Och det hade kanske varit på sin plats om det var Björn Rosenström som skulle uppträda här ikväll. Men nu är det ju inte det. Anledningen till att vi uthärdar denna ramupplevelse är istället att självaste Slagsmålsklubben väntar ute i kulisserna. Även om vi flera gånger under kvällens alltmer förlängda väntan börjar tvivla på att så verkligen är fallet.
Men till slut, när lördag sedan nästan en timme övergått till söndag, viker tvivlen hädan. De är här! Fem siluetter, stilrent iförda sina svarta jackor med broderad bandlogga, tar plats bakom långbordet och dess uppdukade elektronik, och festen är igång.
Jag minns faktiskt inte vad vilken låt de startar med. Vilket bara kan betyda att valet fallit på något av de mer anonyma och monotona spåren på ”The garage”-skivan. Kan ha varit ”Stora E” men inget jag vågar svära på så här i efterhand. Men det väntade lyftet är förstås inte långt borta, och en stund senare studsar snyggt stilrena ”Brutal weapons” fram över fyllevinglet framför kravallstaketet, bromsar in och övergår i ”Smart drag mr Christer” varpå euforin är ett faktum.
Joni öser. Kim svänger. Beebop och Hannes är koncentrerade och mellan tangenttryckningarna bjuder Björn på sitt obetalbara improviserade mellansnack utan röd tråd. Det är fjärde gången jag ser mitt favvoband och för fjärde gången är Slagsmålsklubbens sjätte medlem Frej frånvarande. Vilket får några i publiken att i taktfast kör skrika just ”Frej! Frej! Frej!”. Eller som någon vid ett tidigare tillfälle hade skrivit på bandets facebook-sida: ”Dåligt att Frej inte är med, det är ju han som är hela Slagmålsklubben”. Varpå bandet förnärmat svarade: ”Din morsa är hela Slagsmålsklubben :/” och inkasserade ett betydande antal likes. Säga vad man vill, men utan Frejs stjärnstatus blir Slagsmålsklubben mer av ett band där alla får ta lika mycket plats, vilket i åtminstone mina ögon bara är positivt.
Jag har tidigare gnällt lite på bandets rätt förutsägbara setlist, men den här gången överraskar de mig glatt genom att också infoga ”Tjeckien, Slovakien och tillbaks igen” och ”The world welcomes fame”. ”Kom igen, kommissarien” stryks, medan ”Hänt” och ”Sponsored by destiny” är självklara och låter lika episka och fenomenala som vanligt. Och ganska exakt klockan 02.05 avrundar Slagsmålsklubben dansfesten med ”Övningsköra” – deras egen motsvarighet till ”Sommarnatt”, ”Ta mig till havet” eller ”Final countdown”.
Nöjda, lagom svettiga och hörselnedsatta sätter vi oss i bilen och ger oss av hemåt i gryningsljuset. Fåglarna har redan börjat sjunga när jag sedermera stänger dörren mot gatan; och jag somnar innan skallen fylld av himmelska syntslingor träffar kudden.
