Årets sista inlägg. Decenniets sista också för den delen. God kutym vore väl att börja lista alla hög- och lågvattenmärken från 2009 och 00-talet och sia om vad som kommer härnäst. Och visst blir jag lite sugen när jag på radion hör den oefterhärmlige Fredrik Strage sammanfatta de senaste tio åren av populärkultur på sitt härligt initierade/nördiga sätt.
Men själv hade jag bara tänkt skriva om att jag ännu en gång såg om de tre Sagan om ringen-filmerna under den gångna julhelgen. De filmerna känns ju å andra sidan som 00-talets största så – voilá! – där är årskrönikekopplingen fixad. Okej att James Cameron slängde in sin banbrytande ”Avatar” i decenniets sista skälvande minuter men han lär förlora hårt mot Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar ändå, det vågar jag påstå utan att ha sett ”Avatar”.
Det var i alla fall en reklamkanal som sände hela Ringen-trilogin den här gången, och om man bara pallade med de svårt malplacerade reklamavbrotten (vilket är egentligen mest skrämmande: en vrålande orch eller en glöggspeedad speaker som väser nåt om prissänkta varor på Elgiganten?) framträdde alltså den kanske största sagan som någonsin filmats. Nej, jag har inte läst böckerna och har aldrig vetat mer om Tolkien och hans värld än det som fantasyläsande vänner har berättat. Men jag gillar film och tvekade därför aldrig att se alla Ringen-filmerna på bio.
I vilken grad böckernas magi är väl överförda till rörliga bilder får de insatta avgöra, men ja – jag tycker filmerna är alldeles fantastiska, och de är det på så många olika plan! De hisnande bilderna och kameråkningarna gör förstås mycket men är långt ifrån hela styrkan med berättelsen. Trots sagoinramningen är den så full av allmänmänskliga teman och jag ser en uppsjö av vacker symbolik för min tro (och mina tvivel på) Gud. Jag tänker inte ge mig på att radda upp exempel men de finns där och griper tag om mig lika varmt varje gång jag ser om filmerna. Mina övriga favvisfilmer i all ära, Sagan om ringen står ändå i en klass för sig.
Och så är det ju förstås Den Där Scenen. Det var så här att när belysningen släcktes inför premiärkollen av den första filmen år 2001 så var mörkret i biosalongen inte det enda mörker jag upplevde just då. Jag hade inte räknat med att få en himmelsk hälsning just där, på det sättet, men en bit in i filmen hände just det. Gud talade plötsligt genom en enskild scen, mening efter mening under några minuters dialog träffade exakt och återuppbyggde hoppet. Jag blev så fruktansvärd överraskad!
Jag har tjatat tidigare på den här bloggen om min tro på en kreativ Gud med ett oräkneligt antal sätt att tilltala oss på. Man kan kalla det tillfälligheter, det kan man. Man kalla det här ögonblicket i biomörkret en tillfällighet. Tja, i så fall en tillfällighet som fortfarande ger mig tårar i ögonen åtta år senare. Det där mörkret har skingrats och när jag ser tillbaka tror jag fortfarande att en filmscen var en del i Guds process.
Sagan om ringen på TV julhelgen 2009 får alltså knyta samman hela decenniet. Där ser man. Återstår bara att önska att 2010 blir allas vårt bästa år hittills. Gott nytt!
torsdag 31 december 2009
lördag 19 december 2009
Köpenhamn
"När de viktiga besluten inte klaras av på den högsta politiska nivån, så måste nya initiativ komma underifrån. På alla nivåer måste vi göra allt vi kan för att sprida en fortsatt positiv kraft i klimatarbetet.
Den som väljer att gå före inspirerar andra. Den som tvekar och håller sig i bakgrunden blir sällan en inspiratör. Oavsett om det handlar om företag, kommuner, enskilda människor eller länder.
De länder som väljer att gå före kan inspirera andra länder att göra mer. Klimatet har helt enkelt inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen."
[Maria Wetterstrand, på DN Debatt 091219]
Den som väljer att gå före inspirerar andra. Den som tvekar och håller sig i bakgrunden blir sällan en inspiratör. Oavsett om det handlar om företag, kommuner, enskilda människor eller länder.
De länder som väljer att gå före kan inspirera andra länder att göra mer. Klimatet har helt enkelt inte tid att vänta på några som hela tiden vill trycka på bromsen."
[Maria Wetterstrand, på DN Debatt 091219]
lördag 28 november 2009
Bokslut
Så var säsongen igång igen. Jag sitter i den lilla kyrkan på landet med en tallrik julbordsdelikatesser framför mig. Traditionen lever och det är mycket folk som vanligt, de allra flesta en eller två generationer äldre. Jag språkar med pastorn på andra sidan bordet, tömmer julmustsflaskor och allt är så där sedvanligt adventstrevligt.
Över en tvättlina längs ena väggen hänger hemsydda dukar och bonader i olika storlekar i en lång rad. En av kvällens värdar berättar om kvinnan som gjort flera av dem. För ett år sedan var hon själv med här, satt med och såg sina verk auktioneras ut till förmån för kyrkans olika projekt. Sedan åkte hon hem och fortsatte väl att sy. Två dagar efteråt ringde en anhörig henne och frågade i vanlig ordning vad hon gjorde. Jo, hon satt och sydde som sagt. Bara några timmar senare var hon död, man fann henne sittandes i sin fåtölj med handarbetena liggande i famnen. Död på sin post. Hade fått hembud, som värden säger.
Det var en trogen människa, som tyckte att kyrkan och missionen var viktig. Värd att sy för, så att säga. Och den konsten behärskade hon ju sannerligen. Jag hade själv förmånen att se henne in action några gånger när jag jobbade i hemtjänsten för många år sen. Där hon satt och arbetade fanns alltid ett Nya Testamentet nära till hands, och det var gott om bibelord och jesusbilder i hennes små rum. Jag tror hon bad en hel del.
Den här kvällen går hennes sista, efterlämnade verk under klubban. De lyfts ner från väggen, auktionsutroparen tar emot buden från gästerna och lämnar de genomarbetade vävstyckena vidare. Ett slags bokslut för en lång och trogen tjänst. På den här jorden.
Över en tvättlina längs ena väggen hänger hemsydda dukar och bonader i olika storlekar i en lång rad. En av kvällens värdar berättar om kvinnan som gjort flera av dem. För ett år sedan var hon själv med här, satt med och såg sina verk auktioneras ut till förmån för kyrkans olika projekt. Sedan åkte hon hem och fortsatte väl att sy. Två dagar efteråt ringde en anhörig henne och frågade i vanlig ordning vad hon gjorde. Jo, hon satt och sydde som sagt. Bara några timmar senare var hon död, man fann henne sittandes i sin fåtölj med handarbetena liggande i famnen. Död på sin post. Hade fått hembud, som värden säger.
Det var en trogen människa, som tyckte att kyrkan och missionen var viktig. Värd att sy för, så att säga. Och den konsten behärskade hon ju sannerligen. Jag hade själv förmånen att se henne in action några gånger när jag jobbade i hemtjänsten för många år sen. Där hon satt och arbetade fanns alltid ett Nya Testamentet nära till hands, och det var gott om bibelord och jesusbilder i hennes små rum. Jag tror hon bad en hel del.
Den här kvällen går hennes sista, efterlämnade verk under klubban. De lyfts ner från väggen, auktionsutroparen tar emot buden från gästerna och lämnar de genomarbetade vävstyckena vidare. Ett slags bokslut för en lång och trogen tjänst. På den här jorden.
lördag 14 november 2009
”Armodet har de också gemensamt”
Fredag morgon, och jag ligger i sängen och lyssnar på radions ”P1-morgon”. Halvt vaken, halvt slumrande som alltid när väckarklockan ringt, tar jag del av Maria Persson Löfgrens reportage från Kosovo. Där hålls i helgen det första lokalvalet sedan självständighetsförklaringen. Reportern har sin bandspelare med sig och träffar en familj vars näst äldsta son heter Clinton, efter Bill Clinton som hyllades i Kosovo för sina ambitioner att skydda folket under balkankriget. Nästan drömlikt följer jag de målande beskrivningarna som låter oss förstå att familjen är mycket fattig. Jag hör deras röster, men skulle de sluta tala vore det risk att jag somnade igen.
Men jag vaknar till när Clinton, som är 13 år, får frågan vad han vill bli när han blir stor. En klassisk fråga, konstaterar reportern, men det hemska här är att den får Clinton att börja gråta. ”Jag vet inte” svarar han mellan dova snyftningar som skär rakt genom mikrofonen och ut genom högtalarna i mitt mörka rum. Är det kanske avsaknaden av ett tydligt svar som framkallar tårarna? Eller pojkens inneboende insikt om att hans chanser att ta sig ut ur fattigdom och misär är lika med noll? Det sista är reporterns egna funderingar. Till sist försvinner Clinton in i familjens hus och stänger dörren.
En gång pratade jag själv med en ung man som bara var några år äldre än Clinton. Han gick armkrok med mig och vi gick genom skogen och han berättade om allt han ville göra i sitt liv. Ta körkort, och sedan bli chaufför av något slag. Han gillade bilar och hade sina favoritmärken. Eller också ville han jobba på hotell eller restaurang eftersom han också tyckte om att serva folk. Jag försökte uppmuntra honom. Drömmar är viktigt. Men, sa han efter att ha berättat entusiastiskt om sina planer, så kommer det förstås inte att bli. Han grät inte, lät inte ens sorgsen, konstaterade det bara med ett snett leende. Som om han visste sin plats på samhällsskalan och hade accepterat den.
Hopplöshet, tänker jag, måste vara en av de värsta åkommorna vi har att göra med. Ett förlorat hopp sätter hela tillvaron under hot. För egen del kan jag inte tänka mig mitt liv utan min tro på Gud. Den är den enda livlinan jag har när allt annat omkring rasar, det enda jag vågar tro på är beständigt. Jag säger inte att det alltid är speciellt lätt. Men Gud, Jesus är mitt hopp och jag tar risken att bygga hela mitt liv på det. Att förmedla det hoppet vidare är dock inte alltid så lätt. Att säga ett ”Gud är med dig” som ett tomt mantra till en människa i förtvivlan kan bli som ett hån, något som stjälper när viljan egentligen är att lyfta upp. Men jag kan be till den Gud jag tror finns med, be att hopplöshetens kvävande mörker ska få skingras runt människorna, och också själv göra vad jag kan för att leva ut hopp, bli en del av bönesvaret.
”De ödmjukas längtan hör du, Herre. Du gör deras hjärtan ståndaktiga, du låter ditt öra ge akt för att skaffa den faderlöse rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vållar skräck”.
[Psalm 10:17-18]
Men jag vaknar till när Clinton, som är 13 år, får frågan vad han vill bli när han blir stor. En klassisk fråga, konstaterar reportern, men det hemska här är att den får Clinton att börja gråta. ”Jag vet inte” svarar han mellan dova snyftningar som skär rakt genom mikrofonen och ut genom högtalarna i mitt mörka rum. Är det kanske avsaknaden av ett tydligt svar som framkallar tårarna? Eller pojkens inneboende insikt om att hans chanser att ta sig ut ur fattigdom och misär är lika med noll? Det sista är reporterns egna funderingar. Till sist försvinner Clinton in i familjens hus och stänger dörren.
En gång pratade jag själv med en ung man som bara var några år äldre än Clinton. Han gick armkrok med mig och vi gick genom skogen och han berättade om allt han ville göra i sitt liv. Ta körkort, och sedan bli chaufför av något slag. Han gillade bilar och hade sina favoritmärken. Eller också ville han jobba på hotell eller restaurang eftersom han också tyckte om att serva folk. Jag försökte uppmuntra honom. Drömmar är viktigt. Men, sa han efter att ha berättat entusiastiskt om sina planer, så kommer det förstås inte att bli. Han grät inte, lät inte ens sorgsen, konstaterade det bara med ett snett leende. Som om han visste sin plats på samhällsskalan och hade accepterat den.
Hopplöshet, tänker jag, måste vara en av de värsta åkommorna vi har att göra med. Ett förlorat hopp sätter hela tillvaron under hot. För egen del kan jag inte tänka mig mitt liv utan min tro på Gud. Den är den enda livlinan jag har när allt annat omkring rasar, det enda jag vågar tro på är beständigt. Jag säger inte att det alltid är speciellt lätt. Men Gud, Jesus är mitt hopp och jag tar risken att bygga hela mitt liv på det. Att förmedla det hoppet vidare är dock inte alltid så lätt. Att säga ett ”Gud är med dig” som ett tomt mantra till en människa i förtvivlan kan bli som ett hån, något som stjälper när viljan egentligen är att lyfta upp. Men jag kan be till den Gud jag tror finns med, be att hopplöshetens kvävande mörker ska få skingras runt människorna, och också själv göra vad jag kan för att leva ut hopp, bli en del av bönesvaret.
”De ödmjukas längtan hör du, Herre. Du gör deras hjärtan ståndaktiga, du låter ditt öra ge akt för att skaffa den faderlöse rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vållar skräck”.
[Psalm 10:17-18]
söndag 8 november 2009
Söndag kväll strax före klockan 22
Jag gick genom stadens äldsta delar på väg hem från jobbet. Där var tyst och inte en människa någonstans. Mörklagt för kvällen. Regnfuktig kullersten milt upplyst av gatlyktor här och var. Ljus från några enstaka fönster. Om knappt en månad pyntas allt med glitter och granris, människorna strömmar till på gatorna och det kommer dofta glögg och pepparkakor i varje gränd.
Det blir fint. Men det är det här också. Tystnaden, mörkret och ljusen. Jag gillade det.
Om kvällen växer alla känslor sig starkare.
Det blir fint. Men det är det här också. Tystnaden, mörkret och ljusen. Jag gillade det.
Om kvällen växer alla känslor sig starkare.
onsdag 28 oktober 2009
The Filth and the Fury
”Words are my weapons. Violence is something I'm not very good at.”
