Birro

Närhelst Marcus Birro gör ett uttalande kan man vara säker på att det rör sig om en vattendelare. Så är också fallet när han skriver sin första krönika för den kristna dagstidningen Dagen. Närmare 400 personer har tryckt på gilla-knappen och uttryckt sitt stöd, medan även företrädare för det så kallade näthatet firat nya triumfer.

Jag läser Birros text ”Sverige behöver Gud” och konstaterar att han inledningsvis rör sig i en riktning som jag gärna följer med i. Han talar om Gud som någon med ”en plan och en solidarisk del i alla människors liv” och beskriver en längtan hos mänskligheten: ”Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras”.

Problemen för min del kommer senare, när Birro lyfter fram förespråkandet av abort och aktiv dödshjälp som exempel på sådant som kristna människor borde stå upp emot. Och: ”När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om 'jihad' och 'heligt krig' om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.”

Min poäng är nu inte att abort och aktiv dödshjälp är ointressant att diskutera. Det är bara det att dessa ämnen sedan urminnes tider har varit så stenhårt förknippade med vad en kristen människa främst förväntas engagera sig i (läs: engagera sig emot). Och det är jag verkligen så less på. Den dag kommer att slå mig med häpnad då någon säger: ”Jaså, du är kristen. Då måste jag få fråga dig vad du egentligen tycker om den jakt på ekonomisk profit som genomsyrar vårt samhälle så mycket. Eller om romernas situation i Europa. Eller om hur vi systematiskt förstör vår miljö. Vad tycker du som troende egentligen om detta?”

Att detta ännu inte inträffat har vi ju beklagligt nog kyrkohistorien att tacka för. För även om Jesus inte pushade frågor som abort, homosexualitet, svordomar, alkohol och samboskap högst upp på dagordningen så har kyrkan genom historien gjort det – och naturligtvis är det därför dessa ämnen är först att sättas under lupp när ens kristna tro kommer på tal. Ingen rök utan eld som bekant. Birros krönika gör tyvärr inte mycket för att ändra på den saken.

Och när det gäller Aftonbladets ordval i sina angrepp på KD – jag kan hålla med om att det är barnsliga och lättköpta poänger, men knappast värre än så. Inte heller är det en kristen plikt att försvara Kristdemokraterna (eller något annat parti heller för den delen)! Det där är bara ännu en efterhängsen nidbild som Birro ironiskt nog är med och förstärker.

Ändå måste jag säga att jag gillar Marcus Birro. Han är en begåvad författare och oftast verbalt underhållande när han framträder offentligt, även de gånger då han försatt sig i smått märkliga situationer. Jag tar honom gärna i försvar mot osakliga och föraktfulla svingar, även när jag – som i det här fallet – inte håller med honom.

[Länk till Birros krönika]

Framåt

Nyårsafton förmiddag började jag skriva en slags sammanfattning av 2011. Fattas bara annat. Skrev att det inte blev nån musikvideo i år, att det var tunnsått med rörliga bilder i kameraarkivet. Och att jag inte hade lust att göra någon lista. Ni vet, årets konsert, årets besvikelse, årets shoppingfynd och så vidare. Så det blir en näve konsertbilder istället, skrev jag. Hämtad från två av årets skönaste dagar, de då jag befann mig på en livs levande musikfestival i ett sluttande skogsområde någonstans i det vackra sommarsverige.

Sen skrev jag att 2011 för övrigt var Österlen, Rumänien, psykoterapi, jobb och Kolmården. För att nämna något av det bästa. Och att det också innehöll en och annan ångestdipp sprungen ur i sig helt odramatiska situationer att lära sig något nytt av. Lären eder alltid av misstagen, ungar! Bliv aldrig ett offer för omständigheterna! Så skrev jag också.

