Garaget

Nu ska ni för första gången få höra mig säga något negativt om det där elektroniska musikkollektivet från Norrköping, numera bosatt i Stockholm. Slagsmålsklubben, ni känner till dem? Igår inhandlade jag deras fjärde skiva ”The Garage” och har idag under eftermiddagen låtit den bo in sig ordentligt i stereon.

För att uttrycka sig i klartext: ”The Garage” är Slagsmålsklubbens klart sämsta skiva hittills. Och förklaringen är enkel: Bandet har fått för sig att droppa sitt naivistiska blipblop-universum till förmån för ett mer vuxet sound som mer går ut på repetitiva beats än flipperspelsmelodier. Singeln ”Jake Blood” var den suggestiva förvarningen på vad som komma skulle.

Även jag fattade förstås att bandet inte kunde göra låtar som ”Vi och Olle” för all evighet – det är självklart positivt när ett band vill utvecklas istället för att stå still. Men även om senare grejer som ”Hänt” och ”Sponsored by Destiny” har en tyngre approach finns melodisinnet ändå tydligt kvar där under den mörkare ytan. Framför allt finns det en framåtrörelse i de låtarna. På ”The Garage” vetetusan. Flera av låtarna känns mer hypnotiskt snurrande runt sin egen axel, och i ”Come on Anybody” börjar jag undra om skivan hakat upp sig. Låten går knappt att lyssna klart på överhuvudtaget.

Visst växer ”The Garage” efterhand – det är trots allt Slagsmålsklubben vi snackar om här! – men det är bara i korta ögonblick som den tangerar nivån hos tidigare storverk. Den lär definitivt bli en skiva som jag kommer spela oftare än jag lyssnar på, om man säger så. Klart bäst är nämnda singeln ”Jake Blood” tillsammans med ”Snälla TV Plz”. Och så ”Opening the Garage” då, ett finstämt litet intro som bär tydliga drag av svenska sommarpsalmer. Tyvärr fick den inte visa väg för resten av skivan.

Puls

Ja, ungar, det här blogginlägget trodde jag nog aldrig jag skulle skriva. Men kära nån vad otippat kul det kan vara att jogga på ett löpband! Konditionsträna helt enkelt. Där ser man vad en jobbsponsrad hälsokontroll med aningens för höjda kolesterolvärden kan göra för aktivitetsivern. Fast – det ska sägas direkt – löpningen i sig har egentligen inte mycket till underhållningsvärde alls, det är hur man väljer att rama in den som gör hela skillnaden. Utan min simpla MP3-spelare (hopplöst ute 2012, men vem bryr sig?) skulle jag inte palla hälften.

Vidare snack om ökad prestationsförmåga, träningsutrustning och löptävlingar får ni se er om efter nån annanstans, det här lär aldrig bli en träningsblogg. Men som sagt, jag kan lätt rekommendera för vem som helst att plugga in favvomusiken i öronsnäckorna och sedan ge sig ut på valfri distans, maskindrivet inomhus eller i grönskan utomhus när vädret börjar tillåta framöver. Fixa en schysst playlist och fascineras över hur stegen blir lättare och längre genom puls och sköna melodier. Som exempelvis i ”Speedboats” med Slagsmålsklubben. Så klart.

Slagsmålsklubben-spinoff

Slagsmålsklubbens ”The garage” har nu funnits ute i närmare ett par veckor, och det är förstås bara en tidsfråga innan jag slungar ut en näve stål och införskaffar ett alldeles eget ex av skivan. Men innan dess tänkte jag härmed tipsa om en trevlig spinoff på bandet i fråga.

Nej, jag snackar inte om Maskinen, som i och för sig också är ett skönt och aktuellt gäng med Slagsmålsklubben-Frej i verbal högform. Bandet jag främst tänkte på här heter City, och består av Björn och Joni från Slagsmålsklubben tillsammans med Tommi från The High Fives. Nya singeln ”Hundra år” är ett dansant litet popunder som låter som om De Överlevande skulle möta The Tough Alliance. Ungefär.

Hur som helst en given addering på sommarens playlist, om jag inte lirat sönder den innan dess.

Påsktankar

Långfredagens budskap är tungt och mörkt. Vi som tror, kallar oss kristna, har att förhålla oss till en historia om hur någon torteras till döds, för vår skull. Det är svårt att ta in. Groteskt, jag kan förstå den synen på det. Vad betyder det egentligen? Går det att förstå? Jag undrar varje år.