Orden är John Lydon's och han uttalar dem i filmen ”The Filth and The Fury”, den kanske slutgiltiga dokumentären om punkbandet Sex Pistols' uppgång och fall. Häromdagen såg jag om den ännu en gång, och jag upphör aldrig att fänglas av denna historia. Som sann rockstjärnesaga betraktad innehåller den egentligen inget unikt. Det här är inte första – förmodligen heller inte sista – gången vi hör talas om unga människor som spelar musik och i rasande fart når fram till de starkaste strålkastarna för att där se berömmelsens skuggsidor och börja falla fritt mot ett tragiskt slut. Men i regissören Julien Temple's händer har berättelsen om Sex Pistols fått en personlig och säregen inramning. Det är i det närmaste ett collage, där intervjuer och konsertklipp samsas med små fragment ur samtida reklamfilmer, humorprogram och teaterpjäser för att nämna något. Formatet är inte lättsmält. Det gjorde mig irriterad första gången jag såg filmen, men med tiden har jag lärt mig att se bortom – och kanske också att förstå lite av Temple's tanke med det. I vissa fall handlar det nog om att förstärka de känslor som uttrycks i filmen, i andra kanske att skapa paradoxer till desamma. Det här gör i alla fall att ”The Filth and the Fury” aldrig upplevs som förutsägbar.
Dokumentären startar med filmade upplopp och oroligheter på gator i England. Till bilderna hör vi John Lydon, Sex Pistols sångare, berätta om hur atmosfären var i det brittiska samhället i slutet av 70-talet. Många gick arbetslösa, arbetarklassen var besvikna över etablissemangets brustna löften och ursinnet exploderade inte sällan i konfrontationer mellan civilbefolkning och polis. Den bakgrunden, menar Lydon, påverkade varför ett band som Sex Pistols bildades, i förlängningen också varför punken kom just då och lät och betedde sig som den gjorde. Via Pistols' originalmedlemmars respektive uppväxt kommer vi så småningom fram till bildandet av bandet. De hejas i ett tidigt skede på av klädbutiksägaren Malcolm McLaren som också blir deras manager, en cynisk sådan som tycks se allt som en marionettföreställning där varje skandal och spektakulär händelse tas tillvara för att bättra på affärsverksamheten. Och skandaler blir det. Det här var en tid då svordomar i direktsänd TV chockerade och skapade löpsedlar på ett sätt vi kan ha svårt att förstå idag. Det är fascinerande och på samma gång nästan lite rart att se vuxna kostymklädda män med allvar i rösten framställa Sex Pistols som mänsklighetens totala antites. Men varje tid har förstås sin egen vuxenvärldsprovocerande rock 'n' roll och Sex Pistols var i det perspektivet ett naturligt steg någonstans mellan Elvis Presley och Marilyn Manson.
”The Filth and the Fury” är som titeln antyder en smutsig och stundtals frånstötande resa med undergångsmolnen alltmer hopande i luften ovanför. Den presenteras med doser av smått surrealistisk humor men ger också plats för det sårbara, inte minst genom det tunga kapitlet om basisten Sid Vicious' öde. Sammantaget finner jag filmen gripande och tycker att musiken är fantastisk, men det är klart – gillar man inte punk är den kanske mer svårgenomtränglig. Likväl ett stycke sociopolitisk musikhistoria.
Slutligen något om en av filmens märkligare sekvenser. Det är den när Sex Pistols spelar till stöd för strejkande brandmän. De gör bl.a. en matinéspelning för de strejkandes barn, och det är nu vi får se en lyckligt leende John Lydon dela ut assietter med tårtbitar till barn med tindrande ögon, för att i nästa stund stå uppe på scenen med sitt band och framföra den famösa låten ”Bodies”. Kidsen dansar för glatta livet och avslutar med att bomba Lydon's ansikte med vispgrädde. I de för filmen nygjorda intervjuerna framhåller bandmedlemmarna den här tillställningen som en sådan där allting stämde. ”Everything about it was just wonderful!” säger John Lydon med eftertryck. Det är svårt att inte hålla med när man ser bilderna. Filmens finaste stund.
Orden är John Lydon's och han uttalar dem i filmen ”The Filth and The Fury”, den kanske slutgiltiga dokumentären om punkbandet Sex Pistols' uppgång och fall. Häromdagen såg jag om den ännu en gång, och jag upphör aldrig att fänglas av denna historia. Som sann rockstjärnesaga betraktad innehåller den egentligen inget unikt. Det här är inte första – förmodligen heller inte sista – gången vi hör talas om unga människor som spelar musik och i rasande fart når fram till de starkaste strålkastarna för att där se berömmelsens skuggsidor och börja falla fritt mot ett tragiskt slut. Men i regissören Julien Temple's händer har berättelsen om Sex Pistols fått en personlig och säregen inramning. Det är i det närmaste ett collage, där intervjuer och konsertklipp samsas med små fragment ur samtida reklamfilmer, humorprogram och teaterpjäser för att nämna något. Formatet är inte lättsmält. Det gjorde mig irriterad första gången jag såg filmen, men med tiden har jag lärt mig att se bortom – och kanske också att förstå lite av Temple's tanke med det. I vissa fall handlar det nog om att förstärka de känslor som uttrycks i filmen, i andra kanske att skapa paradoxer till desamma. Det här gör i alla fall att ”The Filth and the Fury” aldrig upplevs som förutsägbar.
Dokumentären startar med filmade upplopp och oroligheter på gator i England. Till bilderna hör vi John Lydon, Sex Pistols sångare, berätta om hur atmosfären var i det brittiska samhället i slutet av 70-talet. Många gick arbetslösa, arbetarklassen var besvikna över etablissemangets brustna löften och ursinnet exploderade inte sällan i konfrontationer mellan civilbefolkning och polis. Den bakgrunden, menar Lydon, påverkade varför ett band som Sex Pistols bildades, i förlängningen också varför punken kom just då och lät och betedde sig som den gjorde. Via Pistols' originalmedlemmars respektive uppväxt kommer vi så småningom fram till bildandet av bandet. De hejas i ett tidigt skede på av klädbutiksägaren Malcolm McLaren som också blir deras manager, en cynisk sådan som tycks se allt som en marionettföreställning där varje skandal och spektakulär händelse tas tillvara för att bättra på affärsverksamheten. Och skandaler blir det. Det här var en tid då svordomar i direktsänd TV chockerade och skapade löpsedlar på ett sätt vi kan ha svårt att förstå idag. Det är fascinerande och på samma gång nästan lite rart att se vuxna kostymklädda män med allvar i rösten framställa Sex Pistols som mänsklighetens totala antites. Men varje tid har förstås sin egen vuxenvärldsprovocerande rock 'n' roll och Sex Pistols var i det perspektivet ett naturligt steg någonstans mellan Elvis Presley och Marilyn Manson.
”The Filth and the Fury” är som titeln antyder en smutsig och stundtals frånstötande resa med undergångsmolnen alltmer hopande i luften ovanför. Den presenteras med doser av smått surrealistisk humor men ger också plats för det sårbara, inte minst genom det tunga kapitlet om basisten Sid Vicious' öde. Sammantaget finner jag filmen gripande och tycker att musiken är fantastisk, men det är klart – gillar man inte punk är den kanske mer svårgenomtränglig. Likväl ett stycke sociopolitisk musikhistoria.
Slutligen något om en av filmens märkligare sekvenser. Det är den när Sex Pistols spelar till stöd för strejkande brandmän. De gör bl.a. en matinéspelning för de strejkandes barn, och det är nu vi får se en lyckligt leende John Lydon dela ut assietter med tårtbitar till barn med tindrande ögon, för att i nästa stund stå uppe på scenen med sitt band och framföra den famösa låten ”Bodies”. Kidsen dansar för glatta livet och avslutar med att bomba Lydon's ansikte med vispgrädde. I de för filmen nygjorda intervjuerna framhåller bandmedlemmarna den här tillställningen som en sådan där allting stämde. ”Everything about it was just wonderful!” säger John Lydon med eftertryck. Det är svårt att inte hålla med när man ser bilderna. Filmens finaste stund.
måndag 26 oktober 2009
Nostalgi
Idag var vi nostalgiska. Vi satt och mindes de gamla goda tiderna, min vän och jag. Summerade lite vad som hänt under de år vi känt varandra och hur det påverkat oss. Vi träffades när jag pluggade och gick med i kristna studentföreningen och under ett gäng år hade vi en hel del med varandra att göra. Vi har snackat, suttit vid ett styrelsebord och tagit beslut om saker, burit stolar och bord, åkt på så kallade gemenskapshelger med föreningen, bett, lagat mat och garvat en massa. Även om vi ses sällan numera kommer jag att sakna honom när han flyttar härifrån om ett tag.
Jag drog fram några gamla fotoalbum när jag kom hem. Och där fanns en del av det vi suttit och pratat om förevigat. Det var inte så länge sen, en handfull år sen men känns ändå som en annan tid. Gemenskapshelgerna hade stora deltagarantal under de åren. Samma personer följde ofta med termin efter termin, det är tydligt på bilderna och det ser ut som att vi hade det exakt så trevligt som jag kommer ihåg det. Ack, alla dessa härliga människor, alla dessa fina konstellationer! Det känns som att varje vecka innehöll en uppsjö olika mötesplatser där vi träffades. Förutom den självklara platsen universitetet också cafékvällar, studentgudstjänster och givetvis allt vi styrde upp själva. I min dator ligger andra bilder vars datum skvallrar om att samma gäng inte sällan hängde tillsammans fredag-söndag vissa helger. Det ligger i nostalgins natur att försköna i efterhand, men jag minns alltsammans som en väldigt vacker tid. Senare hände tråkiga saker som splittrade några av oss, men i fotoalbumet är allt det ljusa och glada bevarat. En promenad i solen på en frusen insjö, en kubbmatch i försomrig kvällssol, pizzabakning, fruktsallad och linssoppa i lägenheterna vi bodde i då, posering framför vyerna från toppen av stadens stolta vattentorn – ack, jag återser allt med värme inombords!
Jag kan förstå att en del går i taket av nostalgi. Det får aldrig bli ett krampaktigt tag om svunna tider med en vägran att se att livet går vidare. Allt har sin tid. Min vän och jag försökte sammankoppla det gamla med nuet, jämföra våra liv idag med hur de såg ut då och vart vi är på väg härnäst. Det sistnämnda är inte lika lätt att se som det man redan varit med om och just nu känner jag mig smått rotlös och osäker på vart nästa steg bär. Men jag vet att åren som jag bott i den här staden har varit några av de mest betydelsefulla i mitt liv. I jämförelse med många av mina vänner har det tagit lång tid för mig att utvecklas till den jag känner att jag ska vara, en insikt som störde mig från början men som numera är bytt till en slags stolthet för att det till sist ändå har skett. Och jag lär mig fortfarande.
Ibland vet man inte riktigt från början vilken väg ens text ska ta. Som med allt annat kanske. Men det här blir i slutändan ett tack till Gud för allt jag nämnt ovan, och en hyllning till alla underbara och fascinerande människor jag mött i den här staden. Tacktal brukar man kanske vänta med tills den dag man själv ska dra härifrån eller till något allmänt högtidligt tillfälle. Men varför ska tacksamhet man känner för stunden behöva vänta?
Jag drog fram några gamla fotoalbum när jag kom hem. Och där fanns en del av det vi suttit och pratat om förevigat. Det var inte så länge sen, en handfull år sen men känns ändå som en annan tid. Gemenskapshelgerna hade stora deltagarantal under de åren. Samma personer följde ofta med termin efter termin, det är tydligt på bilderna och det ser ut som att vi hade det exakt så trevligt som jag kommer ihåg det. Ack, alla dessa härliga människor, alla dessa fina konstellationer! Det känns som att varje vecka innehöll en uppsjö olika mötesplatser där vi träffades. Förutom den självklara platsen universitetet också cafékvällar, studentgudstjänster och givetvis allt vi styrde upp själva. I min dator ligger andra bilder vars datum skvallrar om att samma gäng inte sällan hängde tillsammans fredag-söndag vissa helger. Det ligger i nostalgins natur att försköna i efterhand, men jag minns alltsammans som en väldigt vacker tid. Senare hände tråkiga saker som splittrade några av oss, men i fotoalbumet är allt det ljusa och glada bevarat. En promenad i solen på en frusen insjö, en kubbmatch i försomrig kvällssol, pizzabakning, fruktsallad och linssoppa i lägenheterna vi bodde i då, posering framför vyerna från toppen av stadens stolta vattentorn – ack, jag återser allt med värme inombords!
Jag kan förstå att en del går i taket av nostalgi. Det får aldrig bli ett krampaktigt tag om svunna tider med en vägran att se att livet går vidare. Allt har sin tid. Min vän och jag försökte sammankoppla det gamla med nuet, jämföra våra liv idag med hur de såg ut då och vart vi är på väg härnäst. Det sistnämnda är inte lika lätt att se som det man redan varit med om och just nu känner jag mig smått rotlös och osäker på vart nästa steg bär. Men jag vet att åren som jag bott i den här staden har varit några av de mest betydelsefulla i mitt liv. I jämförelse med många av mina vänner har det tagit lång tid för mig att utvecklas till den jag känner att jag ska vara, en insikt som störde mig från början men som numera är bytt till en slags stolthet för att det till sist ändå har skett. Och jag lär mig fortfarande.
Ibland vet man inte riktigt från början vilken väg ens text ska ta. Som med allt annat kanske. Men det här blir i slutändan ett tack till Gud för allt jag nämnt ovan, och en hyllning till alla underbara och fascinerande människor jag mött i den här staden. Tacktal brukar man kanske vänta med tills den dag man själv ska dra härifrån eller till något allmänt högtidligt tillfälle. Men varför ska tacksamhet man känner för stunden behöva vänta?
lördag 24 oktober 2009
Ledtrådar
Jag skämdes lite för en grej.
