Utan att på något sätt försöka efterhärma Fredrik Strages fantastiska listning av de 100 största rockögonblicken på Youtube, tänkte jag härmed skriva lite om ett videoklipp jag såg häromdagen. Det var läsningen av boken ”When we were winning” som fick mig att leta upp diverse inslag med Broder Daniel, bland annat ett intervjuklipp med Henrik Berggren och Håkan Hellström från 1998.
Det är två saker som gör de här två minuterna och 15 sekunderna intressanta. Dels är det förstås att se Håkan Hellström agera med en attityd ljusår från den indiecreddiga folklighet han besitter idag. Det är svårt att tänka sig att denne kille bara två år senare skulle klä sig i sjömanskostym och skaka hand med Lasse Berghagen på bästa sändningstid. 1998 var det ingen som visste vad ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” var för något, kanske inte ens Håkan själv.
Mest slående är dock hur två parallella universum kraschar mot varandra, när Henrik Berggrens alienation ställs mot Z-TV:s hurtiga programledare. Medan den senare oförtrutet kämpar för att bibehålla en käck och underhållande atmosfär (läs: bra TV) visar Henrik med hela sin uppenbarelse att han finner situationen fullständigt idiotisk. Det uppstår redan från början en klyfta som sedan bara ökar ytterligare för varje meningsutbyte. Även Håkan deltar med synligt ogillande, och allt når sin topp – eller är det botten – med programledarens slutsats ”Inga säljande argument”, följt av Håkans ”Stäng av!”.
Henrik Berggren gör i biografin ”When we were winning” upp med den cynism och det omvärldsförakt som blev något av hans signum i Broder Daniel. Och även om jag gläds över den utvecklingen mot en hoppfull livssyn, finns det också något jag definitivt gillar med den ovilja att följa spelreglerna som kommer till uttryck i det här videoklippet. Vandringen mot strömmen.
Känslan av att varken kunna eller vilja bete sig enligt standardmallarna är väl nämligen något som de flesta nån gång har upplevt och kan känna igen sig i. Eller?
onsdag 14 juli 2010
tisdag 6 juli 2010
Vägmärken
Medan sommaren 2010 inledde sin acceleration mot långa molnfria soltimmar, slogs jag mot tankar med mycket svärta. Cynism, pessimism och såna grejer. Förvirrade steg i cirklar nedåt, en märklig paradox till ljuset och värmen. Men efterhand har kompassnålen åter börja darra framåt, inte utan hjälp av några små markeringar längs vägen.
På midsommaraftons kväll befann jag mig mitt ute i tallskogen och hörde Tomas Sjödin tala om hur det egna jaget inte är statiskt utan i ständig förändring genom livets olika faser. Han tog sig själv som exempel, hur han flera gånger trott att han varit färdigutvecklad som person men sedan gjort helt nya upplevelser som format honom ytterligare på sätt han inte kunnat förutse. Och så handlade det om Sackaios, tullindrivaren ur Lukasevangeliet, som en dag får besök i sitt hem av självaste Jesus. Bibeltexten är kortfattad om just själva besöket men det är ändå tydligt, menade Sjödin, att någonting i Sackaios förändras när han möter Guds son. Sackaios slutord - "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt" - vittnar om att något har hänt.
Under några dagar mer eller mindre sträckläste jag ockå boken ”When we were winning”, Klas Ekmans och Martin Norbergs biografi om det gamla favvobandet Broder Daniel. Omslagets citat av Marcus Birro sammanfattar det hela väldigt väl: ”...en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting”. Det är förstås kittlande nostalgi att läsa anekdoterna bakom klassiska skivinspelningar, konserter och fotosessioner – men det som gör boken verkligt intressant är att läsa hur medlemmarna i Broder Daniel utvecklades som personer under resans gång. I mitten av 90-talet satte sångaren Henrik Berggren, med medvetet enkla ordval, fingret väldigt exakt på den känsla av utanförskap och desillusion som jag och många med mig upplevde då. De tidigaste texterna präglas starkt av cynism, kyla och framtidsångest. Om den tiden säger Henrik Berggren i bokens nygjorda intervjuer bland annat:
”Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver inte sätta sig i den där idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet med problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i en massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan blev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen.”
