Årskrönikan

Så här års fylls tidningar och bloggar av listor av olika slag. Året ska summeras, det bästa och sämsta ska ihågkommas och det gör man lättast genom att rada upp allt i snygga kolumner. Ja, för tio-tolv år sen hade jag nog kunnat göra en schysst och initierad lista över årets viktigaste musikhändelser. Det säger jag inte för att verka märkvärdig utan bara som ett bevis för att det nostalgiska tänkandet kommer smygande ju äldre man blir. Man kommer på sig själv med att tycka att vissa grejer faktiskt var bättre förr.

Kolla bara på ett par av de facebook-grupper jag gick med i under året som gick. "Avdankade fanzineredaktörer" omtalar i sin programförklaring oss som en gång i tiden gjorde våra egna papperstidningar och numera bittert sitter och svamlar om den gamla goda tiden. Gruppen "U-PORT HARDCORE" är skapad av en gymnasiekompis och är en hyllning till 90-talets alternativa musikscen i Ulricehamn. Det var tiden då den lilla staden hade minst tre hardcoreband, en ungdomsgård där det anordnades välbesökta konserter och ett gymnasium som härbärgerade två fanzineredaktörer och lika många skivbolagsbossar. Råpunkgänget Explosiv Skit gjorde den mest minnesvärda spelningen. Det var taggiga frisyrer i regnbågens alla kulörer, blänkande nitar och en sångare som inte kommit i målbrottet än. "Nästa låt heter 'Häng alla slipsnissar'!" förklarade han och så blåste killarna på i 180 knyck framför en publik som blixtsnabbt förvandlades till ett svettigt kaos av högenergisk akrobatik. Strålande tider.

Ja, ni ser. Och om jag ändå ska välja några highlights ur mina populärkulturella upplevelser 2008 kommer jag osökt att tänka på två fynd jag gjorde på secondhand. Jag talar naturligtvis om Chickenpox’s lysande skiva ”Stay away from the windows” från 1998 samt filmen ”13 conversations about one thing” som är en sorgligt underskattad favvis från 2001. Kan även nämna att jag fick överta Chester Copperpot’s skiva ”Poems and short stories” av en kompis. Det är inte klokt vilket fantastiskt gitarrlarm som skapades i västsverige 1996! Att min vän inte förstod detta kan endast ha sin förklaring i att han blott är 26 år.

På det personliga planet var 2008 ett givande år, om jag avslutningsvis ska bli lite seriös. Jag är tacksam för allt jag fick uppleva, och även om allt inte alls var kul just när det pågick kan jag konstatera att det förändrade massor till det bättre. Idag kom för övrigt mitt anställningsbevis på posten. Ett litet sjuksköterskevikariat väntar på andra sidan nyårsafton vilket väl talar sitt tydliga språk. 2009 är året då jag slutligen kommer bli vuxen. Gott nytt år, kära vänner!

Tiden kommer

Sista föreläsningen på universitetet handlade om att möta olika kulturer. Vi talade bland annat om att synen på tid kan vara väldigt kulturbetingad. I det här landet är det vanligt att säga att ”tiden går” medan man i andra kulturer oftare talar om att ”tiden kommer”.

Jag smakar på det. Det är fråga om att byta ut ett ord mot ett annat, men skillnaden det gör är större än så. När jag tänker efter blir ”tiden går” en antydan om att tiden är på väg ifrån oss vilket kan bli oerhört negativt laddat. ”Tiden kommer” andas däremot något helt annorlunda. Tiden blir här inte en tingest vi måste blidka eller springa efter utan istället något som kommer oss till mötes. Den blir en gåva som ges oss varje dag och som vi får äran att förvalta.

Med dessa kvasikloka ord önskar jag mina läsare en riktigt fridfull julhelg. God jul, kids!

Hemma

Hemma igen. Eller vad det nu är. Synnerligen bekant i alla fall, hemvant. Jo, jag har bestämt två hem numera. Så fort vi stiger ur bilen och stänger de skramliga garagedörrarna kommer alla de bekanta dofterna och ljuden mig till mötes. Det är mörkt här ute, fjärran från stadens gatlyktor och butikskyltar i neon. Vinden sjunger i trädkronorna. Jag ser inte riktigt var jag sätter fötterna men känner vägen fram till huset. Mamma och pappa har anlitat ett par snickare som byggt en liten öppen altan utanför köksingången. Pappa har gjutit en trappa. Förutom det är allt sig likt kring huset som självfallet är rött med vitmålade knutar. I köket frågar mamma om hennes hembakta bröd smakar gott. Jag svarar sanningsenligt ja.

Pojkrummet står lika orört som vanligt. I bokhyllorna radas Bert- och Sune-böckerna upp, i sällskap med en bunt pocketböcker om katten Gustaf, en Guinness rekordbok, ett Rocklexikon och alla mina seriealbum. Tintin tycker jag fortfarande om men jag har alldeles för många Lucky Luke. Sedan följer alla julalbum och serietidningar med 91:an som jag kanske kommer försöka sälja av en vacker dag. I hyllan ligger också några vinylskivor som jag aldrig blir sugen på att spela samt otaliga blandkassetter innehållandes punk av olika slag. Nästan allt är inspelat på högstadiet och gymnasiet. Ibland bläddrar jag i skolkatalogerna och tackar Gud för att ingenting fick förbli sig likt.

Kväll blir natt blir morgon och dag. Pappa har redan huggit granen. Jag ska bara såga av den så att den passar in under våra låga tak, skruva fast foten och ställa in härligheten i sitt traditionella hörn. Det finns ingen snö att skotta. Jag räfsar ihop spridda löv och klipper ner kvarglömda växter i rabatterna istället. Solljuset är gult och varmt.

På kvällen går jag ut igen. Himlen är full av detaljer, jag har inte sett ett sådant perfekt stjärntäcke sedan sommarnätterna i Rumänien. Jag kliver ut på grusvägen, insuper åter dofterna och ljuden, trampar ner i gropar som gömmer sig i mörkret. Karlavagnens främre del pekar rakt ner på grannens stora stenhus i vitt. Vindarna är kalla. Efter en stund möter jag pappa och en annan granne som varit ute och promenerat. Vi har gula västar alla tre och delar på oss under en av byns få gatlyktor.

Utan Dig blir det ingen jul, utan Din stjärna ingen riktig stjärnhimmel. Så tänker jag när vi rör oss tillbaka på vägen vi just nu inte ser men ändå känner. Till sist kommer vi fram till huset, öppnar ytterdörren och stiger in i värmen igen.

Förkylt

Så kom den då till sist. Decemberförkylningen. Trodde in i det sista att jag skulle undslippa men häromdagen lyckades den springa ikapp mig . Som att ha bomull i huvudet, sa min mamma på telefon. Det är det kanske. Eller som att ha en massa snor i huvudet. Hela huvudet fullt med snor, och ett par ögon som svider och rinner.

Gick i alla fall och blev introducerad på min utbildnings sista praktikplats. Den verkar bra. Postade några julkort med vanliga frimärken. Gick hem igen. Värmde mat. Tittade ut genom mitt fönster och betraktade en stund människorna där ute på gatan. De rörde sig mellan de höga husen på väg någonstans, en del med kassar i händerna. All snö nästan borta. Små bilar for fram och tillbaka. Det finns särskilda vitmålade märken på asfalten där man ska korsa vägen om man är fotgängare eller cyklist. Så småningom försvinner de flesta in i en portuppgång, tar trapporna eller hissen till sin lilla eller stora lägenhet där de bor. Det här är vår stad.

På radion säger de att det är hårda tider. Varje dag berättas om fler människor som går ut genom de stora grindarna och inte får återvända igen. Igår satt vi vid tända ljus, åt julmat och pratade om allt det här. På TV är det upprörda röster. Människor på varsin sida idiotförklarar varandra. Alla har det rätta svaret och allt fortsätter rasa. Lite längre bort har någon försökt kasta skor på en president. En förort brinner. Och varje dag nya möten, nya förhandlingar, nya lösningar.

En förkylning är inte särskilt mycket att beklaga sig över. Jag drar i mig ett par kiwifrukter, ger mig ut i den milda kvällsluften och kommer efter en stund tillbaka med en fylld matkasse och hyrfilmen ”The Life of David Gale”. Brer några mackor, laddar datorn och ser fram emot en ny dag.

Tre saker

Några små obetydligheter som nyligen nådde mina trumhinnor bombade mig känslomässigt tillbaka till stenåldern. Det var lite skrämmande men mest bara irriterande. Jag trodde jag kommit längre. Fast det handlar väl helt enkelt om att jag varit extra sårbar ett tag. Och det är förresten bättre att det studsar emot en i sekunder än tar fäste i veckor, månader, år som det gjorde förr. Jo, jag har uppenbarligen kommit en lång bit därifrån ändå. Även om det inte är min egen förtjänst.

Alla ni vänner med modet att skriva med hjärtat på utsidan – ni är min vardags hjältar och inspirationskällor. Igen.

Igår kväll satt jag på nästan första parkett. ”Det är en ros utsprungen”, ”O come all ye faithful”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Härlig är jorden” fick liv av unisona stämmor och steg varsamt uppåt mot höga, uråldriga stenvalv. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Julmusik

Nu är julkonsertsäsongen i full gång. Kanon! Musiken är något av det trevligaste med advent och jul tycker jag. För min del startade det igår kväll med en traditionsenlig gratiskonsert på Stortorget här i stan, som vanligt en välbesökt tillställning. Jag såg dock bara 45 minuter eftersom jag skulle lira innebandy strax efter. Höjdpunkten under den tiden var att höra kören framföra alltid lika vackra ”Jul jul strålande jul”. Nanna Hedin – ni vet hon som räddade hela E-Type’s karriär genom att sjunga hans refränger – kom in och wailade sönder ”Joy to the world” och en lokalartist som jag inte minns namnet på körde en klart trevlig avskalad sång ackompanjerad av akustisk gitarr och dragspel. Sen var det givetvis ett gäng allsånger också.

Ikväll gick min bönegrupp och jag till Frälsningsarmén lokaler och såg konsert nr 2 genomförd av en kör med mixade åldrar och ett taktfast band. ”O helga natt” är som alltid en svårslagen final. Det är inte bara musikens uppbyggnad, frågan är om det skrivits någon mer drabbande och mäktigare text om det jag försöker bygga mitt liv på.

Och lika mycket som jag ser fram emot att få höra den några gånger till i år, lika mycket hoppas jag på att undslippa ”Räven raskar över isen”. När orkestern vevade igång den igår fattade jag som vanligt ingenting. Utan tvekan julmusikhistoriens mest obegripliga och bisarra ögonblick.