Pratade i telefon med en vän som jag inte haft kontakt med sedan före sommaren. Han sms:ade och jag ringde upp. Den här vännen och jag delar inte samma tro. Jag kallar mig kristen och han är ateist. Trots detta hade min vän en massa kloka ord att säga. Han kom med nya perspektiv och infallsvinklar som jag inte hade tänkt på. Och det är klart att han gjorde det. Varför skulle han inte göra det? Här hade jag uppenbarligen gått omkring och förväntat att Gud enbart skulle tala genom möten med människor som delar samma tro som jag.
Det sägs ibland att det finns specifika kommunikationssätt som är typiska för Gud. Må så vara. Men, tänker jag, är inte det verkligt gudstypiska att han använder exakt de sätt han själv vill – och att det därmed kan bli något vi inte alls hade kunnat räkna ut på förhand? Min egen erfarenhet av Gud är just detta, att han är överraskningarnas Gud. Att han är kreativ långt bortom mina tankar om honom. Det gör mig väldigt glad. Ändå kom jag på mig själv med att ha försökt ringa in honom innanför egna streckade linjer. Det var det som fick mig att skämmas.
Alla dessa goda möten med människor – genom att ses, prata i telefon eller kanske t.o.m. skicka elektroniska meddelanden på världsomspännande forum – är de inte små spår och ledtrådar till Guds nåd och kärlek till oss alla? Det är åtminstone så jag vill försöka se dem. Det är så jag vill se de korta och till synes triviala mötena med t.ex. kvinnan i tvättstugan som ber om hjälp att förstå hur maskinerna fungerar, med damen på stan som upptäcker att jag tappat vantarna på cykelbanan eller med telefonisten hos ett stort företag som förvandlar ett vanligt kundärende till en stund av sköna skratt i båda telefonändar.
Gud i det lilla. I det oväntade. Håll utkik.
Pratade i telefon med en vän som jag inte haft kontakt med sedan före sommaren. Han sms:ade och jag ringde upp. Den här vännen och jag delar inte samma tro. Jag kallar mig kristen och han är ateist. Trots detta hade min vän en massa kloka ord att säga. Han kom med nya perspektiv och infallsvinklar som jag inte hade tänkt på. Och det är klart att han gjorde det. Varför skulle han inte göra det? Här hade jag uppenbarligen gått omkring och förväntat att Gud enbart skulle tala genom möten med människor som delar samma tro som jag.
Det sägs ibland att det finns specifika kommunikationssätt som är typiska för Gud. Må så vara. Men, tänker jag, är inte det verkligt gudstypiska att han använder exakt de sätt han själv vill – och att det därmed kan bli något vi inte alls hade kunnat räkna ut på förhand? Min egen erfarenhet av Gud är just detta, att han är överraskningarnas Gud. Att han är kreativ långt bortom mina tankar om honom. Det gör mig väldigt glad. Ändå kom jag på mig själv med att ha försökt ringa in honom innanför egna streckade linjer. Det var det som fick mig att skämmas.
Alla dessa goda möten med människor – genom att ses, prata i telefon eller kanske t.o.m. skicka elektroniska meddelanden på världsomspännande forum – är de inte små spår och ledtrådar till Guds nåd och kärlek till oss alla? Det är åtminstone så jag vill försöka se dem. Det är så jag vill se de korta och till synes triviala mötena med t.ex. kvinnan i tvättstugan som ber om hjälp att förstå hur maskinerna fungerar, med damen på stan som upptäcker att jag tappat vantarna på cykelbanan eller med telefonisten hos ett stort företag som förvandlar ett vanligt kundärende till en stund av sköna skratt i båda telefonändar.
Gud i det lilla. I det oväntade. Håll utkik.
måndag 19 oktober 2009
Tågresa, del 2: The Bear Quartet
”Jag vill inte att det ska vara som med andra band. Jag vill inte stå på scen och känna att jag gör det här för att folk ska gilla det. Det får inte bli rutin, får inte kännas som jobb. Jag gillar inte nostalgikänslan av att stå i en replokal och spela en låt från 1997. Det är slöseri med tid, då är jag hellre hemma. Bear Quartet är en frizon från allt det där. Från konventioner, regler, vardag och tristess, branschen. Allt.”
(Jari Haapalainen)
Jag satt alltså på tåget och bläddrade i ett nyinköpt exemplar av finfina musikblaskan Sonic. Det som på allvar fångade min uppmärksamhet denna gång var förstås den 18 sidor långa artikeln om och med indielegenderna The Bear Quartet. Bandet, som i år firar 20-årsjubileum, tycks vara på sitt mest talföra humör och gör grundliga nedslag i sin gemensamma historia från starten fram till idag. ”Ett av få band från det tidiga 90-talets svenska indieboom som fortfarande finns kvar” står det i ingressen. Men intervjun tar sitt avstamp tidigare än så, i Tuna i Luleå där några av medlemmarna växte upp. Och när sångaren Matti Alkberg berättar om sitt musikaliska uppvaknande kan jag själv känna igen mig. Att börja upptäcka band bortom mainstream-horisonten var en stor upplevelse i den åldern, musiken blev en tillflykt som betydde långt mer än bara toner och ljud.
”Luleå är en stad där man är misstänkliggjord om man inte håller på med sport eller kroppsarbete. Vi var alltid jagade av raggare. Det handlade om att skapa en fristad. Jag kommer ihåg att jag såg en bild på Sonic Youth som borrade i sina gitarrer och kände ’fy fan, helt rätt stil’. Jag läste om att folk spydde när Swans spelade i London, så jävla rätt.”
Ur hela artikeln skulle det gå att plocka buketter av sköna citat. Det är hela tiden rättframt och utan filter. Några av de gamla bandfotografierna bjuder dessutom på blaserade poser jag bara får lust att kopiera rakt av. Genom läsningen förstärks den bild som sedan länge varit den allmänna av The Bear Quartet, nämligen att det här är ett sällskap som från start förkastat varje form av kompromiss. Allt från sådant som hur deras musik ska låta och texternas betydelse till deras fria syn på konserter genomsyras av en envis vägran att gå i någon annans ledband. Och det ber de inte om ursäkt för.
”Vi har egentligen aldrig ställt in en spelning. Hultsfredsspelningen 2001 med bara Calle på scen var absolut ingen inställd spelning, tvärtom. De som kom dit fick ju se något grymt. Det var av ekonomiska skäl vi andra inte kunde åka ner. Hur vi väljer att framställa våra spelningar är upp till oss, det ska alla andra skita i.”
(Matti Alkberg)
Händelser som exempelvis den ovanstående har gjort att Bear Quartet ofta ses som en bunt underliga och svåra typer, besvärliga att ha att göra med. Intervjun avvecklar kanske inte den bilden men försöker ge ärliga förklaringar till varför den finns. Det talas ganska öppenhjärtigt om uppslitande gräl, om hur medlemmar periodvis mått väldigt dåligt och om hur de mitt i kaoset ändå velat värna om varandra.
”Jag har sagt nej till fler turnéer. Jag orkade inte se att de andra mådde så dåligt. Vi är alla starka personligheter. Vi älskar varandra, men jag vill inte att vi ska tröttna på varandra.”
(Matti Alkberg)
Jag håller många av The Bear Quartet’s låtar högt, och fascineras av hur de i sina största stunder får musik och text att smälta samman till något som skapar väldigt starka känslor. Och visst är det intressant att läsa om hur bandets skapandeprocess går till, var och hur olika skivor spelades in och hur nöjda de är med sitt senaste alster ”89”. Men det är ändå inte de detaljerna jag minns när artikeln är genomläst. Det som framför allt dröjer sig kvar är en sann och egentligen ganska gripande berättelse om helt vanliga människor som också råkar ha ett band tillsammans. Mer ytliga rockstjärnereportage roar kanske vissa men inte mig. Att våga beröra både det mörka och det ljusa, det djupt mänskliga minskar inte respekten för de inblandade, tvärtom.
Det är väl som det skrevs i ett tidigare nummer av Sonic: ”I slutändan handlar det alltid om identifikation”. Kloka ord som i förlängningen faktiskt kan peka mot något större än vi kanske först anar.
(Jari Haapalainen)
Jag satt alltså på tåget och bläddrade i ett nyinköpt exemplar av finfina musikblaskan Sonic. Det som på allvar fångade min uppmärksamhet denna gång var förstås den 18 sidor långa artikeln om och med indielegenderna The Bear Quartet. Bandet, som i år firar 20-årsjubileum, tycks vara på sitt mest talföra humör och gör grundliga nedslag i sin gemensamma historia från starten fram till idag. ”Ett av få band från det tidiga 90-talets svenska indieboom som fortfarande finns kvar” står det i ingressen. Men intervjun tar sitt avstamp tidigare än så, i Tuna i Luleå där några av medlemmarna växte upp. Och när sångaren Matti Alkberg berättar om sitt musikaliska uppvaknande kan jag själv känna igen mig. Att börja upptäcka band bortom mainstream-horisonten var en stor upplevelse i den åldern, musiken blev en tillflykt som betydde långt mer än bara toner och ljud.
”Luleå är en stad där man är misstänkliggjord om man inte håller på med sport eller kroppsarbete. Vi var alltid jagade av raggare. Det handlade om att skapa en fristad. Jag kommer ihåg att jag såg en bild på Sonic Youth som borrade i sina gitarrer och kände ’fy fan, helt rätt stil’. Jag läste om att folk spydde när Swans spelade i London, så jävla rätt.”
Ur hela artikeln skulle det gå att plocka buketter av sköna citat. Det är hela tiden rättframt och utan filter. Några av de gamla bandfotografierna bjuder dessutom på blaserade poser jag bara får lust att kopiera rakt av. Genom läsningen förstärks den bild som sedan länge varit den allmänna av The Bear Quartet, nämligen att det här är ett sällskap som från start förkastat varje form av kompromiss. Allt från sådant som hur deras musik ska låta och texternas betydelse till deras fria syn på konserter genomsyras av en envis vägran att gå i någon annans ledband. Och det ber de inte om ursäkt för.
”Vi har egentligen aldrig ställt in en spelning. Hultsfredsspelningen 2001 med bara Calle på scen var absolut ingen inställd spelning, tvärtom. De som kom dit fick ju se något grymt. Det var av ekonomiska skäl vi andra inte kunde åka ner. Hur vi väljer att framställa våra spelningar är upp till oss, det ska alla andra skita i.”
(Matti Alkberg)
Händelser som exempelvis den ovanstående har gjort att Bear Quartet ofta ses som en bunt underliga och svåra typer, besvärliga att ha att göra med. Intervjun avvecklar kanske inte den bilden men försöker ge ärliga förklaringar till varför den finns. Det talas ganska öppenhjärtigt om uppslitande gräl, om hur medlemmar periodvis mått väldigt dåligt och om hur de mitt i kaoset ändå velat värna om varandra.
”Jag har sagt nej till fler turnéer. Jag orkade inte se att de andra mådde så dåligt. Vi är alla starka personligheter. Vi älskar varandra, men jag vill inte att vi ska tröttna på varandra.”
(Matti Alkberg)
Jag håller många av The Bear Quartet’s låtar högt, och fascineras av hur de i sina största stunder får musik och text att smälta samman till något som skapar väldigt starka känslor. Och visst är det intressant att läsa om hur bandets skapandeprocess går till, var och hur olika skivor spelades in och hur nöjda de är med sitt senaste alster ”89”. Men det är ändå inte de detaljerna jag minns när artikeln är genomläst. Det som framför allt dröjer sig kvar är en sann och egentligen ganska gripande berättelse om helt vanliga människor som också råkar ha ett band tillsammans. Mer ytliga rockstjärnereportage roar kanske vissa men inte mig. Att våga beröra både det mörka och det ljusa, det djupt mänskliga minskar inte respekten för de inblandade, tvärtom.
Det är väl som det skrevs i ett tidigare nummer av Sonic: ”I slutändan handlar det alltid om identifikation”. Kloka ord som i förlängningen faktiskt kan peka mot något större än vi kanske först anar.
lördag 17 oktober 2009
Tågresa, del 1: The kids
Någonstans på väg in i det västgötska landskapet börjar plötsligt det vita pulvret dyka upp, och då pratar jag inte om amfetamin. Det är snön. Under den grå förmiddagshimlen är åkrarna, fälten och vägarna vita. Bönderna i sina traktorer ser smått förbryllade ut, men det är förstås bara en tolkning från min plats i tåget som försenat pulserar fram på blöt räls flera meter bort.
Jag försöker torka efter den regnblöta cykelturen till stationen. Innebandyn igår slog upp ett gammalt ryggskott, men jag slängde i mig en värktablett i morse och stack iväg. Lite knark är det alltså trots allt. Jag läser musikblaskan Sonic och äter frukost.
Ett sällskap unga människor kliver på. Först två vid en station och sedan två till vid nästa, fyra människor som hör ihop. De förefaller vara lätt förståndshandikappade, utvecklingsförsenade eller vad man nu vill kalla det. Rörelsemönstren är lite annorlunda, de talar lite annorlunda och ser kanske lite annorlunda ut också. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de sprider en sfär av glädje och behaglighet omkring sig. De pratar ganska högt med den dialekt som man talar i de här trakterna. De är glada, sitter mittemot varandra och plockar upp en kaffetermos och något ätbart i en plastlåda. Doften av kaffe, mys och trevnad sprider sig i vagnen, det är så att jag själv får lust att kliva tvärs över gången och sätta mig där med en pappmugg i näven.
”Fatta vad kul vi ska ha!” utbrister en av dem med uppriktig fredagsentusiasm i rösten. Tillägget ”Invalidos, here we come!” får hela gänget att brista ut i garv. Nästan mig också. Ler gör jag i alla fall, någonting mindre är helt omöjligt. Sedan försvinner de. Tåget stannar, vi kliver av på samma station men jag rör mig mot anslutningståget och de åt ett annat håll.
Varmt tack för sällskapet, kids! Resan blev lite tommare utan er.