Jag hörde ytterligare en predikan, hållen av Fredrik Lignell. Med utgångspunkt från berättelsen om kung Salomos uppgång och fall talade han om att en människas fall ofta sker gradvis och obemärkt. Häri ligger det förrädiska eftersom det inte är förrän lång tid har gått som det blir tydligt att man hamnat helt ur kurs. Även Lignell exemplifierade med händelser ur sitt eget liv och gav utmaningen att vara vaksam på sluttande plan i våra liv. Vaksamma, men inte rädda. Gud är aldrig längre än ett steg bort från någon enda av oss.
Och så har jag börjat läsa ”Ett hjärta större än världen” där Magnus Malm skriver om att följa Jesus enligt dennes bergspredikan. Han skisserar upp vad det innebär, och är inte rädd att också visa på vad det inte innebär. Således blir boken då och då obekväm att läsa, och vissa av de sätt jag tänkt och agerat på den senaste tiden får sig en välbehövlig dos av avslöjande ljus. Det är en mycket insiktsfull bok att inspireras och utmanas av!
Det var förresten något om en skogsväg också. Den sträckte sig plötsligt rak, utan krökar, mellan höga stammar och mörka kronor. Skuggigt och nästan svart ute i kanterna av synfältet var det. Ändå gick det att urskilja två personer som sakta vandrade vägen fram sida vid sida, den ene bar ryggsäck och leddes av den andre.
Om jag var helt vaken vet jag inte. Men jag såg bilden tydligt.
På midsommaraftons kväll befann jag mig mitt ute i tallskogen och hörde Tomas Sjödin tala om hur det egna jaget inte är statiskt utan i ständig förändring genom livets olika faser. Han tog sig själv som exempel, hur han flera gånger trott att han varit färdigutvecklad som person men sedan gjort helt nya upplevelser som format honom ytterligare på sätt han inte kunnat förutse. Och så handlade det om Sackaios, tullindrivaren ur Lukasevangeliet, som en dag får besök i sitt hem av självaste Jesus. Bibeltexten är kortfattad om just själva besöket men det är ändå tydligt, menade Sjödin, att någonting i Sackaios förändras när han möter Guds son. Sackaios slutord - "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt" - vittnar om att något har hänt.
Under några dagar mer eller mindre sträckläste jag ockå boken ”When we were winning”, Klas Ekmans och Martin Norbergs biografi om det gamla favvobandet Broder Daniel. Omslagets citat av Marcus Birro sammanfattar det hela väldigt väl: ”...en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting”. Det är förstås kittlande nostalgi att läsa anekdoterna bakom klassiska skivinspelningar, konserter och fotosessioner – men det som gör boken verkligt intressant är att läsa hur medlemmarna i Broder Daniel utvecklades som personer under resans gång. I mitten av 90-talet satte sångaren Henrik Berggren, med medvetet enkla ordval, fingret väldigt exakt på den känsla av utanförskap och desillusion som jag och många med mig upplevde då. De tidigaste texterna präglas starkt av cynism, kyla och framtidsångest. Om den tiden säger Henrik Berggren i bokens nygjorda intervjuer bland annat:
”Jag önskar att det varit på ett annat sätt. Man behöver inte sätta sig i den där idiotiska situationen där allt jobbar emot en för då fylls livet med problem, och att ha den attityd jag hade resulterar också i en massa självuppfyllande profetior. Känner man en övertygelse om att omvärlden är hemsk så blir den också det. Sedan blev det värre och värre och till slut cementerades ett liv som inte fungerade ihop med omgivningen.”
Jag hörde ytterligare en predikan, hållen av Fredrik Lignell. Med utgångspunkt från berättelsen om kung Salomos uppgång och fall talade han om att en människas fall ofta sker gradvis och obemärkt. Häri ligger det förrädiska eftersom det inte är förrän lång tid har gått som det blir tydligt att man hamnat helt ur kurs. Även Lignell exemplifierade med händelser ur sitt eget liv och gav utmaningen att vara vaksam på sluttande plan i våra liv. Vaksamma, men inte rädda. Gud är aldrig längre än ett steg bort från någon enda av oss.
