Palme

Jag klev just ut från en biograf efter att där ha sett en av höstens mesta filmsnackisar, Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentärfilm ”Palme”.

Jag har tidigare här på bloggen berättat om mina tidiga tonårs intensiva intresse för Palmemordet. När jag för första gången hörde teorierna om att mordet kunde ha politiska skäl och vara planerat av fler än en person både skrämdes och fascinerades jag, och drogs sedermera under flera år närmast magnetiskt till böcker och TV-program som avhandlade ämnet. Därför känns det inte minst på det personliga planet som att filmskaparna Nycander och Lindström är på pricken när de inför sin film påpekat att mordet på Olof Palme helt har kommit att överskugga hans person. Ärendet med dokumentären ”Palme” är därför just detta – att både för dem som var med och dem som ännu inte var födda försöka berätta vem personen Olof Palme egentligen var.

Arkivklipp i massor, och nya och gamla intervjuer utgör grunden för ”Palme”. De för första gången visade privata familjefilmerna, där en leende Olof Palme bl.a. ligger raklång i gräset med en av sina små söner klättrande över sig är förstås fantastiska. Kontrasten blir sedan brutal när de övergår i bombregn över Vietnam, vettskrämda civila människor i panik och så Palmes berömda fördömande av USA:s krigföring. Och det är någonstans där det tycks börja, det utrikespolitiska blåsväder som Sveriges statsminister sedan upprepade gånger hamnade i.

”Palme” är också en resa genom ett Sverige som börjar i svartvitt med Olof Palme vid sidan av Tage Erlander, en socialdemokratisk statsminister som mer än något annat känns som en skön, glad gubbe i hängslebyxor. Dessa 50- och 60-tal framstår som oskyldiga och hoppfulla decennier med svensk välfärd på frammarsch. Ju närmare nutid vi kommer, ju skarpare färgerna blir i filminslagen desto mer hopas orosmolnen och desto mer bekymrad blir Palmes blick i de offentliga rummen. Hatkampanjerna mot honom tar fart i direkt groteska och motbjudande former.

Ingen svensk politiker har varit som Olof Palme varken före eller efter, brukar det hävdas. Och det är lätt att instämma efter att ha sett ”Palme”. Ingen svensk statsminister har haft en så vid internationell utblick och så klart och tydligt talat för eller emot enskilda politiska handlingar eller system. På gott och ont, bör det väl tilläggas. Palme visade ofta stort mod, men också högmod. Han var mer inkonsekvent än han önskade påskina och vid några tillfällen ljög han helt uppenbart. Trumfkortet var i alla lägen språket. Palmes formuleringar var alltid retoriskt eleganta, men i de inrikespolitiska debatterna blev tonen ibland också så nedlåtande att jag själv minns hur mamma och pappa retade sig på det hemma i TV-soffan.

För den som är det minsta intresserad av svensk nutidshistoria är ”Palme” ett måste. Maud Nycander har bl.a. den strålande, prisbelönta dokumentären ”Nunnan” på meritlistan och det här ligger definitivt på samma höga nivå. Det är 1 timme och 49 minuter som passerar mycket snabbt – en film som väcker många olika slags känslor, precis som politikern och människan Olof Palme bevisligen gjorde.

Aldrig godnatt

Igår läste jag ut Coco Moodyssons självbiografiska serieroman ”Aldrig godnatt” från 2008. Jag köpte den efter att ha nåtts av ryktet att Lukas Moodysson nu i höst påbörjar en filmatisering av boken som alltså är författad av hans fru. Filmen har än så länge arbetstiteln ”Vi är bäst!”.

År 1982 är Coco tolv år och bor i Stockholm tillsammans med sin mamma och storasyster. Pappan bor i Göteborg; mamman syns sällan i hemmet utan tillbringar hellre tiden på Café Opera och olika fester. Genom storasystern Magda upptäcker Coco punken och bestämmer sig för att starta ett punkband tillsammans med två jämnåriga vänner, trots att den allmänna uppfattningen i början på 80-talet är att punken är död.

”Aldrig godnatt” följer väldigt mycket mallen för svenska serieromaner med sina naivistiska och rätt grovhuggna teckningar i svartvitt. Pallar man den estetiken är Coco Moodyssons redogörelse gripande, sorgsen, rolig och svår att lägga ifrån sig. För mig personligen är punktemat givetvis starkt bidragande till att jag diggar boken. Men jag uppskattar även den självbiografiska serieformen som sådan och tycker att ”Aldrig godnatt” hör till de klart bättre i den genren.

Lukas Moodyssons filmatisering beräknas ha premiär om ett år, hösten 2013. Det kan bli hur bra som helst! Invänta den, eller ladda redan nu genom att läsa den drygt 200 sidor tjocka – och i vikt ganska tunga! – ”Aldrig godnatt”.

