I kroppen min

Och när jag nu ändå skriver om Kristian Gidlund passar jag också på att tipsa om hans blogg. För om ni bara ska följa en blogg den här hösten så inte tusan är det en sporadiskt uppdaterad Kidsize ni ska välja.

Välj istället "I kroppen min", där Kristian med egna skrivna ord låter oss ta del av sin vardag hösten 2012. Senaste siffran jag hörde på antal följare var 1 miljon.

Det finns en osynlig och ändå självklar länk mellan Kristian Gidlund och Mando Diao den här hösten. Det är inte bara att Sugarplum Fairy och Mando Diao har brodersband mellan sig, det är allvaret. Det har gått att ana, och i Kristians inlägg "Strövtåg i hembygden REVISITED" blir det tydligt.

"Dagen innan satt jag i köket hos en vän i en vacker by vid älvens rand. Trots deras stundande framgångar är de redan upptagna med nästa projekt. Hos dem upphör aldrig kreativiteten. Det inspirerar mig. Tar mig vidare. Jag berättar för dem om en tanke som dök upp när jag såg dem på tv. En tanke sprungen ur storhetsvansinne. Kanske inte så konstigt. Det har jag alltid haft.

Jag berättade hur jag såg på uppmärksamheten kring det vi håller på med, på våra olika håll. För de har nog aldrig varit större här hemma. I alla fall är det så det känns. Samtidigt har de nog aldrig varit allvarligare, trots sin spontanitet och lekfullhet. För nu står sånger om oroligt blod, ett dödssjukt bröst och befriarens ande i centrum. Samtidigt följer allt fler min kamp.

– Det är som att vi båda dunkar näven i bordet och säger: ”Nu jävlar är det dags att prata allvar”, säger han.

Och Sverige vill lyssna. Det betyder något."

http://ikroppenmin.blogspot.se/

Livet, döden och livet igen

De senaste dagarna har de existentiella samtalen avlöst varandra. Det har varit med olika personer som jag känt olika länge, men gemensamt för oss har varit att vi delar samma tro. Sätten som vi kommit att bli en del av den har dock varierat, och därmed också format hur vi förhåller oss till den.

Det har varit klart givande snack, inspirerande meningsutbyten. Återkommande hos samtliga personer har varit tanken på att tron har en kärna, som finns kvar även om saker runt omkring den ändrar eller förlorar sin betydelse över tid. I takt med att vi själva förändras.

Igår tog jag initiativ till att se avsnittet om döden ur SVT:s ”Annas eviga”. Anna Lindman Barsk möter förre ärkebiskopen KG Hammar och dokumentärfilmaren Nahid Persson – men den gäst som gör det absolut djupaste intrycket är Kristian Gidlund, trummisen i Sugarplum Fairy som sedan i augusti i år bär på vetskapen om att cancern i hans kropp kommer att ta hans liv.

Jag ska här inte försöka återberätta hur Kristian föreställer sig sin sista resa, utan rekommenderar istället den intresserade att själv följa länken nedan och ta del av hela programmet. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

I likhet med Kristian Gidlund känner jag mig för egen del inte speciellt rädd för själva döden. Däremot för hur de sista stegen dit kan komma att se ut.

”Frid väntar jag men räds ändå,
att sista sträckan blir svår att gå”
[Nils Ferlin]

http://www.svtplay.se/video/540049/del-1-av-8-doden

Miss Li

Miss Li firar just nu lördagstriumfer i ”Så mycket bättre”, i en säsong som visat sig funka betydligt bättre i praktiken än på papper. Efter att bl.a. ha gjort något helt eget av Olle Ljungströms i sig alldeles fantastiska ”Nåt för dom som väntar” var det igår hennes egna låtar som skulle tolkas. Enligt mig var det återigen Uggla som intog en topplacering med sin översatta version av ”I heard of a girl”, stöpt i nån slags 80-talssynthig new wave eller vad det var. Maja Ivarsson åstadkom äntligen nåt extra genom att göra poppunk av ”Dancing the whole way home”, och jorå – jag diggade även Darins stilfulla variant av ”I can't get you off my mind”.