Och så har jag börjat läsa ”Ett hjärta större än världen” där Magnus Malm skriver om att följa Jesus enligt dennes bergspredikan. Han skisserar upp vad det innebär, och är inte rädd att också visa på vad det inte innebär. Således blir boken då och då obekväm att läsa, och vissa av de sätt jag tänkt och agerat på den senaste tiden får sig en välbehövlig dos av avslöjande ljus. Det är en mycket insiktsfull bok att inspireras och utmanas av!
Det var förresten något om en skogsväg också. Den sträckte sig plötsligt rak, utan krökar, mellan höga stammar och mörka kronor. Skuggigt och nästan svart ute i kanterna av synfältet var det. Ändå gick det att urskilja två personer som sakta vandrade vägen fram sida vid sida, den ene bar ryggsäck och leddes av den andre.
Om jag var helt vaken vet jag inte. Men jag såg bilden tydligt.
måndag 21 juni 2010
En icke-rojalists bekännelser
Det var lördag den 19 juni och jag hade gjort en roadtrip söderut över dagen. Strax efter kl 22 återvände jag, passerade åter de ändlösa raderna av trafikljus i staden som blivit min. Väl hemma, tillfälligt ensam i lilla kollektivet, slog jag på TV:n där en överdådig bröllopsfest pågick som bäst. En man, som uppenbarligen var dagens brudgum, reste sig upp från sin sittplats bredvid sin nyblivna hustru och sorlet i den glittrande salen tystnade med ens. Han tog till orda.
Det måste medges att icke-rojalisten i mig tvingades sänka garden en stund. Eller kanske höll jag den lika högt som förut, men lyckades att ändå skala bort allt som försökte stjäla uppmärksamheten från detta ögonblicks kärna. En kärna som bestod av kärlek. För var det något de handlade om, dessa minuter då landets nye prins talade till sin kronprinsessa, var det väl just kärlek. Kärleken och förälskelsen mellan två människor. Den lyste i orden, i ögonen – till synes plötsligen opåverkad av de yttre formerna – och det var just därför jag greps av ögonblicket. Det var helt enkelt fantastiskt vackert.
Också överklassen skola en gång dö, men aldrig nånsin kärleken!
Det måste medges att icke-rojalisten i mig tvingades sänka garden en stund. Eller kanske höll jag den lika högt som förut, men lyckades att ändå skala bort allt som försökte stjäla uppmärksamheten från detta ögonblicks kärna. En kärna som bestod av kärlek. För var det något de handlade om, dessa minuter då landets nye prins talade till sin kronprinsessa, var det väl just kärlek. Kärleken och förälskelsen mellan två människor. Den lyste i orden, i ögonen – till synes plötsligen opåverkad av de yttre formerna – och det var just därför jag greps av ögonblicket. Det var helt enkelt fantastiskt vackert.
Också överklassen skola en gång dö, men aldrig nånsin kärleken!
måndag 7 juni 2010
Dagen efter
Igår var det visst Sveriges nationaldag. Och precis som jag skrev här för exakt ett år sedan har jag svårt att förstå hypen kring den nya helgdagen. Kanske är det att jag inte är född i Sverige men inte heller minns något av det land där jag levde mina fyra första månader, som gör att jag inte riktigt kan identifiera mig med ett land, en nationalitet eller en flagga. Jag känner gärna gemenskap med andra människor – men just nationaldagskonceptet har jag helt enkelt inte lyckats greppa poängen med.
På nationaldagen var jag i alla fall i kyrkan, där en av mötesledarna dagen till ära bad för vårt land. Den grejen gillade jag mycket. Om nationaldagsfirandet på sina håll känns som meningslöst skryt, blir detta att be istället ett tecken på ödmjukhet. Vi kapitulerar åter inför det vackra faktum att vi behöver sträcka ut vår hand och känna den greppas av Guds. Detta tror jag gäller varje nation, folkgrupp och enskild människa i alla tider.
