Camera Obscura och grannfejden

Jag fick nyligen hem två beställda skivor med Camera Obscura. Det händer sällan numera att ett nyupptäckt band golvar mig på det där sättet som det kunde göra när jag var i tonåren, men Camera Obscura är bra nära! Egentligen är de ganska traditionell skotsk trivselindie, vilket dock räcker långt i det här fallet. Skönsjungande Tracyanne Campbell känns gudabenådad i sitt sätt att mejsla fram melodier. Hennes texter bjuder på fantastiska fragment som: ”No surprises in my record collection, you must have thought I was someone else” och ”Hey Lloyd, I'm ready to be heartbroken, 'cause I can't see further than my own nose at this moment” alltmedan musiken ibland drar åt det storslagna, dramatiska hållet och ibland lunkar på i okomplicerad, jovialisk fyrtakt. Oavsett vilken riktning låtarna tar låter de mestadels alldeles, alldeles underbart.

Men smaken är ju olika här i världen. Och en knapp vecka efter att den första skivan hade anlänt på posten och spelats flitigt i min stereo, möttes jag en dag efter jobbet av en handskriven lapp på hallmattan. Budskapet var författat med versaler och löd: ”Nu får det vara slut på den jävla musiken du spelar högt i tid och otid! Respektera att du inte bor ensam i huset och att kringboende inte vill lyssna på den där jävla smörjan!”

Den första reaktionen är chockartad. Klump i halsen. Vem, vem, vem är det jag har lyckats frammana denna vrede hos? Enda sättet att få reda på det är förstås att knacka dörr, tänker jag, tar lappen i darrande händer, kliver en trappa upp och ringer på. Tystnad. Jag går ner och gör samma sak hos grannen mittemot och den vägg i vägg. Ingen öppnar. Vid nästa försök hos grannen ovanpå hör jag steg i trappan som kommer åt mitt håll och en yngre kille börjar låsa upp dörren mittemot. Han nekar till att ha skrivit lappen men tipsar om att det förmodligen är just grannen vars dörr jag står vid. ”Han har klagat på mig också för att jag smäller för hårt i min ytterdörr. Ta det där med en nypa salt!” säger han vänligt innan han går in till sig.

Det där känns ju trots allt trösterikt. Jag går ner och ringer min hyresvärd. Mannen jag talar med har inte hört något om klagomål men ber mig återkomma på måndag då störningsjouren finns på plats på kontoret. Sedan hör jag steg från övervåningen och skyndar upp för att göra ett tredje försök. Jag har en puls på 180 och den handskrivna lappen i näven när jag ringer på och efter en kort stund hör steg inifrån lägenheten. Dörren låses upp och öppnas på glänt.

Framför mig står en man i 60-årsåldern med en blick av svartnat stål. För att göra en lång historia kort här så får jag snabbt fram ett erkännande av honom – det är han som skrivit lappen. Men vad han mer specifikt menar med ”högt i tid och otid” och ”den där jävla smörjan” går inte att få ur honom. Han säger att bara att det är ”väldigt störande” men när jag försöker resonera vidare tar han lappen ur näven på mig och frågar om jag förstår vad det står på den. När jag svarar ja, replikerar han med ett iskallt ”Bra” och stänger dörren just som jag försöker påbörja en ny mening. End of story.

Måndag förmiddag ringer jag min hyresvärd igen och får prata med en mycket trevlig och hjälpsam kontorist som tar sig tid och vill veta hela händelsen i detalj. Några klagomål om min musik har hon inte fått in, hon letar både i sin dator och i en pärm utan resultat. Vi har ett bra snack om ömsesidig hänsyn i ett hyreshus och hon förklarar hur klagomål bör hanteras enligt den här hyresvärdens rekommendationer. I den ingår inte att skriva anonyma lappar och lägga i sina grannars brevinkast. Den aktuella grannen visar sig dessutom vara känd och ”inte den lättaste att prata med”, enligt henne.

