Jag ser TT:s omtalade intervju med Sveriges konung, Carl XVI Gustaf. Det hela är oerhört plågsamt. Nog för att kungen aldrig någonsin gett intrycket av att trivas framför en mikrofon, men så här darrande har vi nog aldrig sett honom. Blicken flackar, söker en trygg plats att landa på men hittar ingen. Han är ensam nu.
Nervositet uppstår ofta när man inom sig känner att man har något att förlora. Och det har kungen. På spel, likt en orolig kula i en roulette, står den allmänna respekten för honom själv och för det statsskick han representerar. Om ryktena om honom – porrklubbsbesöken och förekomsten på ”kompremetterande bilder” (TT-intervjuarens ord) – är sanna vet vi inte. Det kan mycket väl vara så, kungens insats i intervjun gör åtminstone ingenting för att övertyga om motsatsen. Men det som alldeles klart händer framför våra ögon är att verkligheten slår en trubbig påle rakt genom monarkins sagovärld. Och det är just detta som gör situationen så känslig.
Kungen förnekar eller väljer att inte alls kommentera. Han gör det för att han tvingas bära en sagovärlds ideal på sina axlar. Så har det varit hela hans liv, monarkin ger honom inget val. Bilden som ska upprätthållas för allmänheten är att kungar och prinsessor bugar och niger, färdas i hästdragna vagnar och vinkar leende till flaggviftande undersåtar. Inte att de går på porrklubb.
Det är annorlunda när en politiker hamnar i en sits som denna. Otaliga är de exempel på ministrar som tvingats bekänna och sedan avgå från sina poster när det uppdagats att de fifflat med betalningar, haft svart städhjälp eller just besökt nattklubbar med pornografisk agenda. Politiker behandlas annorlunda eftersom de representerar verkligheten. Och i verkligheten lever verkliga människor som begår verkliga misstag. Idiotiska och oförsvarliga misstag som med rätta får följder.
Men kungen tillåts alltså inte att behandlas som en verklig människa. Bakom och framför honom är ett hav av rojalister och monarkister som förvägrar honom det. Som till varje pris vill bevara sagoböckernas blanka blad och färggnistrande bilder. Så kungen gör bara vad han måste göra. Dementerar. Väjer undan. Hur genomskinligt det än verkar.
Någon borde befria honom från hans guldkrona och mantel, kalla ner honom från piedestalen, både för hans egen och allmänhetens skull. För det som utspelar sig framför TT:s mikrofon är bara ett desperat försök att hålla upp en illa monterad kuliss. Och skäl nog för mig att fortsätta vara icke-rojalist.
söndag 5 juni 2011
söndag 15 maj 2011
Düsseldorf
Och nu till något betydligt ytligare!
Sent igår kväll lyckades alltså Eric Saade placera sig själv och Sverige på bronsplats i det maffiga spektaklet Eurovision Song Contest. Inte illa. Märkvärdigt vad en låt plötsligt kan låta bra bara för att man hoppas att den ska ha en chans. Annars anser jag ju att ”Popular” suger, bortsett från det där korta mellanpartiet i refrängen där den för några sekunder inte låter som en skiva som hakat upp sig. Jag hade annars Österrike som favvis efter andra semifinalen, men under finaltimmarna kändes det som att det mesta bara försvann i mängden. Vilket förmodligen beror på att 25 bidrag är minst 10 fler än man mäktar med på ett bräde.
Saade på bronsplats alltså. Men låt oss nu backa tillbaka i tiden ett par månader. Kvällen den 12 mars, strax efter att grabben hade krossat allt motstånd och glas i Melodifestivalens final skrev en Facebook-vän (och alla vet ju hur djup en vänskap på Facebook är) på sin logg: ”Mobbarlåten vann! Väntat men trist.” Hon förtydligade senare: ”Handlade ju bara om att bli populääär då blir allt bra, liksom. Värdelöst budskap, tycker jag, att det ska vara så viktigt att vara populär. Får mig att tänka på poppisbruttorna och dom coola killarna på högstadiet. SÅN ska man vara, liksom.”
Helgen därpå satt jag med några kompisar hemma hos den odiskutabelt mest schlagerhängivna personen i min vänskapskrets. Hon hade personligen varit på plats i Globen den 12 mars och delgav euforiskt detaljer från den kväll som uppenbarligen varit en av hennes livs bästa. Medan vi intog fruktsalladen började finalbidragen rulla i bakgrunden, och någon gav sig på att syna texten till ”Popular” i sömmarna. Kontentan blev att den var totalt tom. ”Fast det är ju bara schlager. Det är ju inget djupt, det ska bara vara kul liksom” försvarade värdinnan för kvällen.
