2013, del 6: "Hit it, Joe!"

Och 2013 års sista inlägg blir helt enkelt inget märkvärdigare än en kröning av årets enskilt bästa uppladdade youtube-klipp. Förutom en och annan favvolåt delar jag själv nästan aldrig några videos hit och dit, så jag är näppeligen nån expert i ämnet. Men jag vet vad ett bra youtube-klipp är när jag ser det!

Anyway, alla gulliga hundvalpar som jagade sin egen svans, alla riggade fadäser i skidliftar och på golfbanor samt alla musikaliska underkids som rörde talangjurys till tårar – ingen av dem hade en ärlig chans när en skön gubbe i hängslebrallor gick loss på ett gammalt musikinstrument på vilket musiken i de tidigaste Disney-filmerna gjordes. ”Hit it, Joe!” som snubben med mikrofon uttrycker det innan årets mest briljanta internet-sekunder tar sin början.

Det var det hela. Gott nytt år, ungar!

2013, del 5: Film

Det var ett bra filmår helt klart. Vet inte om jag nånsin sett så många filmer på bio som under 2013, vilket i och för sig inte säger så mycket. Någon sa att nackdelen med ett så massivt och bra bioutbud var att man inte hann se allt man ville. Ett I-landsdilemma förstås, men rätt sant just i år. För egen del var det en förlust att inte hinna se Lukas Moodyssons ”Vi är bäst” innan den halvstora staden bestämde sig för att plocka ner rullen från repertoaren. KSMB:s ”Sex noll två” i kombination med bilder av punkkids på väg upp ur tunnelbanan tidigt 80-tal var ju annars en bioupplevelse jag hade sett fram emot länge, men jag får skylla mig själv som inte bokade premiärbiljetter. Bara att invänta DVD-releasen under 2014.

Men av det jag trots allt hann iväg och se höll samtligt en anmärkningsvärt hög nivå. ”Prisoners” med en glänsande Jake Gyllenhaal satte ribban för den amerikanska delen av repertoaren, men även den svenska filmatiseringen av ”Mig äger ingen” hörde till de starkaste intrycken. Säga vad man vill om Persbrandt och att han verkar få gå förbi hela kön till castingen så fort det vankas potentiell kassako i filmbranschen, men han levererade sannerligen med sin rollkaraktär i den här rullen. Scenen där han sittande i passagerarsätet i en bil stillar sin alkoholabstinens är en av de starkaste skildringarna av mänsklig förnedring jag sett på film överhuvudtaget.

Håkan Hellström-inspirerade ”Känn ingen sorg” kändes på papperet som en krystad idé med syfte att rippa tonåriga hipstertjejer på deras studiemedel. Slutresultatet blev dock minst sagt lyckat, med smarta adaptationer av Hellströms sånger, schysst skådespeleri och en rasande massa göteborgsromantik. Scenen där ”Ramlar” plötsligt smattrar igång samtidigt som filmens huvudkaraktärer jagas av IFK-supportrar på en orättvist snyggt belyst Andra Långgatan blev omedelbart min personliga favvis.

Det var med andra ord gott om stabila fyror på stora duken i år, och förutom de nämnda fängslade även ”The butler” med en utmärkt Forest Whitaker och en klart godkänd Oprah Winfrey i bärande roller. Men den absolut främsta upplevelsen för min del blev ändå ”Gravity”. Kanske för att det var min första 3D-film men sannolikt framför allt för att det är en ruskigt välgjord rulle på flera nivåer. Rent tekniskt är det förstås i särklass, med hisnande vyer och bildlösningar men filmer funkar sällan med bara yta och ”Gravity” har definitivt också ett rikt innehåll av lika delar hetsig nagelbitarspänning och stillsam existentialism. Om även om Sandra Bullock kanske inte gör en oscarsnominering här är det verkligen kul att se henne göra den här sortens roll och film. Det får gärna bli fler under 2014.

2013, del 4: Musikhjälpen

Musikhjälpen kom och gick även i år. Som en kär gammal vän som kommer på besök varje december och stannar en vecka. Programmet är svårt att slita sig från, som tittare och/eller lyssnare vänjer man sig snabbt vid att ha trion i glasburen som sällskap när som helst på dygnet. Till frukosten innan arbetsdagen börjar, på kvällen före läggdags eller varför inte mitt i natten om man skulle vakna och ha svårt att somna om. I årets programledartrojka var Kodjo Akolor veteranen med rutin och exakthet men även Sarah Dawn Finer och Emma Knyckare växte stadigt med uppgiften under veckan.