Jag är enormt tacksam över att bo i Sverige. Tacksam över att få ha hamnat här med allt vad det har inneburit. Men min personliga erfarenhet säger också att en blågul flagga eller ett avlångt stycke land – hur vackert det än är – aldrig i sig kan skänka tröst, mod eller befrielse. Det kan bara Jesus göra.
På nationaldagen var jag i alla fall i kyrkan, där en av mötesledarna dagen till ära bad för vårt land. Den grejen gillade jag mycket. Om nationaldagsfirandet på sina håll känns som meningslöst skryt, blir detta att be istället ett tecken på ödmjukhet. Vi kapitulerar åter inför det vackra faktum att vi behöver sträcka ut vår hand och känna den greppas av Guds. Detta tror jag gäller varje nation, folkgrupp och enskild människa i alla tider.
Jag är enormt tacksam över att bo i Sverige. Tacksam över att få ha hamnat här med allt vad det har inneburit. Men min personliga erfarenhet säger också att en blågul flagga eller ett avlångt stycke land – hur vackert det än är – aldrig i sig kan skänka tröst, mod eller befrielse. Det kan bara Jesus göra.
söndag 18 april 2010
Malcolm McLaren, punken och jag
Det har gått en vecka sedan jag vaknade jag upp till nyheten att Malcolm McLaren avlidit, 64 år gammal. ”Punkens 'skapare' död” löd rubriken på kultursidorna i den blaska som jag vecklade ut på frukostbordet.
McLaren har omnämnts tidigare här på bloggen, i inlägget ”The Filth and the Fury” som handlar om Sex Pistols-dokumentären med samma namn. Och är det något Malcolm McLaren kommer bli ihågkommen för så är det just sin tid som manager åt det skandalomsusade punkbandet i slutet av 70-talet.
"The Filth and the Fury" gjordes 1999 av Julien Temple, som 20 år tidigare också regisserade ”The Great Rock 'n' Roll Swindle”, Malcolm McLarens högst personliga version av Pistols' korta, stormiga historia – och av punken som fenomen. "The Great Rock 'n' Roll Swindle" är en bisarr och i mina ögon direkt motbjudande film vars titel egentligen säger allt om McLarens inställning till det han gjorde. Även ”The Filth and the Fury” innehåller surrealism och skitighet men har till skillnad mot sin föregångare en ambition att berätta sanningen om vad som egentligen hände kring Sex Pistols. Här är det bandets forna medlemmar själva och deras redogörelser som står i fokus, inte deras manager.
Båda Temple's filmer ger en bild av Malcolm McLaren som en ytterst driven affärsman som kunde konsten att läsa av populärkulturella strömningar och se till att exploatera dem så långt det var möjligt. Något mer genomslag av Sex Pistols' kaliber fick han dock aldrig uppleva. Det sista jag själv såg av honom i media var när han försökte sig på att starta en kinesisk motsvarighet till Spice Girls i slutet på 90-talet. Han pratade exalterat med pressen framför en skara unga tjejer från Peking och verkade övertygad om att han hade något stort på gång. Av detta hördes sedan dock intet. Kanske hade hans förmåga att skapa kommers av populärkultur avtagit, eller så hade folk helt enkelt blivit varnade av historien.
”Punkens 'skapare'...” stod det alltså i den svarta tidningsrubriken. Så punken var inget annat än en simpel affärsidé initierad av den nu bortgångne Malcolm McLaren? Det skulle förstås gå att svara ja på den frågan, om man nu ser Sex Pistols som historiens enda egentliga punkband. Men det räcker att flytta sig från England till Sverige för att se att den tidiga punken hade olika ansikten i olika länder. Ebba Grön var ett annat slags gäng än Sex Pistols och frågar vi en amerikan som såg Ramones' ta sina första steg skulle han/hon ge ytterligare en bild av punkens ursprungliga idé. Definitionerna av punken är lika många som det finns band i genren.