I mataffären

Framför mig i kassan står en ung man som inte känns helt van vid att handla. Det tar tid för honom när han ska plocka fram rätt summa pengar och räcka dem till kassörskan. Att göra allt i korrekt ordning är uppenbarligen inte så lätt. Över hans gestalt vilar något oerhört sympatiskt, han är nästan som en stor teddybjörn. Det tycks inte finnas nåt som helst utrymme för prestige när han fumlar med kassen, plånboken och kvittot och ursäktar sig för den tålmodiga damen bakom kassaapparaten. Hela scenen får mig att le inombords. Det går inte att bli vare sig arg eller stressad. Men någon bakom mig muttrar ”Va' fan” och tar med sig sin korg till en annan kassa där kunderna är effektiva och vet hur man gör.

Det var ett tag sen det här hände. Men mitt beslut från då står fast: Om jag ser honom i affären igen kommer jag göra vad jag kan för att hamna i samma kassakö den gången också.

Tjuvlyssnat

Senaste gången jag åkte tåg fick jag ta del av nedanstående konversation. Ett barn, en liten pojke, stod med sin pappa i gången och väntade på att toaletten skulle bli ledig. Barnet fick då syn på en annan dörr som sannolikt ledde in till nån liten elcentral eller liknande. Det här kan tyckas vara en icke-händelse men ju mer jag tänker på det korta meningsutbytet desto intressantare tycker jag att det blir. Vad tycker du?

Barnet: ”Pappa, vad händer om man går in där?”
Pappan: ”Du kommer inte in där.”
Barnet: ”Ja, men vad händer om man går in där?”
Pappan (märkbart irriterad): ”Men du kommer inte in där!”
Barnet (också irriterat): ”Ja, men vad händer OM man går in där?”

Frågor och svar, del 2

Ja, så dök det för ett kort tag sen alltså upp ytterligare ett litet frågeformulär, den här gången från Gunilla. Även hennes blogg är personligt färgad och tar sig med stor uppriktighet an funderingar om allt från godisförbud till finanskrisen. Du ärar den självklart med ett besök på http://gunilla85.blogg.se/08. Klart du ska!

Vilken mat äter du oftast?
Här ställs man vid skampålen direkt. Jag har inte varit kreativ med mina menyer på länge nu och det är trist faktiskt. Under perioder när tiden inte räcker till så som jag önskar består matlådorna ofta av pasta och köttfärssås eller korv stroganoff. Men jag gör mina egna köttbullar ibland, vill jag bara tillägga. Sen finns det en viss samvetsgnagande ambition att utforska det vegetariska köket också.

När du är på kalas, är du personen som sitter eller är du den som hjälper till att duka av?
Tja, jag tror i alla fall att jag är noggrann med att fråga värdskapet om de vill ha hjälp med något, rättar mig sedan efter svaret. Kan ju vara viktigt även om det inte är ett kalas i egentlig mening. Fast senast när jag träffade min bönegrupp var jag och två till så inne i diskussioner om amerikansk utrikespolitik att vi satt kvar och inte brydde oss om avdukningen efter fikat. Värdinnan fick dock support av en mer hjälpsam själ.

Var sitter du helst när du bloggar?
Jag har en stationär dator så den har sin bestämda plats, närmare bestämt mitt databord och det är alltid där jag skriver.

Köper du ofta triss?
Aldrig. Jag vill inte dissa en endaste människa som gladeligen skrapar sina trisslotter, men spelindustrin lever de facto helt och hållet på att den stora massan förlorar sina satsade pengar så att ett fåtal ska kunna plocka ut en svindlande vinstsumma. Jag tycker det är rätt sjukt när man tänker på det. När jag just hade flyttat till England körde en pastor runt mig i bil och berättade om staden där jag skulle bo det kommande året. Av nån anledning blev vi vid ett tillfälle stående utanför en spelbutik. Kanske var det en trafikljuskorsning där, kanske väntade vi på någon, jag minns inte. Det var tecknade travhästar i full karriär på den vita fasaden och pastorn sa: ”This is a so-called betting shop”. Jag förmodar att jag sa ”Ok” eller att det blev en liten tyst paus innan han tillade, med sitt smittande lugn och sin fantastiska brittiska accent: ”And I don’t think they do anything good to society”. Det var nog någonstans där som min syn på saken grundades.

Vilket land eller vilken stad har varit din bästa semester?
De utlandsresor jag har i bagaget är få och jag har t.ex. aldrig testat charter, aldrig känt lockelsen heller. Men jag svarar Cornwall i England. Jag var där i slutet av min englandsvistelse och kära nån vilka vyer, bråddjup och solnedgångar man får uppleva längs den kusten. Jag och en kompis körde Tom Jones’ ”It’s not unusual” karaoke på en liten pub dessutom, bara en sån sak.

Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Jag har ingen TV men hemma hos mina föräldrar ser jag i stort sett uteslutande på licensfinansierade kanaler. Jag fixar inte att se min favvisfilm trasas sönder bara för att nåt företag vill berätta vilken frukostflingor jag ska välja.

Vilket är ditt favoritvin?
Jag är nykterist så jag vet inte. Jag har alltid tyckt att vin, öl och sprit smakar skit, men för många år sen var jag ändå fullt beredd att uthärda den petitessen för att uppnå berusningen. Och det behövdes aldrig speciellt stora mängder för att komma dit. Den uttjatade alkoholfrågan är för övrigt en samhällsfråga för mig i första hand, inte en religiös dito som man kanske kan tro. Precis som i fallet med trisslotterna dissar jag ingen som har en avvikande syn än mig. Jag kan känna att det blev en klagande ton i flera av mina svar men jag är egentligen helt såld på samförstånd och vänskap trots skilda åsikter. Faktiskt!

Frågor och svar, del 1

De här frågorna ställdes av Emilie redan i juni. Då svarade jag bara på dem som en kommentar på hennes blogg och tyckte att jag kommit undan ganska bra. Nu kapitulerar jag dock som synes och ger sent omsider uppdaterade svar. Emilies blogg är dels personlig, dels av folkbildande karaktär genom engagerade tips om böcker, artiklar och videoklipp. Givetvis rekommenderas ett besök på http://emi-n.blogspot.com/!

Vad gjorde du för 10 år sen?
För 10 år sen hade jag varit kristen i ett år och allt var liksom fortfarande i startgroparna. Hade läst ett år på komvux och lyckats höja vartenda gymnasiebetyg där. På hösten gick jag sånt där Datortek genom Arbetsförmedlingen. Ingen höjdartermin, ett mellanläge i livet måste jag säga. För mig och mina kompisar var det en stor grej att våra hjältar, hardcorepionjärerna Refused, splittrades vid den här tiden. De hade ju alltid funnits liksom. Vi satt och läste deras avskedskommuniké på internet och fattade ingenting.

Vilka fem saker finns att göra på listan idag?
Just nu är det eftermiddag så tvättning och omtenta är redan gjort. Jag var även inställd på att styra upp lite inför en grej som är för hemlig för att yppa här, men övriga inblandade har tydligen inte tid. Snacka tråkigt svar, men det var väl fel dag helt enkelt.

Godis jag gillar:
Jag är ganska sämst på att köpa godis men visst, gott är det ju. Colaflaskor, såna där fiskar i olika färger, några rosa skumvampar, ett par saltlakritsfigurer och lite sötsurt i en påse och jag är nöjd. Brukar dock tröttna rätt snabbt och börjar hinka kranvatten istället.

Vad skulle jag göra om jag blev miljardär?
Klassisk fråga. Här är det lätt att bli så maxat präktig att man spricker. Men okej, jag skulle förhoppningsvis ha karaktär nog att skänka bort det allra mesta till välgörande ändamål och organisationer jag känner förtroende för. Nu blir jag sugen på att ta tanken ett steg längre och då säger vi att jag köper upp hela världens vapenindustrier och lägger ner skiten. Då blir det förvisso en massa varsel men eftersom jag även skänkt en massa stål till den offentliga sektorn kan alla nyanställas där och vips minskar vårdköerna och situationen för all vårdpersonal blir drägligare. Om jag har några pengar kvar sen går jag nog och köper loss några CD-skivor och DVD-filmer också. På secondhand givetvis.

Städer/orter jag bott i:
Callao (hamnstad i Peru), Grovare (by med 100 invånare mellan Ulricehamn och Borås, kolla Nationalencyklopedin om du tycker namnet verkar skumt), Mariannelund, Hemel Hempstead (några mil norr om London) och Örebro.

Frågor och svar - prolog

Här hade jag först publicerat en slags prolog till de kommande två inläggen. Det blev dock bara en massa omständligt svammel utan att komma till sak så nu gör jag en kortare variant. Det är i alla fall som så att två bloggande vänner har – oberoende av varandra – utmanat mig att svara på ett gäng frågor som ett led i en kedja. Jag tackar ja av den enda anledningen att jag uppskattar mina bloggkollegor grymt mycket. Kedjebrev i alla dess former tycker jag däremot är helt värdelöst. Därför bryts kedjan när jag besvarat de här frågorna, jag kommer inte utmana fler. Men som sagt, jag gör det som en kärleksfull gest åt mina fantastiska skrivande kamrater där ute och den härliga elektroniska gemenskap vi har genom kablar och trådlösa uppkopplingar. Sektkänsla när den är som mest tilltalande!

Cash isn't king

På väg hem från bussen inser jag att mitt nyinköpta pendlingskort är borta. Rotar stressat igenom fickor och väskfack flera gånger utan att hitta det. Besvikelsen och ilskan över att närmare tusen spänn just flaxat iväg mot stjärnhimlen roterar fortfarande i skallen när en kille på stan tigger och ber om pengar. Han är påstridig och jag sticker en slant i hans hand, mest för att bara bli av med honom. Efter vad som känns som en blixtvisit i mitt eget hem ger jag mig på cykel av till kvällens studentgudstjänst. Hinner knappt sätta mig till rätta i bänken innan det börjar talas om kollekt och insamlingsboxarna vandrar runt bland besökarna. Strax därpå följer predikan som handlar om de så kallade saligprisningarna i Jesu bergspredikan. Vad är det egentligen som gör en människa salig, lycklig? Är det t.ex. materiell rikedom och pengar?

Det är då jag ser den röda tråden som löper genom kvällens händelser. Det är då jag ser utmaningen och det himmelska budskapet. Tydligare kunde det nog inte ha sagts mig.

Känslan

Ikväll dök den där säregna känslan upp igen. Det sker inte jätteofta men den är alltid lika oväntad och odefinierbar. Kortfattat går den ut på att jag plötsligt liksom känner mig lite extra närvarande här och nu. Jag börjar betrakta sammanhanget jag befinner mig i och fascineras över att vara just där. Ikväll satt jag på golvet när det hände. Människor, vänner satt på mina stolar och i min soffa, de hade temuggar och juiceglas framför sig stående på mitt soffbord. En person i samlingen pratade och vi andra hade våra blickar vända åt hans håll. Jag tänkte att här är jag just nu, i den här staden, i den här lägenheten, den här kvällen med just de här sköna människorna. Det låter flummigt, jag vet. Känslan är som sagt svår att förklara. Kanske är den Guds sätt att påminna mig om att vara tacksam över allt jag får uppleva. Jag tror i alla fall att jag tycker mycket om den.