Det hela är förstås väldigt tragiskt när man tänker på det. Visst kan jag ha helt fel, men det känns inte som någon vågad gissning att denne granne – med fönsterpersiennerna mot gatan ständigt nerdragna – är en mycket ensam och bitter man. Hans sätt att samspela med sin omgivning må vara bedrövligt, men skrämmande nog också väldigt tidsenligt. Hela internet dräller ju av den här typen av anonyma meddelanden – i kommentarsfälten till bloggar, tidningsartiklar och videoklipp. Folk idiotförklarar varandra till höger och vänster som om det vore det mest naturliga i världen, och det finns oftast få begränsningar för hur osakligt, lågt eller brutalt man kan göra det på. Det mesta sker också bakom alias och nicknames eller helt enkelt bara titeln ”Anonym”.

Mannen en trappa upp är alltså helt rätt i tiden. Det är beklagligt att behöva inse det, men hans sätt att kommunicera med omvärlden är bara en old-school-variant av vad alltför många uppkopplade nutidsmänniskor sysselsätter sig med 2011.

Två konserter

Emil Svanängen. Vad säger man? Karln är ett geni. Nu sitter hans alter ego Loney Dear i en rödmålad gammal trälada, på en scen som pyntats spartanskt med några krukväxter, en trappstege i trä och en ljusslinga som ger ifrån sig ett milt och gult sken. Hans följeslagare står bredvid med ett dragspel över bröstet. Emil håller ömt om sin gitarr och blundar sig igenom hela spelningen. Han går in till fullo i sitt eget universum och är ändå så påtagligt närvarande i det han gör här och nu.

Skit samma att Loney Dear hyllas sönder och samman i varenda svårt indiecreddig blaska världen över. Den här kvällskonserten är magi oavsett vilket. Det är något med sammansmältningen av musiken, melodierna och texterna som känns så – livsnära. Äkta. Uppriktigt. Samtidigt poetiskt och drömskt. Regnet börjar dåna på plåttaket högt över våra huvuden men kan inte nå oss nu.

Genom teknik som jag inte förstår mig på loopar Emil rytmer från ett litet trumset på scenen. Han slår några taktfasta slag på bastrumman och håller en mikrofon framför. Ljudet fortplantar sig självt och Emil går vidare till virveltrumman, gör samma sak där och på cymbalerna. Till sist har han en hel orkester bakom sig, trots att det fortfarande bara är han själv och hans kompanjon vi ser från våra sittplatser. Både sång och ordlöst nynnande lättar och stiger mot taket i ett crescendo tillsammans med de andra ljuden. Storslaget är ordet.

Jag befinner mig på Frizon, festivalen som bär undertiteln ”En festival inför Gud”. Som sådan har den genom åren mött viss kritik inifrån de kyrkliga leden för framför allt två saker: öppenheten för artister som inte setts som kristna samt en vänstervridning politiskt sett. De två konserter jag ser den här kvällen platsar båda in i den gamla kritiken: Emil Svanängen har sedan länge lämnat kyrkan bakom sig och säger i en intervju i DN att hans koppling dit är kulturell och inte andlig. Och så har vi Looptroop Rockers, den framgångsrika svenska hiphoptruppen med explicita budskap av den sort som traditionellt brukar klassas som ytterkantsvänster.

Visst, anser man att saker som fairtrade, solidaritet med tredje världen och ifrågasättande av vapenexport är typiskt vänster – ja, då är Frizon vänstervridet. Definitivt. Festivalledningen själva vill dock se de här inslagen som en följd av vad Jesus stod för. Och vad gäller de ”icke-kristna” artisterna tänker jag själv att murar mellan människor är till för att rivas. Just den här kvällen känns det faktiskt som att åtminstone ett av betongfundamenten påbörjas en efterlängtad nedmontering. Från två håll.

Looptroop går på en halvtimme före midnatt. De verkar peppade och jobbar på hårt med den månghövdade publiken. De skojar om det nya sammanhang de hamnat i den här augustikvällen. Det görs med respekt och de tackar minst ett par gånger för att de fått komma hit och spela, uppenbarligen just tacksamma, glada och en smula förbluffade. Looptroop, jag är lika glad att ni ville komma hit. Kanske är det bara jag, men det känns som ett stort ögonblick att se dessa enhetligt rödklädda hiphoprevoltörer pumpa sina taktfasta pamfletter inför studsande nyfriserade frikyrkohipsters. Stämningen är varm. Jag undrar om ens de mest hårdnackade kritikerna skulle kunna få ur sig ett klagoljud den här kvällen. Om de varit här.

