Rockspår

I det gamla pojkrummet står blandbanden fortfarande slarvigt uppradade i bokhyllan. De är i stort sett den enda egna musiken jag har att tillgå när jag kommer hit på besök. Spelas det något sker det oftast på impuls, jag lånar mammas CD-spelare med tillhörande kassettdäck och laddar med något som väljs ut på måfå. Variationen är i näst intill obefintlig, det är mest punk och hardcore på de här gamla slitna samlingarna.

Det jag väljer idag (måndag) tillhör de mest värdefulla inspelningarna. Skulle jag råka trycka fel och spela över just det här bandet vore det inte roligt minsann. Det är ett avsnitt ur ”Rockspår”, en radioserie om populärmusikens historia som gick i P3 någon gång på 90-talet (nästan allt på de här kassetterna är från det decenniet). Avsnittet är naturligtvis bandat och sparat av den enda anledningen att det handlar om punk.

Jag vet inte hur många gånger jag har lirat den inledande passagen om det sena 70-talets svenska punkexplosion, men det är ganska anmärkningsvärt att just den här kassetten inte slitits ut eller trasslat sönder efter alla lyssningar. Jörgen M Andersson var tolv år när Sex Pistols besökte hans hemstad Jönköping och berättar om åren då allting hände. Det hela är lika rakt och enkelt berättat som de tidstypiska punksmällarna som bryter av och förstärker hans redogörelse.

En annan grej: På TV såg jag en gång en snubbe som stod vid en testbana för motorfordon och förklarade att han rös varje gång ett upptrimmat fyrhjuligt monster vrålade iväg över asfalten i ett moln av avgaser och brända däck. Det jag och den här snubben har gemensamt är att vi får rysningar, fast av helt olika orsaker. Jag får det fortfarande av att höra Anderssons personliga skildring, kombinerad med de där orena ackorden, gaphalsarna och det skräpiga garageljudet. Allt som vittnar om hur dittills rådande föreställningar om vem som kan och får skapa musik plötsligt ställdes på ända.

När Andersson till sist sammanfattar vilken insikt han fick genom Sex Pistols – börjar jag plötsligt gråta. Vilket egentligen inte har någonting med vare sig punk eller Sex Pistols att göra. Jag har hört de här orden så många gånger att jag kan dem utantill, men här hittar de helt oväntat en vidöppen ingång till mitt eget pågående nu. Träff i hjärtat.

Kalla det återigen en lyckad slump, men på något sätt jag inte kan förklara tror jag att allting har ett samband i slutändan.

Amy

Jag har köpt loss några nya skivor sedan sist. ”Oh no, its Christmas” är nån slags indiejulskiva med band och artister som Suburban Kids with Biblical Names, Hello Saferide och Kristofer Åström. Hur mycket julstämning den har att erbjuda kommer visa sig efter första advent, innan dess tänker jag inte lira skivan. Vidare har jag utökat hyllcentimeterna med Stereo Total, The Cure och The Specials – trevliga plattor allihop innehållandes plojig electro, klassisk 80-talsindie och likaledes klassisk brittisk ska i nyss nämnda ordning.

Men det mest intressanta nytillskottet i samlingen är kanske ändå skiva nummer fem: ”Greatest Hits” med Amy Diamond. De flesta i min bekantskapskrets har vid det här laget vant sig vid tanken på att jag utan problem kan omfamna både svåra indiegäng på små, oberoende skivbolag och en så klassiskt kommersiell artist som fröken Diamant. Klart att jag fortfarande kan lacka ur hårt på de kommersiella skivbolagens sätt att tvinga oss på sin musik (jag är trots allt musikaliskt och ideologiskt fostrad i punken), men då handlar det oftast om att musiken som sådan är så regelrätt pissig, med det kristallklara syftet att rippa försvarslösa kids på deras veckopeng.

I den genren befinner sig dock inte Amy Diamond, det skulle jag bestämt vilja påstå. Okej att hon har sin huvudsakliga fanbase bland lågstadieelever, men det material som låtskrivarna sätter i händerna på henne är ändå nåt helt annat än utstuderade idiotkoncept som Basshunter och Dr Bombay. Här handlar det trots allt om riktiga låtar, med melodier som inte bara bygger på att nöta in en monoton fras i lyssnarens skalle tills han/hon ger upp och laddar ner skiten som ringsignal.

