Slagmålskonserten

Några minuter efter midnatt börjar det äntligen läcka ut blått strålkastarljus genom det röda draperiet, samtidigt som ett stämningsfullt och omisskännligt elektroniskt intro börjar fylla lokalen. Förhängena går isär, och en jublande publik välkomnar Slagsmålsklubben som står startklara med instrument och tillbehör uppradade på ett långbord.

När sedan ”Hänt” mullrar igång och sedermera avlöses av ”Brutal weapons” är det inte utan att jag undrar vad jag håller på med. Det går ju nämligen inte att bortse från att Slagsmålsklubben har kört en i stort sett identisk setlist de senaste åren, både på de tre konserter jag själv bevittnat och på de som går att se på youtube. Så sent som i torsdags i en intervju i P3 sa Kim i bandet att det tråkiga med att kunna försörja sig på sin musik är att det är upprepningarna som säljer. Det är förstås en sanning, men samtidigt måste det vara musikerna själva som sätter villkoren. Och i Slagsmålsklubbens fall skulle de lätt kunna variera ”Övningsköra” och ”Smart drag Mr Christer” med exempelvis ”Speedboats” och ”His morning promenade” utan att det skulle skrämma bort någon i publiken.

Men denna invändning sveps snabbt undan, för som helhet blir den här klubbspelningen den klart bästa av dem jag beskådat hittills. Skillnaden mot en festivalspelning är självklar: här har folk bemödat sig att betala inträde för att se ett specifikt band vilket redan från början ger en mer hängiven och intresserad publik. Resultatet blir snabbt ett euforiskt studsande dansgolv när Slagsmålsklubben trycker igång klassiker som ”Sponsored by destiny” och ”Kom igen kommissarien”.

Fast de två mest minnesvärda ögonblicken uppstår ändå inte där. Det är istället överraskande nog när bandet tar sig an ”Sväng om du kan” från fjolårets kassa album ”The garage” samt bjuder på Style of Eye-samarbetet ”Homeless”. Förstnämnda lyfter sig plötsligt och oväntat på det där sättet som bara kan hända på en konsert. Det börjar med att Beebop smattrar hi-hat framme vid scenkanten och smågarvar åt att Hannes, Joni, Kim och Björn bakom honom skruvar till melodislingan på ett sätt som knappast låter klockrent. Mot slutet av låten uppstår så ur intet ett helt sanslöst sväng där Beebop öser på med trumpinnarna medan kamraterna vid långbordet tvärsäkert skickar de avslutande takterna rakt in i mål. ”Homeless” sedan, blir konsertens klart hårdaste stund med ett hiphop-ljudande beat tungt och effektivt som ett ånglok, som bevisligen gör det helt omöjligt att stå still både på och nedanför scenen.

Efter drygt en timme knyts kalaset helt väntat och fegt ihop med gamla, fina ”Övningsköra” som extranummer. Svettig men nöjd köper jag loss en poster i foajén och ger mig ut i snön, ner i tunnelbanan och är strax före kl 02 framme hos barndomsvännen ute i en av förorterna. Somnar gott och viker dagen efter åt vegansk frukost och lunch, bilburen sightseeing genom ett Östermalm som infriar alla fördomar samt en vacker och solig promenad längs vattnet på Djurgården. Sätter mig sedermera på tåget hem, kollar ett par halvhjärtade mobilbilder som jag knäppte under konserten i natt och konstaterar att argumenten för att skaffa Iphone knappast kan läggas fram mer övertygande än så. Men skit samma. Dans före fotografering var ändå ett helt rätt val den här gången.
 

Säsongsstart

Hej! Idag har jag bokat biljett till årets första konsert. Inte helt otippat blir det Slagmålsklubben som får äran att inleda min säsong, redan nu på lördag i Stora Staden. Blir förhoppningsvis våldsamt roligt! Adjö!