För övrigt gör sig Looptroops beatburna show sig bättre i en matsalsliknande lokal som den här, än på den gigantiska utomhusscen jag såg dem uppträda på tidigare i sommar (Mer om det vid ett senare tillfälle förhoppningsvis!). Spelningen skänker mig ett leende – möjligen ett fånigt sådant – som räcker hela den slingrande vägen hem. Så var det med det.

Nina Hagen

Det måste har varit någon vuxen som berättade för mig att Nina Hagen var en hemsk person. Jag hade ingen aning vad hon var för figur, men eftersom hon alltid var sminkad på ett sätt som var så skräckinjagande att jag knappt vågade titta på bilderna av henne verkade vuxenvärldens dom fullt logisk. Min äldre kusin visade dock foton av henne som osminkad och tyckte att hon var vacker. Förvirring.

Det här var på 80-talet. 2011 snackas det återigen om Nina Hagen. Hennes självbiografi ”Bekännelser” väcker häpnad, inte främst för skildringarna av uppväxten i DDR eller åren som avantgardistisk artist på andra sidan berlinmuren – utan för att Nina Hagen bekänner sig som kristet troende. Klart att kombinationen dekadent leverne och Jesus kommer bli intressant läsning, det måste även jag erkänna.

Den mångfacetterade blaskan Filter är en av dem som storögt emotser Nina Hagens bok. I senaste numret publicerar de ett intervjufragment som trots sin korthet lyckas vara kärnfullt och späda på intresset för vad som kan bli höstens läsupplevelse. Åtminstone om ni frågar mig. Framför allt ser jag fram emot att äntligen få veta mer om personen bakom min barndoms fragmentariska minnen av neonfärgade skräckposer.

Din senaste platta heter Personal Jesus, vad är grejen?
– När jag var 12 år utmanade jag Gud att bevisa sin existens. Det gjorde han genom att bryta mitt ben. Men det huvudsakliga mötet var på en LSD-tripp i tonåren. Vi stod där tillsammans, han och jag, och tittade ner på min kropp på sjukhussängen. De försökte ruska liv i mig och så sade han: ”Nina, du måste tillbaka dit ner”. Varpå jag sade: ”Nej, jag vill inte”. Då berättade han att alla liv prompt måste levas. Det har förstås präglat mitt liv.

Du personifierar punk och anarki, men har alltså varit kristen sedan barnsben?
– Båda mina föräldrar var ateister men jag läste den förbjudna Bibeln där hemma och brukade be tillsammans med min moster Muschel. Min musik har alltid handlat om det där. Precis som boken gör nu.

Norge

Jag jobbade i hemtjänsten då, den 11 september 2001. Det var en solig kväll, jag körde runt med leasingbilen på krokiga landsortsvägar och i varje hus eller liten stuga stod TV:n på. Alla blickar riktade mot de loopade bilderna av flygplan på väg in i New Yorks glimmande skyskrapor.

Den här gången är det Norge. Medan jag skriver det här pågår en presskonferens med grannlandets statsminister och justiteminister. Kanske är det norskan som förstärker insikten av att oskyldiga människor har drabbats. Språket låter alltid som det vänligaste och gladaste i världen, till och med i en så avgrundssvart stund som den här.

Stunder då jag gladdes tillsammans med många andra dyker plötsligt upp för min inre syn. I ett annat ljus nu. För två veckor sedan stod jag på en avskedskonsert med ett band som hade dragit massiv publik. Allsången brusade i varenda låt, kroppar studsade i takt och i slutet regnade det guldfärgad konfetti över alltsammans. Några dagar senare: en solbesökt lunch mitt i centrum av vår näst största stad. Och ytterligare en kort tid senare, strövtåg genom en ännu större stad på andra sidan sundet.

Jag var där, mina vänner var där och vi var ständigt omgivna av fler människor i aldrig sinande strömmar. Människor i mängder. Jag tror inte att någon där, just då, betänkte möjligheten att det skulle kunna dyka upp någon med avsikt att göra oss illa. Åtminstone tänkte inte jag så.

Nej, så vill man helt enkelt inte behöva tänka. Men ikväll, medan vi hastar fram och tillbaka i den långa korridoren och rapporterna oförtrutet rullar på internet och i TV, begrundar vi tyst att detta trots allt är den värld vi numera lever i.