Låga

Så mycket. Så stort. Tvekar innan jag går uppför trapporna och allt känns större än en flygplats. Mina misslyckanden svider mot huden. Ljuset brinner, det får stå längst ner i tegelväggen. Som en bild för hur lång vägen tillbaka känns. Den här flämtande lågan är för dig och den måste osynligt nå ända upp. Det måste den göra. Allt är så mycket, allt är så stort bakom min rygg. Det är inte lätt att stå här men det är nog så det måste vara just nu. Det ska inte vara enkelt. Misslyckanden svider mot själen, här finns bara hoppet om Din nåd. Jag står kvar tills du säger att allt är bra igen.

Kanske en kliché men ändå

Ibland är det de små sakerna som gör det.

Det är kväll på min praktikplats. Jag håller min första överrapportering till nattpersonalen och min handledare säger efteråt att ”det där gick ju hur bra som helst”. Cykelturen hemåt går lätt. Höstlöven faller osynligt i mörkret och när jag når den gatlykts- och neonbelysta stadskärnan möter jag två gående vänner. Vi utväxlar ett hej i förbifarten och jag blir glad av att se dem tillsammans.

Väl hemma är jag ganska effektiv. Styr upp några matlådor, lägger mig i vettig tid och somnar nästan direkt. Sedan är det plötsligt morgon och jag stiger upp en hel timme innan jag ska iväg, en oerhörd sällsynthet när det gäller mig! Det regnar ute så jag beslutar dessutom att för en gångs skull låta cykeln stå och istället åka kollektivt till praktikplatsen. På vägen till torget och bussen hukar sig människor under luvor och paraplyer. Alla tycks vara på väg någonstans, vi undviker noggrant vattenpölarna som hela tiden fylls på.

Bussen gör sitt första stopp vid stationen. Då ser jag plötsligt en bekant resa sig upp från sitt säte en bit framför mig. Jag måste ha missat honom när jag gick på tidigare. Han sträcker glatt ut sin hand och vi hälsar snabbt precis innan han ska kliva av. ”Guds frid!” säger han och tar sig nerför avsatsen och vidare ut i regnet.

Sedan fortsätter min färd och jag tänker att ibland är det de små sakerna som får betyda något stort.

Chickenpox!

De senaste veckorna har jag snöat in hårt på Chickenpox. För den oinvigde: Chickenpox var ett ska-band från Linköping som härjade huvudsakligen under 90-talet då ska under en period var det trendigaste och coolaste på den svenska alternativscenen. Jag såg deras kusiner Liberator i en svettig, blixtrande spelning på Hultsfredsfestivalen, men aldrig Chickenpox. Det ser jag idag naturligtvis som en gigantisk miss. Liberator föreföll där och då vara rikets kungar av hurtig baktakt men så här i efterhand är det Chickenpox som stått sig klart bäst, åtminstone i min stereo. Det är förstås därför deras skivor nu åter har en revival hemma hos mig.

En kväll kommer min granne in på besök. ”Chickenpox!” utbrister hon när hon ser skivomslagen som ligger ovanpå förstärkaren, och så vill hon höra låten ”Taxi”. Önskan bifalles utan omsvep och jag är förstås glatt överraskad, närmast chockad, över att plötsligt gästas av någon som faktiskt känner till upphovsmännen bakom ”Dinnerdance and late night music”. När hon återvänder in till sig är redan nästa spontant besökande vän på ingående. ”Du spelar alltid så skön musik när man är här” skrockar han och slår sig ner i soffan. ”Det är Chickenpox” upplyser jag och börjar plötsligt dagdrömma högt: ”Vi startar ett sånt här band!”. ”Ja, sån här musik kan jag tänka mig att spela” säger han medan den optimalt gungande ”Running late” övergår i effektivt framrusande ”I don’t believe you” i bakgrunden. "Här kommer ditt solo!" påpekar jag när en euforisk saxofon går loss mellan sista versen och refrängen. Storslagna planer av den här typen har jag svamlat om med jämna mellanrum sen urminnes tider men jag har ju aldrig spelat i band och äger bara en nylonsträngad gitarr. Fast drömma kan man ju alltid.

Skit samma, Chickenpox var i alla fall ett svinbra band som genererade en rad odödliga hits under sin levnadstid! Eller som trummisen Peter Swedenhammar uttryckte saken några år efter gängets upplösning:

”Det bandet sög! Sista plattan var ok. Men ett mer överskattat band har jag aldrig spelat i. Varför spelade jag i Chickenpox? För att det var kul. Men musikaliskt så var det ständiga lågvattenmärken.”

En smula vemod

Okej, nu börjar jag nog bli lite vemodig trots allt. Jag överdriver kanske, det gör jag säkert. Allt måste kanske inte ha ett så övertydligt slut som jag ibland har en tendens att tro.

Men inför kristna studentföreningens terminsenliga gemenskaps-helg som helt nyligen gick av stapeln tänkte jag att den skulle bli min sista helg som jag planerar och deltar i. Nu är den över och ja, lite sorgset känns det allt. Jag kan tycka att det var trist att den inte blev två övernattningar lång som var tanken från början. Å andra sidan känner jag mig nöjd med det dygn som ändå blev. Det blev ingen kanottur på den lilla sjön och inget solande på bryggan som förra året, men i gengäld skogspromenader, motionsgivande lekar och intressanta samtal. Att utbyta erfarenheter och tankar med andra människor kan verkligen vara nåt stort. Jag är glad och tacksam över allt jag fick höra er dela, vänner. Utanför fönstren släppte gula och röda löv taget om trädgrenarna och föll som tysta regn mot marken. Omgivningarna kring det stora huset är rogivande och vackra och det är alltid höst när jag är här.

Ikväll var det gudstjänst på universitetet, även det i studentföreningens regi. Jag kom sent men fick höra nästan hela predikan och de avslutande sångerna. Det gjorde mig gott. Efteråt blev det fika med diskussioner vid borden och sedan skulle alla stolar bäras tillbaka till sitt förråd. Vi hjälptes åt med detta, virade slutligen om oss våra varma halsdukar och fortsatte samtalen på cykelvägen hem.

Studenttiden går mot sitt slut men innebär det att ett liv måste bytas ut fullständigt mot ett annat? Förändra hela gemenskapskretsen och umgängesformerna? Lite väl drastiskt, va? Det är viktigt att gå vidare, att inte klänga sig fast utan istället vara trygg i att allt har sin tid, men jag tenderar nog samtidigt att bli lite väl överdramatisk här. Kanske är det hösten. Denna årstid som så tydligt kan symbolisera att man lämnar något kärt bakom sig. Tja, i så fall är det väl bara att släppa på bromsarna och tillåta sig att vara lite vemodig en stund. Varför inte? Jag kommer att sakna allt. Definitivt.

Respons

Min vän sa något bra. Det var en respons på ett av mina tidigare blogginlägg, det jag gav namnet ”I fas”. Jag skrev det efter ett besök i min kompis' nya tillvaro som hon då nyligen hade börjat bygga upp tillsammans med sin pojkvän. Scenen var landsbygd, ett sommarstugeområde, en röd liten stuga med trädgård och bilburna grannar tätt inpå. Grillrök och doften av nyslagen grönska. En sommar som just hade börjat visa sig. Och i mitten av allt mina vänner som verkade så nöjda.

Huvudärendet med min text var inte att skriva om svenssonlivet, men det var där den tog sitt avstamp. För att det var just det jag kände att jag var en gäst i. Det skrämde mig och gör så fortfarande, jag är rädd för att hamna där själv. Men varför denna inställning, undrar kanske någon. En viktig fråga, som i mitt fall har sitt svar i att jag till svenssonlivet automatiskt knyter en massa negativa saker. Det är inte landet, faluröda husfasader eller tvåsamheten som ger mig rysningar. Men däremot svenssonlevernet som bekvämt helhetskoncept. Ordet får mig osökt att tänka på en anpassning till det etablerade, ett tillstånd där man upphört med ett sunt ifrågasättande och istället blint anslutit sig till den breda mittfåran. Lite grann som att man ger upp, lägger ner sin röst. Väljer påfarten till motorvägen där farten är hög och det redan är trångt. Varför i all sin dar vill man göra det?

Motpolen till allt detta är förstås det alternativa. Att inse att det finns vägar och stigar vid sidan av huvudleden – och att våga välja dem. Det enda rätta. Det enda sättet att behålla någon slags värdighet och ansvarskänsla. Mina tankar glöder men skapar paradoxalt nog ord som blir som en nedkylande hagelskur. Och så kommer min väns respons som får mig att fundera.

Underförstått finns ju hos mig tanken att svenssonlivet inte är riktigt lika bra som alternativet vid sidan om. Inte lika fint, inte lika smart, inte lika smakfullt. Min väg är bättre än din. Och vips är jag på stadig väg mot snobbism och elitism som är precis det jag vill vara en antites till. I mitt svartvita inre kan jag påstå att svenssonlivet står för ett outtalat förakt – eller åtminstone likgiltighet – mot en livsstil som i mina ögon är mer ansvarstagande, personlig och kreativ. Men vad säger det mer än att jag själv då intagit en föraktfull hållning mot det jag vill försöka utmana?

Jag vet inte. Jag kommer nog inte fram till någon tydlig slutsats här. Men jag tyckte att min vän sa något bra:

”Det var bra skrivet, Klas! Och jag tar det inte personligt. Du är ändå välkommen till vårt svenssonliv när du känner för det. Och får gosa med grannkatten. Och så småningom försvinner kanske de där kalla känslorna när du inser att det inte finns ett svenssonliv, utan att alla människor längtar efter att förverkliga sina alldeles egna drömmar om det goda och fina i livet.”

Tillbaka för sista gången

Någon undrar kanske om titeln betyder att jag kommer lägga ner bloggandet. Så är dock inte fallet, även om det kan dröja mellan inläggen. Jag syftar på att jag är tillbaka i skolan för sista gången. Det är sista terminen. Jag har suttit på universitetet i en sammanlagd tid på drygt fem år, och har bott i min stad i snart sex. Nu skymtar mållinjen där framme. Inom räckhåll. Fyra månader kvar, och det känns bra att det är så. Mina kursare och jag brottas åter med nyckfulla schemaläggningar, svårfångad kurslitteratur och krånglig kommunikation med kursansvariga lärare – men inte länge till. Nämnda delar av studietiden kommer vara tämligen smärtfria att skiljas från. Andra engagemang som är knutna till att vara student ligger dock närmare hjärtat. Kristna studentföreningen till exempel. Jag har presenterat mig på en välkomstkväll för nya studenter för sista gången, planerar just nu den sista gemenskapshelgen jag kommer delta i. Även denna avslutningsfas känns bra, inspirerande och än så länge inte sentimental. Det är läge att gå vidare, och innan dess ge allt ett värdigt avsked.