För min egen del handlade det om ett musikaliskt och politiskt uppvaknande. Jag var tonåring och upptäckte ett nytt sätt att se på musik och vad man kan göra med den. Snart formade jag mina egna bestämda åsikter om vad punken var och kanske framför allt vad den inte var, såväl musikaliskt som ideologiskt. Jag hörde en liveskiva där publiken skanderade ”Krossa fascismen!” och jag kastade mig hängivet in i denna scen, denna rörelse och tänkte att jag hade funnit en plats fri från översitteri, förtryck och rasism och därmed en plats där alla fick vara sig själva utan förbehåll. Den perfekta platsen. Paradiset på jorden.
Så blev det nu inte. För överallt där människor är satta att själva bära upp höga ideal kan det när som helst smyga sig in elitism, sexism, våld och annat som man egentligen är ute för att bekämpa. Det är därför vi genom historien har sett alla dessa ideologiska system kollapsa, eller för den delen leva vidare med illa övermålad korruption bakom fasaderna. Det drabbade tyvärr även punkrörelsen. Jag hade inte åsikten då men har den idag: Vi behöver hjälp från något större än oss själva för att klara kampen, vilken den än är.
Dock ser jag fortfarande punken som en viktig musikalisk revolution. En revolution som går ut på att musik inte endast är förbehållen instrumentproffsen eller pop- och rockstjärnetablissemanget. Om du själv inte är skolad musiker men längtar efter att skapa musik - gör det! Låt kreativiteten flöda. Ta din plats! Och glöm inte att musiken kan användas för att ge din syn på en omvärld i blödande behov av förändring.
Jag slutade aldrig gilla punken. Men jag slutade tro på att den skulle förändra mitt liv. Jag fann mig så småningom istället sökandes den för många punkare så förkastliga tron på Gud (tänk Ebba Grön's "Häng Gud",De Lyckliga Kompisarnas "Hallucinationer i himlen" och Strebers' nidversion av "Pärleporten"). Eller om det var Gud som sökte mig. Och här kan jag och mina associationsbanor se vissa paralleller. Punken blev en ny sorts brygga mellan folket och musikskapandet. Jesus blev bron som sträcktes ut mellan Gud och människa, ett minst sagt omvälvande sätt för den vanliga människan att närma sig sin skapare. Med templets förhänge brustet i två delar är det nära gudsmötet inte längre något som en religiös elit har ensamrätt på.
Två olika revolutioner. Men det är bara den sistnämnda som verkligen kan förändra ett liv i grunden.
McLaren har omnämnts tidigare här på bloggen, i inlägget ”The Filth and the Fury” som handlar om Sex Pistols-dokumentären med samma namn. Och är det något Malcolm McLaren kommer bli ihågkommen för så är det just sin tid som manager åt det skandalomsusade punkbandet i slutet av 70-talet.
"The Filth and the Fury" gjordes 1999 av Julien Temple, som 20 år tidigare också regisserade ”The Great Rock 'n' Roll Swindle”, Malcolm McLarens högst personliga version av Pistols' korta, stormiga historia – och av punken som fenomen. "The Great Rock 'n' Roll Swindle" är en bisarr och i mina ögon direkt motbjudande film vars titel egentligen säger allt om McLarens inställning till det han gjorde. Även ”The Filth and the Fury” innehåller surrealism och skitighet men har till skillnad mot sin föregångare en ambition att berätta sanningen om vad som egentligen hände kring Sex Pistols. Här är det bandets forna medlemmar själva och deras redogörelser som står i fokus, inte deras manager.
Båda Temple's filmer ger en bild av Malcolm McLaren som en ytterst driven affärsman som kunde konsten att läsa av populärkulturella strömningar och se till att exploatera dem så långt det var möjligt. Något mer genomslag av Sex Pistols' kaliber fick han dock aldrig uppleva. Det sista jag själv såg av honom i media var när han försökte sig på att starta en kinesisk motsvarighet till Spice Girls i slutet på 90-talet. Han pratade exalterat med pressen framför en skara unga tjejer från Peking och verkade övertygad om att han hade något stort på gång. Av detta hördes sedan dock intet. Kanske hade hans förmåga att skapa kommers av populärkultur avtagit, eller så hade folk helt enkelt blivit varnade av historien.