Nu finns alltså Amy Diamond's största hits samlade på en bit plast. Med skivan i stereon och omslaget i handen kan några intressanta (enligt mig) iakttagelser göras:

*** De nya låtarna (som av nån anledning alltid presenteras med texten ”Ny Amy-låt” på låtlistan) kommer sällan eller aldrig upp i samma nivå som de klassiska superhitsen ”Thank you”, ”Shooting star”, ”It's my life” och ”Champion”.
*** Amys röstutveckling från ett barn till en nästan vuxen blir påfallande när en gammal dänga som ”Welcome to the city” ställs bredvid en ny låt som ”Perfect”.
*** Med ett annat arr skulle ”Big guns” lätt kunna bli en creddig livefavvis med Miss Li.
*** Textmässigt har ”Shooting star” det vackraste anslaget medan ”Perfect” nog är sämst.
*** ”Welcome to the city” låter väldigt mycket dagispop och framfördes bland annat i Bingolotto, vilket känns en smula bisarrt med tanke på hur iskallt cynisk texten är.
*** Texterna jag pratat om i två punkter nu finns givetvis inte tryckta i CD-häftet. Inte heller står det vilket år respektive singel kom ut vilket måste betraktas som en generalmiss när man sätter ihop en samling. Vi får däremot en enorm tacklista som känns hjärtlig men också rätt intern.
*** Tjena, vad bra ”It's my life” är!

Men kanske allra mest minnesvärda är de nyinspelningar av ”Shooting star”, ”It's my life” och ”What's in it for me” som avslutar skivan. En avskalad, nästan ödslig ljubild – där Amy sällskapas av en akustisk gitarr, percussion, bas och trummor – lyfter melodierna, låtarna till en annan nivå. Kanske en fingervisning om vad vi kan vänta oss av den här artisten framöver när hon nu intagit myndig ålder, men också ett tydligt bevis för styrkan i de låtar som Amy Diamond tilldelats från start. En bra låt är alltid just en bra låt, även om det ibland går att förvillas av förpackningen.

Rabbit Hole

Jag såg annonsen för ”Rabbit Hole” i någon filmblaska, troligtvis Cinema. Under filmtiteln, och den fragmentariska bilden av Nicole Kidman och Aaron Eckhardt i dova färger, stod texten ”The only way out is through”. Det var då jag visste att jag ville se filmen.

Av ett tungt ämne - ett par kring de 40 har just förlorat sitt enda barn – har det blivit en inte fullt lika tung film. Bara de som själva upplevt ett så fruktansvärt trauma av det slag som behandlas i ”Rabbit Hole” vet förstås vad de pratar om här, men ur min synvinkel känns filmen inkännande och ärlig och fri från präktigt hollywoodslisk. Det är förstås ett nedtonat drama, med fokus på relationer och dialoger, där skådespelarna får arbeta med små medel.

Att Nicole Kidman äger i sin roll som Becca överraskar inte direkt, kvinnan med en inre kamp är ju en roll hon behärskar till fullo och gestaltningen här blir så en slags naturlig fortsättning på hennes briljans i ”Birth” och ”The Others”, fast i en betydligt mer diskbänksrealistisk form förstås. En snubbe som däremot överraskar är Aaron Eckhardt. Inte för att jag är nåt som helst proffs på den mannens filmkarriär, men låt oss säga så här: rollen i ”Rabbit Hole” är inte direkt snarlik dem han gör i ”Kärlek på menyn” och ”Thank you for smoking”. Här övertygar han på ett lika otippat sätt som Matthew McConaughey gjorde i mitt favvodrama ”13 Conversations about one thing”.

”Rabbit Hole” är kort sagt en rulle att rekommendera. Rollfigurernas känslor och reaktioner känns uppriktigt skildrade, och samspelet mellan Kidman och Eckhardt funkar alltså över förväntan. Flera stillsamt dramatiska scener dröjer sig kvar i skallen medan jag klistrar dit fyra stjärnor i marginalen.

