Okej, kids – här är inlägget ni alla har väntat på hela veckan! Strax före klockan 20 igår kväll kände jag mig faktiskt måttligt intresserad av Melodifestivalen, kanske beroende på att skallen fortfarande var musikaliskt manglad av fredagens konsert med Augustifamiljen (mer om det senare kanske). Men med facit i hand visade sig denna fjärde och sista omgång stoltsera med det klart jämnaste och bästa startfältet.
Charlotte Perelli: 3
OPA!: 2
Dynazty: 4
Lotta Engberg & Christer Sjögren: 4
Hanna Lindblad: 4
Axel Algmark: 4
Lisa Miskovsky: 3
Danny Saucedo: 4
Som vanligt: Siffrorna ovan är satta under första genomlyssningen. Av alla de låtar som nu tagit sig vidare från deltävlingarna kommer en och annan säkerligen att få nya betyg när de återkommer i de två avslutande drabbningarna. Spännande, va?
De senaste veckorna har annars präglats av förvåning från olika håll över melodifestivalsbevakningen på den här bloggen. Förvåning över mina betyg på enskilda låtar, förvåning över att jag bryr mig om ett spektakel som Melodifestivalen överhuvudtaget. Det hela kröntes förra helgen av facebook-kommentaren ”Han driver med alla, fattar ingen det!”
Men nix, det är inte fråga om nåt kvasiintellektuellt ironiserande här. Även om jag så här i efterhand – när jag lyssnat på några av låtarna mer än en gång – kan hålla med om att vissa betyg sattes i överkant (Sonja Aldén), eller i underkant (Lisa Miskovsky). Bidragen från Mimi Oh och Marie Serneholt är dock fortfarande klart gjutna fyror!
Jag omfamnar inte varenda millimeter av Melodifestivalen, men min inställning är numera att en bra låt helt enkelt måste få vara en bra låt, oavsett yttre förpackning. Allt måste inte vara så förbaskat indie jämt.
söndag 26 februari 2012
torsdag 23 februari 2012
Lillprinsessan
Klockan är nånstans kring åtta på morgonen när jag går förbi en påslagen TV på jobbet, och nås av nyheten att kronprinsessan Victoria har nedkommit med en välskapt lillprinsessa bara några timmar tidigare. Jag ser en stolt och märkbart rörd Daniel hålla en redan klassisk presskonferens på Karolinska sjukhuset.
Man kan säga att jag hamnar framför TV:n i exakt rätt ögonblick. Jag får samma sorts känsla som jag fick när Daniel höll sitt tal till Victoria under parets bröllopsmiddag för ett och ett halvt år sen. Kärleken vinner. Livet vinner. Jag skiter fullständigt i kungahuset och medias bevakning av Bernadotte-klanens alla steg och snedsteg. Mina föräldrar är helhjärtade rojalister, jag är det inte.
Men ögonblick som det här går bortom tronföljdssystem, traditionalism och sagovärldar. Att ett efterlängtat barn föds in i världen är naturligtvis ett mirakel – något förunderligt, stort och gripande oavsett samhällsklass och titlar. Sagofigurerna kliver ut ur kulisserna och blir människor för ett ögonblick. Även den mest inbitne icke-rojalist måste kunna erkänna att det är vackert.
Man kan säga att jag hamnar framför TV:n i exakt rätt ögonblick. Jag får samma sorts känsla som jag fick när Daniel höll sitt tal till Victoria under parets bröllopsmiddag för ett och ett halvt år sen. Kärleken vinner. Livet vinner. Jag skiter fullständigt i kungahuset och medias bevakning av Bernadotte-klanens alla steg och snedsteg. Mina föräldrar är helhjärtade rojalister, jag är det inte.
Men ögonblick som det här går bortom tronföljdssystem, traditionalism och sagovärldar. Att ett efterlängtat barn föds in i världen är naturligtvis ett mirakel – något förunderligt, stort och gripande oavsett samhällsklass och titlar. Sagofigurerna kliver ut ur kulisserna och blir människor för ett ögonblick. Även den mest inbitne icke-rojalist måste kunna erkänna att det är vackert.
söndag 19 februari 2012
Deltävling 3
Det är inte bara Mattias Andréassons ansikte som stelnar till nån gång strax före 21.25 på lördagskvällen. Vi är åtminstone sju personer till, och man skulle vilja skriva att hela Sverige delar den där tomma blicken av chock och besvikelse. Men så är det ju häpnadsväckande nog inte. Ett vulkanutbrott av telefonröster har sett till att EMD-mannens till synes rätt säkra finalplats har spolierats av en kändisförfattare som läser högdragen lyrik och klappar i otakt till en dansant upptemporefräng.
Mediahypen kring Björn Ranelids deltagande i Melodifestivalen har lyckats. Och medan författaren i ett förvirrat segerrus går åt fel håll medan hans tävlingskompanjon Sara Li skrider upp mot scenen efter redovisat slutresultat, ser jag för några sekunder framför mig en final där Sean Banan har tagit sig vidare från andra chansen och där det plötsligt är han och Ranelid som håvar in de högsta tvåsiffriga poängen. Det kan låta helt bisarrt att det skulle kunna bli så, men ärligt talat: Vem kan känna sig verkligt säker en kväll som denna?