Rally

Under sista halvan av 90-talet var Rally det fulländade fredagsprogrammet. Tiden mellan klockan 17 och 20 på fredagar var högtidsstunder framför radion, ett tre timmars lyckorus där programledaren Stefan Livh – framför ett aldrig tystnande festsorl – pratade med inringande lyssnare som ville ta chansen att vinna 100 spänn, och lotsade genom sketcher signerade Peter Apelgren, Anna Mannheimer, Fredrik Wegraeus, Åsa Larsson och Ulf Reneland för att nämna några. En specialitet blev att ta aktuella, populära låtar och ändra texterna, ett studentikost tilltag som skulle resultera i ett antal mer eller mindre storsäljande skivor.

När jag nu via Youtube gör ännu en tripp genom nostalgins alléer är det tydligt att den gamla kärleken till Rally inte har utsätts för någon rost längs vägen. Sketcherna är fortfarande lika hysteriskt roliga. Samtidigt är det uppenbart att tiden sprungit ifrån dem. Inte många av dem skulle funka idag, eftersom de ofta spann runt fenomen som var aktuella just där och då på 90-talet. Karaktärerna Lotus och Lasse var direkta pastischer på Leif ”Loket” Olsson och Lasse Kronér och placerades alltid i sketcher som på ett eller annat sätt parodierade Bingolotto. På samma sätt var figuren Gunde, som gapade och skrek och presenterade sig som ”styrkan, klättervilligheten och klurigheten”, ett direkt resultat av Gunde Svans högljudda programledarskap i ”Fångarna på fortet”.

Rally hade aldrig några krav på sig att vara politiskt korrekta vilket innebar både för- och nackdelar. Fördelar genom att de kunde skämta om etniska minoriteter utan att rädas rasiststämpeln, nackdelar genom att vissa inslag blev raggarsexistiska på ett lika finesslöst vis som hos Björn Rosenström. Med säte i Radiohuset i Göteborg genomsyrades programmet också av så mycket göteborgshumor att det egentligen är häpnadsväckande att det alls kunde slå utanför västra götalandsregionen.

Lika lätt som jag kan förstå min egen förkärlek, lika lätt är det att förstå dem som avfärdade Rally som töntigt och billigt trams. Töntstämpeln ligger alltid nära till hands för de humorproducenter som medvetet rör sig långt från det creddiga och kritikerhyllade. Men för mig spelade det aldrig någon roll. Rally hade del i att rädda mitt 90-tal, det är helt tydligt.

Intresseklubben antecknar

Den 8 september startar SVT:s nya lördagssatsning ”Intresseklubben”. Vilket förstås osökt leder tankarna till det skojiga uttrycket ”Intresseklubben antecknar”. Någon som hört det på länge? Nej, tänkte väl det. Det var kanske t.o.m. flera år sen, va? Men förklaringen är inte i första hand att uttrycket är gammalt och kanske förlegat och ute. Utan att det helt enkelt inte går att använda längre. Kraften och udden i det har fullständigt gått förlorat – och allt är internets fel.

”Intresseklubben antecknar” var ju nämligen en ironisk syrlighet att ta till när någon berättade något som egentligen inte kändes speciellt intressant eller allmängiltigt. Men idag, när nätet och osannolikt populära sociala medier (överflödig parentes men ändå: Facebook, Instagram, Twitter) dagligen bombarderar oss med information om vad folk käkat till frukost, vilka skor de shoppat, vad deras hundar och katter släpat in på hallgolvet, hur länge kidsen varit förkylda och vilken ölsort som korkas upp på fredagskvällen – har ”Intresseklubben antecknar” av naturliga skäl spelat ut sin roll. Helt enkelt eftersom det inte längre finns något som inte är tillräckligt intressant för att lägga ut till allmän beskådan. Varje dag. Hela tiden.

Nu invänder någon att detta inte direkt är dagens newsflash, och det är ju helt riktigt. Sociala medier har ju redan varit etablerade i vad som verkar vara en evighet. Men ämnet är ständigt aktuellt, vilket bl.a. märktes i P1:s ”Spanarna” i fredags då Jessika Gedin berättade att man till sin telefon nu kan skaffa appen ”Unbaby me”. Som namnet antyder handlar det om en funktion som automatiskt filtrerar bort folks bilder och statusuppdateringar på sociala medier så fort de handlar om småbarn. Appen har tydligt blivit kolossalt poppis och utvecklats till att även kunna ta bort semesterfoton och bilder på mat.

Nu gillar jag ju exempelvis katter och hundar, ser gärna en väns nyfödda dotter omhuldas av en stolt brödraskara och tar med intresse del av vilken sorts låtar folk lyssnar på. Problemet är liksom inte husdjur, spädbarn eller musik. Problemet, om man nu överhuvudtaget vill kalla det så, är omfånget och bristen på urskiljning. Att det inte finns några gränser för hur mycket, hur ofta och på vilken detaljnivå vi kan välja att vräka ut våra liv på dataskärmar världen över. En riktigt rätt nutidsmänniska lever så mycket av sitt liv som möjligt genom den perfekta statusuppdateringen och det snabbast växande fotoalbumet.

Intresseklubben antecknar alltså inte längre. Helt enkelt för att ingenting är för ointressant att delge. Och naturligtvis är det också just därför – vilket du säkerligen har tänkt under hela tiden du läst det här inlägget – som jag själv ser till att sprida mina tankar på en alldeles egen blogg.

