Düsseldorf

Och nu till något betydligt ytligare!

Sent igår kväll lyckades alltså Eric Saade placera sig själv och Sverige på bronsplats i det maffiga spektaklet Eurovision Song Contest. Inte illa. Märkvärdigt vad en låt plötsligt kan låta bra bara för att man hoppas att den ska ha en chans. Annars anser jag ju att ”Popular” suger, bortsett från det där korta mellanpartiet i refrängen där den för några sekunder inte låter som en skiva som hakat upp sig. Jag hade annars Österrike som favvis efter andra semifinalen, men under finaltimmarna kändes det som att det mesta bara försvann i mängden. Vilket förmodligen beror på att 25 bidrag är minst 10 fler än man mäktar med på ett bräde.

Saade på bronsplats alltså. Men låt oss nu backa tillbaka i tiden ett par månader. Kvällen den 12 mars, strax efter att grabben hade krossat allt motstånd och glas i Melodifestivalens final skrev en Facebook-vän (och alla vet ju hur djup en vänskap på Facebook är) på sin logg: ”Mobbarlåten vann! Väntat men trist.” Hon förtydligade senare: ”Handlade ju bara om att bli populääär då blir allt bra, liksom. Värdelöst budskap, tycker jag, att det ska vara så viktigt att vara populär. Får mig att tänka på poppisbruttorna och dom coola killarna på högstadiet. SÅN ska man vara, liksom.”

Helgen därpå satt jag med några kompisar hemma hos den odiskutabelt mest schlagerhängivna personen i min vänskapskrets. Hon hade personligen varit på plats i Globen den 12 mars och delgav euforiskt detaljer från den kväll som uppenbarligen varit en av hennes livs bästa. Medan vi intog fruktsalladen började finalbidragen rulla i bakgrunden, och någon gav sig på att syna texten till ”Popular” i sömmarna. Kontentan blev att den var totalt tom. ”Fast det är ju bara schlager. Det är ju inget djupt, det ska bara vara kul liksom” försvarade värdinnan för kvällen.

Det är ju onekligen ett intressant påstående, tänkte jag senare. I praktiken innebär det ju nämligen att melodifestivalsbidragen – och i förlängningen all kommersiell musik – befinner sig i någon slags immun zon. Den kritik om ytlighet och fördummande som denna genre ofta får utstå, är egentligen helt meningslös att ens framföra. Det är helt enkelt en felaktig grundinställning att överhuvudtaget förvänta sig att texterna till schlagers eller sommarhits ska ha något djupare att säga.

Tja, det är väl ingen newsflash direkt. Men här har vi kanske den verkliga orsaken till att det kan ses som pinsamt att digga musiken i fråga. Problemet är egentligen inte hur den låter – en bra melodi är alltid en bra melodi – utan att man inte vill gå runt och lalla på vilken sorts texter som helst. Mobbartexter exempelvis. Tänk er själva om Saade skulle smasha glasbur till en text om att utöka biståndet till tredje världen. Då skulle ”Popular” förmodligen inte längre vara lika genant att tycka om. Eller?

Ja, det kan man ju fundera över. Men tesen verkar i alla fall fungera på mig själv. För det pinsamma i att erkänna att jag diggar ”I love Europe” med Christer Sjögren ligger egentligen inte på det musikaliska planet. Det pinsamma ligger i att texten kunde vara hämtad från Moderaternas senaste EU-kampanj.

"My guilty conscience"

Jag skriver, undertecknar och skickar iväg avvikelserapporten. Min överordnade lägger sin varma hand på min axel och säger att jag inte ska rannsaka mig själv för hårt. Mitt i prick.

Vid matbordet för en tid sedan sa den ene av dem som uppfostrat mig: ”När man har mycket att sysselsätta sig med tänker man inte så mycket på allt det tokiga man gjort”. Den andre sa: ”Sånt där är det väl ingen idé att gå runt och fundera på".

Snacka om mitt sociala arv i ett nötskal. Mellan dessa två fantastiska – och det menar jag verkligen – människor har jag växt upp. Med den enes okomplicerade teori och den andres komplicerade praktik.

”Man dömer ofta sig själv hårdast” sa jag sedan.