Minsann, sjuk igen. Den här gången var det magen som fick ta smällen. Snälla grannar har inhandlat blåbärssoppa och cola vilket varit det jag livnärt mig på det senaste dygnet. Och så har jag sett ett par filmer som jag köpte på second hand för ett tag sen, osedda fram tills nu passande nog. Läge för ett par betraktelser på temat rörliga bilder således.
Igår startade jag med dramat ”The cooler”. Stor besvikelse. Visserligen hade jag feber precis som när jag såg ”Romance and cigarettes” men jag tror inte att ens en normal kroppstemperatur hade kunnat rädda den här filmen. William H Macy lirar en snubbe som är anställd för att bringa otur åt gästerna på ett casino i Las Vegas. På papperet får man intrycket av att rullen skulle kunna dra åt komedihållet men resultatet är istället oväntat kallt och ogästvänligt med hårdkokta gangstervibbar. Klart kass faktiskt.
Intressant att fundera över var dock kärleksförhållandet mellan Macy’s huvudkaraktär och motspelerskan Maria Bello’s. Åldersskillnaden dem emellan omnämndes aldrig i filmen även om den var synlig för ögat, men en nyfiken koll på nätet gav informationen att Macy är född 1950 och Bello 1967. Macy gör ju även huvudrollen i thrillern ”Panic” där han inleder ett förhållande med Neve Campbell’s rollgestalt. Campbell är sex år yngre än Maria Bello, you do the math. Nyligen såg jag även filmen ”Shopgirl” där Steve Martin lyckas charmera Claire Danes. Mellan dessa skådisar skiljer det 34 bast.
Så vad är då min poäng med dessa matematiska beräkningar av åldersskillnader i Hollywood? Jo, det anmärkningsvärda är att antalet år två älskande emellan aldrig omtalas som något uppseendeväckande så länge det är mannen som är den äldre parten. Åt motsatt håll verkar det dock vara något som måste strykas under. Jag hittar egentligen bara ett exempel i skrivande stund och det är bioaktuella ”The Reader” som jag ännu inte sett. Jag menar, där verkar det ju vara en betydande del av filmens intrig att kvinnan (Kate Winslet) inleder ett förhållande med en flera år yngre man (David Kross). Det ska liksom vara en kittlande detalj i berättelsen och något som absolut omnämns vid varje officiell förhandstitt. Egentligen är det väl på samma sätt i verkligheten – en betydligt äldre kvinna i ett parförhållande ger fler höjda ögonbryn än en dito man. Väldigt egendomligt ju mer man tänker på det, liksom mycket annat av traditionellt tänkande omkring oss.
Nåväl, idag såg jag ”Timmarna” som ju unisont höjdes till skyarna när den kom för några år sen. Och visst var den grymt välspelad men också bra mycket tyngre än jag hade väntat. Jobbig rentav. Kan jag skylla på min konvalescens eller har jag tappat stinget när det gäller att beskåda djupa dramer? Hur som helst, intressant var att Julianne Moore’s rollfigur här var snarlik den hon gjorde i ”Far from heaven”. I båda fallen gestaltar hon en själsligt kämpande kvinna på 50-talet, gråtandes i smyg bakom välputsade medelklassfasader. Henne delhistoria i ”Timmarna” var den som grep mig mest och hade något jag inte fann i ”Far from heaven”. Frågan är om någon kan le med så sorgsna ögon som Moore gör här. Starkt. I övrigt en film där flera scener dröjer sig kvar långt efter avslutad speltid.
Återstår gör nu en film av den inköpta lågpristrissen. Jag känner mig upplagd för nåt lite mer lättviktigt den här gången men chanserna till det är nog minimala eftersom baksidestexten på ”Maria full of grace” skvallrar om något helt annat. Återkommer kanske i ärendet senare. Men först några fler muggar blåbärsfärgad aktiv bakteriekultur och avslagen cola.
