Om jag överhuvudtaget har någon idol i denna värld
måste det vara Ylva Eggehorn. Inte så att jag besinningslöst
diggar allt hon gjort eller försöker skaffa mig en komplett samling
av hennes verk – men när hon är som bäst är hon klart
svåröverträffad, det kan jag inte förneka.
Men lika lätt som det är att
konstatera förträffligheten hos denna författare av dikter,
psalmer och romaner, lika svårt är det förstås att förklara
varför. Det är något i hennes sätt att fundera över livet och
tillvaron, hur hon med självklarhet rör sig över tro, politik,
litterära referenser och det mest vardagliga och väver samman allt
till en helhet som aldrig känns sökt eller krystad.
I somras såg och hörde jag henne
tala. Och slående var hur skicklig hon är på att lägga ut sina
ord även verbalt. Som en sagotant för vuxna om man så vill.
Levnadsåren har hunnit bli över 60 vid det här laget, men barnets
nyfikenhet glänser fortfarande till bakom glasögonen. Min
uppmärksamhet hölls i ett varsamt grepp från de inledande orden
till de sista.
Den nyutgivna boken ”En vän från
himlen” var tänkt som utgångspunkt för seminariet denna disiga
sommardag. Och precis som i föregångarna ”Kryddad olja” och ”Där
lejonen bor” återberättar Ylva Eggehorn här kända
bibelberättelser med egna ord, tankar och detaljer. Uppenbarligen
inte helt okontroversiellt, men med ett resultat som är levande och som fängslar.