För övrigt är det nu över en månad sen jag kom hem från Rumänien. Första veckan på svensk mark var frustrerande på flera sätt, men det gick ändå bättre än förra året. Och utan att man förstått hur det gått till är man alltså åter tillbaka i vardagsbestyren. På mitt kylskåp sitter en teckning, ett brev och ett gruppfoto. Som en påminnelse om att en annan verklighet fortfarande pågår på annan plats, parallellt med min.

"Klas, you are my brother"

Vi hinner inte långt från lägerplatsen innan ovädret bryter ut. Det börjar som ett dovt, avlägset muller när vi packar in våra väskor och oss själva i bussen. Chauffören tar oss ner längs de branta grusvägarna, ut ur skogen och ner i byn, sedan vidare på sprucken asfalt förbi bebyggelsen i sten. Efter en stund brakar det loss. När vi kommer ut på stora vägen som går som ett rakt streck genom majs- och solrosfält mörknar det väldigt snabbt. Regnet börjar forsa mot rutorna och blåvita blixtar ljussätter horisonten på båda sidor om oss, tätt följda av skarpa åskknallar. Tonåringarna jublar. Några säger att de är rädda, skrattar och trycker sig närmare oss. Vindrutetorkarna där framme arbetar för fullt. När det lugnar sig något tar vi en toalettpaus bland majsplantorna. Det är ganska bisarrt och väldigt fantastiskt. Himlen är mörkblå, regndropparna svalkar och luften ångar av fukt och åska. Så fortsätter färden och stämningen är hela tiden hög bland våra unga vänner. Om vi bara vill kan vi låtsas att vi inte alls är på väg tillbaka till deras barnhem, utan någon helt annanstans. Närmare drömmen än så kommer vi inte.

Rumänien är kontrasternas land. Ta bara en så simpel sak som färgerna. Även om det mesta i städer och byar går i grått sticker det här och var upp byggnader i skarpa kulörer – rosa, mintgrön och orange. Städernas centrum ser ofta ganska västeuropeiska ut, färgglada och till synes påkostade. Men ett kvarter längre bort tornar den gråvita, spruckna betongen upp sig, som en påminnelse om det gamla.

Här är det fattiga granne med det rika. Det är knappast något unikt men uttrycken känns ändå extra påtagliga här. Under en bilfärd kan man se ståtliga små stenpalats bakom blanka järnstängsel, och inte långt därifrån nedgångna hus i söndertrampade trädgårdar med höns och hundar löst springande. Det är som att allt innanför de där trasiga staketen – människor, djur och deras hem – liksom har sjunkit ihop, bågnat under en osynlig tyngd medan de rika byggnaderna sträcker sig uppåt i en högmodig segergest. Hos mig, en besökare från det välbärgade väst, finns en kuslig fascination för fattigdomen. Dess detaljer blir till något exotiskt som jag fångar i min digitalkamera och visar upp på mina föräldrars laptop. Jag skäms.

Där de vidsträckta landskapen breder ut sig är landet mycket vackert. De odlade fälten har vid en första anblick inget slut. Bergen böljar fram med tät, grön skog och ängsmark. Ju högre man tar sig uppför sluttningarna desto mer betagande blir vyerna, och där kan man bli stående i ordlös förundran över alltings skapare, om man tror på en sådan. Samtidigt som naturen är underskön är andan i samhället en helt annan. När vi besöker en baptistkyrka ber pastorn plötsligt vår tolk att göra en liten paus i översättandet av hans predikan. Efteråt frågar vi henne vad det var pastorn inte ville att vi skulle höra. ”Ja, det fick jag ju inte säga” svarar hon. ”Men det handlade om att rumänerna skäms för sitt land”. De som bott här länge talar om en utbredd hopplöshet som man måste kämpa för att inte själv bli en del av. Framtidstron har flytt fältet och det görs tydliga skillnader på folk och folk. Är du född bland romerna och dessutom barnhemsbarn är du automatiskt placerad längst ner på samhällstegen.

Det är för just dessa människors skull vi är här. Vi är ett sällskap gäster från Sverige som kommer hit och gör ett sommarläger för barn och ungdomar från ett statligt barnhem. Det sägs att vi ger dem ett andningshål i en karg och nedbrytande vardag. Vi umgås med barnen, äter tillsammans, spelar fotboll, promenerar i skogen, pysslar, leker och bombarderar varandra med vattenballonger. Vi har samlingar där vi samtalar om Gud, försöker få dem att förstå att de visst är värda kärlek, försöker bryta modlösheten. Kommunikationen sker mestadels genom tolkar, resten via hjälplig rumänska och kroppsspråk. Vi skrattar, kramas, gråter och är arga på varandra. På kvällen stängs generatorn av och när lägerbålet falnar är det bara ficklampor och stjärnhimlen som ger oss ljus. När alla borstat tänderna och lagt sig lyssnar vi till syrsorna och inväntar en ny dag.

Rumänska barnhemsbarn. För ett år sedan var de för mig just bara den benämningen. En anonym, ansiktslös massa som jag läst om och sett i TV-inslag. När man väl kommer hit och möter dem blir de snabbt till individer, verkliga människor med starka personligheter som lämnar saknad och tomrum efter sig när vi skiljs åt. Det trasiga syns inte alltid på ytan. Det är när barnen ibland gläntar på dörren till sitt förflutna som man kanske kan förstå, om än bara en bråkdel. Kontrasterna igen, mellan deras berättelser och den idylliska lägerplatsen med skogen tätt inpå och utsikt över bergen långt borta.

I fem dagar lyser solen. En kväll när allt är som vackrast, när det glödande apelsingula klotet är på väg ner och de sista gitarrackorden klingar ut, gråter några av våra vänner i famnarna på oss. Kanske över att den här tillvaron snart är slut och att de måste tillbaka till en verklighet som mest handlar om att överleva och uthärda. Den sorgen smittar av sig, men föder också en återhållen vrede inom mig över sakernas tillstånd. Och en bön till en Gud jag tror känner samma saker. Vi sitter nära och låter alla deras känslor komma ut. Gråt, böner och vredesmod under en ljuslila himmel där värmen kommer att dröja sig kvar några timmar till.

Kontrasternas land. Det är därför jag inte kan vara kvar här. Det är därför jag måste återvända hit igen.

The great escape

Det var ganska tidigt under min vistelse i den här staden. Jag var på blodcentralen, hade just tappat ur mig några volymer plasma och i kapprummet träffade jag en kompis som föreslog att vi bara skulle dra iväg från alltihop.

Alldeles nyligen, häromkvällen kom den där tanken upp igen. Vi satt i en bil, vänner och bekanta och jag och där på vägen hem mot vår stad uttalades längtan att bara låta färden fortsätta. Förbi de vita pilarna åt höger, förbi infarten till vardagsbestyren. Istället rakt fram, mot något helt annat.

Drömmen om att våga bryta upp och fly det invanda verkar aldrig upphöra. Den tycks allmänmänsklig som det heter, och har ett romantiskt skimmer kring sig som ständigt fortsätter att locka oss. Vi ser det i musik, litteratur och film. Det är om det Broder Daniel sjunger i ”Out of this town”. Huvudpersonen i klassikern ”Räddaren i nöden” väljer en oförutsägbar väg och även filmen ”Into the wild” (som jag ännu inte sett) lär skildra samma slags längtan. Ingen har någonsin lyckats hindra människan från att drömma.

Det är dessutom något med sommarkvällarna. När bilen susade fram över asfalten hade vi solen i ryggen. Den färgade naturen omkring oss i stillsamt gula nyanser, och på stereon sjöng Shout Out Louds om att segla iväg till stränderna i Normandie. De där kvällarna när ljuset och värmen aldrig tycks släppa taget manar fram en känsla av att allt är möjligt.

När det väl gällde erkände vi oss ändå vara förnuftiga människor. Vi skrattade, slog på blinkersljuset, sänkte farten och svängde in mot staden. Samtidigt som vi fortsatte måla upp små bilder för varandra om vart vi kunde ha färdats.

Snart lämnar jag i alla fall det här landet för en kort stund. Några timmar bort finns en plats som heter Rumänien på kartan. En plats där både bebyggelse och människor ofta känns illa medfarna och i skriande behov av upprättelse. Jag vet inte om det är en flykt för mig i egentlig mening. Däremot tänker jag på de unga människorna jag kommer att möta där. Hur ser deras drömmar ut? De längtar kanske efter att fly på riktigt. Eller har de sett så mycket av iskall, förödmjukande realism att de slutat drömma?

I så fall, följ med, sätt er i fordonet som rymmer oss allesammans så drar vi i skymningen. Vi lämnar alla svikna löften, alla nedlåtande blickar, allt som säger er att ni inte är värda en framtid. Snart är vi ute på vägen som leder oss härifrån. Vakten vid passkontrollen sover just i natt, så i ljuset av vita lysrör skruvar vi ner vägbommen tyst och stilla, knuffar bussen i friläge över gränsen och sätter upp bommen igen bakom oss. Som om ingenting hänt.

Sedan fortsätter färden hela natten mot en annan värld. En drömvärld.

Svart och vitt

I ett av rummen sitter en så grymt skön människa. Vi står tre personer runtom där inne och kan inte låta bli att skratta. Föremålet för våra blickar skrattar också. Varenda kommentar, varje gest den här kvällen borde förevigas åt eftervärlden. Det är en bedårande stund.

När jag kommer tillbaka dagen efter är salen tom. Det sägs ha gått på ett ögonblick. Kvar blir svart text i en vit ruta på Familjesidan.

Lite längre bort går det sakta utför för någon som står i kö för ett ingrepp som skulle kunna förändra situationen. Men väntan är för lång, det ser ut att snart vara för sent. Leendet vi såg när du kom in genom våra dörrar, vart tog det vägen?

En ung man kramar en snusprilla medan han gör sin matbeställning med ett saligt leende. Några sprutor bara, så är han snart återställd och på väg hem.

I en sal finns en åldersskillnad på 50 år. Vad gör det? De är som kompisar, de där två. Den yngre trycker ibland på larmknappen för att vi ska se till den andre. Det skrattas mycket i det rummet.

Vårt fikarum: Campingsemester. Mamma mia. Är du härifrån stan? Hundar. Kronprinsessan. Jobbar du i helgen? USA. Småbarn. Shout Out Louds. Vem är det som larmar? Tågresor. Liseberg. Glass. Snart kommer supervärmen. Svärföräldrar. Gustavsvik. Jaha nä, om vi skulle gå och jobba lite igen?

Allt är vitt. Allt är inomhus. Och även om vi inte tänker så mycket på att vi går miste om luften där utanför, är det som en uppenbarelse varje gång ytterdörren slås upp och jag kommer ut till cykelstället efter avslutat pass. Luft, värme och himmel kommer emot mig som ett livgivande andetag. Jag är inte förtjust i att jobba till klockan 22 men färden hemåt en varm sommarafton är ändå en frisk upplevelse som gärna fick räcka längre.

Det mesta är väldigt trevligt och omgärdat av en skön atmosfär bland personalen. Ett bitvis mycket högt tempo uppvägs av just detta. Om några timmar är jag där igen. På mitt sommarjobb.