Återträff

Okej, ungar. Det är 2013 nu. Tiden går framåt, och på Det Stora Social Mediet har jag fått en inbjudan till att minnas. ”Klassträff 1-9” lyder evenemangets namn. ”I år är det 20 år sedan vi slutade 9:an och då tycker vi att det är hög tid att vi träffas. Vi minns och kan påminna varandra om sånt vi helst vill glömma” står det i programförklaringen, följt av en plikttrogen smiley. Och så det praktiska om mat, dryck och kostnad innan allt slutar med en förhoppning om att alla ska kunna komma.

Så här: Vad jag minns tydligast från de där åren är mitt eget hat som föddes nånstans i fjärde klass och sedan bara växte, inåt och utåt, hade någon slags kulmen under högstadiet men som även fortsatte i utvecklad form under gymnasietiden. Det genomsyrade nästan allt och har krävt lång tid, många år och hårt arbete att slå sig fri från.

Tvärtom mot vad det kanske låter nu så är jag inte bitter. Har definitivt varit, men den tiden är ändå förbi. Bitterhet är i längden ett jävla slöseri med energi och liv. Jag kan titta på klassbilderna, återkalla minnena och känslorna med skärpa om jag vill, men låter dem inte skada mig längre. Jag lämnar dem med ett uppriktigt leende över att tiden och jag har gått vidare.

Samtidigt har jag inte den minsta lust att försätta mig i situationen klassträff. Varför skulle jag det? Det finns åtskilliga berättelser om hur återträffar har spårat ur, hur alla ohjälpligt intar sina gamla, förlegade men ändå uppenbart invanda roller och iscensätter samma hopplösa scener en gång till.

Här är en viktig sak att påpeka: Jag hade det egentligen otroligt bra, om man jämför. Jag hade alltid kompisar, även om ingen av oss någonsin var lojal mot någon annan om det inte fanns något uppenbart att vinna på det. Annat var det för X.

X, är hon överhuvudtaget inbjuden? Jo, faktiskt, ser jag när jag scrollar igenom gästlistan. Men medan vi andra figurerar hyfsat frekvent på varandras kontaktlistor är hon vän (som det förrädiskt nog kallas på Det Sociala Verktyget) med endast en av oss. Ingen har brytt sig om att tagga henne på de inscannade gamla klassfotona.

Det är symptomatiskt givetvis. För X hade aldrig någonsin någon nära vän bland oss. Hon fick vara med – men bara på våra villkor, aldrig sina egna. Det där upphörde aldrig. I högstadiet samlade en speciallärare oss övriga i klassen och undrade varför vi inte kunde respektera X som vem som helst.

Jag var den enda som hade X som klasskamrat även under gymnasiet. Mönstret höll i sig. Hon sökte sig till själsfränder i andra klasser som i allmänhetens ögon var outsiders som henne själv, men bland oss var hon alltid ensam. Jag gjorde själv ingenting för att förändra det.

X förlorade ett syskon när vi fortfarande gick på lågstadiet. Några år efter gymnasiet omkom hennes pappa i en olycka. Min familj gick på begravningen och mitt tydligaste minne är X gråtandes på parkeringen utanför kyrkan. Jag såg hennes mamma ströva omkring ensam på en stadsgata några år senare. Ytterligare en tid senare var hon också borta.

Allt det här kommer upp till ytan när jag läser min inbjudan. Mina egna minnen har jag förlikat mig med, men X:s historia från samma tid – den är fortfarande omgiven av skam, för alla oss som tillät att den blev som den blev.

Jag vet inte om det är en bra idé, kanske bara sprungen ur ett hastigt upplopp av känslor, men i tanken börjar jag fila på ett mail till X. Ingenting kan förändra det som varit, jag har ingen förljugen ambition att framstå i bättre dager än någon annan, men att bryta tystnaden vore ändå det minsta man kunde göra. Kanske.

Tänker jag, medan jag åter loggar in på den allsmäktiga webbsidan, klickar mig fram till återträffens inbjudan och kryssar i svarsalternativet Nej.