Den andra drömmen

Jag bestämmer mig för att jag vill göra en intervju med Clara Zimmergren till mitt fanzine. Intervjun ska utifrån hennes sommarprat handla om adoption. Jag överväger en kort stund att skriva ett brev men beslutar sedan att ringa istället. Och i samma stund som jag gör det står jag i Claras hall och hör henne prata ute i köket.

Clara är vänlig och går med på att göra intervjun, vi bestämmer dock att det ska ske vid ett senare tillfälle. Vi tar samma spårvagn in mot centrum, Göteborg förmodligen, och jag sitter av nån anledning på ett trappsteg framför förarhytten. Vi kliver av vid samma hållplats men beger oss åt olika håll.

Jag ska gena genom ett radhusområde och börjar klättra över häckar, väldigt nära husfasaderna och dess fönster. Då, när jag vänder mig om, kommer en mörk, schäferliknande hund springande och biter mig i handen. Den kopplar ett fast grepp med käkarna och blir hängande där. Jag står på någon slags altan, och när jag tittar ner ser jag ett par snubbar på marken ett par meter ner. Jag frågar om de kan hjälpa mig men de ser helt likgiltiga och blasé ut och säger att jag får ta mig till nån restaurang och be om hjälp där.

Hunden hänger kvar, med käkarna liksom mekaniskt sammanpressade. Det gör inte ont, känns bara förbannat irriterande att den ska hänga där. Situationen känns bekant liksom.

Så släpper jycken plötsligt taget. Det knakar till i käkarna på den, och den lommar iväg med sänkt huvud utan att titta på mig. Det är bara jag kvar på altanen. Jag tittar upp och framåt igen, på de tegelfärgade husfasaderna, på gräsmattorna och häckarna mellan husen. Inriktar mig på nästa steg.

Den ena drömmen

Jag drömde om undergången. Och jag var inte rädd.

Det började hemma hos mina föräldrar. Jag öppnade ett fönster och där utanför stod en tjej klädd i svart och sjöng, ljust, starkt, vackert. Och solen måste ha stått lågt för den sken precis vid sidan av hennes huvud och liksom genom det, hela hennes ansikte lyste som solen. Bakom henne höjde vargliknande hundar sina huvuden mot himlen och stämde in i sången. De skällde inte eller gnydde, det var mörka stämmor som inte lät som något jag hört tidigare. Något stort svävade över himlen.

Och sedan var det plötsligt människor som återförenades. Jag kände dem, det var människor som fortfarande lever men inte träffas ofta längre. Det var som att vi återgick till hur våra liv såg ut när jag var liten, ändå var vi exakt de personer vi är idag.

Sedan tittade jag in i ett dockhus och såg små barn, de kan inte ha varit mer än ett år gamla men de brydde sig och tog hand om varandra, någon lade sin arm runt en annan. Och jag tänkte att det här var ju lite konstigt ändå, samspel och empati sägs ju inte vara utvecklat hos så här små barn.

Kanske var det här bara början och sedan fortsättningen. Kanske fattades det ett skeende mittemellan.

Men det var så här jag drömde att den såg ut, undergången. Och jag var inte rädd.

Play

Igår kväll slog jag mig ner i soffan och såg Ruben Östlunds omdiskuterade guldbaggevinnare ”Play” från förra året. Ni minns snacket kring rullen? Vid sidan av femstjärniga betyg i välrenommerade tidningar som DN, Sydsvenskan och Nöjesguiden anklagades den också för att vara rasistisk. Aftonbladet och nämnda DN stod för några av de debattartiklar som sedermera besvarades av Ruben Östlund själv. Tyvärr blev det ett replikskifte med låsta positioner och från Östlunds sida misslyckade försök till klargöranden.

Att det tog hus i helvete kring ”Play” är inte svårt att förstå. Filmen bygger på verkliga händelser i Göteborg där ett gäng invandrarkillar systematiskt rånade infödda svenska kids genom ett utstuderat psykologiskt maktspel. ”Play” var alltså hårt kontroversiell redan på manusstadiet. Men det som provocerar mest med filmen är förmodligen att den i likhet med Östlunds tidigare verk ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga” inte tar någon tydlig ställning för eller emot det den visar. Som tittare utsätts man bara för ett antal sammanhängande scener, det är som att stå och betrakta något som lika gärna kunde vara filmat i ens eget lokala köpcentrum eller på bussen till jobbet. Nöjesguiden träffar rätt när de kallar ”Play” ”en spegel som hålls upp och skapar moralen, hos tittaren”.

