Här hade jag planerat att betygsätta samtliga bidrag i Melodifestivalens första deltävling i Karlskrona. Några snabba rader om var och en av de åtta låtarna var tanken. Men, efter att i skrivande stund just ha bevittnat hur Anna Järvinen tilldelats en sjundeplats och därmed alltså skickats ut ur tävlingen, är jag uppriktigt sagt beredd att skita i att beskåda resten av det här spektaklet 2013.
Här kan man givetvis hävda att Melodifestivalen inte är till för artister som Anna Järvinen, precis som den inte var det för Carolina Wallin Pérez förra året. Och så är det väl dessvärre. Mashupen mellan folklighet och indie har uppenbarligen en bit kvar till sin fulländning. Även om jag hellre – faktiskt – vill inbilla mig att det var sextonåringarna som sabbade allt genom att sms:a fram Yohio till den sista platsen i startomgången, framför nosen på Anna Järvinen.
Hur som helst, Järvinen var överlägset bäst. Bara att se hjälten Martin Elisson i egenskap av textförfattare stå lutad mot ett runt bord trissade upp förväntningarna rejält. Men sedan var det utan tvekan Anna Järvinens stund. Sättet som hon tog sig an ”Porslin” och dess oerhörda text och melodi var en helhetsupplevelse som gjorde mina ögon grumliga och min mamma lyrisk. Låten är redan odödlig.
Så var det med det. Och okej, nu med några minuters distans till omröstningsskandalen kan jag ändå gå med på att säga några korta grejer om resten också. Och kanske t.o.m. tänka mig att se resterande deltävlingar framöver. Men, som Dan Bäckman uttryckte det på sin tid: ”Det är under protest!”
David Lindgren: Enligt min erfarenhet ska man vara misstänksam mot låtar som sätter sig redan innan första lyssningen är avklarad. Men vad tusan, 4 välriktade stroboskoplampor kan jag kosta på mig att ge. Man längtar redan ut.
Cookies And Beans: Tvåa? Trea? Äh, den är för hysterisk på något sätt. Max 2 nystrukna sydstatsflaggor på en bar i Nashville får den.
Jay-Jay Johansson: Står och svajar nånstans mellan James Bond-maffigt och Berlin-indie ’83. Man vill ju ge grabben lite credd för att han varken brytt sig om att raka sig eller klä upp sig. Men det räcker bara till max 3 kitschiga souvenirer under Triumfbågen.
Mary N’diaye: Här har vi det klassiska innötningstricket med en lika delar simpel, irriterande och effektiv refräng. Funkar kanske inte hela vägen fram till final men är en given hit på knattediscot. Det gäller att inte underskatta kidsen som köpkraft. 1 begagnad artikel i Hello Kitty-serien får den.
Eric Gadd: Tompa Ledin om jag inte missminner mig? Jaha, refrängen funkade efter ett tag men det var väl också i mångt och mycket beroende på ett betydande mått av innötning. Basen lät cool emellanåt. 2 vita soulskivor från 90-talet får den.
Yohio: Det här måste väl vara det första seriösa försöket att införa j-rock i Sverige. Intressant på så vis. Men nej, imponerar inte mer på mig än att jag kan ge 2 nyladdade tamagotchis.
Anna Järvinen: 5 sessioner i parterapi, rakt av. Det enda betyget jag med säkerhet vet att jag kommer att kunna stå för resten av de här veckorna. Och livet.Enough said.
Michael Feiner & Caisa: Det här låter ungefär som ett hopkok av hela 2012 års sammanlagda startfält. 1 krossad ölflarra på en stadsfest får den.