Psalm 13 och 138

När livet återvänder gör det så med besked.

Några kvällar den senaste veckan har ett molande illamående kommit och gått. Det gör det på mig ibland. Jag är på ett sätt van. Likväl är det en förödande känsla som förgiftar hela kroppen, parasiterar på all min koncentration på det goda. När det är som värst är det så nära helvetet det går att komma. Det är i alla fall så det känns.

Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det själv. Jag förstår det egentligen inte heller. Försökte reda ut det lite för ett par vänner som frågade mig häromkvällen. ”Min skalle och min själ vet att det inte finns något att vara rädd för, men det är som att kroppen inte fattar det”, sa jag. Ja, just så.

Några erfarna arbetsterapeuter som jobbar inom psykiatrin analyserade saken åt mig för några år sedan. De kom fram till att det är någon form av ångestattack. En av dem hade upplevt samma sak vid två tillfällen.

En gång gjorde jag ett försök att dribbla lite med en läkare på vårdcentralen. Han var snäll, klämde lite på magen och gav mig rådet inte äta för stora portioner mat. Jag gick därifrån, raka vägen till en diakon som sa till mig att det var bra att jag inte fick några mediciner. Jag tror hon har rätt. Visst, man ska inte vara en idiot och inte ta emot hjälp som går att få (speciellt inte som arbetsterapeut och blivande sjuksköterska) men de långa perioder då jag mår bra – och det är viktigt att komma ihåg att det trots allt är för det allra mesta – är jag förstås glad att jag inte medicinerar.

Ett annat minne: Jag skulle jobba på Frizon-festivalen och morgonen när allt startade satt känslan som ett trubbigt spjut genom mellangärdet. På en vägg i köket hade någon tejpat upp ett bibelord ur Jesaja. ”Jag är med dig och vill hjälpa dig, säger Herren” stod det. När jag fick syn på det var jag helad på ett ögonblick. Det är helt sant.

Och den här kvällen är allt som då. Jag kommer hem från jobbet, duschar och stoppar sedan obehindrat i mig mat ur kylskåpet med en lust att dansa ut på den regndrypande asfalten. Ingen vet hur morgondagen ser ut. Men jag lever nu. Tack gode Gud.

Tackar!

Jag tänkte att jag skulle utdela några välriktade tack. Ett tal på Oscarsgalan i bloggform ungefär. Först vill jag göra en bugning åt alla er som följer den här bloggen med intresse och som på ett eller annat sätt ger kommentarer, pepp och kritik. Paradoxalt nog hade jag nog sannolikt skrivit även utan er, men jag kan försäkra er om att ni betyder grymt mycket för inspirationen. Det är i alla lägen värmande att känna er support. Kärlek.

Ett mer internt tack går till mina kära bloggande kollegor. Dagligen, eller i varje fall regelbundet, går jag igenom min lilla blogglista och det är alltid lika kul när någon av er förgyllt sin sida med ett nytt inlägg. Alla skriver ni om olika saker, på olika sätt med olika perspektiv. Den elektroniska värld vi är hänvisade till är begränsad men ni låter inte standardiserade mallar och strama typsnitt hindra er från att återspegla era unikum och personligheter i det ni gör. Det är förstås helt fantastiskt. Och faktiskt något jag betvivlade innan jag själv fastnade i det här trivsamma träsket. Så fortsätt er underbara gärning, kamrater, och må glöden i era hjärtan och pennor aldrig någonsin falna!

Norra kyrkogården

Jag tar cykeln norrut. Dagen började inte riktigt så som jag hade velat så jag åker ensam, på nya vägar. Jag hamnar i ett villaområde. Inte helt vad jag hade hoppats på så jag svänger vänster, genom tunneln som löper under riksväg 50. Cykelbanan leder tillbaka mot stan. En skylt pekar in till höger mot två kapell. Jag kliver av cykeln och går åt det hållet, mot Befrielsens kapell och Stillhetens kapell. Mittemellan riksvägen och järnvägsspåret reser sig dessa bruna tegelbyggnader på en liten höjd. Trafiken på vägen går mycket snabbt i båda riktningar. Människor på väg till något. På väg bort från något. Fort. Och här i mitten dessa kapell, nästan som två monument över det som trafikanterna på vardera sida kanske vill undvika att se, tänker jag. Att vi inte är osårbara.

På baksidan leder en liten väg ut mot kyrkogården. Norra kyrkogården tydligen. Jag har aldrig varit här förut. Gröna små kullar, berghällar, höga tallar, en tyst klockstapel. Människor som rör sig mellan gravstenarna. En äldre kvinna leds av någon som förmodligen är hennes dotter. En man går ensam med en hund i koppel. Jag håller mig på behörigt avstånd, väljer andra vägar än dem för att inte göra intrång i deras liv, för att inte bli en turist i deras saknad. Har jag överhuvudtaget rätt att vara här utan ärende? Det är ändå något speciellt med en kyrkogård. Trots livligheten från den stora vägen ett stenkast bort är det som att stillheten ändå får fäste här. Området ter sig oändligt, det dyker hela tiden upp nya små vägar och trappor som leder vidare.

Jag sätter mig på en bänk. Ingen människa syns till. Jag tar in tystnaden och den märkvärdiga atmosfären, blir sittande där ett bra tag i en slags ordlös dialog med Honom jag ber ska hålla varenda själ i sin hand. Jag bygger hela mitt liv på att det måste vara så. Jag gick inte till kyrkan i morse så kanske är det här min gudstjänst. När en bil närmar sig i periferin fortsätter jag gå och kommer till ett träkors, till hälften dolt av grönska. Det är så högt att jag måste sträcka på nacken för att se siluetten mot himlen. Mitt på kyrkogården reser sig ett stort tegelfärgat stenhus som måste vara ett gammalt kapell av något slag. En brant trappa leder upp till en port med uthuggna stenfigurer ovanför. Lite längre bort en mycket gammal gravsten. Inristade ord om dem som ryckts bort för tidigt, en liten skulptur på toppen sitter framåtböjd och döljer hela sitt ansikte i händerna. Sorg som aldrig tagit slut.

Till sist går jag ut genom ett stort stenvalv. Jag är ute vid stora vägen igen och trafiken svischar fortfarande förbi i båda riktningarna. Människor på väg till något. På väg bort från något. Fort. Jag önskar vi alla vågade tro att detta inte är slutet.

Förvirrad / Pretentiös

Omfamna hela världen. Sommaren är tillbaka. Jag sitter inne. Det låter i telefonen. Jag vet inte vart jag vill gå. Jag låg på golvet. Du reser mig upp. ”Det snurrar i min skalle.” Jag lever. Det puttrar i grytorna. Vi ställde in vår resa. Nu lyser solen. Jag är hungrig. Dölj allting. Exponera allting. Vad vill jag ha? Jag är glad men jag tänker. Vi spelade spel. Jag behöver inte vinna. Min mat är klar. Jag saknar. Jag vet inte. Omfamna hela världen. Sommaren är tillbaka. Du är min vän. Jag ska göra allt för Dig. Den här gången.

Min midsommar

Kära nån vad fantastiskt djupt och reflekterande allt ska vara hela tiden. Jag talar om mina egna inlägg på den här bloggen. Inte för att jag vill framställa mig som något jag inte är, jag försöker alltid skriva direkt från insidan, men en genomläsning av de senaste texterna ger mig sannerligen ett behov av nåt mer lättsamt. Som en uppvägning tänkte jag nu därför bara ge en rak redogörelse för vad jag gjorde på midsommarafton mellan klockan 17 och 23 cirka.

Jag besökte då Torp-konferensen. Kortfattat beskrivet är detta en årlig sommarkonferens som arrangeras av Evangeliska Frikyrkan, en kyrklig sammanslutning med bas i Örebro. Man tar sig på slingriga – för att inte säga omständliga – vägar ut på närkeslätten där området breder ut sig och erbjuder gudstjänster, seminarier, konstutställningar, matserveringar samt massor av mingel. Om man, som jag, spenderat en hel del år inom kyrkosfären kan följden bli att man samlar på sig ett uppbåd av bekantskaper och vänner. Och även om man inte har någon egentlig kontakt med många av dem längre, är möjligheten stor att de dyker upp just på en sådan här konferens.

Det var också vad som hände den här kvällen. Någon i den ständigt rörliga folkmassan ropar ens namn, eller också är det man själv som påkallar någons uppmärksamhet. Det blir ett glatt förvånat hej, kanske en kram, och så uppdaterar man varandra om sina livssituationer ett antal minuter innan nästa person dyker upp. Samma ritual, samma ord och gester i repris. Till sist börjar man ignorera vagt bekanta gestalter som passerar i sidospeglarna samtidigt som man droppar standardfraser inför någon som man nästan hade glömt fanns. Så är det att vara på konferens. Stundtals lätt hysteriskt men i år kändes det ändå trevligt och på en god nivå. Det var sköna återseenden men jag ångrar att det inte blev mer sagt till lirarna från England som jag inte sett på sju år.

Jag åker bil till Torp med Anna och Magnus. Ganska snabbt fastnar vi som sagt i konversationer på olika håll, sammanstrålar sedan och travar iväg till konstutställningen i matsalen. Jag noterar att tavlorna känns alldeles för tätt upphängda på för små väggytor. En kompis till Anna imponerar med coola travesteringar på gamla välkända motiv där hon slängt in små oväntade element. Till exempel har en klassisk svensk sommarhage fått sällskap av tre svarta flamingosiluetter. Svårt att beskriva i ord, men i verkligheten var det riktigt schysst. Sedan är det en timme kvar till kvällsmötet och vi ställer oss i fikakö. Säger hej till förbipasserande vänner. På himlen hopar sig stålblå moln och vindarna tycks öka i styrka. Inget regn dock. Kvart i sju får vi våra beställningar, mackor med skagenröra för Anna och Magnus och för mig en laktosfri specialtallrik med räkor, ägg och grönsaker. Gott.

Per meddelar via mobil att Ladan, den stora gudstjänstlokalen, är fullsatt och dörrarna låsta. Besvikna går vi till baksidan där det ändå börjar släppas in folk successivt. Efter ett tag får vi bänkplatser på skilda håll. Förväntningarna på kvällens talare, den amerikanske författaren Philip Yancey, är höga, också hos mig. Han når inte riktigt upp till den nivån men är skicklig och klok med självdistans, humor och ett positivt budskap: Världen är god, världen är fallen men kommer att återupprättas. Det kom han tydligen på när han stod och sköt med leksaksgevär på älgar som vänslades och massakrerade hans trädgård.