Jag har svårt att säga något kort och enhetligt om ”Play”, men kan i alla fall försäkra att jag berördes av den. Är rasistanklagelserna förståeliga? Ja. Är filmen därmed rasistisk? Tveksamt. Snarare känns det som att den väldigt rakt konfronterar vår egen rädsla för att bli klassade som rasister när vi upprörs över det vi ser här. Allt når någon slags kulmen och sammanfattning i filmens näst sista scen, en stark och utdragen sekvens som dessutom visar Ruben Östlunds briljans rent regimässigt. Den scenen i synnerhet och ”Play” i allmänhet kommer att dröja sig kvar länge i mitt medvetande. Se filmen och skapa din egen uppfattning!

Green Laces

För första gången på den här bloggen bjuds ni härmed lite regelrätt reklam. Förra veckan fick jag nämligen hem mina nya nätshoppade pjucks från Green Laces. Det fina med den här lilla nätbutiken är att den inriktat sig på att kränga skor (huvudsakligen) som ”har tagits fram utan att djur på något sätt behövt bli inblandade och med stor respekt för miljö och arbetsrätt”. Kängorna jag har införskaffat är följaktligen gjorda av konstläder och med en sula av återvunna bildäck.

Förutom det etiska tänkandet i tillverkningen är dojorna dessutom väldigt snygga. Lägg till detta att Nina Färdig på Green Laces var enormt hjälpsam och trevlig i den mailkorrespondens som slutligen ledde fram till mitt inköp. Det finns med andra ord flera skäl att klicka sig in på Green Laces lilla – och förhoppningsvis växande – sortiment på nätet. Gör det!

Palme

Jag klev just ut från en biograf efter att där ha sett en av höstens mesta filmsnackisar, Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentärfilm ”Palme”.

Jag har tidigare här på bloggen berättat om mina tidiga tonårs intensiva intresse för Palmemordet. När jag för första gången hörde teorierna om att mordet kunde ha politiska skäl och vara planerat av fler än en person både skrämdes och fascinerades jag, och drogs sedermera under flera år närmast magnetiskt till böcker och TV-program som avhandlade ämnet. Därför känns det inte minst på det personliga planet som att filmskaparna Nycander och Lindström är på pricken när de inför sin film påpekat att mordet på Olof Palme helt har kommit att överskugga hans person. Ärendet med dokumentären ”Palme” är därför just detta – att både för dem som var med och dem som ännu inte var födda försöka berätta vem personen Olof Palme egentligen var.

Arkivklipp i massor, och nya och gamla intervjuer utgör grunden för ”Palme”. De för första gången visade privata familjefilmerna, där en leende Olof Palme bl.a. ligger raklång i gräset med en av sina små söner klättrande över sig är förstås fantastiska. Kontrasten blir sedan brutal när de övergår i bombregn över Vietnam, vettskrämda civila människor i panik och så Palmes berömda fördömande av USA:s krigföring. Och det är någonstans där det tycks börja, det utrikespolitiska blåsväder som Sveriges statsminister sedan upprepade gånger hamnade i.

”Palme” är också en resa genom ett Sverige som börjar i svartvitt med Olof Palme vid sidan av Tage Erlander, en socialdemokratisk statsminister som mer än något annat känns som en skön, glad gubbe i hängslebyxor. Dessa 50- och 60-tal framstår som oskyldiga och hoppfulla decennier med svensk välfärd på frammarsch. Ju närmare nutid vi kommer, ju skarpare färgerna blir i filminslagen desto mer hopas orosmolnen och desto mer bekymrad blir Palmes blick i de offentliga rummen. Hatkampanjerna mot honom tar fart i direkt groteska och motbjudande former.

Ingen svensk politiker har varit som Olof Palme varken före eller efter, brukar det hävdas. Och det är lätt att instämma efter att ha sett ”Palme”. Ingen svensk statsminister har haft en så vid internationell utblick och så klart och tydligt talat för eller emot enskilda politiska handlingar eller system. På gott och ont, bör det väl tilläggas. Palme visade ofta stort mod, men också högmod. Han var mer inkonsekvent än han önskade påskina och vid några tillfällen ljög han helt uppenbart. Trumfkortet var i alla lägen språket. Palmes formuleringar var alltid retoriskt eleganta, men i de inrikespolitiska debatterna blev tonen ibland också så nedlåtande att jag själv minns hur mamma och pappa retade sig på det hemma i TV-soffan.

