Deltävling 4 om jag inte missminner mig.

Okej, ungar – här kommer till sist sammanfattningen av Melodifestivalens fjärde deltävling. Samtidigt deklarerar jag härmed – förmodligen föga överraskande – att 2014 sannolikt blir det sista året som jag bloggbevakar det här spektaklet. Det har säkerligen framgått av en alltmer blaserad betygsättning att min inspiration har sinat i takt med årets jämna ström av intetsägande bidrag.

Tyvärr, får jag väl tillägga, men det känns å andra sidan som att formen för den Melodifestival vi känner sedan 2000-talets början har börjat nå vägs ände. Om ledningen är öppen för någon form av förändring är det inte omöjligt att jag också kan ändra mig. Anyway, här är betygen för den sista delomgången:

Alcazar

Klart stark start av dessa inhemska discolegender även om de bara bjuder på en stilfull upprepning av sig själva. Jag har lärt mig att spetsa till betygen lite för att skilja ut de riktigt bra bidragen från de mediokra som man alltid vet väntar runt hörnet. En färgglad 4:a här således.

I.D.A.

Det är lustigt det där, ju mer radioanpassat och icke-hårt ett rockband är desto mer ser de själva ut att tro att de är raka motsatsen. Dead by April, ni känner till dem? Av I.D.A. minns jag ingenting idag, mer än att det var hårdrock för provhytterna på New Yorker. 2:a.

Janet Leon

Bättre låt än förra gången hon var med, eller åtminstone en lite mer spännande sådan. Men äh, 2:a.

Ammotrack

De ser ut som ett hårdrocksband och låter faktiskt som ett sådant också. Pluspoäng för det. Rätt trevligt riff måste jag säga, resten flyger förbi ovanför huvudet. 2:a.

Josef Johansson

Grabben påminner mig om den där miljöpartisten som var grym i Poetry Slam på stadsbibblan här i stan för några år sen. Men det kanske är för lokalt för att nån ska fatta vem jag snackar om? Hur som helst, den här mannen har ambitioner, det är tydligt men låten lyfter ju aldrig. Svag 2:a.

Linda Bengtzing

Svinperfakanon! You can't keep a good melody down, och allt det där. Lite samma känsla som när Mimi Oh kom in och ägde med ”Det går för långsamt” 2012. Precis som den gången möts jag här av fullständig oförståelse när jag under sändningen uttrycker mitt euforiska diggande per sms till två schlager-pålitliga personer. Och visst, Lindas koncept är hysteriskt som vanligt och med alla reglage på max från början. Men kids, det är ju Mellons bästa syntslingor i år utan nån som helst konkurrens! Stark 4:a!

Ellinore Holmer

Tydligen med kopplingar till Glada Hudik vilket jag inte hade en aning om. Hur som helst en vacker låt som tyvärr faller lite på en något svajande sånginsats. 3:a.

Anton Ewald

Japp, en av årets tre mest väntade finalplatser. Han hade kunnat göra vad som helst och the teen chicks hade ändå pausat Candy Crush Saga för att sms:a intensivt i tre minuter. Själv sätter jag en 2:a och letar upp Linda Bengtzing på Spotify.

Deltävling 3 helt enkelt, va.

Man får väl säga att det var tur för manusförfattarna att just den här deltävlingen hamnade tajt mittemellan två svenska OS-guld i Sotji. De värsta tittarstormarna mot ännu en kass föreställning borde väl på så vis komma av sig i all snögnistrande eufori över det svenska skidlandslagets bragder.

Fortfarande låter jag inga skuggor falla över Anders och Nour, de kämpar på så gott de kan. Men i övrigt måste jag nu instämma i all, eh, skepsis över pausunderhållningen i Melodifestivalen anno 2014. Förutom en väl genomarbetad slapstick- och actionsekvens med en Glenn Hysén i högform, gick det igår inte att få något rimligt grepp om vare sig idéer eller framförande i mellanakten överhuvudtaget. Nä, jag lämnar det därhän och säger istället ett stort grattis till det skidåkande svenska dam- och herrlandslaget. Sotji hade varit lite kyligare utan er.

Outtrigger

Symfonisk radiometal som testar lite chockrock i början. Inte min mugg fairtrade-te. 2:a.

EKO

Tyckte den här var klart skön, hade möjligen blivit en klassiker i Östberlin på 80-talet. Halvmörk, tungt svävande syntpop helt enkelt. En 4:a är eventuellt lite i överkant men skit i det!

Oscar Zia

Jovisst tusan är den refrängen en 4:a, det kan man inte förneka. Och här har vi en av gossarna som kommer få brottas hårt i finalen tillsammans med Yohio och Anton Ewald. Tja, det kommer ju bli en del fint cash till Radiohjälpen i alla fall.

Shirley Clamp

Powerballaden som märkligt nog inte gick vidare. 2:a för versen och 4:a för refrängen ger en klassisk 3:a.