Kylan gör sig påmind. Jag sitter med luvan uppfälld och försöker att inte huttra. Efter predikan återsamlas sällskapet och tar jag mig till bilen för att fylla på klädlagret. Anna och Magnus ska hem så jag försöker få tag på en senare bilskjuts för att kunna gå på konserten med Vallevan, ett band som lirade lite på kvällsmötet. Det lyckas dock inte så jag tar bussen tillsammans med Per och Mariell och en hel hög med andra. Innan dess impulsköper jag Vallevans skiva. På bussen ömsom pratar vi, ömsom gäspar tillsammans. Det är en skön stämning och kvällssolen sprider ett varmt och fridfullt gult ljus över åkerlandskapet.

Väl hemma är skivan inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Nog för att jag visste att det skulle handla om folkmusik men jag hade nog inte insett omfattningen. ”Var är den vän” är ren magi i gränslandet mellan akustisk popballad och det omtalade nordiska vemodet, medan resten mer känns hämtat från senaste logdansen. Fast det är förstås bara jag som inte är van. Inte än.

Sedermera somnar jag, och drömmer bestämt någonting också. Men att det sker just under midsommarnatten är förstås en ren tillfällighet.

Ett svar

När jag är klar med studierna i januari 2009 är jag sjuksköterska och arbetsterapeut. Två utbildningar som båda rör sig inom vårdyrket men har olika karaktär och inriktning. Jag kommer att kunna välja. Kring detta får jag ofta frågor, vilket av de två yrkena jag känner mest för, varför och så vidare. Det är bra frågor, knappast märkvärdigt att de dyker upp, och nyttigt för mig att fundera. Svaren har förändrats över tid, lär kanske fortsätta göra det. Just nu är det nog nyutexaminerade vänners första intåg i terapeutgebitet som inspirerar mig mest. Men faktum är att frågan om vilket yrke jag kommer börja med inte känns så stor.

Jag menar att det för mig inte huvudsakligen handlar om att välja mellan två professioner utan framför allt om med vilken inställning jag gör valet. Det här må låta pretentiöst eller rentav präktigt, men sjuksköterska eller arbetsterapeut i det inledande skedet av yrkeslivet kommer inte vara det viktigaste. Det viktigaste för mig kommer vara att våga. Våga ta mig över tröskeln och kasta mig ut, med den fullständigt betagande insikten om att Någon tror på att jag kommer klara det, även om jag själv tvivlat på det ibland. Att låta detta bli drivkraften oavsett hur framtiden gestaltar sig. Känna Guds goda leende och se fram emot dagen som kommer. Frimodighet.

Le Fabuleux Destin d’Amelie Poulain

Jag har definitivt tappat den känsla av osårbarhet som jag hade för ett tag sen. Och kan i skrivande stund bara le åt det. För det är ju så här livet är! Bara att hänga med i stora berg- och dalbanan och fascineras av alla dess pirrande vändningar.

Ikväll har jag ännu en gång sett ”Amelie från Montmartre”, detta mästerverk till film målat i varma nyanser av grönt och rött. Varje scen ett litet konstverk. De små detaljerna i bilderna och dialogerna. Det färgsprakande persongalleriet. Amelies ögon. Och musiken! De bedårande dragspelsutflykterna följer mig på cykeln hela vägen hem där jag genast snurrar igång skivan med soundtracket.

Jag såg filmen i sällskap av goda vänner och rykande varmt te med namnet ”Livslust”. Det ser faktiskt nästan ut som en tanke.

”Protect us from what we want”

Gud fortsätter briljera. Men det är ändå märkligt, och bedrövande, att jag kan vara beredd att sätta allt hans goda på spel för något jag tror kommer berika ytterligare. För något som i själva verket bara är illasinnade viskningar ur skuggorna. De kommer nog alltid att försöka kalla mig tillbaka – och det sägs ju vara oundvikligt – men jag måste följa en annan röst. Det måste finnas något att lära sig även av det här. Och det är väl att jag inte klarar mig ensam. Att ingenting av det jag upplevt den senaste tiden bygger på min egen prestation. Det är inte jag som på egen hand tar mig längst upp på klipporna, eller får asfalten att kännas som ett molntäcke när jag går på den. Det är alltid Du. Och Du är för dyrbar att kasta bort.

Nån slags comeback

”Du ligger verkligen lågt just nu!” sa en, eh, kollega för ett tag sen. Den vänligt uppfordrande kommentaren gav uppenbarligen effekt, för nu sitter jag här igen. Vad är då förklaringen till det långvariga uppehållet? Tidsbrist? Avsaknad av inspiration? Sanningen är att det hänt för mycket på kort tid. För mycket för att det ska gå att sammanfatta i ett litet blogginlägg. Dessutom har känslorna varit så stora och positiva att det känts som ett omöjligt projekt att försöka föra över dem till text. De verkligt levande händelserna är alltid de svåraste att göra rättvisa i ord.

Kortfattat kan jag i alla fall säga att ett tilltal från Gud vände upp och ner på allt en fredagskväll. Eller vände allting rätt snarare. Det går att hitta naturliga förklaringar till det mesta som sker, sant, men jag har aldrig varit med om nåt liknande tidigare. Milt omskakad blippade jag ner det jag kom ihåg som ett sms i mobilen. Att jag samma helg fick bevittna en väns dop och se ett drabbande drama framfört av konfirmander känns helt logiskt.

Det är som om allt som hänt därefter haft ett nytt ljus, ett nytt skimmer runt sig. Som om det går att lära sig saker i varje liten detalj som sker. Som om Gud faktiskt utmanar till att göra just det, dra nya lärdomar. Helt odramatiska, vardagliga skeenden har plötsligt nåt viktigt att säga när man skrapar på ytan.

Samtidigt inser jag förstås att jag inte för evigt kommer se världen och livet från bergets topp, rusig av utsikten. Resans behaglighet kommer fortsätta variera, det är ju så det funkar. Men jag hoppas jag bär med mig det jag upplevt även de dagar då det känns som fordonet slirar i uppförsbacke. Vad vore det annars värt?

I fas

Cykelhjulen lämnade stadens asfalt, slirade fram på grusvägar genom åkerlandskap och skogsdungar tills jag slutligen nådde ett område med små idylliska hus och doft av nyslaget gräs. I en av trädgårdarna såg jag två välbekanta siluetter som signalerade åt mig att jag kommit rätt. Jag parkerade cykeln på deras uppfart, välkomnades och började omedelbart guidas runt på de nyinköpta ägorna. Här kommer mina vänner att bosätta sig permanent om mindre än en månad.

Jag är själv uppväxt på landet. Jag har levt större delen av mitt liv i ett falurött hus med vita knutar och är väl bekant med att klippa gräs, rensa ogräs i rabatterna och sätta potatis. Jag har ingenting emot det sättet att leva. Alls icke.

Men här skapade åsynen av samma svenska stugidyll bara en känsla av främlingskap eftersom den – förstärkt med skällande hundar, grillrök och förbipasserande glänsande bilar med cykelställ – blev en sådan kraftfull symbol för det etablerade svenssonlivet. För mina vänner är det en dröm som gått i uppfyllelse. Jag sätter mig inte till doms över den eller det val de gjort, det är inte min poäng. Det var bara det att tanken på att själv en dag bli en del av konceptet, paketlösningen kändes så kall och skrämmande.

”Är det inte dags att du gifter och stadgar dig snart, Klas?” frågade en annan kompis med glimten i ögat men också ett omisskännligt uns av allvar. Och visst, jag konstaterar att mina något yngre vänner i trädgården är i full färd med att åstadkomma allt som traditionellt förväntas av människor i deras ålder. Allt jag själv befinner mig ljusår ifrån. Jag är 30, fortfarande student och lever ensam. De ligger i fas och jag gör det inte. Så är det. Men det är också något jag helt och hållet försonats med. Jag tror att alla dessa år fram tills nu varit nödvändiga för min utveckling till den jag är, och resan fortsätter. Om någon skulle ge mig uppmaningen ”Väx upp!” kan jag därför bara svara att det är precis det jag håller på med. Jag växer upp. Det är bara så att vissa av oss behöver mer tid än andra.

Kärlek, relationer och såna grejer

Det både skrämmer och lockar mig. Jag både vill och inte vill. Vågar men ändå inte. Helgen som gick blev något av en provkarta över ämnets alla sidor. Jag såg ögon som tycktes glittra, andra som vändes bort i sorg. Segerrusiga beskrivningar av den fantastiska person som plötsligt bara finns där. Stillbilder i en digitalkamera på två lyckliga människor i ett regn av risgryn. Rykten som bara väntar på att bli bekräftade. Brustna relationer, skadeskjutna hjärtan. Allt. Och själv ville jag kanske glänta på dörren, men stängde den snabbt igen.

Det är djupt inspirerande och lika avskräckande helt beroende från vilken sida man ser det. Vad mycket lättare det vore om alla bara kunde få den de ville ha. Men det händer inte, så vi hittar på att det trots allt kan ske och så blir det en biosuccé av en bokhandlare och en filmstjärna som råkar springa in i varandra i en idyllisk stadsdel i London. Kan man annat än älska ”Notting Hill”?

Ja, kära nån, men det hela är egentligen mycket enkelt. Förälskelser är ju i själva verket bara mikroskopiska substanser som simmar omkring i hjärnan. Sånt går att operera bort.

Insomnia

Klockan är 02:28 natten mellan lördag och söndag. Jag ligger i soffan med en filt över mig och försöker somna. Det sägs ju att man inte ska ligga kvar sömnlös i sängen för då kan man börja förknippa den med just att inte kunna sova. Hur som helst lyckas jag inte i soffan heller. Jag har kvällens alla röster och en discokula i mitt huvud.

Det kanske hjälper att äta en tallrik fil med müsli, lyssna på "Living on video" med Fidget och skriva nåt här.

Vi får väl se, vi får väl se.

Helgen vecka 17

Kanon. Tågresan blev precis som jag hade önskat. Jag fick en sittplats vid fönstret och kunde se landskapet visa upp sin allra bästa sida i vårsolen. Stadsbebyggelsen och villaområdena glesades ut och någonstans saktade tåget in vid ett kalhygge som omgärdades av en omsorgsfullt lagd stenmur. Känslan av att befinna sig i ingenstans i några minuter var helt betagande. Sedan satte vi åter fart. Förbi skogar, hus och människor. Förbi Göta Kanal där en liten hund stod vid kanten och nyfiket tittade ut över vattenytan.

Väl framme gjorde jag mig medvetet avskuren från omvärlden. Stängde av mobilen och kollade inte mailen på hela helgen. Perfekt. Ägnade lördagen åt att vända på mina föräldrars köksland medelst spade. Så grymt skönt att få göra nåt helt annat än att sitta och försöka formulera akademiska meningsbyggnader framför en dator. I vanlig ordning också härligt att gå en skogspromenad och insupa dofter och stilla ljud. Eller att höra mor och far briljera i västgötsk dialekt vid köksbordet. Utan att de själva tänker på storheten i det förstås.

Sen tog jag tåget till Örebro igen. Landskapet passerade utanför fönstret ännu en gång, fast från andra hållet. Jag läste ut ”Pol Pots leende” och klev av på perrongen med tacksamhet och förnyade krafter. Jag är tillbaka!