Men det tog en sån jäkla tid att ladda upp de där bilderna. Jag lyckades inte förrän dagen därpå, och då var det ju redan 2012. Och då ska man ju blicka framåt istället, tänkte jag. Tänker jag. Och framåt finns det ju faktiskt en hel del grejer jag skulle vilja göra. Jag tänkte på dem på natten när 2012 just var fött, när fyrverkerierna dånade över hustaken och festfolket så småningom släntrade hem så nära utanför fönstret att jag kunde höra lösryckta fragment ur deras samtal med varandra.

En massa idéer. Planer är för mycket sagt, men idéer och tankar. Drömmar. Och om mayaindianerna har rätt är det väl just i år drömmarna bör förverkligas innan allt går åt pipan.

Till sist mynnade det ut i en kort mening som jag läste för fjorton år sedan, allra sist i en ledare i miljökampsfanzinet Broaktivisten. Nu åter kristallklar, som explosionerna på den nya natthimlen:

”I så fall, vad väntar du på?”

Bekännelser

Speciellt lätt att sammanfatta intrycken från Nina Hagens bok ”Bekännelser” är det minsann inte. Att det skulle bli läsning utöver det vanliga stod klart redan i somras när det först började talas om att denna självbiografi var på gång i svensk översättning. Nu fick jag den passande nog i julklapp och har just läst ut den.

Till en början blir jag besviken på det sätt som boken är skriven. Nina Hagen uttrycker sig stundtals som om hon bloggade; hon blandar in engelska ord och meningar där hon behagar (ungefär som när jag själv pratar!) och slänger in utrops- och frågetecken som i ett direkt nedtecknat talspråk. Vissa händelser i Hagens berättelse ägnas mycket tid medan andra bara nämns i förbifarten och det är ibland svårt att förstå hur hon har prioriterat. Någon borde kanske ha styrt upp det berättartekniska en aning, tänker jag, men inser också styrkan i att språket inte blivit tillrättalagt – det blir därmed verkligen Nina Hagens egen berättelse, det rättframma språket ger en personlig prägel och visar extra tydligt vem det är som skriver.

Men detta är som sagt rent tekniska invändningar. Återstår gör sedan förstås det viktigaste: Nina Hagen har ett liv att berätta. Det startar i det strikt hållna Östtyskland 1955, fortsätter sedermera i vild fart på andra sidan muren, genom Europa, USA och Asien. Resan går via trasiga relationer, politisk bannlysning, kemikaliska rus, östasiatiska religioner och en massa musik. Under en LSD-tripp när Nina är 17 år möter hon Jesus, en upplevelse som sedan aldrig lämnar henne och som i slutändan blir bokens egentliga ärende. Den kristna gudens kärlek är något Nina Hagen önskar för varje levande varelse.

Här skulle jag kunna invända att Nina Hagen i sina predikande stunder oftast använder sig av ord och uttryck som är slitna. Å andra sidan, den som tycker sig ha upplevt det största i livet vet att orden sällan känns så fattiga som när man ska försöka beskriva detta oerhörda. Genom bibelcitat och kyrkligt färgade ordval lyser här ändå en iver och glädje som känns äkta. Framför allt för att den backas upp av hela den livsberättelse som utgör ”Bekännelser”.

Jag anar att gudsfaktorn kan bli lite för mycket för de läsare ur det intellektuella och upplysta lägret som får fatt i den här boken. Samtidigt som det säkerligen kommer att finnas falanger i de kristna leden som anser att så här skriver och beter man sig bara inte! Ett möjligt moment 22 för ”Bekännelser”, men på ett vis också signifikant för Nina Hagen som alltid gått sin egen väg, oavsett vad omgivningarna ansett om saken. Man läser hennes bok lika rappt som den är skriven.

God helg!

Skrivkramp i december uppenbarligen. Fast egentligen har det funnits massor att skriva om, jag har bara inte lyckats enas med mig själv om vad jag ska välja. Men nu är det i alla fall den 23 december och för att bidra till den rådande julstämningen tänkte jag debattera lite.