Jag försöker torka efter den regnblöta cykelturen till stationen. Innebandyn igår slog upp ett gammalt ryggskott, men jag slängde i mig en värktablett i morse och stack iväg. Lite knark är det alltså trots allt. Jag läser musikblaskan Sonic och äter frukost.
Ett sällskap unga människor kliver på. Först två vid en station och sedan två till vid nästa, fyra människor som hör ihop. De förefaller vara lätt förståndshandikappade, utvecklingsförsenade eller vad man nu vill kalla det. Rörelsemönstren är lite annorlunda, de talar lite annorlunda och ser kanske lite annorlunda ut också. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de sprider en sfär av glädje och behaglighet omkring sig. De pratar ganska högt med den dialekt som man talar i de här trakterna. De är glada, sitter mittemot varandra och plockar upp en kaffetermos och något ätbart i en plastlåda. Doften av kaffe, mys och trevnad sprider sig i vagnen, det är så att jag själv får lust att kliva tvärs över gången och sätta mig där med en pappmugg i näven.
”Fatta vad kul vi ska ha!” utbrister en av dem med uppriktig fredagsentusiasm i rösten. Tillägget ”Invalidos, here we come!” får hela gänget att brista ut i garv. Nästan mig också. Ler gör jag i alla fall, någonting mindre är helt omöjligt. Sedan försvinner de. Tåget stannar, vi kliver av på samma station men jag rör mig mot anslutningståget och de åt ett annat håll.
Varmt tack för sällskapet, kids! Resan blev lite tommare utan er.
söndag 23 augusti 2009
Libertate
I natt var jag tillbaka i Rumänien. Miljöerna stämde inte riktigt, och där fanns personer jag inte kände igen, men jag visste ändå av myllret av glada ansikten att jag var tillbaka. Någon började sjunga inledningsstroferna till en sång och på några sekunder var vi alla igång och sjöng det välbekanta stycket tillsammans, med rörelser och hela baletten. Några smått bisarra – och drömtypiska – händelser senare vaknade jag i min säng i Sverige igen.
Det har gått ungefär två veckor sedan jag kom hem på riktigt från landet i Östeuropa. Hemkomsten går lättare för varje år jag gör den här resan, det är tydligt. Vilket sannerligen är på gott och ont. Att det går lättare att återanpassa sig till välfärdssamhället, i-landsproblemen och lyxen känns inte direkt som något att vara stolt över. De som blivit mina vänner är kvar i en annan värld. Eller nej, det är samma värld och milen övervinns med lågprisflyg och minibussar numera. Ändå är allt så annorlunda när vi kliver ur fordonet. Plötsligt råder andra villkor. Mina vänner har lämnats övergivna i det orättvisa spruckna, de lever i det varje dag, och vem ska visa dem vägen ut ur lögnerna om dem? Ibland förstår jag att Gud ångrade sig och ville börja om hela skapelsen. Jag skulle själv vilja spränga all svekfull betong i luften och ta er härifrån.
För varje besök här snappar jag upp nya detaljer om landet. Helhetsbilden träder inte fram under en enda resa. Några dagar efter avslutat läger färdas vi på slingrig, ojämn asfalt genom skogen och en person som sedan flera år tillbaka viger sitt liv åt att vara här och sprida Guds kärlek bland ungdomarna, berättar om situationen. Om korruptionen som förekommer på alla nivåer i samhället. Om romerna som alltid får vänta till sist i ett väntrum på vårdcentralen. En annan röst säger att hela det här landets befolkning är bestulen. Genom historien ett bestulet folk. De försöker fortfarande återhämta sig efter en diktator som omvandlade deras pengar till guldkranar i sitt eget palats. Den epoken är förbi men än idag finns i de styrandes led vissa individer som stod nära samma diktator. Där vår bil skakar fram under trädkronorna känns maktens skuggor plötsligt närvarande likt slottet i Franz Kafkas roman. Lika ständigt närvarande – och onåbara.
Men det är för de små människorna vi har tagit oss hit. De som Jesus uppmanar oss att inte förakta. De är exalterade när de möter upp oss i en buss med slitna säten, vi stiger på och reser än en gång tillsammans längs majs- och solrosfälten, fortsätter uppför branterna och stannar till sist i skogsgläntan med de vackra vyerna. Här försöker vi skapa nån slags oas där barnen och ungdomarna ska få andas frisk luft, kärlek, frihet. Libertate. Vi samtalar, leker, sjunger, åker linbana, snickrar musikinstrument, spelar upp draman och kastar vattenballonger på varandra. Det finns tusen saker jag skulle vilja säga. Jag vill att varenda en av dem ska förstå och känna på insidan att Gud älskar dem gränslöst och att allt annat som den här världen säger om dem är fel. Ibland får man bara sammanfatta allt det där i en kram.
Vi är här för att ge, men en vän som är med på resan brukar säga att det också är barnen som ger och lär oss lägerledare en massa saker. Den insikten blir slående när en tolvåring vill be för några av oss på lägrets sista dag. Vuxna och resonliga som vi är börjar vi prata om allt som måste göras innan bussen kommer, vi måste hinna packa allt, städa lägerplatsen och så vidare. Men pojken insisterar, och det är självklart att han ska få be. Han sluter ögonen, knäpper händerna och börjar tacka Gud för var och en av oss, vädjar om välsignelser och beskydd över våra liv och resor hem. Orden flödar ur honom på ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag själv varit i närheten av. Och tiden stannar överrumplad till i en stund av helighet.
”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” [Matt. 18:10]
Det har gått ungefär två veckor sedan jag kom hem på riktigt från landet i Östeuropa. Hemkomsten går lättare för varje år jag gör den här resan, det är tydligt. Vilket sannerligen är på gott och ont. Att det går lättare att återanpassa sig till välfärdssamhället, i-landsproblemen och lyxen känns inte direkt som något att vara stolt över. De som blivit mina vänner är kvar i en annan värld. Eller nej, det är samma värld och milen övervinns med lågprisflyg och minibussar numera. Ändå är allt så annorlunda när vi kliver ur fordonet. Plötsligt råder andra villkor. Mina vänner har lämnats övergivna i det orättvisa spruckna, de lever i det varje dag, och vem ska visa dem vägen ut ur lögnerna om dem? Ibland förstår jag att Gud ångrade sig och ville börja om hela skapelsen. Jag skulle själv vilja spränga all svekfull betong i luften och ta er härifrån.
För varje besök här snappar jag upp nya detaljer om landet. Helhetsbilden träder inte fram under en enda resa. Några dagar efter avslutat läger färdas vi på slingrig, ojämn asfalt genom skogen och en person som sedan flera år tillbaka viger sitt liv åt att vara här och sprida Guds kärlek bland ungdomarna, berättar om situationen. Om korruptionen som förekommer på alla nivåer i samhället. Om romerna som alltid får vänta till sist i ett väntrum på vårdcentralen. En annan röst säger att hela det här landets befolkning är bestulen. Genom historien ett bestulet folk. De försöker fortfarande återhämta sig efter en diktator som omvandlade deras pengar till guldkranar i sitt eget palats. Den epoken är förbi men än idag finns i de styrandes led vissa individer som stod nära samma diktator. Där vår bil skakar fram under trädkronorna känns maktens skuggor plötsligt närvarande likt slottet i Franz Kafkas roman. Lika ständigt närvarande – och onåbara.
Men det är för de små människorna vi har tagit oss hit. De som Jesus uppmanar oss att inte förakta. De är exalterade när de möter upp oss i en buss med slitna säten, vi stiger på och reser än en gång tillsammans längs majs- och solrosfälten, fortsätter uppför branterna och stannar till sist i skogsgläntan med de vackra vyerna. Här försöker vi skapa nån slags oas där barnen och ungdomarna ska få andas frisk luft, kärlek, frihet. Libertate. Vi samtalar, leker, sjunger, åker linbana, snickrar musikinstrument, spelar upp draman och kastar vattenballonger på varandra. Det finns tusen saker jag skulle vilja säga. Jag vill att varenda en av dem ska förstå och känna på insidan att Gud älskar dem gränslöst och att allt annat som den här världen säger om dem är fel. Ibland får man bara sammanfatta allt det där i en kram.
Vi är här för att ge, men en vän som är med på resan brukar säga att det också är barnen som ger och lär oss lägerledare en massa saker. Den insikten blir slående när en tolvåring vill be för några av oss på lägrets sista dag. Vuxna och resonliga som vi är börjar vi prata om allt som måste göras innan bussen kommer, vi måste hinna packa allt, städa lägerplatsen och så vidare. Men pojken insisterar, och det är självklart att han ska få be. Han sluter ögonen, knäpper händerna och börjar tacka Gud för var och en av oss, vädjar om välsignelser och beskydd över våra liv och resor hem. Orden flödar ur honom på ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag själv varit i närheten av. Och tiden stannar överrumplad till i en stund av helighet.
”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” [Matt. 18:10]
måndag 13 juli 2009
Alltid ett soundtrack
Ett personligt gammalt favvoband, Sonic Surf City, återförenades nyligen och gör i sommar en handfull spelningar i Sverige och Spanien.
Jag upptäckte Sonic Surf City nån gång när jag gick på gymnasiet eller om det var tidigare. Hörde fragment av en radiosänd konsert där gruppens sångare mellan två låtar lite lagom blasé förklarade att ”här kommer mer punk”, vilket det mycket riktigt också gjorde. Deras brygd av lika delar Beach Boys och Ramones kändes så självklar att jag kort därefter införskaffade fullängdsalbumet ”Life’s a beach”. På den vägen är det.
Sonic Surf City var ett provocerande gäng. Provocerande på så sätt att de representerade en slags vykortsverklighet där livet är en enda lång sommar med ständigt solsken, ändlösa sandstränder, fnittrande tjejer i bikini och tuffa grabbar med surfingbrädor. Det var fullkomligt platta texter med stereotypa könsroller i technicolor. Genom att sammanföra dessa med en sällsynt känsla för catchy melodier blev Sonic Surf City de kanske främsta frambringarna av sorglösa sommarhits vi någonsin haft i det här landet. Vilket Rix FM förstås aldrig hade en aning om.
När bandet sedermera tog farväl påstods det i ett fanzine att Ola Hermansson, som skrivit alla gruppens låtar, egentligen inte alls tyckte om sommaren. Oavsett sanningshalten var det förstås ett extremt intressant påstående. För om det stämde, vad var det i så fall egentligen vi suttit och lyssnat på? Ren och skär ironi? Tvärtomtexter skrivna i någon form av terapeutiskt syfte? Jag hörde aldrig ryktet vare sig dementeras eller bekräftas men än idag ligger det som ett filter över varje låt jag hör med Sonic Surf City. Och faktum är att det tillför lyssningen en extra dimension. Låtarna blir på detta vis långt mer intressanta än de var från början.
Nu har en kärna av det forna gänget alltså återförenats, och frågan är förstås om jag ska bemöda mig att äntligen se dem live eller om de ska få fortsätta att bara vara svensk 90-talsnostalgi på en bit rund plast. Gamla hjältars återföreningar är ju ett riskmoment i sig. Oavsett vilket, för min del får mysteriet kring frontmannens inställning till sommaren gärna förbli olöst. Efter alla dessa år är det kanske egentligen det enda som får mig att fortfarande stå ut med det här bandet.
Jag upptäckte Sonic Surf City nån gång när jag gick på gymnasiet eller om det var tidigare. Hörde fragment av en radiosänd konsert där gruppens sångare mellan två låtar lite lagom blasé förklarade att ”här kommer mer punk”, vilket det mycket riktigt också gjorde. Deras brygd av lika delar Beach Boys och Ramones kändes så självklar att jag kort därefter införskaffade fullängdsalbumet ”Life’s a beach”. På den vägen är det.
Sonic Surf City var ett provocerande gäng. Provocerande på så sätt att de representerade en slags vykortsverklighet där livet är en enda lång sommar med ständigt solsken, ändlösa sandstränder, fnittrande tjejer i bikini och tuffa grabbar med surfingbrädor. Det var fullkomligt platta texter med stereotypa könsroller i technicolor. Genom att sammanföra dessa med en sällsynt känsla för catchy melodier blev Sonic Surf City de kanske främsta frambringarna av sorglösa sommarhits vi någonsin haft i det här landet. Vilket Rix FM förstås aldrig hade en aning om.
När bandet sedermera tog farväl påstods det i ett fanzine att Ola Hermansson, som skrivit alla gruppens låtar, egentligen inte alls tyckte om sommaren. Oavsett sanningshalten var det förstås ett extremt intressant påstående. För om det stämde, vad var det i så fall egentligen vi suttit och lyssnat på? Ren och skär ironi? Tvärtomtexter skrivna i någon form av terapeutiskt syfte? Jag hörde aldrig ryktet vare sig dementeras eller bekräftas men än idag ligger det som ett filter över varje låt jag hör med Sonic Surf City. Och faktum är att det tillför lyssningen en extra dimension. Låtarna blir på detta vis långt mer intressanta än de var från början.
Nu har en kärna av det forna gänget alltså återförenats, och frågan är förstås om jag ska bemöda mig att äntligen se dem live eller om de ska få fortsätta att bara vara svensk 90-talsnostalgi på en bit rund plast. Gamla hjältars återföreningar är ju ett riskmoment i sig. Oavsett vilket, för min del får mysteriet kring frontmannens inställning till sommaren gärna förbli olöst. Efter alla dessa år är det kanske egentligen det enda som får mig att fortfarande stå ut med det här bandet.
måndag 29 juni 2009
The comeback
Slutligen återställd. Frisk. Och tacksam? Hoppas det, försöker verkligen vara det. Men det tog tid innan jag verkligen vågade lita på att det var sant. Nu tillbaka på platsen för min dagliga tjänst, små stjärnsmällar av varma välkomnanden i korridorerna. Jo. Tacksam.
Krafterna och livet återvänder. Igår äntligen årets första dopp. Som liten gillade jag inte sommaren. Jag kan fortfarande förstå att den kan göra folk deprimerade och sönderspöade av krav på skönhet och bländande lycka. Men själv har jag slutat bry mig. Jag simmar så långt ut jag vågar och har inget att bevisa för någon. Vattnet är skönt. Jag skulle kunna stanna längre.
