick gräddbakelser och två matchbiljetter till allsvenskan stuckna i handen. Och kramar och lyckönskningar av kollegor jag kommer att sakna. Allt var så fantastiskt trevligt. Till och med personen som ses som den mest respektlöse kom fram som någon slags mysgestalt, gav mig ett rejält handslag och sa att jag alltid är välkommen tillbaka. Det var en sån där dag som kunde få en att tro att all världens olycka och sorg tog uppehåll för en kort stund.
Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Kanske kommer det med regn för att vattna jorden och befria något nytt.
måndag 27 april 2009
Bild
Mitt inre fotolaboratorium har framkallat den här bilden åtskilliga gånger. Nu ännu en gång. Ett diffust, mörkt landskap där jag går fram. Men det kan lika gärna vara du som går där. Det är du, det är jag. Det är alla och vemsomhelst. Vid min sida går en gestalt klädd i vitt, klädd så för enkelhetens skull måhända. Jesus går vid min sida och nu närmar vi oss bakhållen på båda sidor om vägen. Mörka skuggor spänner sina bågar, skickar iväg svärmar av svarta, förgiftade pilar åt mitt håll. Jesus höjer sin hand. Hans hand är skölden som ska skydda dig och mig. Det är en hand som höjs i kärlek och de hotfulla svärmarna viker åt sidan, skingras, faller som skurar tillbaka på skyttar med ont i sinnet.
En bild är begränsad. Ibland är det som att vi träffas ändå. Djupt. Blödande. Och ibland springer jag iväg på egen hand, liksom i förväg, och tror att jag klarar mig bäst själv. Någon väntar på att få läka såren. Någon följer i spåren, väntar på att få vara vår hjälp igen. Så måste det vara. Jesus, så måste det vara.
En bild är begränsad. Ibland är det som att vi träffas ändå. Djupt. Blödande. Och ibland springer jag iväg på egen hand, liksom i förväg, och tror att jag klarar mig bäst själv. Någon väntar på att få läka såren. Någon följer i spåren, väntar på att få vara vår hjälp igen. Så måste det vara. Jesus, så måste det vara.
måndag 20 april 2009
Lästips
Än en gång sitter jag på biblioteket och läser Sonic. Anders Dahlbom recenserar de färska återutgivningarna av Nick Caves fyra första skivor.
”Om han [Nick Cave] skrev nihilistisk kaosrock i Stooges’ anda med The Birthday Party låter första kvartettgiven med The Bad Seeds musikaliskt mer som att australiensaren suttit ner med Muddy Waters och Gamla Testamentets Abraham på en vampyrbar i den amerikanska södern.”
Kan man annat än digga en blaska med sådana ordfyrverkerier?
”Om han [Nick Cave] skrev nihilistisk kaosrock i Stooges’ anda med The Birthday Party låter första kvartettgiven med The Bad Seeds musikaliskt mer som att australiensaren suttit ner med Muddy Waters och Gamla Testamentets Abraham på en vampyrbar i den amerikanska södern.”
Kan man annat än digga en blaska med sådana ordfyrverkerier?
lördag 18 april 2009
Lördag vecka 16
Det är natt i staden som blivit min. Jag har vandrat längs dess gator idag, in och ut genom dörrar och även längs vattnet ut mot träden, gräset och stigarna. Ibland ensam, ibland inte.
Jag såg Lasse Lindh spela fyra sånger på en liten scen i en skivaffär. En tjej som kanske var där med sina föräldrar lackade ur och utbrast ”Är han så djävla gammal? Fan, vad äckligt” och så gick hon innan artisten ens hade hunnit påbörja sitt första nummer. Det där hängde kvar i luften en stund. Indieflickorna, i gissningsvis gymnasieåldern, stod på första parkett och sjöng ljudlöst med i varenda textrad. Jag är inget fan alls men tyckte han kunde få en chans. Utifrån förutsättningarna var det mer än okej. Och även om allt annat kan kännas tomt poserande och kass är en kort passage i ”Svenska hjärtan” genial hur man än vänder och vrider på den: ”Dom säger att de bästa är tagna, men dom ljuger för vi finns ju kvar”.