Jag kommer hem och hör att det är fest någonstans på innergården. Sorlet, skratten och musiken hörs dovt utom enstaka sekunder då någons rop skär igenom och blir extra tydligt. Kanske har de missat kvällens nyhetssändningar, kanske försöker de att inte bry sig. Kanske tänker de helt enkelt bara samma sak som jag själv skulle vilja fortsätta tänka resten av mitt liv.

Det händer aldrig här.

Rumänien 2011 (del 2/2)

Som land har Rumänien ännu inte återhämtat sig efter decennier av totalitärt vanstyre. Utåt sett strävar landet efter att bete sig som den EU-medlem det blev för fyra år sedan, men en utbredd korruption bromsar fortfarande utvecklingen. De unga människor som lever på de institutioner som tidigare kallades barnhem saknar egentligen inte det fysiskt basala – mat, husrum, kläder – men det är ändå en skarpt dragen linje mellan deras tillvaro och den rika.

Det som saknas är framför allt känslan av trygghet. Trygghet, hopp och framtidstro. En avsaknad som följer naturligt på långvariga sociala och ekonomiska klyftor. Under de gula körsbärsträden hör vi ungdomarnas vittnesmål om misstänksamheten och föraktet som riktas mot dem för att de fått den start de fått i livet, och i vissa fall för att de råkar ha romskt blod i ådrorna. Risken för att det ska skapas bitterhet och förakt tillbaka är uppenbar. ”Organiserat våld från toppen skapar det individuella våldet i botten” skriver jag i blocket efter samtalen med kidsen. Ett klassiskt citat av anarkisten Emma Goldman som formulerade sin egen insikt om mekanismerna i ett förhårdnat samhällssystem.

Goldman skulle nog annars inte vara så förtjust i att omnämnas i det här sammanhanget. Hon var hängiven ateist. Själv har jag min tro och upplever alltså just den här sommaren en resa in mot dess kärna. Jag har tänkt mycket på vad denna består i, och vad den inte består i, och tycker bestämt att svaren klarnar under mina dagar här. Jag har gjort anteckningar om tvivel men kommer inte ifrån att Gud finns i varje möte här. Det är paradoxalt. Goldman hade kanske sagt att alla dessa uttryck för världens snedvridenhet är det ultimata beviset för Gud som en lögn och illusion. Men om jag ska tro på Gud måste jag tro på att han finns även bland skärvor och splitter. Kanske framför allt där. Jesus valde att leva mitt bland de marginaliserade och utstötta, han tog deras parti mot dåtidens religiösa elit. Jag tror att detta är sant också idag.

Två av barnen sticker små brev i handen på mig innan vi åker hem. En volontär översätter dem senare, och innehållet pendlar mellan att värma hela hjärtat och vara nästintill för plågsamt att läsa. Ett barns drömmar om något bättre lämnar en inte så lätt. För fem år sedan hade jag aldrig träffat dessa människor, jag hade aldrig tänkt speciellt mycket på rumänska barnhemsbarn överhuvudtaget. Jag valde att åka hit för att utmana min egen bekvämlighet och min dåliga vana att tacka nej till nya saker som verkar för svårt. Och nu har jag uppenbarligen vänner som väntar här varje sommar. Det är hisnande när man tänker på det.

Kramar och avsked för den här gången. Huset blir tyst och tomt, vi städar, tvättar och sover en sista natt. Dagen därpå styr vi minibussen tillbaka mot Ungern. Vi pratar och utvärderar mycket, sover lite och pratar igen. Sista biten, när vi nått svensk mark och sitter i flygbussen, intensifieras snacket och kommer att handla mycket om mysteriet Gud. Vi vänder och vrider på allt vi inte förstår.

Våra utbyten av tankar fortsätter ända tills bussen stannar och det är dags att ta väskorna och kliva av. Jag sover över i Linköping. När jag vaknar på onsdagsmorgonen är det svensk sommargrönska och stadsljud utanför det höga fönstret. Rumänien ligger plötsligt långt borta.

Rumänien 2011 (del 1/2)

Jag har gjort den här resan till Rumänien fem år i rad nu. Jag har skrivit om tre av dem och kanske är det inte så mycket kvar att säga. Men varje sommar har sina unika upplevelser och intryck, så även den här.