Det är ju onekligen ett intressant påstående, tänkte jag senare. I praktiken innebär det ju nämligen att melodifestivalsbidragen – och i förlängningen all kommersiell musik – befinner sig i någon slags immun zon. Den kritik om ytlighet och fördummande som denna genre ofta får utstå, är egentligen helt meningslös att ens framföra. Det är helt enkelt en felaktig grundinställning att överhuvudtaget förvänta sig att texterna till schlagers eller sommarhits ska ha något djupare att säga.
Tja, det är väl ingen newsflash direkt. Men här har vi kanske den verkliga orsaken till att det kan ses som pinsamt att digga musiken i fråga. Problemet är egentligen inte hur den låter – en bra melodi är alltid en bra melodi – utan att man inte vill gå runt och lalla på vilken sorts texter som helst. Mobbartexter exempelvis. Tänk er själva om Saade skulle smasha glasbur till en text om att utöka biståndet till tredje världen. Då skulle ”Popular” förmodligen inte längre vara lika genant att tycka om. Eller?
Ja, det kan man ju fundera över. Men tesen verkar i alla fall fungera på mig själv. För det pinsamma i att erkänna att jag diggar ”I love Europe” med Christer Sjögren ligger egentligen inte på det musikaliska planet. Det pinsamma ligger i att texten kunde vara hämtad från Moderaternas senaste EU-kampanj.
Sent igår kväll lyckades alltså Eric Saade placera sig själv och Sverige på bronsplats i det maffiga spektaklet Eurovision Song Contest. Inte illa. Märkvärdigt vad en låt plötsligt kan låta bra bara för att man hoppas att den ska ha en chans. Annars anser jag ju att ”Popular” suger, bortsett från det där korta mellanpartiet i refrängen där den för några sekunder inte låter som en skiva som hakat upp sig. Jag hade annars Österrike som favvis efter andra semifinalen, men under finaltimmarna kändes det som att det mesta bara försvann i mängden. Vilket förmodligen beror på att 25 bidrag är minst 10 fler än man mäktar med på ett bräde.
Saade på bronsplats alltså. Men låt oss nu backa tillbaka i tiden ett par månader. Kvällen den 12 mars, strax efter att grabben hade krossat allt motstånd och glas i Melodifestivalens final skrev en Facebook-vän (och alla vet ju hur djup en vänskap på Facebook är) på sin logg: ”Mobbarlåten vann! Väntat men trist.” Hon förtydligade senare: ”Handlade ju bara om att bli populääär då blir allt bra, liksom. Värdelöst budskap, tycker jag, att det ska vara så viktigt att vara populär. Får mig att tänka på poppisbruttorna och dom coola killarna på högstadiet. SÅN ska man vara, liksom.”
Helgen därpå satt jag med några kompisar hemma hos den odiskutabelt mest schlagerhängivna personen i min vänskapskrets. Hon hade personligen varit på plats i Globen den 12 mars och delgav euforiskt detaljer från den kväll som uppenbarligen varit en av hennes livs bästa. Medan vi intog fruktsalladen började finalbidragen rulla i bakgrunden, och någon gav sig på att syna texten till ”Popular” i sömmarna. Kontentan blev att den var totalt tom. ”Fast det är ju bara schlager. Det är ju inget djupt, det ska bara vara kul liksom” försvarade värdinnan för kvällen.
Det är ju onekligen ett intressant påstående, tänkte jag senare. I praktiken innebär det ju nämligen att melodifestivalsbidragen – och i förlängningen all kommersiell musik – befinner sig i någon slags immun zon. Den kritik om ytlighet och fördummande som denna genre ofta får utstå, är egentligen helt meningslös att ens framföra. Det är helt enkelt en felaktig grundinställning att överhuvudtaget förvänta sig att texterna till schlagers eller sommarhits ska ha något djupare att säga.
Tja, det är väl ingen newsflash direkt. Men här har vi kanske den verkliga orsaken till att det kan ses som pinsamt att digga musiken i fråga. Problemet är egentligen inte hur den låter – en bra melodi är alltid en bra melodi – utan att man inte vill gå runt och lalla på vilken sorts texter som helst. Mobbartexter exempelvis. Tänk er själva om Saade skulle smasha glasbur till en text om att utöka biståndet till tredje världen. Då skulle ”Popular” förmodligen inte längre vara lika genant att tycka om. Eller?