För övrigt en rätt medioker delfinal måste jag säga. Det blev bara en enda 4:a i mitt betygsprotokoll under kvällen, i vanlig ordning för ett bidrag som rensades ut omgående. Fast vore det bara för musiken och refrängen i Ranelids och Li's ”Mirakel” hade jag satt en fyra där också! Det var helt enkelt Ranelids insats som drog ner hela potentialen i låten, därav kompromissbetyget 3.
Youngblood: 2
Maria BenHajji: 2
Mattias Andréasson: 3
Love Generation: 3
Carolina Wallin Pérez: 4
Andreas Johnson: 3
Molly Zandén: 2
Björn Ranelid feat. Sara Li: 3
Mediahypen kring Björn Ranelids deltagande i Melodifestivalen har lyckats. Och medan författaren i ett förvirrat segerrus går åt fel håll medan hans tävlingskompanjon Sara Li skrider upp mot scenen efter redovisat slutresultat, ser jag för några sekunder framför mig en final där Sean Banan har tagit sig vidare från andra chansen och där det plötsligt är han och Ranelid som håvar in de högsta tvåsiffriga poängen. Det kan låta helt bisarrt att det skulle kunna bli så, men ärligt talat: Vem kan känna sig verkligt säker en kväll som denna?
För övrigt en rätt medioker delfinal måste jag säga. Det blev bara en enda 4:a i mitt betygsprotokoll under kvällen, i vanlig ordning för ett bidrag som rensades ut omgående. Fast vore det bara för musiken och refrängen i Ranelids och Li's ”Mirakel” hade jag satt en fyra där också! Det var helt enkelt Ranelids insats som drog ner hela potentialen i låten, därav kompromissbetyget 3.
Youngblood: 2
Maria BenHajji: 2
Mattias Andréasson: 3
Love Generation: 3
Carolina Wallin Pérez: 4
Andreas Johnson: 3
Molly Zandén: 2
Björn Ranelid feat. Sara Li: 3
onsdag 15 februari 2012
Slagsmålsklubben-beroende
Sedan jag kom över ett par CD-skivor med Slagsmålsklubben på Tradera har mitt musiklyssnande varit mer elektroniskt dominerat än någonsin tidigare. Förvisso bryter jag med jämna mellanrum av med soundtracket till Pulp Fiction (även det nyligen inhandlat) och vevar även några highlights från den pågående Melodifestivalen när andan faller på, men det är Slagsmålsklubbens syntetiska musikuniversum som äger mest speltid i stereon.
Man kan bli knäpp för mindre. Vissa kvällar har jag haft någon envis syntslinga susande i skallen vid läggdags och någon annan som hälsar mig välkommen när jag vaknar på morgonen. Ständigt dessa blippande elektroniska beats som studsar som flipperspelskulor mellan hjärncellerna. Idag kunde jag inte ens hålla mig ifrån dem på jobbet, utan passade på att hänga på mig hörlurarna och klicka fram några välvalda hits på youtube medan jag dokumenterade och sorterade papper.
Jag har en kompis som verkligen hatar Slagsmålsklubben och all annan helelektronisk musik av hela sitt hjärta. Han menar att den inte har någon själ. Men då säger jag bara som Björk sa nån gång på 90-talet: ”Det är människans uppgift att lägga ner själ i den elektroniska musiken”.
Det är bara att inse att jag just nu utvecklat något slags beroende av Slagsmålsklubbens instrumentala krumbukter. Jag upphör inte att fullkomligt nitas av bandets bländande förmåga att skicka iväg sina melodier i färgsprakande, perfekta banor. Med ”Sagan om konungens årsinkomst” har de dessutom åstadkommit musikhistoriens absolut bästa skivtitel. Någonsin.
Man kan bli knäpp för mindre. Vissa kvällar har jag haft någon envis syntslinga susande i skallen vid läggdags och någon annan som hälsar mig välkommen när jag vaknar på morgonen. Ständigt dessa blippande elektroniska beats som studsar som flipperspelskulor mellan hjärncellerna. Idag kunde jag inte ens hålla mig ifrån dem på jobbet, utan passade på att hänga på mig hörlurarna och klicka fram några välvalda hits på youtube medan jag dokumenterade och sorterade papper.
Jag har en kompis som verkligen hatar Slagsmålsklubben och all annan helelektronisk musik av hela sitt hjärta. Han menar att den inte har någon själ. Men då säger jag bara som Björk sa nån gång på 90-talet: ”Det är människans uppgift att lägga ner själ i den elektroniska musiken”.
