Det
var ett bra filmår helt klart. Vet inte om jag nånsin sett så
många filmer på bio som under 2013, vilket i och för sig inte
säger så mycket. Någon sa att nackdelen med ett så massivt och
bra bioutbud var att man inte hann se allt man ville. Ett
I-landsdilemma förstås, men rätt sant just i år. För egen del
var det en förlust att inte hinna se Lukas Moodyssons ”Vi är
bäst” innan den halvstora staden bestämde sig för att plocka ner
rullen från repertoaren. KSMB:s ”Sex noll två” i kombination
med bilder av punkkids på väg upp ur tunnelbanan tidigt 80-tal var
ju annars en bioupplevelse jag hade sett fram emot länge, men jag
får skylla mig själv som inte bokade premiärbiljetter. Bara att
invänta DVD-releasen under 2014.
Men
av det jag trots allt hann iväg och se höll samtligt en
anmärkningsvärt hög nivå. ”Prisoners” med en glänsande Jake
Gyllenhaal satte ribban för den amerikanska delen av repertoaren, men
även den svenska filmatiseringen av ”Mig äger ingen” hörde
till de starkaste intrycken. Säga vad man vill om Persbrandt och att
han verkar få gå förbi hela kön till castingen så fort det
vankas potentiell kassako i filmbranschen, men han levererade sannerligen med sin rollkaraktär i den här rullen. Scenen där han
sittande i passagerarsätet i en bil stillar sin alkoholabstinens är en av de starkaste skildringarna av mänsklig förnedring
jag sett på film överhuvudtaget.
Håkan
Hellström-inspirerade ”Känn ingen sorg” kändes på papperet
som en krystad idé med syfte att rippa tonåriga hipstertjejer på
deras studiemedel. Slutresultatet blev dock minst sagt lyckat, med
smarta adaptationer av Hellströms sånger, schysst skådespeleri och
en rasande massa göteborgsromantik. Scenen där ”Ramlar”
plötsligt smattrar igång samtidigt som filmens huvudkaraktärer
jagas av IFK-supportrar på en orättvist snyggt belyst Andra
Långgatan blev omedelbart min personliga favvis.
Det
var med andra ord gott om stabila fyror på stora duken i år, och
förutom de nämnda fängslade även ”The butler” med en utmärkt
Forest Whitaker och en klart godkänd Oprah Winfrey i bärande
roller. Men den absolut främsta upplevelsen för min del blev ändå
”Gravity”. Kanske för att det var min första 3D-film men
sannolikt framför allt för att det är en ruskigt välgjord rulle
på flera nivåer. Rent tekniskt är det förstås i särklass, med
hisnande vyer och bildlösningar men filmer funkar sällan med bara
yta och ”Gravity” har definitivt också ett rikt innehåll av
lika delar hetsig nagelbitarspänning och stillsam existentialism. Om
även om Sandra Bullock kanske inte gör en oscarsnominering här är
det verkligen kul att se henne göra den här sortens roll och film.
Det får gärna bli fler under 2014.
