När sedan ”Hänt” mullrar igång och sedermera avlöses av ”Brutal weapons” är det inte utan att jag undrar vad jag håller på med. Det går ju nämligen inte att bortse från att Slagsmålsklubben har kört en i stort sett identisk setlist de senaste åren, både på de tre konserter jag själv bevittnat och på de som går att se på youtube. Så sent som i torsdags i en intervju i P3 sa Kim i bandet att det tråkiga med att kunna försörja sig på sin musik är att det är upprepningarna som säljer. Det är förstås en sanning, men samtidigt måste det vara musikerna själva som sätter villkoren. Och i Slagsmålsklubbens fall skulle de lätt kunna variera ”Övningsköra” och ”Smart drag Mr Christer” med exempelvis ”Speedboats” och ”His morning promenade” utan att det skulle skrämma bort någon i publiken.
Men denna invändning sveps snabbt undan, för som helhet blir den här klubbspelningen den klart bästa av dem jag beskådat hittills. Skillnaden mot en festivalspelning är självklar: här har folk bemödat sig att betala inträde för att se ett specifikt band vilket redan från början ger en mer hängiven och intresserad publik. Resultatet blir snabbt ett euforiskt studsande dansgolv när Slagsmålsklubben trycker igång klassiker som ”Sponsored by destiny” och ”Kom igen kommissarien”.
Fast de två mest minnesvärda ögonblicken uppstår ändå inte där. Det är istället överraskande nog när bandet tar sig an ”Sväng om du kan” från fjolårets kassa album ”The garage” samt bjuder på Style of Eye-samarbetet ”Homeless”. Förstnämnda lyfter sig plötsligt och oväntat på det där sättet som bara kan hända på en konsert. Det börjar med att Beebop smattrar hi-hat framme vid scenkanten och smågarvar åt att Hannes, Joni, Kim och Björn bakom honom skruvar till melodislingan på ett sätt som knappast låter klockrent. Mot slutet av låten uppstår så ur intet ett helt sanslöst sväng där Beebop öser på med trumpinnarna medan kamraterna vid långbordet tvärsäkert skickar de avslutande takterna rakt in i mål. ”Homeless” sedan, blir konsertens klart hårdaste stund med ett hiphop-ljudande beat tungt och effektivt som ett ånglok, som bevisligen gör det helt omöjligt att stå still både på och nedanför scenen.
Efter drygt en timme knyts kalaset helt väntat och fegt ihop med gamla, fina ”Övningsköra” som extranummer. Svettig men nöjd köper jag loss en poster i foajén och ger mig ut i snön, ner i tunnelbanan och är strax före kl 02 framme hos barndomsvännen ute i en av förorterna. Somnar gott och viker dagen efter åt vegansk frukost och lunch, bilburen sightseeing genom ett Östermalm som infriar alla fördomar samt en vacker och solig promenad längs vattnet på Djurgården. Sätter mig sedermera på tåget hem, kollar ett par halvhjärtade mobilbilder som jag knäppte under konserten i natt och konstaterar att argumenten för att skaffa Iphone knappast kan läggas fram mer övertygande än så. Men skit samma. Dans före fotografering var ändå ett helt rätt val den här gången.