En resa på flera plan, tänker jag mellan korta slumranden. Noterar det i anteckningsblocket. Vår hyrda van rullar genom Ungern under en himmel som är nästan vit, det blir tunna regnstrimmor på sidrutorna. Jag vet ännu inte exakt vad dessa dagar ska komma att betyda just i år. Men förutom att möta de människor som på något svårförklarligt vis blivit mina vänner känns det också som att jag gör en resa till kärnan i min tro. Den har jag funderat mycket på den senaste tiden. I sätet bredvid mitt sitter en ny vän som är på väg mot Rumänien för första gången. En dubbelbottnad resa för henne också vad det verkar, hennes tro är relativt nyfunnen. Vi reser alltså båda in mot kärnan, fast från två olika håll. En fiffig tanke, sänd ovanifrån rakt genom molntäcket.

I år är det dags för ett nytt koncept. Vi kör för första gången två lite kortare läger efter varandra, med 10 barn och ungdomar på varje läger istället för tjugo på ett och samma. Huvudskälet är den nya lägergården som inte rymmer lika många som den förra. Vi närmar oss platsen med viss skepsis, med goda minnesbilder från det gamla men inga från det nya. Och även om allt inte är färdigställt utan bitvis ser ut som en byggarbetsplats på utsidan konstaterar vi snart att det nya stället funkar över förväntan. Intill den ännu så länge grusiga tomten ligger ett stort öppet fält och ett stenkast bort en badanläggning med två utomhuspooler. En av ungdomarna tycker att huset vi bor i är som ett hotell.

Ny plats och ny inramning, men lägrens upplägg är i stort sett desamma som de senaste åren. Morgon- och kvällssamlingar med sånger, draman och lekar. Bad i de två utomhuspoolerna. Stafetter, fotboll och brännboll. Pyssel, spel och bakning. Lägerbål i skymningen. Och samtal via våra tre tolkar.

Just samtal och att bara hänga med kidsen får automatiskt mer tid när vi har ett färre antal personer att fokusera på åt gången. På så vis fördjupas vissa relationer den här sommaren vilket både känns roligt och förenat med ett stort allvar. Med barnens ökade tillit ökar också mitt ansvar. Det känns inte som någon stor insats att komma hit en vecka om året om man jämför med de volontärer som bott här i flera år – deras brinnande engagemang förundras vi ständigt över. Ändå är det uppenbarligen en vecka som sätter sina spår hos dem vi träffar. I de små händelserna uppstår något större och starkare som är svårt att förklara.

Prolog/Epilog

Jag tänkte på revolution. Spränga betong i luften, göra rent hus med allt som någonsin hållit er nere. Men det är bara den instinktiva reaktionen, den första tanken, helt baserad på ett plötsligt upplopp av känslor. Om jag kunde förändra de politiska och ekonomiska strukturerna med ett fingerknäpp skulle jag göra det.

Vi satt i skuggan under träd som bar gula körsbärsliknande frukter. Vi lyssnade på kidsens berättelser om att växa upp med lögnen att man inte är något värd, att man inte har en chans att hamna någon annanstans än på gatan. Ständigt dessa kontraster. Solstrimmorna genom grenverken, värmen mot våra ansikten ställs mot vittnesmål om en iskall cirkel av hopplöshet. Jag vänjer mig aldrig.

Det kan låta på mig som att det bara är misär och mörker på en sån här resa. Det är det inte! Resväskan är full med bilder, kommentarer och händelser att plocka fram och le eller skratta gott åt. Skrattar gör vi mycket under en sådan här vecka. I utomhuspoolen är vattnet varmt och livet härligt. När skymningen faller spontankickar vi lite fotboll och klappar en häst innan lägerbålet tänds.

Men det är också tvära kast. Vi provoceras av det verbala våld som kidsen plötsligt riktar mot varandra eller mot oss. Och att höra dem berätta om alla dessa lögner de tvångsmatats med om och om igen – i detta finns inget skratt. Det är å andra sidan därför jag återvänder hit. För att vara en motpol till lögnerna. Lögnerna får aldrig få sista ordet.

I den anteckningsbok jag hade med mig i år skrev jag fortlöpande ner tankar när de kom under resans gång. Kommande inlägg blir någon slags renskrivning av dessa fragment. Jag kom tillbaka till Sverige för tre dygn sedan efter att ha varit i Rumänien i närmare tio dagar. Om jag blundar är jag fortfarande kvar.