Jag besökte några klädbutiker också. Handla kläder är ett nödvändigt ont. Det är en djungel av modeller och prislappar och de från topp till tå felfritt ekiperade expediterna är ju alltid så hjälpsamma men jag vill helst kolla runt själv i lugn och ro. Så även idag. Undvek konsekvent fönsterglasbrillorna med deras blickar bakom. Kanske därför jag gick ut lika tomhänt som när jag kom. Men på annan plats hittade jag tre begagnade DVD-filmer som jag köpte.
Tillbaka hemma såg jag första delen av Ebbe Carlsson-dokumentären ”Ebbe – the movie” medan jag åt. Intressant och sorgligt. Somnade. Vaknade av grannens knackning och följde med ut på promenad. Ivrig sol och kall, klar luft. Vackra speglingar och glitter i vattnet. Cyklade sedan genom staden och uppför en brant backe för att se film med ytterligare en vän. Sedan tillbaka samma väg och lite till, välkomnades in på nästa ställe där jag förlorade en omgång sällskapsspel. Men trevligt ändå. Det är alltid en ära att misslyckas i spel vars idé bygger på imperialism.
Slutligen landade jag åter i hemmet, tacksam för dagen och tänkte att det var länge sen jag uppdaterade min blogg. Klockan 01.17 klistrade jag fast den sista punkten.
Jag såg Lasse Lindh spela fyra sånger på en liten scen i en skivaffär. En tjej som kanske var där med sina föräldrar lackade ur och utbrast ”Är han så djävla gammal? Fan, vad äckligt” och så gick hon innan artisten ens hade hunnit påbörja sitt första nummer. Det där hängde kvar i luften en stund. Indieflickorna, i gissningsvis gymnasieåldern, stod på första parkett och sjöng ljudlöst med i varenda textrad. Jag är inget fan alls men tyckte han kunde få en chans. Utifrån förutsättningarna var det mer än okej. Och även om allt annat kan kännas tomt poserande och kass är en kort passage i ”Svenska hjärtan” genial hur man än vänder och vrider på den: ”Dom säger att de bästa är tagna, men dom ljuger för vi finns ju kvar”.
Jag besökte några klädbutiker också. Handla kläder är ett nödvändigt ont. Det är en djungel av modeller och prislappar och de från topp till tå felfritt ekiperade expediterna är ju alltid så hjälpsamma men jag vill helst kolla runt själv i lugn och ro. Så även idag. Undvek konsekvent fönsterglasbrillorna med deras blickar bakom. Kanske därför jag gick ut lika tomhänt som när jag kom. Men på annan plats hittade jag tre begagnade DVD-filmer som jag köpte.
Tillbaka hemma såg jag första delen av Ebbe Carlsson-dokumentären ”Ebbe – the movie” medan jag åt. Intressant och sorgligt. Somnade. Vaknade av grannens knackning och följde med ut på promenad. Ivrig sol och kall, klar luft. Vackra speglingar och glitter i vattnet. Cyklade sedan genom staden och uppför en brant backe för att se film med ytterligare en vän. Sedan tillbaka samma väg och lite till, välkomnades in på nästa ställe där jag förlorade en omgång sällskapsspel. Men trevligt ändå. Det är alltid en ära att misslyckas i spel vars idé bygger på imperialism.
Slutligen landade jag åter i hemmet, tacksam för dagen och tänkte att det var länge sen jag uppdaterade min blogg. Klockan 01.17 klistrade jag fast den sista punkten.
måndag 23 mars 2009
Sex
Det sägs att det var de obegränsade mängderna av groupies som fick Weezer’s sångare Rivers Cuomo att till slut skriva låten ”Tired of sex”. Han kunde förstås ha försett världen med ännu en enkelspårig hyllning till den så kallat fria kärleken, vältrat sig i rockmyterna som så många andra artister och musiker före honom. Istället blev det några mycket enkelt formulerade rader som ifrågasätter alltsammans, kastar ut en undran om det inte borde vara något mer.
