söndag 4 januari 2015

Peace out!

Oh, my goodness! Jag har just avaktiverat mitt Facebook-konto. I den mån det nu går förstås – once on the internet, always on the silly internet – men efter att ha snackat i åratal om detta, till mångas munterhet, känns det nu som en triumf och lättnad att det äntligen är gjort. Även om jag darrade något inför sista klicket, vid åsynen av profilbilderna på en handfull av mina kontakter som enligt det stora sociala mediet kommer att sakna mig. Tja, de som verkligen kommer lida av det lär höra av sig ändå, via andra kanaler, det vågar jag bestämt påstå utan att verka märkvärdig på nåt vis.

I samma veva skriver jag härmed också mitt sista blogginlägg på obestämd tid. Jag känner helt enkelt att jag nu behöver fokusera på viktigare saker i livet än uppdateringar som riskerar att halka efter. Samma sak med Fejjan. Det må vara att slå in öppna dörrar att anklaga det mediet för att vara det universella bekräftelsebehovets guldaltare, men jag känner verkligen att det får vara nog nån gång. Jag behöver inte ens peka finger åt något annat håll än mitt eget, jag jagar ”likes” och kommentarer lika mycket som någon annan de gånger jag slänger upp en ny bild eller putslustig status. Ingen kommer undan.

Hur det nu blir i praktiken att inte ha tillgång till allt det där, och hur mycket jag kommer att missa – det ser jag bara fram emot att få reda på, om än med en viss hisnande känsla samtidigt. Fr.o.m. nu nås jag alltså bara via min telefon eller mail. Har du inte numret eller adressen? Kolla eniro eller kontakta Försvarets Radioanstalt.

Take care, ungar! Over and out.

onsdag 31 december 2014

2014/2015

Årets mest överskattade helg är äntligen här. Det fina med nyårsafton är att när den väl är avklarad kastas den direkt ut med resten av det gångna året, och man glömmer snabbt hysterisk festlogistik och feta kommunpengar som skjuts rätt upp i himlen istället för att satsas på äldreboenden och liknande. Men det är ju olika budgetar, säger den lokalpolitiskt insatte då. Och det är ju helt riktigt, men omfördela det totala cashet då, hur svårt ska det vara? Heder åt de stora matvaruhus som sedan flera år bestämt sig för att dissa pyrotekniken i alla fall.

Som synes skippade jag att summera 2014 på denna hejdundrande internetsida. Men jag lyssnar på  ”Så mycket bättre”-skivan (tack, mamma!) i skrivande stund och tycker att den på ett överlägset sätt sammanfattar höjdpunkterna från det musikår som alldeles strax passerat. Resten hade jag som vanligt noll koll på men inte tusan led jag av det. "Så mycket bättre" var mer än bara musik och lämnar en värme efter sig som säkerligen kommer räcka ända in i festivalsommaren 2015.

Gott nytt, kids! Och glöm aldrig att det är samspelet mellan backspegeln och vindrutan framåt som gör den fortsatta resan säker.

 

måndag 29 december 2014

Viva hate

Jag såg aldrig mer än delar av TV-serien ”Hammarkullen” från 1997, men har förstått att den var ett välförtjänt genombrott för Peter Birro som manusförfattare. 2000 års ”Det nya landet” såg jag däremot, och det är tydligt att Birro med båda dessa serier hade ett ärende, något han med brinnande hjärta ville att hela Sverige skulle ta del av. ”Det nya landet” må ha skrivit sina budskap på plakat, men den lämnade i alla fall intryck.

Vad han vill med 2014 års ”Viva hate” är mer oklart. Blicka tillbaka förstås, och det är vackert så. Men han parar den i sig fina nostalgin över 90-talets göteborgska undergroundscen med en oblygt Pulp Fiction-skränig sidohistoria som är fullständigt malplacerad. Scenerna från rocktävlingar och fritidsgårdsspelningar, kids som med allt de har kastar sig in i den larmiga, otyglade musiken – det är ren magi och hade varit nog med den. Ändå måste de in, dessa spattiga sekvenser där psykopatiska, galna, ”coola” gangsters ackompanjerar nyckfullt våld med klacksparkar och oneliners.