”Punkens 'skapare'...” stod det alltså i den svarta tidningsrubriken. Så punken var inget annat än en simpel affärsidé initierad av den nu bortgångne Malcolm McLaren? Det skulle förstås gå att svara ja på den frågan, om man nu ser Sex Pistols som historiens enda egentliga punkband. Men det räcker att flytta sig från England till Sverige för att se att den tidiga punken hade olika ansikten i olika länder. Ebba Grön var ett annat slags gäng än Sex Pistols och frågar vi en amerikan som såg Ramones' ta sina första steg skulle han/hon ge ytterligare en bild av punkens ursprungliga idé. Definitionerna av punken är lika många som det finns band i genren.
För min egen del handlade det om ett musikaliskt och politiskt uppvaknande. Jag var tonåring och upptäckte ett nytt sätt att se på musik och vad man kan göra med den. Snart formade jag mina egna bestämda åsikter om vad punken var och kanske framför allt vad den inte var, såväl musikaliskt som ideologiskt. Jag hörde en liveskiva där publiken skanderade ”Krossa fascismen!” och jag kastade mig hängivet in i denna scen, denna rörelse och tänkte att jag hade funnit en plats fri från översitteri, förtryck och rasism och därmed en plats där alla fick vara sig själva utan förbehåll. Den perfekta platsen. Paradiset på jorden.
Så blev det nu inte. För överallt där människor är satta att själva bära upp höga ideal kan det när som helst smyga sig in elitism, sexism, våld och annat som man egentligen är ute för att bekämpa. Det är därför vi genom historien har sett alla dessa ideologiska system kollapsa, eller för den delen leva vidare med illa övermålad korruption bakom fasaderna. Det drabbade tyvärr även punkrörelsen. Jag hade inte åsikten då men har den idag: Vi behöver hjälp från något större än oss själva för att klara kampen, vilken den än är.
Dock ser jag fortfarande punken som en viktig musikalisk revolution. En revolution som går ut på att musik inte endast är förbehållen instrumentproffsen eller pop- och rockstjärnetablissemanget. Om du själv inte är skolad musiker men längtar efter att skapa musik - gör det! Låt kreativiteten flöda. Ta din plats! Och glöm inte att musiken kan användas för att ge din syn på en omvärld i blödande behov av förändring.
Jag slutade aldrig gilla punken. Men jag slutade tro på att den skulle förändra mitt liv. Jag fann mig så småningom istället sökandes den för många punkare så förkastliga tron på Gud (tänk Ebba Grön's "Häng Gud",De Lyckliga Kompisarnas "Hallucinationer i himlen" och Strebers' nidversion av "Pärleporten"). Eller om det var Gud som sökte mig. Och här kan jag och mina associationsbanor se vissa paralleller. Punken blev en ny sorts brygga mellan folket och musikskapandet. Jesus blev bron som sträcktes ut mellan Gud och människa, ett minst sagt omvälvande sätt för den vanliga människan att närma sig sin skapare. Med templets förhänge brustet i två delar är det nära gudsmötet inte längre något som en religiös elit har ensamrätt på.
Två olika revolutioner. Men det är bara den sistnämnda som verkligen kan förändra ett liv i grunden.
tisdag 30 mars 2010
Jan Myrdals syn på döden
Vi satt och pratade om de tunga ämnena dödshjälp och självmord. Om lidande och vem som ska ha rätten att bestämma över våra liv. Har vi själva den rätten? På bordet låg Bibeln uppslagen och där stod det att vi tillhör Gud och inte oss själva. Vad innebär det när vi närmar oss frågor som de här?
Jag kom att tänka på en låt av Doktor Kosmos och försökte mig på att citera texten som jag dock bara mindes själva kärndelarna av. Bakgrunden till den är i alla fall att författaren Jan Myrdal för några år sen gick ut i media och berättade att han och hans fru sparar pengar för att kunna ta sina liv på en så kallad självmordsklinik i Schweiz. Detta för att de inte vill riskera att uppleva en ålderdom präglad av fysiskt och mentalt lidande.