I kölvattnet av årets upplaga uppstod även en mindre debatt eller åtminstone socialmedial snackis när självaste Jimpa Åkesson auktionerade ut en golfrunda med sig själv. I jämn takt med den snabbt stigande budgivningen forsade så kommentarerna in på Musikhjälpens facebook-sida. Någon deklarerade att han vägrade betala på de övriga auktioner han lagt bud på så länge Åkessons auktion tillåts ligga kvar, andra välkomnade Åkessons bidrag medan ytterligare några stämplade honom som hycklare.

Debattens kärna handlade förstås om huruvida det var moraliskt försvarbart av Musikhjälpen att alls ge utrymme åt Sverigedemokraternas frontfigur. Redaktionen själva försökte ge direktsvar på de mest sakliga inläggen och pekade hela tiden på sitt public service-uppdrag. Jimmy Åkesson måste ha samma möjlighet som vilken annan folkvald partiledare som helst – eller som vilken annan samhällsmedborgare som helst – att auktionera ut något för Musikhjälpens räkning, så länge det inte rör sig om att sprida politisk propaganda, menade man.

Vilket förstås är en helt korrekt inställning. Jag stöder helt Musikhjälpens hållning här, lika mycket som jag tar avstånd från Sverigedemokraternas och Jimmy Åkessons. Och det bästa av allt: Auktionen slutade på 47.600 pix och vanns av artisten Navid Modiri, som vill använda golfrundan till att helt enkelt snacka med Jimmy Åkesson under ordnade former. ”Jag tror på att få människor att mötas utan agendan att någon ska vinna, i samtal där man faktiskt lyssnar på varandra. Jag tror att främlingsfientlighet föds ur främlingsskap, som kan komma från flera håll” som Modiri själv sa i en intervju med SVT efter avslutad budgivning.

Slutet på den lilla delhistorien blev alltså trumfartat, precis som Musikhjälpens insamling i stort. Slutsumman landade på 28 426 046 insamlade kronor till projekt som ska hjälpa kvinnor i underutvecklade länder att överleva sin graviditet och förlossning. Musikhjälpen-veckan blev även i år en av de mest hoppingivande och engagerande.

2013, del 3: Pusrad

I augusti köpte jag loss en skivspelare och började rota i vinylbackar hos diverse second-hand-försäljare. Utmaningen och nöjet ligger inte i att bjuda tre- eller fyrsiffriga belopp för svåråtkomliga specialutgåvor, däremot i att hitta skivor jag helt enkelt vill ha, i schysst skick och till överkomliga belopp. Att fynda på en loppis eller hos en initierad skivnörd bjuder båda på sina varsamma kickar.

Sen går det ju att köpa nyproducerad vinyl också, vilket jag gjorde med hardcorepunk-bandet Pusrad. Denna duo från Linköping, med scenveteranerna Peter ”Sveden” Swedenhammar och Patrik ”Packe” Sjösten som medlemmar, släppte 2013 ”Modern anatomi”, en EP som följde upp de tidigare utgåvorna ”Smarttrams”, ”Akta dig” och ”Dömd” – samtliga tillgängliga på vinyl eller som nedladdningsbara filer.

Pusrads koncept är korta, snabba, hårda låtar. Avslutande ”Maskineri” på Modern anatomi”-EP:n är unik med sin speltid på 1 minut och 9 sekunder; vanligare är att bandet säger sitt på 10, 15 eller 20 sekunder. Resultatet är totalt svinbra, och givetvis svårt att hinna tröttna på. Det händer alltmer sällan att jag går igång hårt på nya band men Pusrad är helt klart ett av dessa.

Det är dessutom något klart sympatiskt med att ha direktkontakt med ett band, något jag egentligen inte haft sedan jag gjorde fanzines på 90-talet och korresponderade med en del tappra gäng på små eller inga skivbolag alls. Säga vad man vill om sociala medier, men de möjliggör naturligtvis för nya gäng att promota sig själva snabbt och enkelt för hela världen. Och det var tack vare just dem jag snappade upp Pusrad och sedermera beställde deras samtliga skivor direkt från bandets mycket trevliga och inspirerade trummis Sveden. Old time hardcore, skulle man kunna säga.

2013, del 2: Pussy Riot, Edward Snowden och Tetiana Tjornovil

I skrivande stund vårdas den ukrainska journalisten Tetiana Tjornovil för skador efter en brutal misshandel under julnatten. Tjornovil hade dessförinnan publicerat en kritisk artikel rörande inkrikesminister Vitalij Zachartjenko och alltså sällat till sig den skara i Kiev som ihärdigt demonstrerar mot den sittande regeringen i Ukraina.