Det är tyvärr dessutom något otillfredsställande med regin. Kanske borde Agneta Fagerström-Olsson (”Hammarkullen”) ha kallats in igen, eller Mikael Marcimain som satte helt rätt prägel på Birros manus till ”Upp till kamp” 2007. Sett till foto och tempo känns ”Viva hate” väldigt ofärdig. Flera scener eller anslag känns för dyrbara för att slarvas bort på det sättet.

Men som sagt, tillbakablickandet över bröderna Birros (Peter och Marcus) eget 90-tal i Göteborg är fantastiskt och slår av naturliga skäl an alldeles särskilda strängar i mitt inre. Några år senare skulle jag själv börja höra talas om band som The Christer Petterssons, Sator och Fågel Blå, köpa singlar och fanzines på Dolores och vilja starta band men aldrig göra det. Musiken – den som frodades i nedgånga replokaler och dito spelställen – räddade mina tonår, men det har ni ju hört förut.

Återstår bara att se hur Birro väljer att knyta ihop sin historia när den tredje och sista delen av ”Viva hate” sänds ikväll.
 


tisdag 23 december 2014

Amy Diamond, december 2014

I söndags satt Amy Diamond i Nyhetsmorgon i TV4 och berättade om sin egen ångest. En forcerad Agneta Sjödin försökte flera gånger skynda på intervjun, vilket bara spädde på min egen kategoriska syn på Fyran som en kanal där tid framför allt är pengar och förlorade reklamintäkter.

Det var synd, för Amy hade en historia att berätta. När hon tycktes vara på vippen att säga något om sociala medier, hur lätt det är att jämföra sitt liv med andras när allt ständigt ligger online, då blev hon avbruten av fru Sjödin som fyllde i med egna ord och ville leda samtalet vidare.

Likväl var detta en helt ny sida av Amy Diamond. Lite trevande just därför, men ärlig, avskalad, personlig. Amy, artisten som cementerats i ett fack av rosig, barnlik äppelkäckhet alltsedan  ”What’s in it for me”, talade nu om den själsliga ängslan som vill växa sig till ett hot och som gnager sig ut i kroppen. Den förlamande känslan som till sist bara fokuserar på sig själv om man inte får verktyg för att hantera den. Giftet i bröstet. Ångesten.

Kanske indikerade det en slags brytpunkt för en artist som jag själv vurmat för i flera år, min vänkrets’ oförstående inställning till trots. Jag vill gärna tro det. Nästa år kommer Sanna Lenkens film ”Min lilla syster”, där Amy Diamond debuterar som skådespelare med en rollkaraktär som lider av ätstörningar. Filmen är redan klar för filmfestivalen i Berlin. Oavsett vilka kreativa vägval Amy Diamond väljer härnäst står hela hennes fanbase inför en sällsynt spännande tid.

måndag 22 december 2014

Fortsättning följer

Dan före dan före dopparedan, om jag inte missminner mig? I början av december hade jag en tanke om att gå igenom de fåtal julskivor jag har i min ägo, skriva om dem och posta med jämna mellanrum här på bloggen. Det vore väl trevligt? Att läsa om Kurt Olsson (igen), Elvis Presley och Krixhjälters? Men det gick åt skogen, precis som idén att slänga upp en jullåt per dag under hela december på mitt Facebook-konto. Facebook och hela sociala medievärlden suger för övrigt, ändå lär jag väl fortfarande sitta och uppdatera skiten när vi skriver 2015. Never learn.