Fristad station 15:43

Det var länge sen jag såg en silverfisk. Men nu kryper just en sådan upp ur vasken i tvättstugan. Jag låter den smaka skållhett vatten ur kranen, gör processen kort med det aset.

Ett miljö- och luftombyte kommer förhoppningsvis göra mig gott. Jag känner mig likgiltig inför det mesta just nu. Antingen det eller småsur. Kläderna sitter dåligt. En spegelhall skulle få mig att rysa, vårvärmen till trots. Jag fördjupar vecket i pannan.

Om en timme sätter jag mig på tåget till mina föräldrar. Jag ser fram emot att få se det solsmekta landskapet passera utanför fönstret medan jag fortsätter läsa boken ”Pol Pots leende”. När jag kommer fram är det andra ljud i luften. Andra dofter och en annan dialekt. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka efter helgen något mer lik mig själv.

Har aldrig varit något fan av Peter LeMarc men jag tror bestämt det var han som sjöng det: "Det finns inget bättre än när det vänder".

Så enkelt och så sant. Ha en fin helg, kamrater.

Som eldskrift

Vaknar upp med stel nacke och ånger över vad som gick snett igår. En annan morgon vaknade jag upp med två textrader i huvudet.

Den ena: ”That day I woke up, screaming of emptiness” (Blindside)
Den andra: “En liten rolig kväll ändrar inte på min situation” (bob hund)

Jag hade inte lyssnat på någon av låtarna på länge. Ändå fanns texterna där.

Det talar sitt tydliga språk. De perioder då jag är nära Gud går allt i en tydlig riktning. Framåt. När jag känner mig längre bort sladdar jag däremot bara runt. En känsla av att inte komma någonstans. En färd utan kurs. Kartan är tom.

Samtidigt verkar det alltså som att Guds sökande efter oss inte står still även fast vi kanske gör det. Det är fascinerande att se de sätt han använder för att nå oss. I en stund av tvivel för några år sedan ekade plötsligt ett citat ur filmen ”Göta Kanal” (!) någonstans i luften: "Det finns ingen annan väg, resten är bara sten, grynnor och elände". Av allt som fanns att använda valde Gud en scen om sjötrafik ur en svensk buskisrulle från 80-talet. Det var inte precis vad jag hade väntat mig. Scener ur ”Sagan om ringen”-filmerna har på samma sätt fått betyda mycket för mig personligen.

Gud ringer även på mobilen ibland. Ringer eller sms:ar. Han låter någon annan slå numret och prata, men det är han som fixar timingen. Han är fenomenal på det. Ingen har gett mig så många chanser som han, och det är väl bara därför jag fortfarande är kvar. Och vill fortsätta vara det.

Snart blir det varmt

Det finns ett problem med sommaren. Eller rättare sagt är det kanske jag som har ett problem med sommaren. Problemet är i alla fall att allt ska vara så förbannat perfekt. Bokstavlig talat. Perfektionen som förbannelse helt enkelt. Jag tycker (nuförtiden) om sommaren, men jag anser att vi kväver glädjen i denna årstid genom att ställa orimliga krav. Ta vädret till exempel. Såvida man inte är bonde och ser det nödvändiga i att jorden vattnas med jämna mellanrum är den gängse uppfattningen att regnet är sommarens största fiende. Sant att de senaste somrarnas myckna nederbörd påminner oss om klimatförändringarna och miljöhoten, men då är det sannerligen det vi borde reagera på och inte regnet som sådant. Sedan har vi våra ibland skyhöga förväntningar på sommarens semesterperiod. Vi inväntar och laddar och när ledigheten väl kommer måste allt vara perfekt. Vädret som sagt, och organisationen, resmålen, känslorna, relationerna. När något inte går enligt planeringen kan raset kännas stort.

Sommaren är också vår världs skönhetsideals absoluta högsäsong – och det är framför allt det här som får mig att vilja svinga en brandfackla. ”Kom i form till beach 2008!”, hört den förr? Media och reklam försöker dagligen bomba människor sönder och samman med sin mall för hur allt bör se ut. Med sitt krav på perfektion. Varpå sommarstranden förvandlas till det slutgiltiga monumentet över att vi inte duger som vi är. Den blir en klubb med höga trösklar och inträdeskrav. Du läser just nu mitt mest pekpinnemästrande inlägg hittills, men det retar verkligen skiten ur mig att vi låter oss vaggas in i lögner om oss själva! Snart är sommaren här och den är en gåva som kommer alla till del. Njut av den! Stick hål på lögnerna! Ta din plats på stranden!

Framåt, framåt

Tack för att Du förändrar.

Svensk punk och Jesus

Under de senaste dagarna har jag plöjt boken ”Svensk punk 1977-81 – Varför tror du vi låter som vi låter?”, ett gediget tidsdokument på 250 sidor som jag slukade med stort intresse. Jag föddes samma år som punken exploderade, och upptäckte själv musiken i början av 90-talet. De flesta av pionjärbanden var vid det laget historia för länge sedan. Därför blir den här boken en utsökt chans att ändå få vara med och förnimma något av den stämning som rådde när allt startade. Det sägs att 1000 svenska punkband bildades mellan 1977 och 1981. En del existerade bara i några veckor men flera hundra gav ut egna skivor. Punken revolutionerade synen på musik och musicerande.

Boken fylls av uttömmande intervjuer med människor som var med under de omvälvande åren. Glädjande för mig är förstås att inte bara musiker får komma till tals utan även de som skrev och klistrade ihop sina egna fanzines. Inställningen att vem som helst kan starta ett band eller en musiktidning är det som fascinerat och inspirerat mig mest med punken! De tidigare skarpa gränserna mellan artist och publik suddades ut. Detta fångas i flera av bokens fantastiskt snygga fotouppslag i svartvitt där kameran kommer väldigt nära.

För övrigt drar jag en parallell som kan tyckas helt galen och långsökt. Det är när den forne fanzineredaktören Jeppe Ekholm i slutet av kapitlet om Stockholms punkscen säger: ”I början var vi outcasts, det var absolut ingen som gillade oss men efter två år blev allt accepterat och punkarna gulliga. Vi fick till och med ett eget program i P3. Vi blev en del av vardagen och det var inte längre farligt att vara punkare. Punken dog aldrig, den blev ofarlig”.

Jag börjar jämföra med den kristna tron. Punkarna skulle inte gilla den jämförelsen eftersom punken stod för ett uppror mot alla former av auktoriteter, däribland kyrkan. Men jag tänker så här: Har samma sak hänt med den kristna tro som jag och flera andra har? I kyrkorna hör jag fina predikningar som blickar tillbaka på historiens första kristna och tar deras radikalitet som föredöme. Samtidigt snackas det om att samhället är sekulariserat och att tron på en Gud inte är intressant för den moderna människan. Men det är kanske inte så dött som vi tror. Precis som punken blev ofarlig är det kanske bara vi som gjort Jesus tillrättalagd och harmlös.

Knockad av Lönnebo och Edman

Jag har just varit och lyssnat till Martin Lönnebo och Stefan Edman i ett offentligt samtal på Örebro universitet. De båda har skrivit boken ”Jordens och själens överlevnad”, en brevväxling förlagd till år 2018 då jorden drabbas av en global naturkatastrof. Det hela är förstås påhittat, dock med antagandet att scenariot ändå är möjligt med tanke på dagens eskalerande klimathot. Hur kan vi undvika att hamna där?

Det här samtalet i en av skolans hörsalar var faktiskt en ganska knockande upplevelse. Det var så klokt, så smart och de båda herrarna kompletterade verkligen varandra. Stefan Edman är biologen med siffrorna, statistiken och faktarutorna, som han presenterar med skärpa och engagemang. Biskop emeritus Martin Lönnebo är den eftertänksamme mannen med livsvisdom och kloka tankar. Tja, kloka är de båda två förstås men med olika uttryck. Det är ett härligt samspel, och de lyckas göra den viktiga – men ofta överväldigande – miljöfrågan intressant. Tanken på en Gud som skapat jorden finns hela tiden där, ständigt med en utsträckt hand mot vetenskapen eftersom man inte anser att tro och vetande behöver stå i konflikt med varandra. Det låter så självklart när de säger det. ”Vetenskapen kan öka den sakrala vördnaden” som Edman så fint uttrycker det.

Det är ett misstag av mig att inte ta med block och penna vid ett sådant här tillfälle. Samtalet dräller av visa och kloka replikskiften. En mening lyckas jag i alla fall knappa in på mobilen. Det är när Martin Lönnebo ska svara på frågan vilken sorts ledarskap som krävs för att klara upp den världsomfattande miljösituationen. Han harklar sig lite och inleder: ”En god ledare är ett barn som blivit buret.”

Kid size?

Någon undrar kanske varför min blogg heter ”Kid size”. Ska jag verkligen förklara det eller är det bara att plocka sönder en titel som borde få stå för sig själv? Tja, förklaringen är i alla fall helt enkelt att jag tycker ”kid” och ”kids” är snygga ord. Närhelst de dyker upp i populärkulturen på något sätt hajar jag till och snappar upp dem. Rätt använda höjer de vilken film- skiv- och låttitel som helst. Här några favoritexempel:

Låt – Sham 69: ”If the kids are united”
Skiva – Fireside: “Hello kids”
Film – “The heartbreak kid”

Plus att det faller sig helt naturligt att kalla mina vänner för ”kids” eftersom de i de allra flesta fall är yngre än mig, hehe. Den korrekta engelska översättningen av ”barnstorlek” är egentligen ”kids’ size” men det fick ändå bli ”kid size”. Jag har faktiskt i vuxen ålder köpt kläder i barnstorlek vid ett par tillfällen. Nån ekonomisk fördel ska man väl ha av en minimalistisk kroppshydda. Mina svarta täckbrallor, som jag än idag kan använda de fåtal gånger det är snö, har en liten lapp med storleksangivelsen 170 centilong.

Den ene gitarristen i Broder Daniel

Anders Göthberg, evig gitarrist i Broder Daniel, är död. Han tog sitt liv natten mellan den 29 0ch 30 mars. Jag har funderat över om jag borde skriva nåt om saken överhuvudtaget. Hur orden i så fall ska läggas för att inte banalisera och förenkla något så hemskt. Hur jag samtidigt kan undvika att det låter som att händelsen faktiskt berör mig personligen. För det gör den förstås inte. Det vore ett hån mot anhöriga att påstå något sådant. För mig vara Anders Göthberg mannen som lade gitarrslingorna i Broder Daniel. För hans närmaste var han däremot en livskamrat, en pappa, en son, en livs levande människa. Och just därför saknad på riktigt.

Men Broder Daniel var definitivt ett av mina favoritband under många år. Och ett av mina tydligaste konsertminnen, som jag ofta återkommer till, är när bandet spelade på Hultsfredsfestivalen 1998.