Pussy Riot del 2

Eftersom den här bloggen gör vissa anspråk på att ha populärkulturell koll, och eftersom jag har ett förflutet som hängivet tonårigt punk-wannabe, är det kanske på sin plats att också bedöma hur Pussy Riot klarar sig rent punkmässigt.

Tja, för att fatta sig kort så är den omtalade första singeln, den så kallade punkbönen, en klart kass punklåt. Det är mest skrän och kaos utan finess, på det vis som gärna framhävs när punk ska parodieras.

Den nya singeln, som i fri översättning heter ”Putin tänder revolutionens eldar” är däremot en svinbra punklåt. För den oinvigde är det förmodligen samma brus som i föregångaren, men här har Pussy Riot hittat en tydligare struktur, med effektiva pumpande fyrtaktsverser som så småningom leder fram till en lika delar gapig och melodiös refräng.

Budskapsmässigt står Pussy Riot med sina låtar dessutom i en klass för sig. Även om de svenska punkband jag lyssnade på när det begav sig högljutt attackerade högerpolitik och en utsäljande socialdemokrati, så verkade de i ett land som inte har för vana att fängsla eller mörda medborgare som använder sin yttrandefrihet. De hade med andra ord en arena som trots allt var väldigt skyddad.

Kontrasten till vardagen och situationen för Pussy Riot är uppenbar. Det är skillnad mellan Sverige och Ryssland, och mellan Ebba Grön och Pussy Riot. För de senare blir punken i realitet en fråga om liv och död.

Pussy Riot

På väg in mot centrala Göteborg i fredags körde jag fel och fann mig plötsligt passerande Rysslands konsulat. Ett oansenlig byggnad som jag säkerligen hade missat helt om det inte varit för den demonstrerande folkmassan utanför. Fredagen den 17 augusti 2012 nådde engagemanget för Pussy Riot någon form av världsomfattande peak.

Det som provocerar och upprör mig i fallet Pussy Riot är inte vad det här punkbandet (egentligen konstnärskollektivet) företog sig framme vid altaret i Frälsarkatedralen i Moskva. Även om jag verkligen har full förståelse för att de människor som hade tagit sig dit för att söka stillheten blev illa berörda av att mötas av det rånluveförsedda spektaklet. Men för min egen del – i egenskap av kristen/troende/religiös eller vad man nu vill kalla mig – känner jag mig inte det minsta kränkt av Pussy Riot's ärende.

Det som däremot provocerar och upprör mig är hur den rysk-ortodoxa kyrkan fullständigt har tagit parti mot Pussy Riot, uttalat sig om att de borde brännas på bål eller brinna i helvetet. Samtidigt som institutionen ger Putin sitt helhjärtade stöd. Vilket förstås bara blir ett övertydligt bevis på hur befogad Pussy Riot's kritik har varit – lojaliteten mellan den ryska kyrkan och staten är cementerad, därmed osund och farlig.

Enligt Pussy Riot själva var det just detta som aktionen gick ut på. Protesten riktade sig mot premiärminister Putin, mot rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill och mot beroendeförhållandet deras institutioner emellan. Det var aldrig fråga om en attack mot troende människor (vissa av bandmedlemmarna säger sig själva vara troende). Ändå var det just anklagelserna ”hat och fientlighet mot troende” och ”huliganism” som fick ligga till grund för den tvååriga fängelsedomen mot Nadezjda Tolokonnikova, Jekaterina Samutsevitj och Maria Aljochina. Påhitt, anser de flesta; det var ingenting annat än de höjda rösterna mot landets ledning som satte de här människorna i glasbur och sedermera fängelse.

Min åsikt är att Pussy Riot borde släppas fria. I den bästa av världar skulle så redan ha skett, och de skulle aldrig behöva titta sig över axeln för vad de gjort i ett land som utger sig för att vara civiliserat. Och i den bästa av världar skulle det gå att inse skillnaden mellan att kritisera en maktfullkomlig kyrka och troende människor. En religiös institution och individer som söker Gud. Må så vara att kyrkan förfäras över Pussy Riot, men jag tror inte att Gud gör det.

Semesteravslutning

Festivalen Frizon knöt ihop säcken i förmiddags. OS i London gör detsamma ikväll. Och själv avrundar jag just nu fyra veckors härlig ledighet – snart, mycket snart är jag tillbaka på min kära arbetsplats.

Några höjdpunkter från semesterveckorna som gått: Att se en vän sjunga Sonja Aldéns ”Du är allt” direkt till sin älskade under en vigselceremoni i Skellefteå. Att kasta sig ut i klart vatten från en brygga i Malmö några timmar innan solen färgar horisonten rosa och sjunker i havet. Den lika delar surrealistiska och överväldigande känslan när Amy Diamond kliver upp på en allsångsscen i Skara och släpper lös ”It's my life” med liveband och allt.

För att nämna något av allt det fina. Men nu är det alltså finito för den här gången. Tack för den här sommaren!