Vi hinner inte långt från lägerplatsen innan ovädret bryter ut. Det börjar som ett dovt, avlägset muller när vi packar in våra väskor och oss själva i bussen. Chauffören tar oss ner längs de branta grusvägarna, ut ur skogen och ner i byn, sedan vidare på sprucken asfalt förbi bebyggelsen i sten. Efter en stund brakar det loss. När vi kommer ut på stora vägen som går som ett rakt streck genom majs- och solrosfält mörknar det väldigt snabbt. Regnet börjar forsa mot rutorna och blåvita blixtar ljussätter horisonten på båda sidor om oss, tätt följda av skarpa åskknallar. Tonåringarna jublar. Några säger att de är rädda, skrattar och trycker sig närmare oss. Vindrutetorkarna där framme arbetar för fullt. När det lugnar sig något tar vi en toalettpaus bland majsplantorna. Det är ganska bisarrt och väldigt fantastiskt. Himlen är mörkblå, regndropparna svalkar och luften ångar av fukt och åska. Så fortsätter färden och stämningen är hela tiden hög bland våra unga vänner. Om vi bara vill kan vi låtsas att vi inte alls är på väg tillbaka till deras barnhem, utan någon helt annanstans. Närmare drömmen än så kommer vi inte.
Rumänien är kontrasternas land. Ta bara en så simpel sak som färgerna. Även om det mesta i städer och byar går i grått sticker det här och var upp byggnader i skarpa kulörer – rosa, mintgrön och orange. Städernas centrum ser ofta ganska västeuropeiska ut, färgglada och till synes påkostade. Men ett kvarter längre bort tornar den gråvita, spruckna betongen upp sig, som en påminnelse om det gamla.
Här är det fattiga granne med det rika. Det är knappast något unikt men uttrycken känns ändå extra påtagliga här. Under en bilfärd kan man se ståtliga små stenpalats bakom blanka järnstängsel, och inte långt därifrån nedgångna hus i söndertrampade trädgårdar med höns och hundar löst springande. Det är som att allt innanför de där trasiga staketen – människor, djur och deras hem – liksom har sjunkit ihop, bågnat under en osynlig tyngd medan de rika byggnaderna sträcker sig uppåt i en högmodig segergest. Hos mig, en besökare från det välbärgade väst, finns en kuslig fascination för fattigdomen. Dess detaljer blir till något exotiskt som jag fångar i min digitalkamera och visar upp på mina föräldrars laptop. Jag skäms.
Där de vidsträckta landskapen breder ut sig är landet mycket vackert. De odlade fälten har vid en första anblick inget slut. Bergen böljar fram med tät, grön skog och ängsmark. Ju högre man tar sig uppför sluttningarna desto mer betagande blir vyerna, och där kan man bli stående i ordlös förundran över alltings skapare, om man tror på en sådan. Samtidigt som naturen är underskön är andan i samhället en helt annan. När vi besöker en baptistkyrka ber pastorn plötsligt vår tolk att göra en liten paus i översättandet av hans predikan. Efteråt frågar vi henne vad det var pastorn inte ville att vi skulle höra. ”Ja, det fick jag ju inte säga” svarar hon. ”Men det handlade om att rumänerna skäms för sitt land”. De som bott här länge talar om en utbredd hopplöshet som man måste kämpa för att inte själv bli en del av. Framtidstron har flytt fältet och det görs tydliga skillnader på folk och folk. Är du född bland romerna och dessutom barnhemsbarn är du automatiskt placerad längst ner på samhällstegen.
Det är för just dessa människors skull vi är här. Vi är ett sällskap gäster från Sverige som kommer hit och gör ett sommarläger för barn och ungdomar från ett statligt barnhem. Det sägs att vi ger dem ett andningshål i en karg och nedbrytande vardag. Vi umgås med barnen, äter tillsammans, spelar fotboll, promenerar i skogen, pysslar, leker och bombarderar varandra med vattenballonger. Vi har samlingar där vi samtalar om Gud, försöker få dem att förstå att de visst är värda kärlek, försöker bryta modlösheten. Kommunikationen sker mestadels genom tolkar, resten via hjälplig rumänska och kroppsspråk. Vi skrattar, kramas, gråter och är arga på varandra. På kvällen stängs generatorn av och när lägerbålet falnar är det bara ficklampor och stjärnhimlen som ger oss ljus. När alla borstat tänderna och lagt sig lyssnar vi till syrsorna och inväntar en ny dag.
Rumänska barnhemsbarn. För ett år sedan var de för mig just bara den benämningen. En anonym, ansiktslös massa som jag läst om och sett i TV-inslag. När man väl kommer hit och möter dem blir de snabbt till individer, verkliga människor med starka personligheter som lämnar saknad och tomrum efter sig när vi skiljs åt. Det trasiga syns inte alltid på ytan. Det är när barnen ibland gläntar på dörren till sitt förflutna som man kanske kan förstå, om än bara en bråkdel. Kontrasterna igen, mellan deras berättelser och den idylliska lägerplatsen med skogen tätt inpå och utsikt över bergen långt borta.
I fem dagar lyser solen. En kväll när allt är som vackrast, när det glödande apelsingula klotet är på väg ner och de sista gitarrackorden klingar ut, gråter några av våra vänner i famnarna på oss. Kanske över att den här tillvaron snart är slut och att de måste tillbaka till en verklighet som mest handlar om att överleva och uthärda. Den sorgen smittar av sig, men föder också en återhållen vrede inom mig över sakernas tillstånd. Och en bön till en Gud jag tror känner samma saker. Vi sitter nära och låter alla deras känslor komma ut. Gråt, böner och vredesmod under en ljuslila himmel där värmen kommer att dröja sig kvar några timmar till.
Kontrasternas land. Det är därför jag inte kan vara kvar här. Det är därför jag måste återvända hit igen.