För den som är det minsta intresserad av svensk nutidshistoria är ”Palme” ett måste. Maud Nycander har bl.a. den strålande, prisbelönta dokumentären ”Nunnan” på meritlistan och det här ligger definitivt på samma höga nivå. Det är 1 timme och 49 minuter som passerar mycket snabbt – en film som väcker många olika slags känslor, precis som politikern och människan Olof Palme bevisligen gjorde.

Aldrig godnatt

Igår läste jag ut Coco Moodyssons självbiografiska serieroman ”Aldrig godnatt” från 2008. Jag köpte den efter att ha nåtts av ryktet att Lukas Moodysson nu i höst påbörjar en filmatisering av boken som alltså är författad av hans fru. Filmen har än så länge arbetstiteln ”Vi är bäst!”.

År 1982 är Coco tolv år och bor i Stockholm tillsammans med sin mamma och storasyster. Pappan bor i Göteborg; mamman syns sällan i hemmet utan tillbringar hellre tiden på Café Opera och olika fester. Genom storasystern Magda upptäcker Coco punken och bestämmer sig för att starta ett punkband tillsammans med två jämnåriga vänner, trots att den allmänna uppfattningen i början på 80-talet är att punken är död.

”Aldrig godnatt” följer väldigt mycket mallen för svenska serieromaner med sina naivistiska och rätt grovhuggna teckningar i svartvitt. Pallar man den estetiken är Coco Moodyssons redogörelse gripande, sorgsen, rolig och svår att lägga ifrån sig. För mig personligen är punktemat givetvis starkt bidragande till att jag diggar boken. Men jag uppskattar även den självbiografiska serieformen som sådan och tycker att ”Aldrig godnatt” hör till de klart bättre i den genren.

Lukas Moodyssons filmatisering beräknas ha premiär om ett år, hösten 2013. Det kan bli hur bra som helst! Invänta den, eller ladda redan nu genom att läsa den drygt 200 sidor tjocka – och i vikt ganska tunga! – ”Aldrig godnatt”.

Rally

Under sista halvan av 90-talet var Rally det fulländade fredagsprogrammet. Tiden mellan klockan 17 och 20 på fredagar var högtidsstunder framför radion, ett tre timmars lyckorus där programledaren Stefan Livh – framför ett aldrig tystnande festsorl – pratade med inringande lyssnare som ville ta chansen att vinna 100 spänn, och lotsade genom sketcher signerade Peter Apelgren, Anna Mannheimer, Fredrik Wegraeus, Åsa Larsson och Ulf Reneland för att nämna några. En specialitet blev att ta aktuella, populära låtar och ändra texterna, ett studentikost tilltag som skulle resultera i ett antal mer eller mindre storsäljande skivor.

När jag nu via Youtube gör ännu en tripp genom nostalgins alléer är det tydligt att den gamla kärleken till Rally inte har utsätts för någon rost längs vägen. Sketcherna är fortfarande lika hysteriskt roliga. Samtidigt är det uppenbart att tiden sprungit ifrån dem. Inte många av dem skulle funka idag, eftersom de ofta spann runt fenomen som var aktuella just där och då på 90-talet. Karaktärerna Lotus och Lasse var direkta pastischer på Leif ”Loket” Olsson och Lasse Kronér och placerades alltid i sketcher som på ett eller annat sätt parodierade Bingolotto. På samma sätt var figuren Gunde, som gapade och skrek och presenterade sig som ”styrkan, klättervilligheten och klurigheten”, ett direkt resultat av Gunde Svans högljudda programledarskap i ”Fångarna på fortet”.

Rally hade aldrig några krav på sig att vara politiskt korrekta vilket innebar både för- och nackdelar. Fördelar genom att de kunde skämta om etniska minoriteter utan att rädas rasiststämpeln, nackdelar genom att vissa inslag blev raggarsexistiska på ett lika finesslöst vis som hos Björn Rosenström. Med säte i Radiohuset i Göteborg genomsyrades programmet också av så mycket göteborgshumor att det egentligen är häpnadsväckande att det alls kunde slå utanför västra götalandsregionen.

Lika lätt som jag kan förstå min egen förkärlek, lika lätt är det att förstå dem som avfärdade Rally som töntigt och billigt trams. Töntstämpeln ligger alltid nära till hands för de humorproducenter som medvetet rör sig långt från det creddiga och kritikerhyllade. Men för mig spelade det aldrig någon roll. Rally hade del i att rädda mitt 90-tal, det är helt tydligt.