Hur som helst, det fortsätter bubbla i Svedala land. Det tredje största partiet flyttar fram positionerna, skippar allt mer av den retoriska smidigheten och kör med rakare rör. Mindre hymlande helt enkelt. Tja, då syns det i alla fall tydligare vilken sorts parti vi har att göra med. Och mitt i alltihop smäller KD till med det första ärliga försöket av de övriga partierna att snacka konkret om migrationsfrågan. Göran Hägglunds artikel i DN den 18 december må träffa snett i viktiga delar, men den signalerar en ny strategi i inrikespolitiskt debattklimat som jag verkligen hoppas ska få en konstruktiv fortsättning.

I samma veva tog pastorn Steffe Swärd initiativet till ett upprop för en generös flyktingpolitik och mot SD-sympatier inom frikyrkan. Tillsammans med kollegan Sven-Gunnar Hultman samlade han drygt 380 pastorsnamn bakom en debattartikel som publicerades i namnkunniga kristna blaskor i fredags den 19 december. Sakfrågan och samtalet i dess kölvatten har därmed på allvar flyttat in även i kyrkorna vilket är välkommet.

Jepp, det här var en kort och möjligen intetsägande reflektion kring hur svensk politik navigerar vidare på stormigt decemberhav 2014. Hägrar nyvalet obönhörligt i fjärran eller kommer de hemliga samtal som just nu påstås föras att leda till en alternativ utgång? Den som följer får se. Hur som helst är det fortsatt läge för alla goda krafter att mobilisera och verka för sakliga, nyanserade och konstruktiva lösningar på de utmaningar vi de facto står inför.

fredag 5 december 2014

Den andra chansen

Ärade riksdagsledamöter. Ärade moderater, socialdemokrater, folkpartister, vänsterpartister, kristdemokrater, centerpartister och miljöpartister. Ni har chansen nu. Ni går in i en ny, extra valrörelse och har därmed fått en andra chans vid handen. Jag hoppas vid Gud att ni tar den.

Det parti ni inte vill samarbeta eller samtala med manar Sveriges folk att se den 22 mars 2015 som en folkomröstning om invandring. För eller emot. Det är uppenbart att detta måste bemötas, och det är det här den andra chansen handlar om.

Det är inget nytt att Sverigedemokraterna har tagit licens på ämnet och debatten. Tacka tusan för det när det inte är någon som bemödar sig med att plocka sönder eller ens röra vid deras argument. Det är lättare att på reflex stämpla partiets talesmän (oftast är de män) med bruna ismer, gå ner från talarstolen och sprita händerna efteråt.

Men det kommer inte att funka en gång till. Det retoriska undvikandet kommer bara att driva fler missnöjesröster ner i valurnorna och då har ni problem i kammaren på riktigt. Jag hör och läser det i debatter överallt. Sveriges tredje största parti tillåts vinna varenda match på walk over. När någon från motståndarsidan trots allt försöker diskutera de faktiska argumenten anklagas de för att gå Sverigedemokraternans ärenden. Vi kan inte ha det så här.

Jag kan lova er att flertalet av de röster jag själv lyssnat till i fikarummet sedan i onsdags kommer från människor som aldrig röstat på Sverigedemokraterna. Som aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Men de efterlyser en ärlig och öppen migrationsdebatt som i förlängningen kommer att fasa ut Sverigedemokraternas roll och plats. Eller som Birger Schlaug sa i SVT:s soffa i morse: ”Man måste också visa att här finns de här problemen, här finns de här svårigheterna och dem måste man stå för, annars blir det inte trovärdigt. Men fördelarna är större än problemen. Det är det man måste visa.”

Och ärade riksdagsledamöter, kom upp ur era inbördes skyttegravar! Skyffla igen skiten med matjord och plöj upp ett grönskande potatisland över resterna. Rör vid den brännande frågan. Gör vad som helst, bara inte samma misstag en gång till. Det här är er andra chans, och jag hoppas vid Gud och för Sveriges skull att ni tar den.