Vid sidan av det musikaliska värdet är väl annars det här TV4-programmets stora förtjänst att det i många fall lyckas riva ner fördomar och omforma ens förutfattade meningar om olika artister. Miss Li's egna berättelser om hur mycket personligt mörker det kan döljas bakom en färgsprakande fasad grep tag. Och hur klyschigt det än må låta – hennes mod att blotta och erkänna sina svagheter utstrålade i förlängningen en respektingivande styrka.

Min egen musikaliska uppfattning om Miss Li tvärvände för ungefär ett år sedan. Fram till dess var jag mer än något annat bara uttröttad av det jag då uppfattade som forcerat och hysteriskt i en låt som ”Oh boy”. Men allt förändrades på Putte i Parken sommaren 2011 där Miss Li tillsammans med sina mannar lyckades skicka hela sin låtskatt – definitivt inklusive ”Oh boy” – upp till en nivå jag inte kunnat fantisera om. Ibland kan det var alldeles underbart att inse att man haft fel.

I fredags lät Miss Li dessutom meddela att hon auktionerar ut samtliga sina klänningar från ”Så mycket bättre” till förmån för Situation Sthlm's arbete. Hennes personliga kungörelse följer här nedanför. Fortsätta följa Miss Li på lördagskvällarna, försök se henne på hennes pågående turné och låt budgivandet på klänningarna börja!

”Härom natten kunde jag inte sova. Jag låg där och jag vältrade mig som vanligt i min egen ångest. Det kan bli så ibland. Man är missnöjd över sig själv, man är missnöjd över livet, man är missnöjd över allt man vill göra men som man inte hinner med, man är missnöjd över alla räkningar, man är missnöjd över att det har blivit kallt och att man måste ha alldeles för stickiga vantar på sig. Att man inte hinner städa, diska, ringa sina vänner ...och där ligger man och har ångest över alla sina materiella ting som man köpt och ändå spenderar tid på att vara missnöjd över.

Sen gick det upp för mig. Jag HAR ändå en telefon, jag HAR en dammsugare och jag HAR stickiga vantar att ha på mig. Jag HAR tak över huvudet och jag HAR faktiskt en säng som jag kan ligga och ha ångest i...

Det finns faktiskt dom som inte har det....

Det finns faktiskt folk som inte har det!

Helt plötsligt blev all min ångest så obetydlig.

...Så därför har jag valt att auktionera alla mina Så Mycket Bättre - klänningar till förmån för Situation Sthlm och deras arbete för att hjälpa hemlösa!

Nästa vecka kommer auktionen börja.”  

Den andra drömmen

Jag bestämmer mig för att jag vill göra en intervju med Clara Zimmergren till mitt fanzine. Intervjun ska utifrån hennes sommarprat handla om adoption. Jag överväger en kort stund att skriva ett brev men beslutar sedan att ringa istället. Och i samma stund som jag gör det står jag i Claras hall och hör henne prata ute i köket.

Clara är vänlig och går med på att göra intervjun, vi bestämmer dock att det ska ske vid ett senare tillfälle. Vi tar samma spårvagn in mot centrum, Göteborg förmodligen, och jag sitter av nån anledning på ett trappsteg framför förarhytten. Vi kliver av vid samma hållplats men beger oss åt olika håll.

Jag ska gena genom ett radhusområde och börjar klättra över häckar, väldigt nära husfasaderna och dess fönster. Då, när jag vänder mig om, kommer en mörk, schäferliknande hund springande och biter mig i handen. Den kopplar ett fast grepp med käkarna och blir hängande där. Jag står på någon slags altan, och när jag tittar ner ser jag ett par snubbar på marken ett par meter ner. Jag frågar om de kan hjälpa mig men de ser helt likgiltiga och blasé ut och säger att jag får ta mig till nån restaurang och be om hjälp där.

Hunden hänger kvar, med käkarna liksom mekaniskt sammanpressade. Det gör inte ont, känns bara förbannat irriterande att den ska hänga där. Situationen känns bekant liksom.

Så släpper jycken plötsligt taget. Det knakar till i käkarna på den, och den lommar iväg med sänkt huvud utan att titta på mig. Det är bara jag kvar på altanen. Jag tittar upp och framåt igen, på de tegelfärgade husfasaderna, på gräsmattorna och häckarna mellan husen. Inriktar mig på nästa steg.

Den ena drömmen

Jag drömde om undergången. Och jag var inte rädd.