Ungefär samtidigt sände brittisk TV ett alternativt jultal av Edward Snowden. Med passningar till George Orwells ”1984” förutspådde Snowden att nästa generation inte kommer veta vad integritet eller privatliv är. En oundviklig konsekvens, menar han, av den omfattande massövervakning han gick ut och avslöjade under 2013. Talet var förstås bandat i Ryssland där Snowden för närvarande har asyl, jagad av sin forna amerikanska arbetsgivare NSA.

Och så dessutom i samma veva frigavs punkbandet Pussy Riot från fängelset i Ryssland, efter att ha suttit inlåsta sedan 2012 för sin protest mot maktbanden mellan president Putin och den rysk-ortodoxa kyrkan. En mycket välkommen benådning, om än i praktiken bara politisk kosmetika enligt bandets taleskvinna Nadezja Tolokonnikova. Det var enbart för att snygga upp Rysslands fasad inför vinter-OS i Sotji som president Putin frigav Pussy Riot tillsammans med Greenpeace-aktivister och andra, menar hon.

För dessa tre profiler från 2013 handlar yttrandefriheten ytterst om liv och död. De verkar i samhällen som utåt sett vill framstå som öppna men som i de nämnda fallen visar på något helt motsatt. Här hemma fortsatte under året journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson att hålla det löfte de givit sina forna medfångar i Etiopien – att berätta för omvärlden om vad de sett och vad som fortfarande pågår där.

Förutom att inspireras av personernas mod och kurage hoppas jag att vi i Sverige också kan känna oss mer tacksamma för det samhälle vi har, för att vi kan uttrycka åsikter enskilt eller samordnat utan att riskera övergrepp från dem vi satt att leda landet. De kraftfulla debattinlägg eller hårda satirer mot makteliten som vi tillåts publicera här är för journalister i många andra länder bara en fantasi. Hur klyschigt det än må låta finns det all anledning att vara stolt över yttrandefriheten, och att hela tiden verka aktivt för dess bevarande.

2013, del 1: Ylva Eggehorn

Om jag överhuvudtaget har någon idol i denna värld måste det vara Ylva Eggehorn. Inte så att jag besinningslöst diggar allt hon gjort eller försöker skaffa mig en komplett samling av hennes verk – men när hon är som bäst är hon klart svåröverträffad, det kan jag inte förneka.

Men lika lätt som det är att konstatera förträffligheten hos denna författare av dikter, psalmer och romaner, lika svårt är det förstås att förklara varför. Det är något i hennes sätt att fundera över livet och tillvaron, hur hon med självklarhet rör sig över tro, politik, litterära referenser och det mest vardagliga och väver samman allt till en helhet som aldrig känns sökt eller krystad.

I somras såg och hörde jag henne tala. Och slående var hur skicklig hon är på att lägga ut sina ord även verbalt. Som en sagotant för vuxna om man så vill. Levnadsåren har hunnit bli över 60 vid det här laget, men barnets nyfikenhet glänser fortfarande till bakom glasögonen. Min uppmärksamhet hölls i ett varsamt grepp från de inledande orden till de sista.

Den nyutgivna boken ”En vän från himlen” var tänkt som utgångspunkt för seminariet denna disiga sommardag. Och precis som i föregångarna ”Kryddad olja” och ”Där lejonen bor” återberättar Ylva Eggehorn här kända bibelberättelser med egna ord, tankar och detaljer. Uppenbarligen inte helt okontroversiellt, men med ett resultat som är levande och som fängslar.

Efter seminariet inhandlade jag ”En vän från himlen” och ställde mig i kö vid signeringsbordet. Likt ett blygt barn fick jag Ylva att skriva en personlig hälsning och sin namnteckning på insidan av pärmen och hasplade också ur mig något om hur klok och bra jag tycker hon är. Hon tackade med ett leende, och ett handslag med sin vänsterhand kupad över min. Sedan gav jag mig ut i dagsljuset igen, tagen av mötet med min enda idol som sagt.

2013

Kvantitet är förstås inte per automatik något trovärdigt mått. Men under mitt första bloggår 2008 åstadkom jag 51 inlägg på tio månader. Därpå följde en fallande kurva innan inläggen åter började stiga i antal 2011-2012 om än utan att nå upp till startårets siffra.

När 2013 nu strax läggs till historien förefaller bloggen ha levt lite på sparlåga jämfört med de två senaste åren. Men om kvällen får den late brått, som det heter, och därför tänkte jag nu under de återstående dagarna vräka upp ett inlägg per dag precis som under förra årets decembermånad.

Inläggen får givetvis en bakåtblickande prägel inom den härliga kategorin populärkulturella nörderier, och imorgon publicerar jag det första. Våldsamt spännande, va?

Merry Christmas again, punks!