Människor avlöser varandra vid mikrofonen. Olika. Alla med sin historia att berätta. Det är stora och små saker men allt på sitt unika vis gripande att lyssna till. En begravning som mot alla synliga odds blivit ljus. Någon som tappat all tro men nu är på väg tillbaka. En annan som berättar om skrik och förtvivlan och böner som startat med ett sträckt långfinger mot himlen. Olika själar i handen på samma kärleksutflödande Gud.
För övrigt tackade jag Honom också för molnen som fick solstrålarna att vilja gömma sig ett tag. Njöt de korta minuterna utan att skämmas. Det är växlingarna som gör skönheten tydligare.
Krafterna och livet återvänder. Igår äntligen årets första dopp. Som liten gillade jag inte sommaren. Jag kan fortfarande förstå att den kan göra folk deprimerade och sönderspöade av krav på skönhet och bländande lycka. Men själv har jag slutat bry mig. Jag simmar så långt ut jag vågar och har inget att bevisa för någon. Vattnet är skönt. Jag skulle kunna stanna längre.
Människor avlöser varandra vid mikrofonen. Olika. Alla med sin historia att berätta. Det är stora och små saker men allt på sitt unika vis gripande att lyssna till. En begravning som mot alla synliga odds blivit ljus. Någon som tappat all tro men nu är på väg tillbaka. En annan som berättar om skrik och förtvivlan och böner som startat med ett sträckt långfinger mot himlen. Olika själar i handen på samma kärleksutflödande Gud.
För övrigt tackade jag Honom också för molnen som fick solstrålarna att vilja gömma sig ett tag. Njöt de korta minuterna utan att skämmas. Det är växlingarna som gör skönheten tydligare.
torsdag 25 juni 2009
Full of grace
Utsatthet, är ordet som sammanfattar filmen ”Maria full of grace”. Historien om en ung kvinnas desperata väg för att få ihop pengarna hon inte har är välspelad, spännande och griper tag. Efter att ha sett två hollywoodfilmer strax innan är det också intressant hur USA – som i de andra filmerna är hemmaplan – här plötsligt förvandlas till en främmande plats, ett okänt myller av nya människor som inte talar samma språk som filmens huvudperson. Den känslan av alienation är inte det enda som ”Maria full of grace” har gemensamt med ”Lilja 4-ever”. Fler fina paralleller finns även om den här filmen inte innehåller samma slags brutalitet. En film att rekommendera är det i alla fall.
För övrigt är jag trött på att vara sjuk nu. Jag vill bli frisk. Och lära mig att vara tacksam alla de dagarna då allt bara fungerar som det ska.
För övrigt är jag trött på att vara sjuk nu. Jag vill bli frisk. Och lära mig att vara tacksam alla de dagarna då allt bara fungerar som det ska.
tisdag 23 juni 2009
Film och feber
Minsann, sjuk igen. Den här gången var det magen som fick ta smällen. Snälla grannar har inhandlat blåbärssoppa och cola vilket varit det jag livnärt mig på det senaste dygnet. Och så har jag sett ett par filmer som jag köpte på second hand för ett tag sen, osedda fram tills nu passande nog. Läge för ett par betraktelser på temat rörliga bilder således.
Igår startade jag med dramat ”The cooler”. Stor besvikelse. Visserligen hade jag feber precis som när jag såg ”Romance and cigarettes” men jag tror inte att ens en normal kroppstemperatur hade kunnat rädda den här filmen. William H Macy lirar en snubbe som är anställd för att bringa otur åt gästerna på ett casino i Las Vegas. På papperet får man intrycket av att rullen skulle kunna dra åt komedihållet men resultatet är istället oväntat kallt och ogästvänligt med hårdkokta gangstervibbar. Klart kass faktiskt.
Intressant att fundera över var dock kärleksförhållandet mellan Macy’s huvudkaraktär och motspelerskan Maria Bello’s. Åldersskillnaden dem emellan omnämndes aldrig i filmen även om den var synlig för ögat, men en nyfiken koll på nätet gav informationen att Macy är född 1950 och Bello 1967. Macy gör ju även huvudrollen i thrillern ”Panic” där han inleder ett förhållande med Neve Campbell’s rollgestalt. Campbell är sex år yngre än Maria Bello, you do the math. Nyligen såg jag även filmen ”Shopgirl” där Steve Martin lyckas charmera Claire Danes. Mellan dessa skådisar skiljer det 34 bast.
Så vad är då min poäng med dessa matematiska beräkningar av åldersskillnader i Hollywood? Jo, det anmärkningsvärda är att antalet år två älskande emellan aldrig omtalas som något uppseendeväckande så länge det är mannen som är den äldre parten. Åt motsatt håll verkar det dock vara något som måste strykas under. Jag hittar egentligen bara ett exempel i skrivande stund och det är bioaktuella ”The Reader” som jag ännu inte sett. Jag menar, där verkar det ju vara en betydande del av filmens intrig att kvinnan (Kate Winslet) inleder ett förhållande med en flera år yngre man (David Kross). Det ska liksom vara en kittlande detalj i berättelsen och något som absolut omnämns vid varje officiell förhandstitt. Egentligen är det väl på samma sätt i verkligheten – en betydligt äldre kvinna i ett parförhållande ger fler höjda ögonbryn än en dito man. Väldigt egendomligt ju mer man tänker på det, liksom mycket annat av traditionellt tänkande omkring oss.
Nåväl, idag såg jag ”Timmarna” som ju unisont höjdes till skyarna när den kom för några år sen. Och visst var den grymt välspelad men också bra mycket tyngre än jag hade väntat. Jobbig rentav. Kan jag skylla på min konvalescens eller har jag tappat stinget när det gäller att beskåda djupa dramer? Hur som helst, intressant var att Julianne Moore’s rollfigur här var snarlik den hon gjorde i ”Far from heaven”. I båda fallen gestaltar hon en själsligt kämpande kvinna på 50-talet, gråtandes i smyg bakom välputsade medelklassfasader. Henne delhistoria i ”Timmarna” var den som grep mig mest och hade något jag inte fann i ”Far from heaven”. Frågan är om någon kan le med så sorgsna ögon som Moore gör här. Starkt. I övrigt en film där flera scener dröjer sig kvar långt efter avslutad speltid.
Återstår gör nu en film av den inköpta lågpristrissen. Jag känner mig upplagd för nåt lite mer lättviktigt den här gången men chanserna till det är nog minimala eftersom baksidestexten på ”Maria full of grace” skvallrar om något helt annat. Återkommer kanske i ärendet senare. Men först några fler muggar blåbärsfärgad aktiv bakteriekultur och avslagen cola.
Igår startade jag med dramat ”The cooler”. Stor besvikelse. Visserligen hade jag feber precis som när jag såg ”Romance and cigarettes” men jag tror inte att ens en normal kroppstemperatur hade kunnat rädda den här filmen. William H Macy lirar en snubbe som är anställd för att bringa otur åt gästerna på ett casino i Las Vegas. På papperet får man intrycket av att rullen skulle kunna dra åt komedihållet men resultatet är istället oväntat kallt och ogästvänligt med hårdkokta gangstervibbar. Klart kass faktiskt.
Intressant att fundera över var dock kärleksförhållandet mellan Macy’s huvudkaraktär och motspelerskan Maria Bello’s. Åldersskillnaden dem emellan omnämndes aldrig i filmen även om den var synlig för ögat, men en nyfiken koll på nätet gav informationen att Macy är född 1950 och Bello 1967. Macy gör ju även huvudrollen i thrillern ”Panic” där han inleder ett förhållande med Neve Campbell’s rollgestalt. Campbell är sex år yngre än Maria Bello, you do the math. Nyligen såg jag även filmen ”Shopgirl” där Steve Martin lyckas charmera Claire Danes. Mellan dessa skådisar skiljer det 34 bast.
Så vad är då min poäng med dessa matematiska beräkningar av åldersskillnader i Hollywood? Jo, det anmärkningsvärda är att antalet år två älskande emellan aldrig omtalas som något uppseendeväckande så länge det är mannen som är den äldre parten. Åt motsatt håll verkar det dock vara något som måste strykas under. Jag hittar egentligen bara ett exempel i skrivande stund och det är bioaktuella ”The Reader” som jag ännu inte sett. Jag menar, där verkar det ju vara en betydande del av filmens intrig att kvinnan (Kate Winslet) inleder ett förhållande med en flera år yngre man (David Kross). Det ska liksom vara en kittlande detalj i berättelsen och något som absolut omnämns vid varje officiell förhandstitt. Egentligen är det väl på samma sätt i verkligheten – en betydligt äldre kvinna i ett parförhållande ger fler höjda ögonbryn än en dito man. Väldigt egendomligt ju mer man tänker på det, liksom mycket annat av traditionellt tänkande omkring oss.
Nåväl, idag såg jag ”Timmarna” som ju unisont höjdes till skyarna när den kom för några år sen. Och visst var den grymt välspelad men också bra mycket tyngre än jag hade väntat. Jobbig rentav. Kan jag skylla på min konvalescens eller har jag tappat stinget när det gäller att beskåda djupa dramer? Hur som helst, intressant var att Julianne Moore’s rollfigur här var snarlik den hon gjorde i ”Far from heaven”. I båda fallen gestaltar hon en själsligt kämpande kvinna på 50-talet, gråtandes i smyg bakom välputsade medelklassfasader. Henne delhistoria i ”Timmarna” var den som grep mig mest och hade något jag inte fann i ”Far from heaven”. Frågan är om någon kan le med så sorgsna ögon som Moore gör här. Starkt. I övrigt en film där flera scener dröjer sig kvar långt efter avslutad speltid.
Återstår gör nu en film av den inköpta lågpristrissen. Jag känner mig upplagd för nåt lite mer lättviktigt den här gången men chanserna till det är nog minimala eftersom baksidestexten på ”Maria full of grace” skvallrar om något helt annat. Återkommer kanske i ärendet senare. Men först några fler muggar blåbärsfärgad aktiv bakteriekultur och avslagen cola.
onsdag 10 juni 2009
Baserat på en verklig händelse
Att rensa luften är jobbigt. Hur nödvändigt det än må vara är sista steget kusligt att ta. Det skakar och bultar, men varje gång resultatet blir som idag vet man i hela sin kropp och själ att det är värt alltsammans. Likt en märklig kedjereaktion spred det sig vidare och gjorde syreupptagningen lättare för ännu fler. Glädje!
– Tack! Du hör uppenbarligen bön, sa jag till Gud på kvällen.
Han log vänligt till svar.
– Klart jag gör! svarade han, och fick det att låta som den mest självklara sak i världen.
[Matteusevangeliet 7:7]
– Tack! Du hör uppenbarligen bön, sa jag till Gud på kvällen.
Han log vänligt till svar.
– Klart jag gör! svarade han, och fick det att låta som den mest självklara sak i världen.
[Matteusevangeliet 7:7]
söndag 7 juni 2009
Nationaldagen
Sveriges nationaldag är markerad med rött i kalendern. Jag jobbade bort halva dagen, märkte inget, firade inte. Det här med nationaldagsfirande, patriotism och liknande har jag faktiskt aldrig riktigt begripit mig på. Okej, lokalpatriotism är en sak – jag anser naturligtvis att Västergötland är lite, lite bättre än alla andra landskap. Men skämt åsido, detta att ha sin identitet i ett land, en nation – vad går det ut på? Vad är det man ska känna?
Kanske är det att jag inte är född här som försvårar det hela. Jag bodde mina första månader i ett land jag inte kommer ihåg och inte har några kulturella kopplingar till – Sverige är det enda land jag minns och lever i – men ändå påminns jag då och då om att jag skiljer mig från andra genuint svenska människor. Detta har framför allt blivit tydligt de gånger jag varit utomlands. ”Vad kommer du ifrån?” frågas det. ”Sverige” svarar jag, utan att tänka efter, utan att lägga något som helst medvetet statement i det. Ibland nöjer sig den frågande med svaret men ibland anses mitt svar som märkligt. ”Så vitt jag vet är svenskar blonda och har blå ögon” sa en man i England med torr stämma. Jag träffade honom bara en gång.
Det är kanske häri det ligger. Kan man inte helt naturligt kalla sig svensk men inte heller känner sig bekväm med något annat landsepitet, då bryr man sig till sist inte om att identifiera sig med något som har med nationalitet att göra överhuvudtaget. Det blir bara förvirrande. Folk får gärna klä in allt de har i flaggor och vara stolta över sitt land, det stör mig inte men jag har likväl svårt att förstå grejen. Jag kan inte se att jag har min identitet i något sådant. Det är nog som en kollega på jobbet sa i en liten diskussion om geografiskt ursprung: ”Det viktigaste är att bara vara människa”. Och drar jag mina tankar ännu längre landar jag slutligen – ännu en gång – i att det viktigaste för varje människa är att veta att hon är älskad av Gud. Den enda identiteten värd namnet.
Kanske är det att jag inte är född här som försvårar det hela. Jag bodde mina första månader i ett land jag inte kommer ihåg och inte har några kulturella kopplingar till – Sverige är det enda land jag minns och lever i – men ändå påminns jag då och då om att jag skiljer mig från andra genuint svenska människor. Detta har framför allt blivit tydligt de gånger jag varit utomlands. ”Vad kommer du ifrån?” frågas det. ”Sverige” svarar jag, utan att tänka efter, utan att lägga något som helst medvetet statement i det. Ibland nöjer sig den frågande med svaret men ibland anses mitt svar som märkligt. ”Så vitt jag vet är svenskar blonda och har blå ögon” sa en man i England med torr stämma. Jag träffade honom bara en gång.