Camera Obscura och grannfejden

Jag fick nyligen hem två beställda skivor med Camera Obscura. Det händer sällan numera att ett nyupptäckt band golvar mig på det där sättet som det kunde göra när jag var i tonåren, men Camera Obscura är bra nära! Egentligen är de ganska traditionell skotsk trivselindie, vilket dock räcker långt i det här fallet. Skönsjungande Tracyanne Campbell känns gudabenådad i sitt sätt att mejsla fram melodier. Hennes texter bjuder på fantastiska fragment som: ”No surprises in my record collection, you must have thought I was someone else” och ”Hey Lloyd, I'm ready to be heartbroken, 'cause I can't see further than my own nose at this moment” alltmedan musiken ibland drar åt det storslagna, dramatiska hållet och ibland lunkar på i okomplicerad, jovialisk fyrtakt. Oavsett vilken riktning låtarna tar låter de mestadels alldeles, alldeles underbart.

Men smaken är ju olika här i världen. Och en knapp vecka efter att den första skivan hade anlänt på posten och spelats flitigt i min stereo, möttes jag en dag efter jobbet av en handskriven lapp på hallmattan. Budskapet var författat med versaler och löd: ”Nu får det vara slut på den jävla musiken du spelar högt i tid och otid! Respektera att du inte bor ensam i huset och att kringboende inte vill lyssna på den där jävla smörjan!”

Den första reaktionen är chockartad. Klump i halsen. Vem, vem, vem är det jag har lyckats frammana denna vrede hos? Enda sättet att få reda på det är förstås att knacka dörr, tänker jag, tar lappen i darrande händer, kliver en trappa upp och ringer på. Tystnad. Jag går ner och gör samma sak hos grannen mittemot och den vägg i vägg. Ingen öppnar. Vid nästa försök hos grannen ovanpå hör jag steg i trappan som kommer åt mitt håll och en yngre kille börjar låsa upp dörren mittemot. Han nekar till att ha skrivit lappen men tipsar om att det förmodligen är just grannen vars dörr jag står vid. ”Han har klagat på mig också för att jag smäller för hårt i min ytterdörr. Ta det där med en nypa salt!” säger han vänligt innan han går in till sig.

Det där känns ju trots allt trösterikt. Jag går ner och ringer min hyresvärd. Mannen jag talar med har inte hört något om klagomål men ber mig återkomma på måndag då störningsjouren finns på plats på kontoret. Sedan hör jag steg från övervåningen och skyndar upp för att göra ett tredje försök. Jag har en puls på 180 och den handskrivna lappen i näven när jag ringer på och efter en kort stund hör steg inifrån lägenheten. Dörren låses upp och öppnas på glänt.

Framför mig står en man i 60-årsåldern med en blick av svartnat stål. För att göra en lång historia kort här så får jag snabbt fram ett erkännande av honom – det är han som skrivit lappen. Men vad han mer specifikt menar med ”högt i tid och otid” och ”den där jävla smörjan” går inte att få ur honom. Han säger att bara att det är ”väldigt störande” men när jag försöker resonera vidare tar han lappen ur näven på mig och frågar om jag förstår vad det står på den. När jag svarar ja, replikerar han med ett iskallt ”Bra” och stänger dörren just som jag försöker påbörja en ny mening. End of story.

Måndag förmiddag ringer jag min hyresvärd igen och får prata med en mycket trevlig och hjälpsam kontorist som tar sig tid och vill veta hela händelsen i detalj. Några klagomål om min musik har hon inte fått in, hon letar både i sin dator och i en pärm utan resultat. Vi har ett bra snack om ömsesidig hänsyn i ett hyreshus och hon förklarar hur klagomål bör hanteras enligt den här hyresvärdens rekommendationer. I den ingår inte att skriva anonyma lappar och lägga i sina grannars brevinkast. Den aktuella grannen visar sig dessutom vara känd och ”inte den lättaste att prata med”, enligt henne.

Det hela är förstås väldigt tragiskt när man tänker på det. Visst kan jag ha helt fel, men det känns inte som någon vågad gissning att denne granne – med fönsterpersiennerna mot gatan ständigt nerdragna – är en mycket ensam och bitter man. Hans sätt att samspela med sin omgivning må vara bedrövligt, men skrämmande nog också väldigt tidsenligt. Hela internet dräller ju av den här typen av anonyma meddelanden – i kommentarsfälten till bloggar, tidningsartiklar och videoklipp. Folk idiotförklarar varandra till höger och vänster som om det vore det mest naturliga i världen, och det finns oftast få begränsningar för hur osakligt, lågt eller brutalt man kan göra det på. Det mesta sker också bakom alias och nicknames eller helt enkelt bara titeln ”Anonym”.