Vårt samtal ledde aldrig fram till några tydliga, enkla svar. Ibland trodde vi kanske att vi närmade oss, men så dök en ny aspekt upp som ifrågasatte säkra tankebyggen. Funderat har även Uje Brandelius, textförfattare i Doktor Kosmos, vars låttext ”Jan Myrdals syn på döden” ses i sin helhet nedan. Jag tycker att han med enkla ord har lyckats skriva en klok och tankeväckande text om detta svåra och laddade ämne. Debatten och samtalen kring det lär fortsätta, på olika håll. Och jag tror det krävs mycket ödmjukhet.
”Min farmor har precis dött
i ett enskilt rum på Södersjukhuset
Jag satt och höll hennes hand
i tre januaridagar
Jag kommer hem och slår på TV:n
Det är programmet 'God Kväll'
Jan Myrdal intervjuas
Han har skrivit en bok om att bli gammal
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Han vill föra politiska samtal
och prata om arkeologi
med sina barn och sina barnbarn
Inte bli hållen i handen
Han tänker ta sitt liv
om han skulle bli för gammal
Hängning är den säkraste metoden
säger han utan att le
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Men när jag höll farmor i handen
då vägde tanken lätt som luft
För kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft
Nej kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft”
Jag kom att tänka på en låt av Doktor Kosmos och försökte mig på att citera texten som jag dock bara mindes själva kärndelarna av. Bakgrunden till den är i alla fall att författaren Jan Myrdal för några år sen gick ut i media och berättade att han och hans fru sparar pengar för att kunna ta sina liv på en så kallad självmordsklinik i Schweiz. Detta för att de inte vill riskera att uppleva en ålderdom präglad av fysiskt och mentalt lidande.
Vårt samtal ledde aldrig fram till några tydliga, enkla svar. Ibland trodde vi kanske att vi närmade oss, men så dök en ny aspekt upp som ifrågasatte säkra tankebyggen. Funderat har även Uje Brandelius, textförfattare i Doktor Kosmos, vars låttext ”Jan Myrdals syn på döden” ses i sin helhet nedan. Jag tycker att han med enkla ord har lyckats skriva en klok och tankeväckande text om detta svåra och laddade ämne. Debatten och samtalen kring det lär fortsätta, på olika håll. Och jag tror det krävs mycket ödmjukhet.
”Min farmor har precis dött
i ett enskilt rum på Södersjukhuset
Jag satt och höll hennes hand
i tre januaridagar
Jag kommer hem och slår på TV:n
Det är programmet 'God Kväll'
Jan Myrdal intervjuas
Han har skrivit en bok om att bli gammal
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Han vill föra politiska samtal
och prata om arkeologi
med sina barn och sina barnbarn
Inte bli hållen i handen
Han tänker ta sitt liv
om han skulle bli för gammal
Hängning är den säkraste metoden
säger han utan att le
Jan Myrdals syn på döden
är osentimental
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Jan Myrdals syn på döden
baseras på förnuft
Men när jag höll farmor i handen
då vägde tanken lätt som luft
För kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft
Nej kärleken är inte
osentimental
Och kärleken är inte
baserad på förnuft”
onsdag 17 februari 2010
Psalm 139:14 / Precious
”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
En bit in i filmen ”Precious” slår det mig att den handlar om vers 14 i Bibelns 139:e psalm. För ett par veckor sedan hörde jag en predikan utifrån samma psalm, samma vers och tänkte redan då att jag måste skriva något om det. Då handlade det om självbild och att våga se sig själv med Guds ögon, precis som psalmisten David gör i de där raderna.
Här i biosalongen dyker orden upp inför mig igen. De ligger liksom inflätade i berättelsen om Precious som med rätta varit en av de mest omtalade biofilmerna den senaste tiden. Filmen växlar obesvärat mellan brutalitet och sentimentalitet – det är rått och gripande, fasansfullt och vackert omvartannat. Vi är max 10 personer i den nedsläckta lokalen och det råder på något vis en unison känsla av att här skrattar man inte på fel ställe. Koncentrerad tystnad. Jag sitter ensam på min stolsrad med en trotsig gråtklump i halsen.