Det är eftermiddagssol och Broder Daniel har placerats på Pampas-scenen, festivalens näst största scen. De kliver på utan ett ord och konserten är igång. Håkan Hellström spelar bas. Han är den mest intensiva av de fem och ser lite arg ut. Få anar det häpnadsväckande segertåg han ska inleda två år senare. Sångaren Henrik Berggren är magsjuk. Det påstås det i alla fall efteråt, men det är inget som märks under konserten. Svart polotröja, ingen kostym. Anders Göthberg står still, han är djupt koncentrerad på sin gitarr från vilken han manar fram de fantastiska melodislingorna som lyfter och tar sig ut över publikens unga huvuden. Pop-Lars far fram över trummorna, bär solglasögon om jag inte minns fel. Från min position i det nedtrampade gräset har jag Theodor Jensen ganska rakt framför mig. Han bär sin gitarr med ett bekymrat ansiktsuttryck och backar upp Henrik med taktfasta ”ba-pa-pa”-körer i ”Work”. Efter 45 helt strålande minuter lämnar bandet scenen lika tysta som de äntrade den.

Vad betyder det här? Förmodligen ingenting. Det är bara ett minne om konsert och musik och kan förstås aldrig ha så liten betydelse som just nu. Det tonar inte ner sorgen och saknaden hos dem som kände och levde nära en människa som inte finns kvar här längre. Och det tar aldrig udden av tragiken i att någon fattar beslutet att avsluta sitt liv. Orden är begagnade och trötta men tankarna måste gå till dem som stod Anders Göthberg närmast.

I Expressen säger Henrik Berggren att Broder Daniel verkligen inte vill romantisera det som hänt. ”Glöm inte att ens liv är viktigt inte bara för en själv, utan även för dem omkring en” uppmanar han. Det är förstås starkt och rörande att höra från mannen som en gång skrev ”I’ll be gone”, men framför allt är det ett livsviktigt budskap. Bokstavligt talat.

Mörker. Och ljus.

Idag mådde jag skit. Lätt illamående, matt och allmänt rutten. Men det fanns ljuspunkter ändå. Handledningen för C-uppsatsen gick över förväntan och efteråt åt jag tillsammans med styrelsen för kristna studentföreningen. Från universitetet tog vi oss i samlad trupp till Brickebergskyrkan där vi fortsatte utbyta tankar på en bänk i solskenet. Sedan avrundades alltsammans med en grymt inspirerande studentgudstjänst med sedvanligt fika efteråt.

När jag senare kör in min cykel i garaget blir jag stoppad av en granne och klasskamrat som hör att min kedja inte är oljad på länge. Han lånar ut sin sprayflaska och så är problemet avhjälpt. Jag vet inte om jag kommer må bättre imorgon. Men jag somnar tacksam ikväll.

Mannen som kunde drömma om hästar

När jag ändå är inne på drömmar kan jag ju berätta om en annan dröm jag hade för ett tag sedan. Den var lite mer lättsam! Jag gick på en landsväg, inte alls olik den som går genom min hembygd. Uppförsbacken var bekant, men i drömmen var den inte asfalterad utan som en grusad, välskött skogsväg. På den rusade en massa hästar. Inga människor syntes till i deras närhet, de sprang omkring där vilda och såg ut att må gott. Jag kan ju inget om hästar men känslan jag fick var att de trivdes. Runtomkring var lövskog, mycket björk, och solen stod lågt och slog in med sina strålar mellan stammarna. Det var en vacker sommarbild.

Jag bestämmer mig för att hoppa upp på en av hästarna och i samma sekund sitter jag uppe på hästryggen och galopperar fram genom skogslandskapet. Det är första gången jag rider men det är en helt fantastisk känsla. Vi närmar oss en skarp kurva vid ett träd och jag hinner tänka att den kanske kommer bli svår att ta men hästen tar sig smidigt förbi utan problem. Solen fortsätter måla naturen i vackra färger. Björkskogen öppnar upp sig i en glänta och vi kommer ut på en hög vall som på vänster sida vetter ut mot en sjö. Det är en liten vik vi befinner oss i. Solen glittrar i vattnet och på andra sidan växer tallskog.

Då – när jag tittar ner och ser att det är långt ner till vattnet och att hästen jag sitter på är väldigt hög – blir jag plötsligt rädd. Och det sista jag tänker på innan jag vaknar (eller om det är precis efteråt) är när Petrus kallas ut att gå på vattnet fram till Jesus.

”Petrus svarade: ’Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.’ Han sade: ’Kom!’, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ’Herre, hjälp mig!’ Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ’Du trossvage’, sade han. ’Varför tvivlade du?’”

En dröm

Det här är riskabelt. Bilder i en dröm låter sig inte beskrivas i ord. Det kan snarare ta ner och förstöra upplevelsen.

Men det var i alla fall så att jag drömde häromnatten. Jag drömde att jag såg en filmsekvens och att jag själv på något sätt var med. Inte i bild, men jag liksom följde med alldeles bredvid kameran. ”Vad snyggt!” tänkte jag flera gånger när jag såg vad linsen registrerade och på vilket sätt den gjorde det.

Sekvensen var själva startscenen, och det var en pojke, kanske 8-10 år, som sprang på en strand. Det var en klarblå, molnfri himmel och sandstranden var benvit, med blågröna vågor som slog in från havet på vänster sida. Pojken sprang i riktning mot kameran som utan ryck rörde sig i takt med hans steg.

Då kör plötsligt en båt upp på stranden. Man ser bara fören men den är grå och spetsig och upp på den kliver unga män i lika grå kamouflagekläder. De är soldater. Fler båtar kör upp, fler soldater. På himlen börjar jaktflyg susa fram och en missil svischar förbi på låg höjd, förbi pojken och förbi kameran. Pojken tittar aldrig åt sidan. Hans ansikte är likgiltigt, varken sorgset eller glatt. Han fortsätter oförtröttligt springa framåt mot kameran som glider med som på en osynlig räls.

Men tanken jag själv får när jag betraktar scenen – och som jag tänker rör sig i pojkens huvud – är: Nu kommer kriget, också till den här stranden. Det är det den här scenen vill berätta, det är det publiken ska förstå.

Kameran vänder sig plötsligt om. Den stannar, och filmar pojkens rusning bakifrån. Där han nu springer syns inga militärfartyg, inga soldater och inga flygplan i luften. Där är bara benvit sandstrand, blågrönt hav och klarblå himmel.

Sen uppfattar jag att det diskuteras något om filmprojektets genomförande, strax innan jag vaknar.

Inspiration

Det kanske var dumt av mig att starta två bloggar, en för musik och en för tankar och vardagshändelser. Allt hör väl ihop egentligen. Livet är ju en helhet av allt. Ja ja, det mesta jag skriver kommer väl att hamna här helt enkelt.

Idag vill jag rikta ett tack till mina bloggande kamrater. Det är grymt inspirerande att läsa andras texter, att få kommentarer om sin egna och att få peppa varandra. Det skapar faktiskt en känsla av gemenskap som påminner om svunna tiders tillverkning och utbyte av hederliga pappersfanzines. Den jämförelsen trodde jag aldrig jag skulle göra men så är det.

Så fortsätt ert goda hantverk, kära vänner! Men kom ihåg att det varken börjar eller slutar på internet. En dag ger vi ut en antologi och slår världen med häpnad!

Singelbaksidor

En kompis vill utsätta mig för en blind date. Jag tackar vänligt men bestämt nej. Det lockar mig lika lite som att logga in på någon av alla mötesplatser som finns för stackars bittra singlar. Ibland undrar jag om inte mina vänner är mer desperata efter att jag ska träffa någon än vad jag själv är.

Min väns erbjudande ges förstås i all välmening. Och jag kan inte förneka en viss nyfikenhet över vem det nu kan vara han tycker att jag borde träffa. Men mitt svar kvarstår. Längtan bort från singellivet går nämligen i vågor. I vissa perioder tänker jag mer på det, ibland mindre. Men desperat? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Meningslöst. Allt har sin tid.

Fast ibland känns ju hela förälskelsegrejen så obegriplig och hopplös att man inte ens orkar tänka verklighetstillvänt. Det är sådana dagar det verkar lättare att dra till Australien och gifta sig med en hittills okänd tvillingsyrra till Nicole Kidman.

Lose control!

Häromdagen gjorde jag något mycket viktigt. Jag lät disken vara. Jag kom hem 17.00 och det fanns inte en chans att jag skulle hinna med allt. Viktigast var att klara av bakningen så porslinet fick ligga som det låg, som drivor i diskhon. Jag slängde ner datorn ovanpå sängen och dukade upp fikat på databordet. Sen fick gästerna ta för sig. Marie satte ner sitt vattenglas på en tidning jag inte hunnit slänga undan på soffbordet, och Pers assiett fick samsas med laddaren till mobilen. Jag hade inte ens dammsugit golvet.

Det visade sig fungera alldeles utmärkt. Klart det gjorde. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Klas.

Fortfarande på startbanan

Man ska alltså skriva om sådant man är med om. Inte helt okomplicerat. Det är en sak att utlämna sig själv, men ens liv befolkas oundvikligen av fler individer än så. Och det som händer mina vänner påverkar också mig på ett eller annat sätt. Även om det inte behöver vara några dramatiska grejor är mina sammanhang tillräckligt små för att kunna spåras, och det finns inte en chans att jag skulle vilja hänga ut mina medmänniskors inre för allmän beskådan. Vänd er till förnedringsmedia om ni är sugna på den varan.

Det lär bli en balansgång. Om det ena diket är privata detaljer är det andra ytliga standardfraser om väder, vind och kurslitteratur.

Paradoxalt nog är det man kanske helt skulle vilja skriva om inte alltid nämnbart.

Apparently we have to blog

Till slut är jag alltså här. Och precis som jag misstänkte infinner sig en viss blockering när det nu är dags att göra sitt första inlägg. Alltså, jag vet ju vad jag vill säga. Men när det som bäst behövs vet jag inte hur jag ska formulera det. Det är den senaste tidens läsande av vänner och bekantas bloggar som inspirerat mig. Framför allt en nyligen upptäckt blogg skyndade på min egen debut. Jag fick adressen av en gemensam vän till mig och bloggaren i fråga, till den senares förtret förstås. Så brukar det vara.

När jag läser den - och andra bloggar - tänker jag bara: Nej! Det här är genialt. Fantastiskt. Det förtjänar ett bättre öde än att läggas på den gigantiska elektroniska skräphög vi kallar internet. Det är som att kasta pärlor åt svin. Ärliga, uppriktiga ord som dessa borde tryckas på papper, bindas in mellan vackra pärmar och läggas i händerna på någon som verkligen vill ge dem sin tid. Vad som helst är bättre än att tvinga in dem i en mall och låta dem flimra på en dataskärm i förbifarten.

Men så är jag också klart konservativ och bakåtsträvande när det gäller det skrivna ordet. Det är därför jag varit så skeptisk till bloggandet som företeelse. Kanske har jag gett upp eftersom jag sitter här. Eller också är detta bara en förberedelse inför framtida projekt på papper. Jag hoppas på sistnämnda.