State of Drama

Sebbe strikes again! (Sorry, intern kommentar.) Refrängen är klart bättre än förra årets mediokra rackare, dock är de fortfarande hårt sålda på slätstruken collegerock. Samma matematik som med Shirley Clamp's låt ger en 3:a i slutbetyg.

CajsaStina Åkerström

Nix, tyvärr. Tråkigt bara, trots ett säkerligen gott uppsåt. 2:a.

Ace Wilder

Det här var ju nån sorts mix av klubb, Avril Lavigne och Ellen Page?! Ingen aning, får bara de musikaliska och visuella associationerna i ett enda virrvarr i skallen just nu när jag skriver. Den här knep i alla fall en otippad finalplats och kommer sannolikt att växa ju mer man hör den. 3:a.

Dr Alban & Jessica Folcker

Albis rippar sin ”No coke” rakt av ungefär och så kommer Jessica in och drar en skön refräng med sitt häpnadsväckande välbevarade vibrato. Underhållningsvärdet går inte att förneka men musikaliskt är det en rätt klockren svag 2:a. Adios amigos!

En grej som sändes från den där chokladarenan i Linköping igår kväll

Överlag ett klart bättre startfält än i första omgången, för att sammanfatta det kort. Är däremot inte alls impad av finalbidragen den här gången utan hade valt ett par andra, men sånt är livet i denna sms-röstande värld.

Stabila känns däremot Anders och Nour måste jag säga. Visst känns mellanakternas innehåll rätt splittrat och ibland t.o.m. halvfärdigt men jag diggar ändå nivån de rör sig på. Okej att Danny Saucedo kunde vräka sig in i vilket högavancerat koreograferat partynummer som helst utan att misslyckas medan Anders Jansson är svettig och andfådd redan efter inledningen, men om man vänder på det: hur många av den vältränade Amazing-killens skämt satt som en keps förra året? Alla jobbar utefter sina egna unika talanger och floskeln till trots är det mångfalden som berikar.

Annars var väl barnet Sigrids genuspolitiska uppläxning av Nour kvällens bästa enligt många. Det kan jag hålla med om, med invändningen att små kids som syns i rampljuset inte sällan hamnar där på initiativ av hårt pushande föräldrar. Bortsett från det var hennes insats naturligtvis succé.

Och så måste jag säga att Herreys' uppgraderade version av ”Diggiloo Diggiley” lät klart kung. Där Carola förra året misslyckades fatalt med att göra en ”Främling” för 2010-talet lyckades den gamla brödratrion avsevärt bättre med sitt paradnummer. Fråga mig inte hur, men det kan knappast ha berott på Sean Banan.

Betyg:

JEM

”Scream and shout” med will.i.am., ni känner till den? Det gör även JEM och får till en klart hygglig spinoff med tydligt Avicii-minnande beats i bakgrunden. Allting låter ju som allt annat nu för tiden och det gäller bara att få sin upprepning av det invanda att låta så innovativ som möjligt. Stabil 3:a.

Refreshments

Pubrock-jönseriet får mig att vilja sätta en 1:a. Men melodin är nog faktiskt mer värd än så och jag ska erkänna att jag gärna hade sett en sån här rackare i final bara för blandningens skull. En 2:a kan jag ge.

Manda

Den här var skön tycker jag. Bra melodi, habila beats och en skön känsla i hennes sätt att sjunga. 3:a, snäppet starkare än JEM.

Panetoz

Undrar om Sverigedemokraternas William Hahne drog några sköna tweets även denna vecka. Vilket är värst, Nour El Refais orakade armhålor eller ett gäng afrikanskfödda män i en svensk melodifestivalsfinal? Ja, det kan man ju fråga sig. Jag stödjer förresten Nour El Refai till 100% i hennes eget val att inte raka sig, och det gäller absolut alla andra tjejer också. Välj själva, systrar! Panetoz' låt suger dock. Men visst, refrängen kan vara värd en 2:a.

Pink Pistols

Den här gick obemärkt förbi. Ingenting hände i låtbygget liksom. 2:a.

Sanna Nielsen

Rejäl förhandsfavorit tydligen. Men eftersom jag inte går igång på powerballader kan jag heller inte stämma in i hyllningskörerna. Börjar bli tjatigt med 2:or men det här är ännu en.

Little Great Things

Otippat trevlig liten dänga enligt mig. Vet inte vad det är, men jag uppskattar grabbens på gränsen till falska ylanden och tycker tusan att samspelet mellan gitarr, bas och trummor får det att svänga mellan varven. Hårdare än State of Drama samtidigt som de konsekvent dissar Dead by April's kepsar, tatueringar och growls. Hatten av för det! Extremt märkligt dock att inte fjortisarna var mer aktiva under röstningen här. Don't let the looks of Yohio and Anton Ewald grind ya down! Stabil 3:a.