Ja, det kan man ju fundera över. Men tesen verkar i alla fall fungera på mig själv. För det pinsamma i att erkänna att jag diggar ”I love Europe” med Christer Sjögren ligger egentligen inte på det musikaliska planet. Det pinsamma ligger i att texten kunde vara hämtad från Moderaternas senaste EU-kampanj.
måndag 2 maj 2011
"My guilty conscience"
Jag skriver, undertecknar och skickar iväg avvikelserapporten. Min överordnade lägger sin varma hand på min axel och säger att jag inte ska rannsaka mig själv för hårt. Mitt i prick.
Vid matbordet för en tid sedan sa den ene av dem som uppfostrat mig: ”När man har mycket att sysselsätta sig med tänker man inte så mycket på allt det tokiga man gjort”. Den andre sa: ”Sånt där är det väl ingen idé att gå runt och fundera på".
Snacka om mitt sociala arv i ett nötskal. Mellan dessa två fantastiska – och det menar jag verkligen – människor har jag växt upp. Med den enes okomplicerade teori och den andres komplicerade praktik.
”Man dömer ofta sig själv hårdast” sa jag sedan.
Vid matbordet för en tid sedan sa den ene av dem som uppfostrat mig: ”När man har mycket att sysselsätta sig med tänker man inte så mycket på allt det tokiga man gjort”. Den andre sa: ”Sånt där är det väl ingen idé att gå runt och fundera på".
Snacka om mitt sociala arv i ett nötskal. Mellan dessa två fantastiska – och det menar jag verkligen – människor har jag växt upp. Med den enes okomplicerade teori och den andres komplicerade praktik.
”Man dömer ofta sig själv hårdast” sa jag sedan.
tisdag 26 april 2011
Mer om tro och såna grejer
Och så blev det påskdagen. Och annandagen. Och dagarna därefter. ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!” som det uttrycktes i kyrkan dit jag gick. Jag har själv inte alltid så lätt att ta till mig vidden av budskapet om Jesu död och uppståndelse, det ska erkännas. Just de här specifika skeendena är svåra att förhålla sig till, och då bekänner jag mig ändå till den kristna tron. Det är inte så konstigt att Lena Andersson inte kan göra annat än raljera över det hela.
Dagens Nyheter publicerade på påskafton en låtsasintervju med Jesus, författad av just kolumnisten Lena Andersson. Hon förlorar uppenbarligen aldrig sin iver att idiotförklara religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Okej för mig, jag är inte så intresserad av religion. Däremot är det – surprise – viktigt för mig att tro på Gud.
Faktum är att jag gillar att få nya infallsvinklar. Jag gillar att höra andras åsikter och få bryta dem mot mina egna. Jag tycker det är fruktansvärt intressant. Det tvingar mig att tänka till på riktigt istället för att sjunka in i ett likgiltigt tillstånd av slentriantyckande utan eftertanke. Och Lena Anderssons kolumn (som för övrigt fick en kompis' fru att säga upp sin prenumeration på DN) har tveklöst sina poänger. Sen kan man förstås hävda att hon bara är ute efter provokation och inte diskussion, men om det egentligen stämmer kan bara Lena Andersson svara på.
Apropå kolumner publicerade den kristna blaskan Ikon nyligen en gästkrönika av Henrik Torehammar, förmodligen mest känd som radioröst i P3:s ”Brunchrapporten”. Om hans insats där främst kan beskrivas som extremt enerverande, är hans skrivna bidrag till Ikon intressant, rappt formulerat och definitivt underhållande. Han berättar om sin uppväxt inom ett frikyrkligt samfund och hur detta har påverkat och påverkar honom, vare sig han vill det eller inte.
Ikväll hörde jag dessutom Maria Andersson från Sahara Hotnights intervjuas i P3. Hon lät oss bland annat veta att hennes mamma är pensionerad diakon. Denna lilla detalj, tillsammans med Henrik Torehammars och Lena Anderssons texter fick mig att konstatera något.
Nämligen detta att det finns så många ställen där tron fortfarande sipprar in och sätter spår. Alltså tron på något utöver det logiska och rationella, den tro som Lena Andersson förmodligen önskar ska få ett slut och som även Carl Johan De Geer försöker bryta i slutet av sin bok ”Jakten mot nollpunkten”.