En präst på radion talar om att Jesus döms och dödas av etablissemanget. Av makten och den religiösa eliten. Det är inte Gud som dödar, det är människorna. Jesus har ställt till oreda, han har gått omkring och påstått sig vara sänd av Gud, han har predikat kärlek och kritiserat de rådande maktstrukturerna. Till råga på allt fått människor med sig. Han är ett allvarligt hot mot makten och det är därför den måste göra sig av med honom.

Den bilden är lättare att ta in. Men resten, att Jesus och därmed Gud dör får människornas synder i alla tider, det är svårare att förstå vidden av. Knappast tidsenligt eller intellektuellt år 2012 heller. Jag får leva med att inte förstå eller kunna förklara. Väljer att tro att Gud har överseende.

Men så här måste det i alla fall vara: ”Allt vad ni gjort för dessa mina minsta bröder – det har ni gjort för mig” säger Jesus. Och förklarar att han själv finns hos de utsatta – de sjuka, de hemlösa, de fängslade – och att vi genom att sträcka ut en hjälpande hand till dessa samtidigt sträcker oss mot Gud.

Vilket i motsatt riktning borde betyda: När en människa skjuts ihjäl av militär i Syrien, torteras, våldtas och mördas i en källare i Tyskland eller misshandlas grovt på ett torg i Kortedala – så finns Jesus även där. Och fortsätter Jesus i så fall än idag att dödas, om och om igen?

”Tillvarons innersta handlar inte om makt, utan om identifikation” [Ylva Eggehorn]

Bröderna Marx

Bröderna Marx är ett unikum i filmhistorien. Och i min filmhylla. Ända sedan mamma en eftermiddag på 80-talet tipsade om att det skulle gå en Marx-rulle på TV har jag varit totalt såld på dessa bröders upptåg i svartvitt. På den tiden hade SVT den goda traditionen att med jämna mellanrum visa någon av brödernas filmer, företrädesvis som matinéer under helgerna. Jag har en handfull av dem inspelade på video, och upplever just nu en revival i och med att jag kommit över några av dem på DVD.

Komedier från 30- och 40-talen är förstås inte helt okomplicerade att se med 2000-talsögon. Bröderna Marx' värld vimlar av stereotyper; i de tidigaste filmerna är sexismen stundtals så grovhuggen att man häpnas över att det funnits en tid då det gick att lansera sådant trams utan protester. Å andra sidan kan man 2012 fundera över hur långt Hollywood egentligen har kommit i de här frågorna på 80 år, åtminstone i komedifacket.

Det stereotypa i Marx-filmerna gäller också skildringen av minoriteter. När brödraskaran i ”En dag i vilda västern” övernattar i ett indianläger möter de naturligtvis en fjäderbeklädd, bister hövding med armarna i kors som talar ett indianspråk som mest går ut på att utstöta hårda vokaler. Och när Harpo Marx hamnar i ett afroamerikansk ghetto i ”En dag på kapplöpningarna” är han storögt fascinerad genom ett långt sång- och dansnummer där de svarta visar prov på både gospelstämmor och rytmen i blodet.

De här skildringarna är definitivt exotism men knappast rasism, skulle jag säga. De är hämtade från en annan tidsanda, och istället för att skrika efter censur kan man helt enkelt använda sitt sunda förnuft när man ser filmerna idag, på samma sätt som när man läser om Pippi Långstrumps pappa ”negerkungen” i Astrid Lindgrens första böcker.

Nu har jag snackat om de svaga bitarna, men dessa står sig ändå slätt mot de verkliga styrkorna hos Bröderna Marx. Groucho far runt med cigarr och målad mustasch och droppar litervis med oneliners omkring sig. Harpo är pajasen utan tal vilket gör honom till en mästare på mimik och vilt kroppsspråk när han ska förklara något. Chico, slutligen, är den mest normala av de tre och ser alltid till att passera ett piano där hans fingrar kan briljera i kvicka ragtime-stycken.