Det är kanske häri det ligger. Kan man inte helt naturligt kalla sig svensk men inte heller känner sig bekväm med något annat landsepitet, då bryr man sig till sist inte om att identifiera sig med något som har med nationalitet att göra överhuvudtaget. Det blir bara förvirrande. Folk får gärna klä in allt de har i flaggor och vara stolta över sitt land, det stör mig inte men jag har likväl svårt att förstå grejen. Jag kan inte se att jag har min identitet i något sådant. Det är nog som en kollega på jobbet sa i en liten diskussion om geografiskt ursprung: ”Det viktigaste är att bara vara människa”. Och drar jag mina tankar ännu längre landar jag slutligen – ännu en gång – i att det viktigaste för varje människa är att veta att hon är älskad av Gud. Den enda identiteten värd namnet.
tisdag 19 maj 2009
Romans och cigaretter
Hur tänkte John Turturro här? Jag sitter och ser hans film ”Romance and cigarettes”. Är det bara den stigande febern som gör att jag inte kan uppskatta scenerna som rullas upp? Det rister i kroppen och efter en timme pallar jag inte mer utan måste lägga mig. Tittar då och då upp på dataskärmen där filmen fortfarande pågår. Genom dimmorna noterar jag att historien tycks ändra karaktär.
Idag är dagen därpå, kroppstemperaturen är lägre, huvudet klarare och jag ser om filmen. Nej, det gick visst inte att bara skylla på febern. Jag konstaterar att sista halvtimmen räddar ”Romance and cigarettes” från ett verkligt haveri. Första två tredjedelarna är en parad i sexfokuserad dialog, eller ska vi kanske mer rättvist kalla det sexistiskt inspirerat fokus på samlags- och könsorgansdetaljer (vilket man lyckats sopa undan i den officiella trailern). Det ska förmodligen vara roligt men blir bara billigt och fantasilöst. Med få undantag känns dessutom sång- och dansnumren – som borde vara filmens sanna triumfkort – något slarvigt iscensatta. Trist, inte minst med tanke på det koppel av slipade skådisar som tar plats i filmen – Susan Sarandon, James Gandolfini, Kate Winslet, Christopher Walken och min favvis Steve Buscemi.
Men sista delen är som sagt markant annorlunda. Hysterin och vulgariteterna lägger sig. In träder istället långsamma, inkännande tagningar med få ord men desto mer djup och allvar. Filmen blir för första gången gripande. Till och med vacker. Man känner med rollkaraktärerna. Och när eftertexterna rullar frågar jag mig ännu mer än tidigare: Hur tänkte John Turturro här?
Idag är dagen därpå, kroppstemperaturen är lägre, huvudet klarare och jag ser om filmen. Nej, det gick visst inte att bara skylla på febern. Jag konstaterar att sista halvtimmen räddar ”Romance and cigarettes” från ett verkligt haveri. Första två tredjedelarna är en parad i sexfokuserad dialog, eller ska vi kanske mer rättvist kalla det sexistiskt inspirerat fokus på samlags- och könsorgansdetaljer (vilket man lyckats sopa undan i den officiella trailern). Det ska förmodligen vara roligt men blir bara billigt och fantasilöst. Med få undantag känns dessutom sång- och dansnumren – som borde vara filmens sanna triumfkort – något slarvigt iscensatta. Trist, inte minst med tanke på det koppel av slipade skådisar som tar plats i filmen – Susan Sarandon, James Gandolfini, Kate Winslet, Christopher Walken och min favvis Steve Buscemi.
Men sista delen är som sagt markant annorlunda. Hysterin och vulgariteterna lägger sig. In träder istället långsamma, inkännande tagningar med få ord men desto mer djup och allvar. Filmen blir för första gången gripande. Till och med vacker. Man känner med rollkaraktärerna. Och när eftertexterna rullar frågar jag mig ännu mer än tidigare: Hur tänkte John Turturro här?
söndag 17 maj 2009
Tankar på kvällen den sjuttonde maj
Kvällshimlens nyans av blått är alldeles bedårande. Luften tycks fylld av en märkvärdig blandning av frid, nytt och förväntningar. Jag har inte andats den på sju timmar, kanske ännu längre.
Idag flyttade vår vän. Jag hade nog inte riktigt tagit in att det faktiskt skulle hända, förrän det verkligen gjorde det. Överraskande när vi först fick höra om det, påtagligt och verkligt när det till sist bara blev timmar kvar. Vemod under vårsolen. Och det är alltså fullt möjligt att lämna den här staden. Ett modigt steg och en hisnande tanke.
Jag glömde något, men kom på det i morse. Det är viktigt att blicka tillbaka. En människa är aldrig separerad från sin historia. Men jag tror det gäller att blicka tillbaka på rätt sätt. Ibland har jag babblat för mycket utan att fokusera på det som verkligen betytt något. Det som gjort att jag kommit vidare och är den jag är idag. Det är det viktiga. Allt som hände på vägen finns där också, kvar som minnen och märken, men det är vart det ledde och leder som betyder något.
Ingen annan än Du hade kunnat göra allt det där för mig. Ingen annan än Du gör att det fortsätter. Du finns i kvällshimlen, i luften och vännerna. Du har alltid funnits där, och när jag vänder mig om och ser tillbaka på spåren ser jag hur Du lät en punkt leda vidare till en annan, ibland genom vad som liknar omvägar, men ändå – framåt.
Tack Gud, för den här dagen. Tack för allt. Imorgon börjar någonting nytt. Så är det kanske alltid.
Idag flyttade vår vän. Jag hade nog inte riktigt tagit in att det faktiskt skulle hända, förrän det verkligen gjorde det. Överraskande när vi först fick höra om det, påtagligt och verkligt när det till sist bara blev timmar kvar. Vemod under vårsolen. Och det är alltså fullt möjligt att lämna den här staden. Ett modigt steg och en hisnande tanke.
Jag glömde något, men kom på det i morse. Det är viktigt att blicka tillbaka. En människa är aldrig separerad från sin historia. Men jag tror det gäller att blicka tillbaka på rätt sätt. Ibland har jag babblat för mycket utan att fokusera på det som verkligen betytt något. Det som gjort att jag kommit vidare och är den jag är idag. Det är det viktiga. Allt som hände på vägen finns där också, kvar som minnen och märken, men det är vart det ledde och leder som betyder något.
Ingen annan än Du hade kunnat göra allt det där för mig. Ingen annan än Du gör att det fortsätter. Du finns i kvällshimlen, i luften och vännerna. Du har alltid funnits där, och när jag vänder mig om och ser tillbaka på spåren ser jag hur Du lät en punkt leda vidare till en annan, ibland genom vad som liknar omvägar, men ändå – framåt.
Tack Gud, för den här dagen. Tack för allt. Imorgon börjar någonting nytt. Så är det kanske alltid.
torsdag 30 april 2009
Uppbrott
Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Häromkvällen blev vi bjudna på mat av en vän i hennes lägenhet för sista gången. Längs fönstren stod flyttkartonger redan färdigpackade. Hon är en av ett fåtal vänner och desto fler periferibekanta som just nu är på väg att lämna den här staden.
Uppbrott gör någonting med ljuset och skuggorna och jag påverkas av det. Mina funderingar rör sig kring vart jag själv är på väg. Dels geografiskt, på lokal och regional nivå för att använda föreläsartermer. Lokal: jag inte får bo kvar i min nuvarande bostad hur länge som helst, vilket jag inte heller vill. Regional: jag har aldrig tänkt mig att bo kvar i den här landsdelen hela mitt liv. Om jag ska härifrån har jag alltid sagt att riktningen är söderut. Söderut vill jag, söderut fortsätter jag att säga. Söderut är närmare orten där jag växte upp och människorna som jag var tvungen att lämna för att bli vuxen. Det är i den här staden vi blev vuxna. Det konstaterade vi en annan av dessa ljusa, varma kvällar med mat och samtal.
Jag tycker om den här platsen. Jag kan den ganska bra vid det här laget och i stort sett hela min vänkrets finns här. Uppbrotten påminner mig om att det är just vännernas förtjänst att jag dröjer mig kvar. Kompassnålen slits inte mellan väderstreck utan mellan familj respektive vänner. Det är som en annan kompis så klokt sa, man önskar kanske att ha allt samlat på ett ställe, ett liv som inte är utspritt på olika platser.
Idag var det i alla fall tid för mig att lämna en arbetsplats till förmån för en annan. Ett självtaget beslut till uppbrott för att vidga vyerna inom den stora koloss där jag gör mitt dagsverke. På morgonen hade jag en kladdkaka och blandskivan ”For your eyes only” redo i ryggsäcken men hann inte överlämna något förrän jag fick gräddbakelser och två matchbiljetter till allsvenskan stuckna i handen. Och kramar och lyckönskningar av kollegor jag kommer att sakna. Allt var så fantastiskt trevligt. Till och med personen som ses som den mest respektlöse kom fram som någon slags mysgestalt, gav mig ett rejält handslag och sa att jag alltid är välkommen tillbaka. Det var en sån där dag som kunde få en att tro att all världens olycka och sorg tog uppehåll för en kort stund.
Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Kanske kommer det med regn för att vattna jorden och befria något nytt.
Uppbrott gör någonting med ljuset och skuggorna och jag påverkas av det. Mina funderingar rör sig kring vart jag själv är på väg. Dels geografiskt, på lokal och regional nivå för att använda föreläsartermer. Lokal: jag inte får bo kvar i min nuvarande bostad hur länge som helst, vilket jag inte heller vill. Regional: jag har aldrig tänkt mig att bo kvar i den här landsdelen hela mitt liv. Om jag ska härifrån har jag alltid sagt att riktningen är söderut. Söderut vill jag, söderut fortsätter jag att säga. Söderut är närmare orten där jag växte upp och människorna som jag var tvungen att lämna för att bli vuxen. Det är i den här staden vi blev vuxna. Det konstaterade vi en annan av dessa ljusa, varma kvällar med mat och samtal.
Jag tycker om den här platsen. Jag kan den ganska bra vid det här laget och i stort sett hela min vänkrets finns här. Uppbrotten påminner mig om att det är just vännernas förtjänst att jag dröjer mig kvar. Kompassnålen slits inte mellan väderstreck utan mellan familj respektive vänner. Det är som en annan kompis så klokt sa, man önskar kanske att ha allt samlat på ett ställe, ett liv som inte är utspritt på olika platser.
Idag var det i alla fall tid för mig att lämna en arbetsplats till förmån för en annan. Ett självtaget beslut till uppbrott för att vidga vyerna inom den stora koloss där jag gör mitt dagsverke. På morgonen hade jag en kladdkaka och blandskivan ”For your eyes only” redo i ryggsäcken men hann inte överlämna något förrän jag fick gräddbakelser och två matchbiljetter till allsvenskan stuckna i handen. Och kramar och lyckönskningar av kollegor jag kommer att sakna. Allt var så fantastiskt trevligt. Till och med personen som ses som den mest respektlöse kom fram som någon slags mysgestalt, gav mig ett rejält handslag och sa att jag alltid är välkommen tillbaka. Det var en sån där dag som kunde få en att tro att all världens olycka och sorg tog uppehåll för en kort stund.
Uppbrott vilar som ett extra moln över staden som blivit min. Kanske kommer det med regn för att vattna jorden och befria något nytt.
måndag 27 april 2009
Bild
Mitt inre fotolaboratorium har framkallat den här bilden åtskilliga gånger. Nu ännu en gång. Ett diffust, mörkt landskap där jag går fram. Men det kan lika gärna vara du som går där. Det är du, det är jag. Det är alla och vemsomhelst. Vid min sida går en gestalt klädd i vitt, klädd så för enkelhetens skull måhända. Jesus går vid min sida och nu närmar vi oss bakhållen på båda sidor om vägen. Mörka skuggor spänner sina bågar, skickar iväg svärmar av svarta, förgiftade pilar åt mitt håll. Jesus höjer sin hand. Hans hand är skölden som ska skydda dig och mig. Det är en hand som höjs i kärlek och de hotfulla svärmarna viker åt sidan, skingras, faller som skurar tillbaka på skyttar med ont i sinnet.
En bild är begränsad. Ibland är det som att vi träffas ändå. Djupt. Blödande. Och ibland springer jag iväg på egen hand, liksom i förväg, och tror att jag klarar mig bäst själv. Någon väntar på att få läka såren. Någon följer i spåren, väntar på att få vara vår hjälp igen. Så måste det vara. Jesus, så måste det vara.
En bild är begränsad. Ibland är det som att vi träffas ändå. Djupt. Blödande. Och ibland springer jag iväg på egen hand, liksom i förväg, och tror att jag klarar mig bäst själv. Någon väntar på att få läka såren. Någon följer i spåren, väntar på att få vara vår hjälp igen. Så måste det vara. Jesus, så måste det vara.
måndag 20 april 2009
Lästips
Än en gång sitter jag på biblioteket och läser Sonic. Anders Dahlbom recenserar de färska återutgivningarna av Nick Caves fyra första skivor.
”Om han [Nick Cave] skrev nihilistisk kaosrock i Stooges’ anda med The Birthday Party låter första kvartettgiven med The Bad Seeds musikaliskt mer som att australiensaren suttit ner med Muddy Waters och Gamla Testamentets Abraham på en vampyrbar i den amerikanska södern.”
Kan man annat än digga en blaska med sådana ordfyrverkerier?
”Om han [Nick Cave] skrev nihilistisk kaosrock i Stooges’ anda med The Birthday Party låter första kvartettgiven med The Bad Seeds musikaliskt mer som att australiensaren suttit ner med Muddy Waters och Gamla Testamentets Abraham på en vampyrbar i den amerikanska södern.”
Kan man annat än digga en blaska med sådana ordfyrverkerier?
lördag 18 april 2009
Lördag vecka 16
Det är natt i staden som blivit min. Jag har vandrat längs dess gator idag, in och ut genom dörrar och även längs vattnet ut mot träden, gräset och stigarna. Ibland ensam, ibland inte.