Och precis som i psalmversen är ärendet här att mana till en värdig självbild. Det handlar om att våga älska sig själv och att aldrig i livet låta omständigheter eller en urspårad världs sinnessjuka människoideal sätta stopp för den självrespekten. Associationerna är förstås bara mina egna - ”Precious” har inga uttalade ambitioner att illustrera en bibeltext, och den fullödiga bakgrundsbilden till psalm 139 känner jag inte till. Men jag kan inte låta bli att se vers 14 som ett budskap från Gud till varje enskild människa om att vi är fullständigt och rakt igenom älskade, och att Hans bild av oss är den enda verkliga och sanna! ”Precious” blir en av många enastående bilder av det.
Efter biobesöket letar jag fram en text som jag skrev någon gång under 2006. Psalm 139 och dess 14:e vers engagerade mig redan då och lär fortsätta göra det. Det må vara förmätet att citera sig själv, men den här natten får det jag skrev för fyra år sedan gå i repris:
Psaltaren är en fantastisk del av Bibeln. Bland de 150 psalmerna lyckas jag alltid hitta någon som passar för aktuell sinnesstämning. I psalm 139 skriver David: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
.....Det låter kanske mest som en dryg och självgod inställning till sin egen varelse, och till den Gud som tacksägelsen riktar sig mot.
.....Jag funderar på den där versen.
.....Jag funderar på vad som skulle hända om alla människor stämde in i den.
.....Om elitism och påtvingat dåligt självförtroende fick gå upp i rök, och alla människor visste att de har rätt att stämma in i Davids tackbön, vad skulle egentligen hända då?
.....Vad skulle det göra med människorna? Vad skulle det göra med samhället?
En bit in i filmen ”Precious” slår det mig att den handlar om vers 14 i Bibelns 139:e psalm. För ett par veckor sedan hörde jag en predikan utifrån samma psalm, samma vers och tänkte redan då att jag måste skriva något om det. Då handlade det om självbild och att våga se sig själv med Guds ögon, precis som psalmisten David gör i de där raderna.
Här i biosalongen dyker orden upp inför mig igen. De ligger liksom inflätade i berättelsen om Precious som med rätta varit en av de mest omtalade biofilmerna den senaste tiden. Filmen växlar obesvärat mellan brutalitet och sentimentalitet – det är rått och gripande, fasansfullt och vackert omvartannat. Vi är max 10 personer i den nedsläckta lokalen och det råder på något vis en unison känsla av att här skrattar man inte på fel ställe. Koncentrerad tystnad. Jag sitter ensam på min stolsrad med en trotsig gråtklump i halsen.
Och precis som i psalmversen är ärendet här att mana till en värdig självbild. Det handlar om att våga älska sig själv och att aldrig i livet låta omständigheter eller en urspårad världs sinnessjuka människoideal sätta stopp för den självrespekten. Associationerna är förstås bara mina egna - ”Precious” har inga uttalade ambitioner att illustrera en bibeltext, och den fullödiga bakgrundsbilden till psalm 139 känner jag inte till. Men jag kan inte låta bli att se vers 14 som ett budskap från Gud till varje enskild människa om att vi är fullständigt och rakt igenom älskade, och att Hans bild av oss är den enda verkliga och sanna! ”Precious” blir en av många enastående bilder av det.
Efter biobesöket letar jag fram en text som jag skrev någon gång under 2006. Psalm 139 och dess 14:e vers engagerade mig redan då och lär fortsätta göra det. Det må vara förmätet att citera sig själv, men den här natten får det jag skrev för fyra år sedan gå i repris:
Psaltaren är en fantastisk del av Bibeln. Bland de 150 psalmerna lyckas jag alltid hitta någon som passar för aktuell sinnesstämning. I psalm 139 skriver David: ”Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl”.
.....Det låter kanske mest som en dryg och självgod inställning till sin egen varelse, och till den Gud som tacksägelsen riktar sig mot.
.....Jag funderar på den där versen.
.....Jag funderar på vad som skulle hända om alla människor stämde in i den.
.....Om elitism och påtvingat dåligt självförtroende fick gå upp i rök, och alla människor visste att de har rätt att stämma in i Davids tackbön, vad skulle egentligen hända då?
.....Vad skulle det göra med människorna? Vad skulle det göra med samhället?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)