Det var ganska tidigt under min vistelse i den här staden. Jag var på blodcentralen, hade just tappat ur mig några volymer plasma och i kapprummet träffade jag en kompis som föreslog att vi bara skulle dra iväg från alltihop.
Alldeles nyligen, häromkvällen kom den där tanken upp igen. Vi satt i en bil, vänner och bekanta och jag och där på vägen hem mot vår stad uttalades längtan att bara låta färden fortsätta. Förbi de vita pilarna åt höger, förbi infarten till vardagsbestyren. Istället rakt fram, mot något helt annat.
Drömmen om att våga bryta upp och fly det invanda verkar aldrig upphöra. Den tycks allmänmänsklig som det heter, och har ett romantiskt skimmer kring sig som ständigt fortsätter att locka oss. Vi ser det i musik, litteratur och film. Det är om det Broder Daniel sjunger i ”Out of this town”. Huvudpersonen i klassikern ”Räddaren i nöden” väljer en oförutsägbar väg och även filmen ”Into the wild” (som jag ännu inte sett) lär skildra samma slags längtan. Ingen har någonsin lyckats hindra människan från att drömma.
Det är dessutom något med sommarkvällarna. När bilen susade fram över asfalten hade vi solen i ryggen. Den färgade naturen omkring oss i stillsamt gula nyanser, och på stereon sjöng Shout Out Louds om att segla iväg till stränderna i Normandie. De där kvällarna när ljuset och värmen aldrig tycks släppa taget manar fram en känsla av att allt är möjligt.
När det väl gällde erkände vi oss ändå vara förnuftiga människor. Vi skrattade, slog på blinkersljuset, sänkte farten och svängde in mot staden. Samtidigt som vi fortsatte måla upp små bilder för varandra om vart vi kunde ha färdats.
Snart lämnar jag i alla fall det här landet för en kort stund. Några timmar bort finns en plats som heter Rumänien på kartan. En plats där både bebyggelse och människor ofta känns illa medfarna och i skriande behov av upprättelse. Jag vet inte om det är en flykt för mig i egentlig mening. Däremot tänker jag på de unga människorna jag kommer att möta där. Hur ser deras drömmar ut? De längtar kanske efter att fly på riktigt. Eller har de sett så mycket av iskall, förödmjukande realism att de slutat drömma?
I så fall, följ med, sätt er i fordonet som rymmer oss allesammans så drar vi i skymningen. Vi lämnar alla svikna löften, alla nedlåtande blickar, allt som säger er att ni inte är värda en framtid. Snart är vi ute på vägen som leder oss härifrån. Vakten vid passkontrollen sover just i natt, så i ljuset av vita lysrör skruvar vi ner vägbommen tyst och stilla, knuffar bussen i friläge över gränsen och sätter upp bommen igen bakom oss. Som om ingenting hänt.
Sedan fortsätter färden hela natten mot en annan värld. En drömvärld.