Jag såg Lasse Lindh spela fyra sånger på en liten scen i en skivaffär. En tjej som kanske var där med sina föräldrar lackade ur och utbrast ”Är han så djävla gammal? Fan, vad äckligt” och så gick hon innan artisten ens hade hunnit påbörja sitt första nummer. Det där hängde kvar i luften en stund. Indieflickorna, i gissningsvis gymnasieåldern, stod på första parkett och sjöng ljudlöst med i varenda textrad. Jag är inget fan alls men tyckte han kunde få en chans. Utifrån förutsättningarna var det mer än okej. Och även om allt annat kan kännas tomt poserande och kass är en kort passage i ”Svenska hjärtan” genial hur man än vänder och vrider på den: ”Dom säger att de bästa är tagna, men dom ljuger för vi finns ju kvar”.
Jag besökte några klädbutiker också. Handla kläder är ett nödvändigt ont. Det är en djungel av modeller och prislappar och de från topp till tå felfritt ekiperade expediterna är ju alltid så hjälpsamma men jag vill helst kolla runt själv i lugn och ro. Så även idag. Undvek konsekvent fönsterglasbrillorna med deras blickar bakom. Kanske därför jag gick ut lika tomhänt som när jag kom. Men på annan plats hittade jag tre begagnade DVD-filmer som jag köpte.
Tillbaka hemma såg jag första delen av Ebbe Carlsson-dokumentären ”Ebbe – the movie” medan jag åt. Intressant och sorgligt. Somnade. Vaknade av grannens knackning och följde med ut på promenad. Ivrig sol och kall, klar luft. Vackra speglingar och glitter i vattnet. Cyklade sedan genom staden och uppför en brant backe för att se film med ytterligare en vän. Sedan tillbaka samma väg och lite till, välkomnades in på nästa ställe där jag förlorade en omgång sällskapsspel. Men trevligt ändå. Det är alltid en ära att misslyckas i spel vars idé bygger på imperialism.
Slutligen landade jag åter i hemmet, tacksam för dagen och tänkte att det var länge sen jag uppdaterade min blogg. Klockan 01.17 klistrade jag fast den sista punkten.
Jag såg Lasse Lindh spela fyra sånger på en liten scen i en skivaffär. En tjej som kanske var där med sina föräldrar lackade ur och utbrast ”Är han så djävla gammal? Fan, vad äckligt” och så gick hon innan artisten ens hade hunnit påbörja sitt första nummer. Det där hängde kvar i luften en stund. Indieflickorna, i gissningsvis gymnasieåldern, stod på första parkett och sjöng ljudlöst med i varenda textrad. Jag är inget fan alls men tyckte han kunde få en chans. Utifrån förutsättningarna var det mer än okej. Och även om allt annat kan kännas tomt poserande och kass är en kort passage i ”Svenska hjärtan” genial hur man än vänder och vrider på den: ”Dom säger att de bästa är tagna, men dom ljuger för vi finns ju kvar”.
Jag besökte några klädbutiker också. Handla kläder är ett nödvändigt ont. Det är en djungel av modeller och prislappar och de från topp till tå felfritt ekiperade expediterna är ju alltid så hjälpsamma men jag vill helst kolla runt själv i lugn och ro. Så även idag. Undvek konsekvent fönsterglasbrillorna med deras blickar bakom. Kanske därför jag gick ut lika tomhänt som när jag kom. Men på annan plats hittade jag tre begagnade DVD-filmer som jag köpte.
Tillbaka hemma såg jag första delen av Ebbe Carlsson-dokumentären ”Ebbe – the movie” medan jag åt. Intressant och sorgligt. Somnade. Vaknade av grannens knackning och följde med ut på promenad. Ivrig sol och kall, klar luft. Vackra speglingar och glitter i vattnet. Cyklade sedan genom staden och uppför en brant backe för att se film med ytterligare en vän. Sedan tillbaka samma väg och lite till, välkomnades in på nästa ställe där jag förlorade en omgång sällskapsspel. Men trevligt ändå. Det är alltid en ära att misslyckas i spel vars idé bygger på imperialism.
Slutligen landade jag åter i hemmet, tacksam för dagen och tänkte att det var länge sen jag uppdaterade min blogg. Klockan 01.17 klistrade jag fast den sista punkten.
måndag 23 mars 2009
Sex
Det sägs att det var de obegränsade mängderna av groupies som fick Weezer’s sångare Rivers Cuomo att till slut skriva låten ”Tired of sex”. Han kunde förstås ha försett världen med ännu en enkelspårig hyllning till den så kallat fria kärleken, vältrat sig i rockmyterna som så många andra artister och musiker före honom. Istället blev det några mycket enkelt formulerade rader som ifrågasätter alltsammans, kastar ut en undran om det inte borde vara något mer.
Sex må vara populärkulturens mest uttjatade tema. Det är samtidigt sällan – för att inte säga aldrig – som det sägs något nytt om det, något som åtminstone lite grann vågar utmana vår tids syn på sex som en konsumtionsvara som vilken annan som helst. Jo, visst har Rebecca St James och några till besjungit äktenskapet som den sexuella samvarons hemvist, men frikyrklighetens välmenande apostlar räknas liksom inte här. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska skriva om ett ämne som är så komplext, som alltid är så lätt att skämta om men lika svårt att närma sig med allvar.
Det är i ljuset av detta som Rivers Cuomo’s text blir den sällsynt insiktsfulla betraktelse som musikindustrin så innerligt behöver. Kanske inte bara den förresten. Man behöver inte ha levt rockstjärnelivet för att känna igen sig - mer eller mindre - när de starka känslorna beskrivs. Det är inte formuleringarna som är styrkan, utan självinsikten. "Tired of sex" har idag drygt tio år på nacken men sätter fortfarande fingret på något väsentligt. Den är skriven av en människa som fått fri tillgång till allt, utnyttjat tillfället och kanske också börjat genomskåda en förvrängning av det som var tänkt att vara något annat.
“I'm tired, so tired
I'm tired of having sex
I'm spread, so thin
I don't know who I am
Monday night I'm makin' Jen
Tuesday night I'm makin' Lyn
Wednesday night I'm makin' Catherine
Oh, why can't I be makin' love come true?
I'm beat, beet red
ashamed of what I said
I'm sorry, here I go
I know I'm a sinner, but I can't say no
Thursday night I'm makin' Denise
Friday night I'm makin' Therese
Saturday night I'm making Louise
Oh, why can't I be making love come true?
Tonight, I'm down on my knees
Tonight, I'm beggin' you please
Tonight, tonight, please
Oh why can't I be makin' love come true?”
Sex må vara populärkulturens mest uttjatade tema. Det är samtidigt sällan – för att inte säga aldrig – som det sägs något nytt om det, något som åtminstone lite grann vågar utmana vår tids syn på sex som en konsumtionsvara som vilken annan som helst. Jo, visst har Rebecca St James och några till besjungit äktenskapet som den sexuella samvarons hemvist, men frikyrklighetens välmenande apostlar räknas liksom inte här. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska skriva om ett ämne som är så komplext, som alltid är så lätt att skämta om men lika svårt att närma sig med allvar.
Det är i ljuset av detta som Rivers Cuomo’s text blir den sällsynt insiktsfulla betraktelse som musikindustrin så innerligt behöver. Kanske inte bara den förresten. Man behöver inte ha levt rockstjärnelivet för att känna igen sig - mer eller mindre - när de starka känslorna beskrivs. Det är inte formuleringarna som är styrkan, utan självinsikten. "Tired of sex" har idag drygt tio år på nacken men sätter fortfarande fingret på något väsentligt. Den är skriven av en människa som fått fri tillgång till allt, utnyttjat tillfället och kanske också börjat genomskåda en förvrängning av det som var tänkt att vara något annat.
“I'm tired, so tired
I'm tired of having sex
I'm spread, so thin
I don't know who I am
Monday night I'm makin' Jen
Tuesday night I'm makin' Lyn
Wednesday night I'm makin' Catherine
Oh, why can't I be makin' love come true?
I'm beat, beet red
ashamed of what I said
I'm sorry, here I go
I know I'm a sinner, but I can't say no
Thursday night I'm makin' Denise
Friday night I'm makin' Therese
Saturday night I'm making Louise
Oh, why can't I be making love come true?
Tonight, I'm down on my knees
Tonight, I'm beggin' you please
Tonight, tonight, please
Oh why can't I be makin' love come true?”
onsdag 18 mars 2009
Några grejer som gjorde mig glad
Några möjligen triviala grejer gjorde mig glad nyligen. Bland annat att besöka stadens stoltaste secondhand-butik för CD-skivor och DVD-filmer en fredag efter avslutad arbetsvecka. Det var inte i första hand för att jag där hittade Weezer’s skiva ”Pinkerton” och en DVD med Galenskaparna & After Shave till schyssta priser. Nej, det var mötet med butiksägaren i kassan som gjorde besöket guld värt. Han dribblade lite om Weezer-skivans förträfflighet, tackade för mitt inköp och önskade mig en trevlig helg. En enkel gest, men utan den hade fynden i den gula plastpåsen sjunkit drastiskt i värde. Ett sådant ställe återkommer man mer än gärna till.
Jag blev också glad för en ganska spontan filmkväll tillsammans med min granne. Vi såg filmen ”Delicatessen” som jag hade fått av en kompis. Det kan ha varit det bästa vi båda har sett. Nog för att jag håller Jean-Pierre Jeunet’s något mer kända rulle ”Le Fabuleux Destin d’Amelie Poulain” (”Amelie från Montmartre”) som en av mina favoriter, men denna hans debut var faktiskt flera snäpp bättre. De karakteristiska dragen från senare produktioner syns redan här: det skruvade persongalleriet, galghumorn, fingertoppskänslan för detaljer, den hejdlösa fantasin och naturligtvis det oemotståndligt snygga fotot. Min granne och tillika vän och jag insöp allt detta tillsammans med varsin kopp varmt te en måndagskväll. Vardagsglädje.
Dessutom är det glädjande att få uppskattning på jobbet, känna solen mot ansiktet och ha vänner i telefonen, på trottoarerna och utanför dörren. Dessa ting ett axplock av allt jag har att vara tacksam för.
Jag blev också glad för en ganska spontan filmkväll tillsammans med min granne. Vi såg filmen ”Delicatessen” som jag hade fått av en kompis. Det kan ha varit det bästa vi båda har sett. Nog för att jag håller Jean-Pierre Jeunet’s något mer kända rulle ”Le Fabuleux Destin d’Amelie Poulain” (”Amelie från Montmartre”) som en av mina favoriter, men denna hans debut var faktiskt flera snäpp bättre. De karakteristiska dragen från senare produktioner syns redan här: det skruvade persongalleriet, galghumorn, fingertoppskänslan för detaljer, den hejdlösa fantasin och naturligtvis det oemotståndligt snygga fotot. Min granne och tillika vän och jag insöp allt detta tillsammans med varsin kopp varmt te en måndagskväll. Vardagsglädje.
Dessutom är det glädjande att få uppskattning på jobbet, känna solen mot ansiktet och ha vänner i telefonen, på trottoarerna och utanför dörren. Dessa ting ett axplock av allt jag har att vara tacksam för.
måndag 16 mars 2009
Resumé
Det är inte att det inte har funnits något att skriva om. För det har det. Massor. Ett tag följde allting ett spår som hade kunnat generera en tät följetong av bloggposter. Var började det? Kanske på min arbetsplats. Ja, troligtvis där. Hur stor dos brist på respekt måste människor vara beredda att ta, och var går gränsen för vad man kan acceptera? Frågorna snurrade, jag lät dem rotera fritt under lysrören på min chefs kontor och över soffborden hos mina vänner. Framför allt vände och vred jag på Jesu ord om att vända andra kinden till. De krockade med Annika Norlins textrad i låten ”Sanningsdan”, den som konstaterar att ”vända kinder är det enda jag gjort”. Jag frågade Gud om den där gränsen finns och i så fall var.
Sedan såg jag ett par filmer. Först ”Sophie Scholl”. Därefter ”Valkyria” där Tom Cruise spelar nazistofficeren som sakta men säkert inser att Tysklands största fiende i själva verket är dess ledare Hitler, och att denne måste störtas från makten. Han får med sig ett antal edsvurna som tar ett avgörande steg åt sidan, ut ur de tigande och blint lydande leden. En annan person som tog del i planerna kring det ödesdigra attentatsförsöket mot diktatorn, men som inte förekommer i den utmärkta filmen, var Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var tysk teolog och pastor. Uppenbarligen var han övertygad om att gränsen hade nåtts med nazismen. Något måste göras. Motstånd. Uppror. Ett beslut som kostade honom och alla andra inblandade döden.
Filmerna gav tankarna fortsatt näring. Och en kväll kort därefter stegade en annan teolog, Mikael Hallenius, upp till mikrofonen och höll en brinnande predikan under rubriken ”Får en kristen bli förbannad?”. Att ge en rättvis bild av allt som sades där är omöjligt. Men kontentan var att när man ser att något står i vägen för Guds rike, är det rätt att reagera. Det var av den anledningen Jesus fylldes av vredesmod när han såg varuhandeln i templet och det var därför han gick till handgripligheter. Han beter sig helt oförsvarbart, menar Hallenius, men vi förstår syftet.
Cirkeln liksom sluts och vi är framme vid skrivande stund. Min bild av platsen för min dagliga tjänstgöring klarnar fortfarande, bitar fogas samman till en oftast skön helhet. Jo, vissa människor har uppenbara problem med att behandla sina medmänniskor med respekt, det är sant. De allra flesta klarar dock av det fantastiskt bra, det är också sant.
Gud, om jag ser någon förnedras – var som helst – ber jag om frimodighet nog att ställa mig upp. På rätt sida. Amen.
Sedan såg jag ett par filmer. Först ”Sophie Scholl”. Därefter ”Valkyria” där Tom Cruise spelar nazistofficeren som sakta men säkert inser att Tysklands största fiende i själva verket är dess ledare Hitler, och att denne måste störtas från makten. Han får med sig ett antal edsvurna som tar ett avgörande steg åt sidan, ut ur de tigande och blint lydande leden. En annan person som tog del i planerna kring det ödesdigra attentatsförsöket mot diktatorn, men som inte förekommer i den utmärkta filmen, var Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var tysk teolog och pastor. Uppenbarligen var han övertygad om att gränsen hade nåtts med nazismen. Något måste göras. Motstånd. Uppror. Ett beslut som kostade honom och alla andra inblandade döden.