Det började hemma hos mina föräldrar. Jag öppnade ett fönster och där utanför stod en tjej klädd i svart och sjöng, ljust, starkt, vackert. Och solen måste ha stått lågt för den sken precis vid sidan av hennes huvud och liksom genom det, hela hennes ansikte lyste som solen. Bakom henne höjde vargliknande hundar sina huvuden mot himlen och stämde in i sången. De skällde inte eller gnydde, det var mörka stämmor som inte lät som något jag hört tidigare. Något stort svävade över himlen.

Och sedan var det plötsligt människor som återförenades. Jag kände dem, det var människor som fortfarande lever men inte träffas ofta längre. Det var som att vi återgick till hur våra liv såg ut när jag var liten, ändå var vi exakt de personer vi är idag.

Sedan tittade jag in i ett dockhus och såg små barn, de kan inte ha varit mer än ett år gamla men de brydde sig och tog hand om varandra, någon lade sin arm runt en annan. Och jag tänkte att det här var ju lite konstigt ändå, samspel och empati sägs ju inte vara utvecklat hos så här små barn.

Kanske var det här bara början och sedan fortsättningen. Kanske fattades det ett skeende mittemellan.

Men det var så här jag drömde att den såg ut, undergången. Och jag var inte rädd.

Play

Igår kväll slog jag mig ner i soffan och såg Ruben Östlunds omdiskuterade guldbaggevinnare ”Play” från förra året. Ni minns snacket kring rullen? Vid sidan av femstjärniga betyg i välrenommerade tidningar som DN, Sydsvenskan och Nöjesguiden anklagades den också för att vara rasistisk. Aftonbladet och nämnda DN stod för några av de debattartiklar som sedermera besvarades av Ruben Östlund själv. Tyvärr blev det ett replikskifte med låsta positioner och från Östlunds sida misslyckade försök till klargöranden.

Att det tog hus i helvete kring ”Play” är inte svårt att förstå. Filmen bygger på verkliga händelser i Göteborg där ett gäng invandrarkillar systematiskt rånade infödda svenska kids genom ett utstuderat psykologiskt maktspel. ”Play” var alltså hårt kontroversiell redan på manusstadiet. Men det som provocerar mest med filmen är förmodligen att den i likhet med Östlunds tidigare verk ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga” inte tar någon tydlig ställning för eller emot det den visar. Som tittare utsätts man bara för ett antal sammanhängande scener, det är som att stå och betrakta något som lika gärna kunde vara filmat i ens eget lokala köpcentrum eller på bussen till jobbet. Nöjesguiden träffar rätt när de kallar ”Play” ”en spegel som hålls upp och skapar moralen, hos tittaren”.

Jag har svårt att säga något kort och enhetligt om ”Play”, men kan i alla fall försäkra att jag berördes av den. Är rasistanklagelserna förståeliga? Ja. Är filmen därmed rasistisk? Tveksamt. Snarare känns det som att den väldigt rakt konfronterar vår egen rädsla för att bli klassade som rasister när vi upprörs över det vi ser här. Allt når någon slags kulmen och sammanfattning i filmens näst sista scen, en stark och utdragen sekvens som dessutom visar Ruben Östlunds briljans rent regimässigt. Den scenen i synnerhet och ”Play” i allmänhet kommer att dröja sig kvar länge i mitt medvetande. Se filmen och skapa din egen uppfattning!

Green Laces

För första gången på den här bloggen bjuds ni härmed lite regelrätt reklam. Förra veckan fick jag nämligen hem mina nya nätshoppade pjucks från Green Laces. Det fina med den här lilla nätbutiken är att den inriktat sig på att kränga skor (huvudsakligen) som ”har tagits fram utan att djur på något sätt behövt bli inblandade och med stor respekt för miljö och arbetsrätt”. Kängorna jag har införskaffat är följaktligen gjorda av konstläder och med en sula av återvunna bildäck.

Förutom det etiska tänkandet i tillverkningen är dojorna dessutom väldigt snygga. Lägg till detta att Nina Färdig på Green Laces var enormt hjälpsam och trevlig i den mailkorrespondens som slutligen ledde fram till mitt inköp. Det finns med andra ord flera skäl att klicka sig in på Green Laces lilla – och förhoppningsvis växande – sortiment på nätet. Gör det!