Det må vara som Torehammar skriver i sin text, att religion oftast mer är en kulturell identitet än en personlig övertygelse av något slag. Men faktum kvarstår: människans tro på något större har överlevt i tusentals år. Därmed också religionerna. Men avskaffa de organiserade religionerna och det kommer fortfarande att finnas människor som tror. Som fortfarande kan känna behov av att söka styrka och tröst hos något utöver det synliga. För trott på något högre har ju mänskligheten gjort sedan urminnes tider – har man inte kallat det Gud har det varit solen, vinden, planeter, universum. Och så där kommer det förmodligen att fortsätta, hur mycket vi än blir upplysta om att det inte är riktigt klokt.
”Kunde du ana att vi skulle sitta här två tusen år senare och fira dig?” frågar Lena Andersson till sist i sin fiktiva intervju med Jesus. ”Nej. För jag trodde himmelriket var nära” svarar han. Men det intressantaste här är kanske inte det påhittade svaret, utan den ställda frågan.
[Länk till Lena Anderssons kolumn i DN] [Länk till Henrik Torehammars krönika i Ikon]
Dagens Nyheter publicerade på påskafton en låtsasintervju med Jesus, författad av just kolumnisten Lena Andersson. Hon förlorar uppenbarligen aldrig sin iver att idiotförklara religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Okej för mig, jag är inte så intresserad av religion. Däremot är det – surprise – viktigt för mig att tro på Gud.
Faktum är att jag gillar att få nya infallsvinklar. Jag gillar att höra andras åsikter och få bryta dem mot mina egna. Jag tycker det är fruktansvärt intressant. Det tvingar mig att tänka till på riktigt istället för att sjunka in i ett likgiltigt tillstånd av slentriantyckande utan eftertanke. Och Lena Anderssons kolumn (som för övrigt fick en kompis' fru att säga upp sin prenumeration på DN) har tveklöst sina poänger. Sen kan man förstås hävda att hon bara är ute efter provokation och inte diskussion, men om det egentligen stämmer kan bara Lena Andersson svara på.
Apropå kolumner publicerade den kristna blaskan Ikon nyligen en gästkrönika av Henrik Torehammar, förmodligen mest känd som radioröst i P3:s ”Brunchrapporten”. Om hans insats där främst kan beskrivas som extremt enerverande, är hans skrivna bidrag till Ikon intressant, rappt formulerat och definitivt underhållande. Han berättar om sin uppväxt inom ett frikyrkligt samfund och hur detta har påverkat och påverkar honom, vare sig han vill det eller inte.
Ikväll hörde jag dessutom Maria Andersson från Sahara Hotnights intervjuas i P3. Hon lät oss bland annat veta att hennes mamma är pensionerad diakon. Denna lilla detalj, tillsammans med Henrik Torehammars och Lena Anderssons texter fick mig att konstatera något.
Nämligen detta att det finns så många ställen där tron fortfarande sipprar in och sätter spår. Alltså tron på något utöver det logiska och rationella, den tro som Lena Andersson förmodligen önskar ska få ett slut och som även Carl Johan De Geer försöker bryta i slutet av sin bok ”Jakten mot nollpunkten”.
Det må vara som Torehammar skriver i sin text, att religion oftast mer är en kulturell identitet än en personlig övertygelse av något slag. Men faktum kvarstår: människans tro på något större har överlevt i tusentals år. Därmed också religionerna. Men avskaffa de organiserade religionerna och det kommer fortfarande att finnas människor som tror. Som fortfarande kan känna behov av att söka styrka och tröst hos något utöver det synliga. För trott på något högre har ju mänskligheten gjort sedan urminnes tider – har man inte kallat det Gud har det varit solen, vinden, planeter, universum. Och så där kommer det förmodligen att fortsätta, hur mycket vi än blir upplysta om att det inte är riktigt klokt.
”Kunde du ana att vi skulle sitta här två tusen år senare och fira dig?” frågar Lena Andersson till sist i sin fiktiva intervju med Jesus. ”Nej. För jag trodde himmelriket var nära” svarar han. Men det intressantaste här är kanske inte det påhittade svaret, utan den ställda frågan.
fredag 22 april 2011
Kong
Någonstans under sista halvtimmen framstår King Kong plötsligt som den ultimata långfredagsfilmen. Undrar om reklamkanalen som sänder tänkte på det. Jätteapan tar sig målmedvetet upp för Empire State Building, med den lilla människan i ett stadigt grepp i ena handen. Alltmedan kulsprutesalvorna viner runt hans kropp och hela världen verkar vilja honom illa.