Eller det ska jag inte alls förresten. Bara kommentera en grej som jag läste i den kristna dagsblaskan Dagen hemma hos mina föräldrar. Två texter där var repliker på debattartikeln ”Sluta ljuga om julen” som den 13 december publicerades i Sydsvenskan, med Humanisternas Christer Sturmark och Patrik Lindenfors som författare. Kontentan i artikeln var att julen historiskt sett inte är någon kristen högtid, att Jesus födelsedag den 25 december är en efterhandskonstruktion och att kristna inslag därför bör strykas i skolornas julfirande.

Debatten om innehållet i skolornas terminsavslutningar lämnar jag därhän. Men i ett vidare perspektiv tänker jag att Humanisterna nog har en lång väg kvar tills visionen om den religionsfria julhelgen är fulländad. Så sent som igår såg jag Magnus Carlsson framföra ”O helga natt” i en av landets största TV-kanaler, uppbackad av Lotta Engberg, Sten Nilsson, Elisa Lindström, fullt band och hela baletten. Det kanske textstarkaste som skrivits om natten för Jesu födelse följdes av jubel och applåder från en möss- och vantbeklädd publik. På bästa sändningstid.

Min andra tanke är att det säkerligen förekommer en del hyckleri kring hur viktig det kristna i julen är för troende människor, och då utgår jag i första hand från mig själv. En kompis frågade mig och ett gäng andra kristna personer hur mycket vi, med handen på hjärtat, egentligen tänkte på Jesus när det vankas julhelg. Svaren från oss varierade, men mitt eget svar var att den stundande julen i första hand fick mig att tänka på vilka dagar jag ville få ledigt från jobbet, tågbiljetterna som skulle bokas och julklapparna som skulle funderas ut. Julen är för mig – liksom för många andra – tätt förknippad med stämning, en alldeles speciell och härlig känsla som ökar i takt med antalet tända ljus, julsånger och rykande glöggmuggar.

Vilket för mig in på min tredje och sista fundering här. Om vi nu skulle hamna i ett läge där julen till sist är helt frikopplad från religiösa teman – på vilket sätt skulle det påverka min tro? Skulle det påverka alls? Det är ju en hypotetisk fråga men jag inbillar mig att svaret är nej. För som jag skrev i ett inlägg kring påsk i år: avskaffa alla religioner och det kommer fortfarande finnas människor som tror. Och tro (och tvivla) är något man gör året om, oavsett röda dagar i kalendern eller utsmyckade kyrkorum.

Men nu är julen hur som helst här igen. Jag har tagit tåget till föräldrahemmet, hjälpt till att lyfta in och pynta årets gran, tagit en sista rush genom julklappshysterin och ser nu fram emot glittrande dagar av gemenskap med familj, släkt och vänner denna härliga högtid.

Fast så ser julen förstås inte ut för alla. För alltför många förknippas julhelgen med en extra kännbar ensamhet, utsatthet och sorg. Heder och respekt åt alla de organisationer och föreningar som öppnar mötesplatser under just denna helg, för att skapa gemenskap för dem som annars saknar en självklar gemenskap. Humanisterna får väl stå ut med att några av dessa arrangemang kommer att äga rum i kyrkor och styras upp av människor som fortfarande inbillar sig att Jesus är Guds son.

En god jul önskar Klas.

Ryan Gosling med en tandpetare i käften

Karriären för Hollywoods nya favvohunk Ryan Gosling påminner onekligen en smula om Leonardo di Caprios. Båda fick ett publikt genombrott i breda kassasuccéer (Gosling: ”The notebook”, di Caprio: ”Titanic”) och har därefter utvecklats vidare till mångfacetterade karaktärsskådisar och kritikerälsklingar. Gosling är just nu dubbelt bioaktuell med filmerna ”Maktens män” och ”Drive”. Jag har varit iväg och sett den senare.