Mannen en trappa upp är alltså helt rätt i tiden. Det är beklagligt att behöva inse det, men hans sätt att kommunicera med omvärlden är bara en old-school-variant av vad alltför många uppkopplade nutidsmänniskor sysselsätter sig med 2011.

Två konserter

Emil Svanängen. Vad säger man? Karln är ett geni. Nu sitter hans alter ego Loney Dear i en rödmålad gammal trälada, på en scen som pyntats spartanskt med några krukväxter, en trappstege i trä och en ljusslinga som ger ifrån sig ett milt och gult sken. Hans följeslagare står bredvid med ett dragspel över bröstet. Emil håller ömt om sin gitarr och blundar sig igenom hela spelningen. Han går in till fullo i sitt eget universum och är ändå så påtagligt närvarande i det han gör här och nu.

Skit samma att Loney Dear hyllas sönder och samman i varenda svårt indiecreddig blaska världen över. Den här kvällskonserten är magi oavsett vilket. Det är något med sammansmältningen av musiken, melodierna och texterna som känns så – livsnära. Äkta. Uppriktigt. Samtidigt poetiskt och drömskt. Regnet börjar dåna på plåttaket högt över våra huvuden men kan inte nå oss nu.

Genom teknik som jag inte förstår mig på loopar Emil rytmer från ett litet trumset på scenen. Han slår några taktfasta slag på bastrumman och håller en mikrofon framför. Ljudet fortplantar sig självt och Emil går vidare till virveltrumman, gör samma sak där och på cymbalerna. Till sist har han en hel orkester bakom sig, trots att det fortfarande bara är han själv och hans kompanjon vi ser från våra sittplatser. Både sång och ordlöst nynnande lättar och stiger mot taket i ett crescendo tillsammans med de andra ljuden. Storslaget är ordet.

Jag befinner mig på Frizon, festivalen som bär undertiteln ”En festival inför Gud”. Som sådan har den genom åren mött viss kritik inifrån de kyrkliga leden för framför allt två saker: öppenheten för artister som inte setts som kristna samt en vänstervridning politiskt sett. De två konserter jag ser den här kvällen platsar båda in i den gamla kritiken: Emil Svanängen har sedan länge lämnat kyrkan bakom sig och säger i en intervju i DN att hans koppling dit är kulturell och inte andlig. Och så har vi Looptroop Rockers, den framgångsrika svenska hiphoptruppen med explicita budskap av den sort som traditionellt brukar klassas som ytterkantsvänster.

Visst, anser man att saker som fairtrade, solidaritet med tredje världen och ifrågasättande av vapenexport är typiskt vänster – ja, då är Frizon vänstervridet. Definitivt. Festivalledningen själva vill dock se de här inslagen som en följd av vad Jesus stod för. Och vad gäller de ”icke-kristna” artisterna tänker jag själv att murar mellan människor är till för att rivas. Just den här kvällen känns det faktiskt som att åtminstone ett av betongfundamenten påbörjas en efterlängtad nedmontering. Från två håll.

Looptroop går på en halvtimme före midnatt. De verkar peppade och jobbar på hårt med den månghövdade publiken. De skojar om det nya sammanhang de hamnat i den här augustikvällen. Det görs med respekt och de tackar minst ett par gånger för att de fått komma hit och spela, uppenbarligen just tacksamma, glada och en smula förbluffade. Looptroop, jag är lika glad att ni ville komma hit. Kanske är det bara jag, men det känns som ett stort ögonblick att se dessa enhetligt rödklädda hiphoprevoltörer pumpa sina taktfasta pamfletter inför studsande nyfriserade frikyrkohipsters. Stämningen är varm. Jag undrar om ens de mest hårdnackade kritikerna skulle kunna få ur sig ett klagoljud den här kvällen. Om de varit här.

För övrigt gör sig Looptroops beatburna show sig bättre i en matsalsliknande lokal som den här, än på den gigantiska utomhusscen jag såg dem uppträda på tidigare i sommar (Mer om det vid ett senare tillfälle förhoppningsvis!). Spelningen skänker mig ett leende – möjligen ett fånigt sådant – som räcker hela den slingrande vägen hem. Så var det med det.