Strax före, i en annan TV-kanal, pratar religionshistorikern Karen Armstrong om tron på Gud och på jultomten i Skavlans säsongssammanfattning: ”Skillnaden är att folks syn på tomten utvecklas och mognar med tiden, medan synen på Gud ofta förblir på en mycket barnslig nivå.”
Uppenbarligen har hon rätt. Jag växlar över till King Kong som längst upp på den hisnande höga byggnaden ansätts av bestyckade flygplan. Den stege som Naomi Watts klättrar på rasar från sina fästen, men just när hon tappar taget sträcker Kong ut ena handen och räddar henne från en säker död. Han placerar henne på en trygg plats och fortsätter kampen mot stridsplanen.
Kulsprutorna smattrar, Kong blöder.
Jag gråter när han faller.
Strax före, i en annan TV-kanal, pratar religionshistorikern Karen Armstrong om tron på Gud och på jultomten i Skavlans säsongssammanfattning: ”Skillnaden är att folks syn på tomten utvecklas och mognar med tiden, medan synen på Gud ofta förblir på en mycket barnslig nivå.”
Uppenbarligen har hon rätt. Jag växlar över till King Kong som längst upp på den hisnande höga byggnaden ansätts av bestyckade flygplan. Den stege som Naomi Watts klättrar på rasar från sina fästen, men just när hon tappar taget sträcker Kong ut ena handen och räddar henne från en säker död. Han placerar henne på en trygg plats och fortsätter kampen mot stridsplanen.
Kulsprutorna smattrar, Kong blöder.
Jag gråter när han faller.
lördag 16 april 2011
Refused
Minsann. Dennis Lyxzén sitter och skriver på en bok om sina år i hardcorebandet Refused. En kusin tipsade mig nyss om saken via SVT:s fina musikblogg PSL. I en intervju där berättar Dennis om sina dagboksanteckningar som ligger till grund för den kommande boken, och om att det blir en berättelse om honom själv under en väldigt speciell tid av hans liv.
Intressant tajming. Precis idag har jag nämligen suttit i mitt barndomshem och städat ur gamla skrivbordslådor. Tajmingen ligger i att jag i en av lådorna hittade original och kopior av de fanzines jag började ge ut under 90-talet. Första numret av Bimbo gavs ut efter Hultsfredsfestivalen 1995. Då var jag 18 år, Dennis Lyxzén var 23 och hade startat Refused fyra år tidigare. Våra vägar korsades sommaren därpå, då Lyxzén en natt kom inspringande på Pampas-scenen i Hultsfred och förklarade att ”Nu blir det punkös!”
Vilket det ju sannerligen också blev. Refused var i sitt esse där. I 45 minuter kändes de som ett oförfalskat kaos av punkigt gitarrskrammel, T-shirts och shorts och korta politiska brandtal mellan hardcoreutbrotten. Hösten 1996 skickade jag en brevintervju till Dennis som snart återkom med utförliga, engagerade svar. När jag sedermera sände honom ett ex av min färdigställda blaska Bimbo # 3 fick jag ett tackbrev tillbaka. Det kan tyckas självklart men betydde mycket för mig då, och säger en hel del om den relation Refused hade till sina fans och om hur vi tyckte att punk- och hardcorerörelsen skulle vara. Ömsesidig respekt.
Två år senare såg jag Refused på nytt, återigen på Hultsfredsfestivalen. Jag läser i Mangelpop # 1 (1998) att jag direkt efteråt tyckte spelningen var utsökt, men den uppfattningen har jag med tiden kommit att ändra. Rille Bengtsson, som gjorde fanzinet Trall-Metall och som jag även brevväxlade med vid den här tiden, upplevde samma konsert som en enorm besvikelse och irriterade sig framför allt på Dennis Lyxzén. ”Han verkar ha blivit en jävla diva, och kostymprydd och sminkad var han”, skrev han uppbragt i Trall-Metall # 6.