Goslings karaktär i ”Drive” är inte direkt en reprisering av den han gjorde i genombrottsrullen. Fast inledningsvis förefaller han vara en trivsam snubbe även här, med tandpetare istället för cigg i käften. Utan att spoila storyn för er som ännu inte sett ”Drive” kan jag säga att filmen – och Goslings rollfigur – på ett effektivt sätt snart går från ett ganska gulligt och mysigt stämningsläge till att bli riktigt grisigt brutal. Man har det på känn, orosmolnen hopar sig, men när de första våldsskildringarna väl kommer är de ändå tillräckligt chockerande grafiska för att en hel biopublik nedanför mig ska jämra och skruva på sig i fåtöljerna.

Gosling glänser i sina scener, det är fullt förståeligt att han är en av de mest uppmärksammade skådisarna just nu. Lägg ovanpå det ett 80-talsinspirerat elektropoppigt soundtrack och du fattar ju själv att du har en höjdarrulle framför dig. Fast lite utdragen känns den ändå mot slutet, av nån anledning. Slutbetyget får därför landa på en svag men likväl sevärd fyra.

Lasse Brandeby (1945-2011)

För några veckor sedan funderade jag på att skriva något om hur trist det är att Lasse Brandeby fortfarande efter alla dessa år envisas med att dra fram sin figur Kurt Olsson ur en dammig garderob när man minst anar det. Det var efter att jag hade sett ett avsnitt av Fångarna på fortet. Att se Brandeby försöka ruska ut lite humor ur en gestalt vars glansdagar är förbi sedan minst tjugo år, känns bara pinsamt, för att inte säga tragiskt och ovärdigt.

Men det där känns ju väl hårt att bygga ett blogginlägg på nu, när vi möts av beskedet att Lasse Brandeby har lämnat oss för gott. Han blev bara 66 år gammal och somnade natten till igår in på ett sjukhus i sin hemstad Göteborg.

Det var dock aldrig tänkt att min ursprungliga text skulle stanna vid en klagosång över Kurt Olssons ofrivilliga självparodi år 2011. Tanken var att komma vidare till de fornstora dagar då Lasse Brandeby för första gången intog svensk television i Kurt Olssons skepnad. Det här är ingen efterhandskonstruktion i kölvattnet av att Lasse Brandeby nu är borta – jag var verkligen ett die hard fan av Kurt Olsson och hans följeslagare Arne när de härjade som värst i slutet av 80-talet.

De studioinspelade TV-programmen ”Kurt Olssons television” och ”Kurt Olssons sommartelevision” var klart bäst. Det gjordes även en liveshow, en biofilm och en julkalender. Men det var i de förstnämnda produktionerna som Kurt Olsson var i sitt definitiva esse. En av mina kusiner var exakt lika såld som jag och vi spelade in allt vi kunde på video och såg alla avsnitt ett oräkneligt antal gånger utan att tröttna. Även våra föräldrar hade helt klart utbyte av programmen så det fanns en generationssammanfogande sida av fenomenet också.

Det enda jag idag har bevarat på video (i hyllan hemma hos mina föräldrar) är det specialavsnitt av ”Kurt Olssons television” som vann humorpriset i Montreux 1989. Jag har återsett det då och då och vet att jag kommer att göra det igen. Nästa gång med en nytillkommen känsla av tacksamhet över den kreativitet som blev Lasse Brandebys, och som han såg till att förgylla sin omgivning med. Historien hade definitivt varit tråkigare utan dig.

Mattias Alkberg

”Finns ingen Gud, men det finns biologi,
finns ingen Gud, men det finns fantasi.
Finns ingen Gud, men det finns ändå tröst,
man kupar handen om hjärtat i sin nästas bröst”

Raderna framförs accapella efter några minuters tystnad allra sist på Mattias Alkbergs (lysande) skiva ”Nerverna” från 2009. En på sätt och vis logisk epilog på ett soloalbum som inleds med låten ”Nya nya testamentet”, även den någon sorts uppgörelse med tro och religiösa tankar.