Filmerna gav tankarna fortsatt näring. Och en kväll kort därefter stegade en annan teolog, Mikael Hallenius, upp till mikrofonen och höll en brinnande predikan under rubriken ”Får en kristen bli förbannad?”. Att ge en rättvis bild av allt som sades där är omöjligt. Men kontentan var att när man ser att något står i vägen för Guds rike, är det rätt att reagera. Det var av den anledningen Jesus fylldes av vredesmod när han såg varuhandeln i templet och det var därför han gick till handgripligheter. Han beter sig helt oförsvarbart, menar Hallenius, men vi förstår syftet.
Cirkeln liksom sluts och vi är framme vid skrivande stund. Min bild av platsen för min dagliga tjänstgöring klarnar fortfarande, bitar fogas samman till en oftast skön helhet. Jo, vissa människor har uppenbara problem med att behandla sina medmänniskor med respekt, det är sant. De allra flesta klarar dock av det fantastiskt bra, det är också sant.
Gud, om jag ser någon förnedras – var som helst – ber jag om frimodighet nog att ställa mig upp. På rätt sida. Amen.
lördag 14 februari 2009
Sophie Scholl
Igår var det fredag med allt vad det innebär. Efter avslutat arbetspass kände jag ganska tydligt att nivån på mina eventuella kvällsaktiviteter på sin höjd kunde sträcka sig till att se en film. Jag fick tillåtelse att botanisera lite i en snäll grannes filmhylla och lånade där "Sophie Scholl”. Någon skulle nog invända att detta inte är någon fredagsrulle och det är helt riktigt, om man med fredagsfilm menar en popcornvänlig komedi i kulörta färger och speltid på 90 minuter. ”Sophie Scholl” har ingenting av detta. Filmen skildrar motståndskvinnan Sophies sista dygn i livet innan hon och hennes vänner döms till döden i det 40-talets Tyskland som de försöker befria från nazismen och Hitler. Historien är sann och jag känner igen skeendena från en tidigare filmatisering som jag och min klass fick se på högstadiet. Den här versionen från 2005 är i mångt och mycket ett kammarspel. Den utspelar sig till största del i förhörsrummen, i grå fängelseceller och bakom fördragna gardiner. Det är på så sätt ganska minimalistiskt iscensatt men ytterst välspelat, hemskt och drabbande.
Mina reaktioner på filmen får dock näring på allvar när jag efteråt tittar i ett gammalt nummer av den avsomnade filmtidningen Ingmar. Där finns en recension som påpekar att verklighetsbakgrunden inte räcker för att ge filmen ”Sophie Scholl” nerv. Skribenten avslutar: ”Den är välspelad och välskriven men blir aldrig riktigt spännande. Att Hitler var en ond diktator fick vi lära oss redan på lågstadiet”.
Det är den slutsatsen som får mig att reagera. Jag kan nämligen inte se att filmens primära ärende är vare sig att skapa spänning eller att ännu en gång upplysa om vem Hitler var. Det som filmen väcker tankar kring, om än inte så djupgående som man kanske kunde hoppats, är istället masspsykosen som rådde i det krigande Nazityskland. Vad var det egentligen som fick alla dessa människor att ställa sig i lojala led bakom en iskall diktator? Vad fick dem att följa varje fingerknäpp utan att ifrågasätta? Och vad drev andra personer att göra det rakt motsatta? Några av filmens starkaste ögonblick är när Sophie och hennes vänner med ord lyckas vidröra just detta. När de rakryggat står upp för sina frihetstankar och man i tystnaden mellan replikerna kan ana hur deras belackare för hundradelar av en sekund kanske ställer sig själva de frågorna.
I filmen ber Sophie till Gud, in i det sista. Men inte om att befrias, hon tycks bara samtala med honom, övertygad om att han lyssnar. Detta blir för mig, tillsammans med allt det andra i filmen, berättelsens slutgiltiga utmaning. Att våga stå upp för det man tror på, okuvligt även när alla odds talar emot en, när alla yttre omständigheter skriker ut att det man gör är vansinne. Filmen ”Sophie Scholl” handlar ytterst om mod.
Mina reaktioner på filmen får dock näring på allvar när jag efteråt tittar i ett gammalt nummer av den avsomnade filmtidningen Ingmar. Där finns en recension som påpekar att verklighetsbakgrunden inte räcker för att ge filmen ”Sophie Scholl” nerv. Skribenten avslutar: ”Den är välspelad och välskriven men blir aldrig riktigt spännande. Att Hitler var en ond diktator fick vi lära oss redan på lågstadiet”.
Det är den slutsatsen som får mig att reagera. Jag kan nämligen inte se att filmens primära ärende är vare sig att skapa spänning eller att ännu en gång upplysa om vem Hitler var. Det som filmen väcker tankar kring, om än inte så djupgående som man kanske kunde hoppats, är istället masspsykosen som rådde i det krigande Nazityskland. Vad var det egentligen som fick alla dessa människor att ställa sig i lojala led bakom en iskall diktator? Vad fick dem att följa varje fingerknäpp utan att ifrågasätta? Och vad drev andra personer att göra det rakt motsatta? Några av filmens starkaste ögonblick är när Sophie och hennes vänner med ord lyckas vidröra just detta. När de rakryggat står upp för sina frihetstankar och man i tystnaden mellan replikerna kan ana hur deras belackare för hundradelar av en sekund kanske ställer sig själva de frågorna.
I filmen ber Sophie till Gud, in i det sista. Men inte om att befrias, hon tycks bara samtala med honom, övertygad om att han lyssnar. Detta blir för mig, tillsammans med allt det andra i filmen, berättelsens slutgiltiga utmaning. Att våga stå upp för det man tror på, okuvligt även när alla odds talar emot en, när alla yttre omständigheter skriker ut att det man gör är vansinne. Filmen ”Sophie Scholl” handlar ytterst om mod.
fredag 6 februari 2009
Ingen blind underkastelse
Det kan vara en kvarleva från punkåren, jag vet inte. Men ibland har jag i alla fall svårt för auktoriteter. Poliser och högt uppsatta chefer kan i vissa fall ge mig en lust att provocera, bara för sakens skull. Dock handlar det väl egentligen om hur de här yrkesgrupperna handskas med sin makt, hur de förhåller sig till sig själva och till sin omgivning. Klart det finns hyggliga poliser och bossar. Ta t.ex. polisen som hjälpte mig och en kompis när vi fick motorstopp på väg till en bröllopsfest. Det var i en stor korsning, hans piketbuss stod i filen jämte vår och när han såg att vi inte kom iväg drog han igång blåljusen, klev ur sitt fordon och hjälpte till att knuffa vår bil undan trafiken. Han blev vår hjälte den dagen, en sån där polis man bara trodde fanns i gamla barnböcker. Men något sådant visste jag inte om under gymnasietiden. Då var snuten bara fienden som skyddade mina politiska meningsmotståndare.
Maktutövandet och hierarkierna finns överallt, mer eller mindre påtagligt. Nyligen rådde en yrkeskollega mig att inte försöka lära gamla hundar att sitta. Orden sades i välmening, de nästan viskades fram för att inte höras av fler än oss två. Jag suckade lite åt de vänliga råden, i mitt inre sorgsen och provocerad över rättningen i ledet. Att förändra är en aktiv process som kan vara svår, det är lättare att anpassa sig med handen knuten i fickan. Samtalet fick mig att minnas en gammal svartvit teckning. Var jag såg den först har jag förträngt, kanske på ett tygmärke, i ett fanzine eller på ett skivomslag. Det är i alla fall en siluettbild av en polis med batongen höjd, och under bilden den ironiska texten ”Do not question authority”.
Ironiska var dock inte mina universitetslärare när de sade åt oss att stå rakryggade när vi kommer ut i arbetslivet. Att vi inte ska ge efter för rådande kulturer om dessa är fel och går stick i stäv med vad vi lärt oss i utbildningen. Och ironisk var inte heller pastorn som föreläste i teologi när jag bodde i England. Utifrån sin auktoritet hade han alla möjligheter att försöka indoktrinera oss som rest dit för att lyssna, men uppmuntrade oss istället från första början till att ifrågasätta och pröva allt han sa. ”No blind submission!” poängterade han och höjde två vänliga pekfingrar.
"No blind submission". Jag skrev omedelbart ner de tre magiska orden och strök under med svart bläck. Flera gånger.
Maktutövandet och hierarkierna finns överallt, mer eller mindre påtagligt. Nyligen rådde en yrkeskollega mig att inte försöka lära gamla hundar att sitta. Orden sades i välmening, de nästan viskades fram för att inte höras av fler än oss två. Jag suckade lite åt de vänliga råden, i mitt inre sorgsen och provocerad över rättningen i ledet. Att förändra är en aktiv process som kan vara svår, det är lättare att anpassa sig med handen knuten i fickan. Samtalet fick mig att minnas en gammal svartvit teckning. Var jag såg den först har jag förträngt, kanske på ett tygmärke, i ett fanzine eller på ett skivomslag. Det är i alla fall en siluettbild av en polis med batongen höjd, och under bilden den ironiska texten ”Do not question authority”.
Ironiska var dock inte mina universitetslärare när de sade åt oss att stå rakryggade när vi kommer ut i arbetslivet. Att vi inte ska ge efter för rådande kulturer om dessa är fel och går stick i stäv med vad vi lärt oss i utbildningen. Och ironisk var inte heller pastorn som föreläste i teologi när jag bodde i England. Utifrån sin auktoritet hade han alla möjligheter att försöka indoktrinera oss som rest dit för att lyssna, men uppmuntrade oss istället från första början till att ifrågasätta och pröva allt han sa. ”No blind submission!” poängterade han och höjde två vänliga pekfingrar.
"No blind submission". Jag skrev omedelbart ner de tre magiska orden och strök under med svart bläck. Flera gånger.
lördag 31 januari 2009
Igenkänning
Jag sitter på biblioteket och läser musikblaskan Sonic. När den är som bäst lyckas den göra mig intresserad för företeelser jag vanligtvis inte bryr mig om. Jag vet inte, men jag tror att god skrivande journalistik är just detta – att texten lyckas fängsla läsaren oavsett ämne. Sonic är inte ensam om den konsten men innehåller nästan alltid guldkorn av något slag. Den här gången fastnar jag för intervjun med Eldkvarn. Det bandet har jag aldrig haft någon relation till alls, mer än att jag tyckt att de verkar tråkiga. Jag lär inte springa iväg och köpa skivor med dem nu heller men samtalet med sångaren Plura Jonsson håller mig kvar. Och favoritpassagen är ganska given:
"Jag har hört att du på den tiden var ganska tillbakadragen. Är du det fortfarande?
– Då var jag det, men det har ändrats. Jag har växt upp långsamt, blev vuxen först i 50-årsåldern. Jag har alltid varit blyg. Folk frågade om det inte var jobbigt att fylla 50, men jag tyckte tvärtom det var skönt. Det har varit väldigt bra för mig på alla plan. För jag vet vad jag kan, vad jag gjort och jag är inte rädd för vad andra tycker. Så det är skönt att växa upp."
onsdag 14 januari 2009
"Vad vet vi om kriget?"
För två veckor sedan hade jag tänkt skriva om nyårsdagen. Jag hade tänkt säga att det är något speciellt med den, beskriva hur det är att gå ut och se samma vyer, möta samma människor och höra samma ljud – och ändå känna att någonting är annorlunda. Tillsammans lämnar vi något bakom oss och går vidare in i något nytt. Året är än så länge ett pappersark utan minnesanteckningar.
Den första januari var en solig dag, åtminstone i min stad. Jag gick ut och sög in ljus och bitande kyla och allt det där gamla och nya i en märkvärdig symbios. Vid stadens stolta byggnadsverk hittade jag en uppvärmd bänk att vila på. När minusgraderna började stjäla för mycket av min uppmärksamhet fortsatte vandringen.
Ett nytt år blir som en nystart, och borde få vara det för alla. Men på en avlägsen och nära plats väljer några människor att fortsätta ett uråldrigt krig istället. Det känns som världens mest bortkastade chans att göra något radikalt annorlunda.
Här hos oss, där vi följer infernot och skriken via allehanda mediakanaler, för vi också ett skyttegravskrig fast på verbal nivå. Ordmissiler avfyras från två olika sidor, högljutt, upprört, kategoriskt. Kanske ser vi saker lika svartvitt som vi hävdar att de krigande gör. Hur kan i så fall vi, som inte lyckas vara resonliga ens på betryggande avstånd, kräva att de i det verkliga raketregnet ska vara det? Hur kan det i så fall nånsin bli fred?
Den första januari var en solig dag, åtminstone i min stad. Jag gick ut och sög in ljus och bitande kyla och allt det där gamla och nya i en märkvärdig symbios. Vid stadens stolta byggnadsverk hittade jag en uppvärmd bänk att vila på. När minusgraderna började stjäla för mycket av min uppmärksamhet fortsatte vandringen.
Ett nytt år blir som en nystart, och borde få vara det för alla. Men på en avlägsen och nära plats väljer några människor att fortsätta ett uråldrigt krig istället. Det känns som världens mest bortkastade chans att göra något radikalt annorlunda.
Här hos oss, där vi följer infernot och skriken via allehanda mediakanaler, för vi också ett skyttegravskrig fast på verbal nivå. Ordmissiler avfyras från två olika sidor, högljutt, upprört, kategoriskt. Kanske ser vi saker lika svartvitt som vi hävdar att de krigande gör. Hur kan i så fall vi, som inte lyckas vara resonliga ens på betryggande avstånd, kräva att de i det verkliga raketregnet ska vara det? Hur kan det i så fall nånsin bli fred?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)