Det är alltid lätt att se saker i ett annat ljus när man har facit i hand. Och Rille var på sätt och vis något på spåren där i sin direkta men för all del inte särskilt djuplodande analys. För det vi båda bevittnade där sommaren 1998 var i själva verket början till slutet för Refused. De var ett fantastiskt band som just hade släppt en banbrytande skiva (”The shape of punk to come”), men stod också på randen till ett storhetsvansinne som bara några månader senare skulle få bandet att kollapsa under en pågående turné i USA.
Gitarristen Kristofer Steen skildrar känslosamt denna sista resa i sin dokumentärfilm ”Refused are fucking dead” från 2006. Och nu är det alltså dags för sångaren Lyxzén att skriva sin personliga redogörelse av åren med Refused. Steens film är vacker och suggestiv men knappast romantiserande, och inte heller Lyxzén utlovar något förskönande skimmer över sin version. Det tycks i intervjun som att han har kommit till en punkt av självrannsakan, och att berättelsen lika mycket kommer att bli en resa genom hans egen person som genom ett av 90-talets viktigaste band. Det finns alltså dubbla skäl - minst - att se fram emot boken om Refused.
Intressant tajming. Precis idag har jag nämligen suttit i mitt barndomshem och städat ur gamla skrivbordslådor. Tajmingen ligger i att jag i en av lådorna hittade original och kopior av de fanzines jag började ge ut under 90-talet. Första numret av Bimbo gavs ut efter Hultsfredsfestivalen 1995. Då var jag 18 år, Dennis Lyxzén var 23 och hade startat Refused fyra år tidigare. Våra vägar korsades sommaren därpå, då Lyxzén en natt kom inspringande på Pampas-scenen i Hultsfred och förklarade att ”Nu blir det punkös!”
Vilket det ju sannerligen också blev. Refused var i sitt esse där. I 45 minuter kändes de som ett oförfalskat kaos av punkigt gitarrskrammel, T-shirts och shorts och korta politiska brandtal mellan hardcoreutbrotten. Hösten 1996 skickade jag en brevintervju till Dennis som snart återkom med utförliga, engagerade svar. När jag sedermera sände honom ett ex av min färdigställda blaska Bimbo # 3 fick jag ett tackbrev tillbaka. Det kan tyckas självklart men betydde mycket för mig då, och säger en hel del om den relation Refused hade till sina fans och om hur vi tyckte att punk- och hardcorerörelsen skulle vara. Ömsesidig respekt.
Två år senare såg jag Refused på nytt, återigen på Hultsfredsfestivalen. Jag läser i Mangelpop # 1 (1998) att jag direkt efteråt tyckte spelningen var utsökt, men den uppfattningen har jag med tiden kommit att ändra. Rille Bengtsson, som gjorde fanzinet Trall-Metall och som jag även brevväxlade med vid den här tiden, upplevde samma konsert som en enorm besvikelse och irriterade sig framför allt på Dennis Lyxzén. ”Han verkar ha blivit en jävla diva, och kostymprydd och sminkad var han”, skrev han uppbragt i Trall-Metall # 6.
Det är alltid lätt att se saker i ett annat ljus när man har facit i hand. Och Rille var på sätt och vis något på spåren där i sin direkta men för all del inte särskilt djuplodande analys. För det vi båda bevittnade där sommaren 1998 var i själva verket början till slutet för Refused. De var ett fantastiskt band som just hade släppt en banbrytande skiva (”The shape of punk to come”), men stod också på randen till ett storhetsvansinne som bara några månader senare skulle få bandet att kollapsa under en pågående turné i USA.
Gitarristen Kristofer Steen skildrar känslosamt denna sista resa i sin dokumentärfilm ”Refused are fucking dead” från 2006. Och nu är det alltså dags för sångaren Lyxzén att skriva sin personliga redogörelse av åren med Refused. Steens film är vacker och suggestiv men knappast romantiserande, och inte heller Lyxzén utlovar något förskönande skimmer över sin version. Det tycks i intervjun som att han har kommit till en punkt av självrannsakan, och att berättelsen lika mycket kommer att bli en resa genom hans egen person som genom ett av 90-talets viktigaste band. Det finns alltså dubbla skäl - minst - att se fram emot boken om Refused.
söndag 10 april 2011
The life and death of Spotify
Till slut skaffade även jag Spotify. Det var dock inte kompisars idoga tjat som till slut fick mig att logga in på den hårt hypade musiktjänsten. Nej, den avgörande orsaken var att min mamma (som själv har Spotify) hade hittat en låt där som hon ville bränna på en CD för att använda till linedance. Men att ladda ner låtar från Spotify går ju inte såvida man inte förstår sig på diverse rippningsprogram (det gör inte jag) så det enda jag kunde erbjuda min kära mor var att från min dator via min 90-talsstereo spela av låten till ett gammalt hederlig kassettband. Jag utförde uppdraget, men var alltså först tvungen att skaffa mig ett alldeles eget Spotify-konto.