Nina Hagen

Det måste har varit någon vuxen som berättade för mig att Nina Hagen var en hemsk person. Jag hade ingen aning vad hon var för figur, men eftersom hon alltid var sminkad på ett sätt som var så skräckinjagande att jag knappt vågade titta på bilderna av henne verkade vuxenvärldens dom fullt logisk. Min äldre kusin visade dock foton av henne som osminkad och tyckte att hon var vacker. Förvirring.

Det här var på 80-talet. 2011 snackas det återigen om Nina Hagen. Hennes självbiografi ”Bekännelser” väcker häpnad, inte främst för skildringarna av uppväxten i DDR eller åren som avantgardistisk artist på andra sidan berlinmuren – utan för att Nina Hagen bekänner sig som kristet troende. Klart att kombinationen dekadent leverne och Jesus kommer bli intressant läsning, det måste även jag erkänna.

Den mångfacetterade blaskan Filter är en av dem som storögt emotser Nina Hagens bok. I senaste numret publicerar de ett intervjufragment som trots sin korthet lyckas vara kärnfullt och späda på intresset för vad som kan bli höstens läsupplevelse. Åtminstone om ni frågar mig. Framför allt ser jag fram emot att äntligen få veta mer om personen bakom min barndoms fragmentariska minnen av neonfärgade skräckposer.

Din senaste platta heter Personal Jesus, vad är grejen?
– När jag var 12 år utmanade jag Gud att bevisa sin existens. Det gjorde han genom att bryta mitt ben. Men det huvudsakliga mötet var på en LSD-tripp i tonåren. Vi stod där tillsammans, han och jag, och tittade ner på min kropp på sjukhussängen. De försökte ruska liv i mig och så sade han: ”Nina, du måste tillbaka dit ner”. Varpå jag sade: ”Nej, jag vill inte”. Då berättade han att alla liv prompt måste levas. Det har förstås präglat mitt liv.

Du personifierar punk och anarki, men har alltså varit kristen sedan barnsben?
– Båda mina föräldrar var ateister men jag läste den förbjudna Bibeln där hemma och brukade be tillsammans med min moster Muschel. Min musik har alltid handlat om det där. Precis som boken gör nu.

Norge

Jag jobbade i hemtjänsten då, den 11 september 2001. Det var en solig kväll, jag körde runt med leasingbilen på krokiga landsortsvägar och i varje hus eller liten stuga stod TV:n på. Alla blickar riktade mot de loopade bilderna av flygplan på väg in i New Yorks glimmande skyskrapor.

Den här gången är det Norge. Medan jag skriver det här pågår en presskonferens med grannlandets statsminister och justiteminister. Kanske är det norskan som förstärker insikten av att oskyldiga människor har drabbats. Språket låter alltid som det vänligaste och gladaste i världen, till och med i en så avgrundssvart stund som den här.

Stunder då jag gladdes tillsammans med många andra dyker plötsligt upp för min inre syn. I ett annat ljus nu. För två veckor sedan stod jag på en avskedskonsert med ett band som hade dragit massiv publik. Allsången brusade i varenda låt, kroppar studsade i takt och i slutet regnade det guldfärgad konfetti över alltsammans. Några dagar senare: en solbesökt lunch mitt i centrum av vår näst största stad. Och ytterligare en kort tid senare, strövtåg genom en ännu större stad på andra sidan sundet.

Jag var där, mina vänner var där och vi var ständigt omgivna av fler människor i aldrig sinande strömmar. Människor i mängder. Jag tror inte att någon där, just då, betänkte möjligheten att det skulle kunna dyka upp någon med avsikt att göra oss illa. Åtminstone tänkte inte jag så.

Nej, så vill man helt enkelt inte behöva tänka. Men ikväll, medan vi hastar fram och tillbaka i den långa korridoren och rapporterna oförtrutet rullar på internet och i TV, begrundar vi tyst att detta trots allt är den värld vi numera lever i.

Jag kommer hem och hör att det är fest någonstans på innergården. Sorlet, skratten och musiken hörs dovt utom enstaka sekunder då någons rop skär igenom och blir extra tydligt. Kanske har de missat kvällens nyhetssändningar, kanske försöker de att inte bry sig. Kanske tänker de helt enkelt bara samma sak som jag själv skulle vilja fortsätta tänka resten av mitt liv.

Det händer aldrig här.