Om jag ska välja en personlig favvis bland filmerna blir det ”En dag i varuhuset” från 1941. Det har här gått tolv år sedan långfilmsdebuten och bröderna har tagit tydliga steg från den tidens mest anarkistiska humor till mer strukturerade berättelser, varav detta kan sägas vara den sista från deras mest gyllene era. Storyn är densamma som i de flesta av deras filmer: brödratrion hjälper ett ungt, idealistiskt och förälskat par att klara sig ur en ekonomisk knipa och ställs mot lömska, hårdföra skurkar. Blixtrande slapstick och verbala kvickheter samt några mer eller mindre daterade sång- och danssscener följer, och slutuppgörelsen är i vanlig ordning spektakulär.

En sisådär 25 år har alltså gått sedan min mamma introducerade mitt barndomsjag för Bröderna Marx. Jag skrattade då och gör det fortfarande. Gammaldags eller inte, feelgood-underhållning i den här klassen görs helt enkelt inte längre.

The return of Slagsmålsklubben

Jorå, det finns uppenbarligen en musikalisk framtid även efter Melodifestivalen. I onsdags släppte nämligen Sveriges finaste Slagsmålsklubben sin nya singel ”Jake blood” med tillhörande video, och albumet ”The garage” är utlovat senare i vår. Under vintern har jag införskaffat bandets tre tidigare officiella album ”Den svenske disco”, ”Sagan om konungens årsinskomst” och ”Boss for leader” och som ni vet är jag svårt såld på det mesta de här snubbarna företar sig framför syntar, laptops och mixerbord.

Hur funkar då nya singeln? Ja, vid en första lyssning slås man av hur mörkt och hårt det låter. Nog för att bandet visade upp en tyngre sida redan med 2007 års ”Sponsored by destiny”, men här är det mer The Knife-vibbar än någonsin tidigare. Något som förstås förstärks av videon vars stjärngosseklädda slagsmålsmedlemmar i svart trollskog känns som en ganska träffsäker passning till estetiken hos just The Knife.

”Jake blood” växer några snäpp för varje lyssning – precis som all musik med högt bäst-före-datum gör. Nyanserna i ljudbilden träder fram, och även om låten än så länge inte placerat sig i toppskiktet på min playlist så är potentialen till blivande dansgolvsfavvis ändå klart påtaglig.

Slagsmålsklubben är klara för ett gäng festivaler i Europa under våren, och listan över bokningar lär växa parallellt med skivsläpp och P3-snurr. Det går alltså redan nu att se fram emot en lång och dansant sommar!

Efter finalen

Så var Den Färgsprakande Musikaliska Festligheten förbi för den här gången. Jag har väl egentligen inte så jättemycket nytt att säga. Det blev de två stora förhandsfavvisarna som gjorde upp om guldet, och även om jag tycker att både Danny och Loreen förtjänade att ingå i toppstriden så gillade jag nog ändå ”Amazing” snäppet bättre än ”Euphoria” just här i finalen. Dock klart kul att Loreen tog hem segern, och kanske extra välförtjänt eftersom det känns som att folk faktiskt har röstat på hennes låt, medan Danny ju ärligt talat haft extra draghjälp redan från början bara genom att vara Danny.

Mer då? Thorsten Flinck tenderade att vara nån halvtakt före musiken i slutet av sitt nummer, men det räckte ändå för att få den tredje största andelen telefonröster, varav en faktiskt var min. Ranelid däremot säkrade jumboplatsen rätt omgående. Jag vet inte om textkorrigeringar, skäggstubb och ett par extended ”Herrrrrregud!”-utrop var tänkta att höja låtens potential till mirakel, men det blev i alla fall platt fall. Sara Li kämpade på så gott hon kunde framför det där technobeatet som jag ändå gillat från start, men förgäves.

En sak om Molly Sandén förresten. Att hennes "Why am I crying" gick till final medan Sonja Aldéns ”I din himmel” inte ens klarade sig halvvägs genom en deltävling berodde väl främst på att Molly Sandén är just Molly Sandén och att människor berördes mer av hennes text och dess associationer till uppbrottet med en viss tidigare schlagervinnare. Och det kan man väl förstå, men jag anser fortfarande att ”I din himmel” är en klart mycket bättre ballad.

Hur som helst, Melodifestivalen 2012 är alltså över och jag kommer minsann på mig själv med att tycka att det känns lite tomt. Flera bidrag kommer dock att leva vidare och trogna bloggföljare vet vilka som ligger stabilt på min A-lista och kommer att fortsätta göra så ett tag framöver. Frågan är bara vad den här bloggen ska handla om nu?