Och det känns också fullt logiskt att det är just Mattias Alkberg som framför detta budskap. Jag är inte överraskad. Jag menar, Alkberg har ju stått i frontlinjen för landets kärvaste och mest kompromisslösa indieband Bear Quartet i snart 20 år. Kalla det fördomar, men av ett norrländskt gäng övertygade socialister räknar jag helt enkelt inte med att få Gud förklarad som något annat än en sagofigur och en självklar motsats till upplysning, humanism och vetenskapligt tänkande. Inga kompromisser.

Men de förutfattade meningarna fastnar i halsen när jag en eftermiddag på biblioteket läser senaste numret av Sonic. Där står att Mattias Alkberg skrev diktboken ”Göta Kanal” 2004 under en period då han ville testa att vara kristen. Jag reser mig ur fåtöljen, letar upp den nämnda boken, lånar och går hem.

Sedan är jag fast. Alkbergs poesi är driven, lättläst och griper tag utan att släppa mig förrän sista punkten är satt. Det är rakt på. Uppriktigt, ärligt. Nästan som om han tänker högt och korrigerar sina formuleringar efterhand som de kommer.

”På Guds topplista är jag nummer ett. Vänta,
det är du med. Och du. Om det finns en gud och det är en han
så är vi alla nummer ett på hans topplista.
Och kanske är topplista i sådana fall ett missvisande ord.
Eftersom en sådan indikerar en rangordning.
Men kan man, och jag kan, föreställa sig något så abstrakt som en gud
borde man kunna, och jag kan, acceptera en topplista där alla är nummer ett.”

Om det verkligen ordagrant var så som Sonic beskriver det – att Mattias Alkberg ville testa att vara kristen – ska jag låta vara osagt. Alkberg skriver själv i en av sina dikter att han i en tredjedel av alla intervjuer med honom tillskrivits påståenden som varit direkt felaktiga. Men titeln kristen eller inte spelar inte så stor roll här. Det som får mig att svepas med så totalt i dikterna är själva angreppssättet – uppriktigheten som sagt, och hela avsaknaden av inställsamhet.

”Finns Gud? Finns det en gud? Om det gör det är det en skit- och pissgud.
Om man kan tillskriva Gud några mänskliga egenskaper alls så är det en skit- och pissgud
som mördar barn. Eller låter det ske.
Och skulle så vara att man inte kan applicera mänskliga drag på Gud
så förlorar Gud all relevans för mig.
Det är inget teologiskt resonerande bakom detta påstående.
Gud förtjänar inte människorna. Helt enkelt.
Här skulle det kunna sluta. Men det gör inte det. Inget vare sig slutar eller börjar.”

Fem år efter boken ”Göta Kanal” kom alltså skivan ”Nerverna”. Och texterna på den senare pekar på att Mattias Alkberg till sist tog ett definitivt avsked av sina funderingar kring Gud, tro och religiösa dogmer. Kvar hos mig dröjer sig den starka känslan av att han, under en kort tid, verkar ha skådat in mot själva centrum. Att han bara genom sitt sätt att ta sig an ämnet har fattat grejen. Jag utser mig inte till expert på Gud (några sådana experter finns inte) men detta att Gud riktar en outgrundlig kärleksblick mot alla – helt utan undantag – det tror jag ju på. Och att varje människa därför också kallas exakt där hon är, exakt sådan hon är.

I ett kort och nu förgånget ögonblick tycks Mattias Alkberg ha fångat just den insikten.

”Men jag önskar.
Jag vill att du ska veta: Det är inget personligt.
Det är bara så. Jag tycker inte illa om enskilda. Jag tycker illa om sakernas tillstånd.
Ändå, för att fortsätta, för att orka fortsätta, måste följande gälla:
Alla är värda lika mycket. På Guds topplista är vi alla nummer ett. En dag blir vi sams.
Du och jag och alla.”