Sex må vara populärkulturens mest uttjatade tema. Det är samtidigt sällan – för att inte säga aldrig – som det sägs något nytt om det, något som åtminstone lite grann vågar utmana vår tids syn på sex som en konsumtionsvara som vilken annan som helst. Jo, visst har Rebecca St James och några till besjungit äktenskapet som den sexuella samvarons hemvist, men frikyrklighetens välmenande apostlar räknas liksom inte här. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska skriva om ett ämne som är så komplext, som alltid är så lätt att skämta om men lika svårt att närma sig med allvar.
Det är i ljuset av detta som Rivers Cuomo’s text blir den sällsynt insiktsfulla betraktelse som musikindustrin så innerligt behöver. Kanske inte bara den förresten. Man behöver inte ha levt rockstjärnelivet för att känna igen sig - mer eller mindre - när de starka känslorna beskrivs. Det är inte formuleringarna som är styrkan, utan självinsikten. "Tired of sex" har idag drygt tio år på nacken men sätter fortfarande fingret på något väsentligt. Den är skriven av en människa som fått fri tillgång till allt, utnyttjat tillfället och kanske också börjat genomskåda en förvrängning av det som var tänkt att vara något annat.
“I'm tired, so tired
I'm tired of having sex
I'm spread, so thin
I don't know who I am
Monday night I'm makin' Jen
Tuesday night I'm makin' Lyn
Wednesday night I'm makin' Catherine
Oh, why can't I be makin' love come true?
I'm beat, beet red
ashamed of what I said
I'm sorry, here I go
I know I'm a sinner, but I can't say no
Thursday night I'm makin' Denise
Friday night I'm makin' Therese
Saturday night I'm making Louise
Oh, why can't I be making love come true?
Tonight, I'm down on my knees
Tonight, I'm beggin' you please
Tonight, tonight, please
Oh why can't I be makin' love come true?”
Sex må vara populärkulturens mest uttjatade tema. Det är samtidigt sällan – för att inte säga aldrig – som det sägs något nytt om det, något som åtminstone lite grann vågar utmana vår tids syn på sex som en konsumtionsvara som vilken annan som helst. Jo, visst har Rebecca St James och några till besjungit äktenskapet som den sexuella samvarons hemvist, men frikyrklighetens välmenande apostlar räknas liksom inte här. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska skriva om ett ämne som är så komplext, som alltid är så lätt att skämta om men lika svårt att närma sig med allvar.
Det är i ljuset av detta som Rivers Cuomo’s text blir den sällsynt insiktsfulla betraktelse som musikindustrin så innerligt behöver. Kanske inte bara den förresten. Man behöver inte ha levt rockstjärnelivet för att känna igen sig - mer eller mindre - när de starka känslorna beskrivs. Det är inte formuleringarna som är styrkan, utan självinsikten. "Tired of sex" har idag drygt tio år på nacken men sätter fortfarande fingret på något väsentligt. Den är skriven av en människa som fått fri tillgång till allt, utnyttjat tillfället och kanske också börjat genomskåda en förvrängning av det som var tänkt att vara något annat.
“I'm tired, so tired
I'm tired of having sex
I'm spread, so thin
I don't know who I am
Monday night I'm makin' Jen
Tuesday night I'm makin' Lyn
Wednesday night I'm makin' Catherine
Oh, why can't I be makin' love come true?
I'm beat, beet red
ashamed of what I said
I'm sorry, here I go
I know I'm a sinner, but I can't say no
Thursday night I'm makin' Denise
Friday night I'm makin' Therese
Saturday night I'm making Louise
Oh, why can't I be making love come true?
Tonight, I'm down on my knees
Tonight, I'm beggin' you please
Tonight, tonight, please
Oh why can't I be makin' love come true?”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)