När jag nu ändå hade tillgång till musiktjänsten, vare sig jag ville eller inte, var det ju lika bra att testa spektaklet. Det visade sig vara riktigt bra. Efter ett kort tag alldeles bedårande faktiskt. Även om jag inte hittade allt jag letade efter kunde jag snart presentera en låtlista med både aktuella och dittills nästan bortglömda personliga favvisar. ”Moln på marken” med Webstrarna, bara en sån sak! Eller ”Blue boy” med Orange Juice. ”Vi skatar, dom dör” med DS-13. ”Jag bara tänkte liksom att” med Mattias Alkberg. Listan växte i takt med fascinationen för möjligheterna.
Förälskelsen blev dock kortvarig. Efter nån vecka hade jag kört den där för all del optimala spellistan till leda, samt mindre tålmodigt testlyssnat några hela album som ständigt trasades sönder av radioreklam. Kära nån. Jag loggade ut från tjänsten och försökte faktiskt inte logga in igen förrän en sen kväll när ett par kompisar till mig kläckte den i sig goda idén att dra igång ett musikquiz. Då gick det inte ens att starta skiten. Det var nåt tekniskt fel som ingen av oss förstod sig på, och som jag i ärlighetens namn inte heller sörjde särskilt mycket.
Men det som på allvar fick mig att tappa hela Spotify-intresset var ett lyckosamt besök på en livs levande i skivrea i stan, snart följd av en resa till ett soligt Göteborg där ytterligare en bunt skivor inhandlades. Här påmindes jag om det jag redan visste att jag tyckte. Musik må till syvende och sist handla om ljud som vi antingen tycker om eller inte. Men min egen upplevelse av den – och jag vet att jag inte är ensam – sträcker sig vidare än så. Jag gillar helt enkelt känslan av att lägga en riktig skiva i stereon, slå mig ner i soffan med bookleten och läsa texterna medan favvolåtarna en efter en skapar fantastiska känslor i rummet.
Sorry framtiden, men dina streamade musikfiler kommer aldrig att vinna över mina skivor.
När jag nu ändå hade tillgång till musiktjänsten, vare sig jag ville eller inte, var det ju lika bra att testa spektaklet. Det visade sig vara riktigt bra. Efter ett kort tag alldeles bedårande faktiskt. Även om jag inte hittade allt jag letade efter kunde jag snart presentera en låtlista med både aktuella och dittills nästan bortglömda personliga favvisar. ”Moln på marken” med Webstrarna, bara en sån sak! Eller ”Blue boy” med Orange Juice. ”Vi skatar, dom dör” med DS-13. ”Jag bara tänkte liksom att” med Mattias Alkberg. Listan växte i takt med fascinationen för möjligheterna.
Förälskelsen blev dock kortvarig. Efter nån vecka hade jag kört den där för all del optimala spellistan till leda, samt mindre tålmodigt testlyssnat några hela album som ständigt trasades sönder av radioreklam. Kära nån. Jag loggade ut från tjänsten och försökte faktiskt inte logga in igen förrän en sen kväll när ett par kompisar till mig kläckte den i sig goda idén att dra igång ett musikquiz. Då gick det inte ens att starta skiten. Det var nåt tekniskt fel som ingen av oss förstod sig på, och som jag i ärlighetens namn inte heller sörjde särskilt mycket.
Men det som på allvar fick mig att tappa hela Spotify-intresset var ett lyckosamt besök på en livs levande i skivrea i stan, snart följd av en resa till ett soligt Göteborg där ytterligare en bunt skivor inhandlades. Här påmindes jag om det jag redan visste att jag tyckte. Musik må till syvende och sist handla om ljud som vi antingen tycker om eller inte. Men min egen upplevelse av den – och jag vet att jag inte är ensam – sträcker sig vidare än så. Jag gillar helt enkelt känslan av att lägga en riktig skiva i stereon, slå mig ner i soffan med bookleten och läsa texterna medan favvolåtarna en efter en skapar fantastiska känslor i rummet.
Sorry framtiden, men dina streamade musikfiler kommer aldrig att vinna över mina skivor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)