Martin Stenmarck

Där kom 4:an till slut! Låten bygger upp schysst, och refräng och beats håller vad upptakten lovar. Känns som att jag skriver samma grejer om varenda låt men det beror ju också på att allt låter likadant. Smarta upprepningar är som sagt knepet för att lyckas.

Kontraster

En grej som sändes från Malmö Arena igår kväll

Ja, nu förväntar ni eder kanske en hejdundrande utläggning om 2014 års Melodifestival. Om hela spektaklet i allmänhet och den  allra första deltävlingen i synnerhet. Men jag var faktiskt väldigt nära att skita i alltihop när jag häromdagen ögnade igenom årets samlade startfält, och gårdagskvällens premiärparad av urvattnade bidrag gjorde knappast saken bättre.

Men ändå, när jag tänker på det finns det självklart grejer att säga om detta färgsprakande public-service-vidunder, så härmed invigs årets bloggbevakning av Melodifestivalen. Till att börja med kan jag konstatera det häpnadsväckande i att helt rätt låtar ändå gick direkt till final för en gångs skull. Brukar annars vara regel att jag röstar uppåt väggarna men inte här i premiäromgången. Och ja, jag tycker Nour El Refai och Anders Jansson skötte sig klart godkänt. Flera av mina medtittare i TV-soffan dömde dem däremot rätt hårt men ge er, ungar – ni kan inte jämföra alla med Gina Dirawi eller Petra Mede för all framtid.

Det skulle förresten mycket väl kunna bli så att Clara Henry till slut blir en spjutspets i klass med Björn Gustafsson eller Sissela Benn. Så kan det ju i det långa loppet mycket väl bli, hur ska man kunna veta det? Men från lördagskvällens premiärvandring i green room är det i så fall ljusår kvar dit. ”Pinsamt” är liksom inte rätt ord, det här rörde sig bortom det, på en nivå som inte låter sig kläs i ord.

Några halvhjärtade betyg slutligen:

Yohio

Jag tyckte först inte att refrängen lyfte, men efter några lyssningar lade den sig ändå som en tuss schysst bomull mot trumhinnorna. Slutstriden lär väl stå mellan Yohio och Anton Ewald. Stark 3:a.

Mahan Moin

Hur mycket jag än försöker kan jag inte längre minnas hur den här rackaren lät. Men tydligen satte jag en 2:a i protokollet.

Linus Svenning

En kompis sammanfattade det här som en skitlåt med gott uppsåt. Och det måste jag hålla med om. Även om texten rimmar på mellanstadienivå går det naturligtvis inte att sätta sig till doms över något sådant när den är sprungen ur en sådan personlig sorg och smärta. Märkligast är ändå att jag hela tiden förväntar mig att han ska börja rappa över några tunga beats av Naughty by Nature. Men han kör en rätt händelsefattig ballad istället. 2:a.

Elisa Lindström

You can't keep a good song down, som jag brukar säga. Eller: En bra melodi är en bra melodi. Arra om den här och sätt den i händerna på Dorotea och jag skulle gå igång rätt hårt får man förmoda. Anyway, man måste berömma den här damen för att hon försöker införa schlagern i tävlingen igen, trots att hon förmodligen vet att det betyder en enkelbiljett rakt ut i kylan. 3:a.

Alvaro Estrella

Killen går ut hårt med ett snedriktat falsettylande och en text om att ha sex överallt utom i sovrummet. Innovativt minst sagt. Det lustiga är ju att Ylva Eggehorn var inne på det här temat redan i början av 70-talet i sin dikt ”Vi gör det!”. Men medan den på ett klurigt sätt verkade vilja vända på begrepp och provocera mot en fyrkantig syn på lust och sexualitet, är den här låttexten bara kass. Musiken har ett habilt beat i refrängen vilket höjer från 1:a till 2:a.

Ellen Benediktsson

Fantastisk låt, fantastisk röst. Fantastiskt rättvist att det räckte till finalplats. Stabil 4:a.

Sylvester Schlegel

Jag tänkte så här: Han sjunger om sin barndom så därför låter han som ett barn i första versen, innan han släpper loss låten på allvar, rakt ut i ett gnistrande konfettiregn. Men nej, har man sett, han sjunger verkligen så där egendomligt överstyrt hela tiden och låtkräket vevar ju runt sin egen axel till ingen nytta. Tur för honom att tjejkörerna i versen räddar honom till en 2:a i betyg.

Helena Paparizou

Den här var väl sådär. Har aldrig diggat Paparizou och den här dängan lät som allt annat som liras till leda på reklamradion på sjukhusets gym. Dit går jag rätt sällan men det är ju ändå  en klart schysst facilitet för oss som jobbar inom landstinget. Men ni är kanske mer intresserade av vad jag ger Paparizou för betyg? En 2:a kan hon få.