Det är bara att inse att jag just nu utvecklat något slags beroende av Slagsmålsklubbens instrumentala krumbukter. Jag upphör inte att fullkomligt nitas av bandets bländande förmåga att skicka iväg sina melodier i färgsprakande, perfekta banor. Med ”Sagan om konungens årsinkomst” har de dessutom åstadkommit musikhistoriens absolut bästa skivtitel. Någonsin.
söndag 12 februari 2012
Deltävling 2
Sifferbetyg är ju egentligen väldigt behändiga. Begränsade, men samtidigt lättförståeliga och på så sätt universellt användbara liksom. Så här är mina snabba siffror från igår kväll:
Ulrik Munther: 3
Top Cats: 3
Sonja Aldén: 4
Andreas Lundstedt: 4
Timoteij: 3
David Lindgren: 3
Mimi Oh: 4
Thomas Di Leva: 3
Den här gången lyckades jag med konststycket att toppnotera exakt de tre bidrag som rök åt skogen redan efter första omröstningsrundan. Inte illa. Jag fick trösta mig med att vara mer träffsäker i min analys av Top Cats som ett typiskt andra-chansen-gäng. Bingo.
Ulrik Munthers spikraka väg mot finalplats var så klart väntad. Välförtjänt – och dessutom direkt nödvändig för att finalen i Globen ska kunna uppbringa någon som helst form av spänning. För även om en viss Danny Saucedo ännu inte äntrat tävlingen så förstår varenda lirare med någorlunda mello-koll redan nu att den mannen är självskriven i final. Den Stora Slutstriden kommer att stå mellan honom och just Ulrik Munther, och landets alla tonårsfans med sms-funktionen intakt på sina mobiler kommer att göra kvällen den 10 mars till en TV-rysare utan dess like. Eller som en bekant uttryckte saken i morse: ”Ja, det gäller att spela ut kidsen mot varandra”.
För övrigt finns det trots allt klara fördelar med att digga fel bidrag i de här deltävlingarna. Medan vinnarlåtarna ofta spärras eller tas bort på youtube är de floppande bidragen uppenbarligen fredade och kan avnjutas hur många gånger som helst. Tur för mig. Jag adderar Mimi Oh på playlisten och inväntar nästa delfinal.
Ulrik Munther: 3
Top Cats: 3
Sonja Aldén: 4
Andreas Lundstedt: 4
Timoteij: 3
David Lindgren: 3
Mimi Oh: 4
Thomas Di Leva: 3
Den här gången lyckades jag med konststycket att toppnotera exakt de tre bidrag som rök åt skogen redan efter första omröstningsrundan. Inte illa. Jag fick trösta mig med att vara mer träffsäker i min analys av Top Cats som ett typiskt andra-chansen-gäng. Bingo.
Ulrik Munthers spikraka väg mot finalplats var så klart väntad. Välförtjänt – och dessutom direkt nödvändig för att finalen i Globen ska kunna uppbringa någon som helst form av spänning. För även om en viss Danny Saucedo ännu inte äntrat tävlingen så förstår varenda lirare med någorlunda mello-koll redan nu att den mannen är självskriven i final. Den Stora Slutstriden kommer att stå mellan honom och just Ulrik Munther, och landets alla tonårsfans med sms-funktionen intakt på sina mobiler kommer att göra kvällen den 10 mars till en TV-rysare utan dess like. Eller som en bekant uttryckte saken i morse: ”Ja, det gäller att spela ut kidsen mot varandra”.
För övrigt finns det trots allt klara fördelar med att digga fel bidrag i de här deltävlingarna. Medan vinnarlåtarna ofta spärras eller tas bort på youtube är de floppande bidragen uppenbarligen fredade och kan avnjutas hur många gånger som helst. Tur för mig. Jag adderar Mimi Oh på playlisten och inväntar nästa delfinal.
måndag 6 februari 2012
Deltävling 1
Okej, ungar. Här är min kompletta betygslista från i lördags kväll:
Sean Banan: 1
Abalone Dots: 2
The Moniker: 2
Afro-Dite: 3
Dead by April: 3
Marie Serneholt: 4
Thorsten Flinck: 4
Loreen: 4
Betygsättningen av Melodifestivalens låtar är ju definitivt något av det mest ogenomtänkta man kan sysselsätta sig med under ett kalenderår. Bidragen premiärliras i ett rasande tempo och på en så där tre-fyra minuter ska man avgöra i vilken grad det aktuella bidraget håller måttet eller inte.
Det där låter naturligtvis som mitt desperata försvarstal för att dra uppmärksamheten från att jag faktiskt satte en fyra på den där Marie Serneholt-låten. Men vad tusan, efter några förvånansvärt slätstrukna insatser kändes ”Salt & Pepper” just där och då som startfältets mest uppiggande. Så här några lyssningar senare kan jag inte bestämma mig för om den suger eller svänger. Förmodligen både och.
Just slätstruket kändes annars som ett väl sammanfattande ord för den första delfinalen. Det saknades bidrag som stack ut och höjde nivån på allvar (Amy Diamond, var är du när vi behöver dig som bäst?) trots att det bjöds på en svårslagen mix av genrer. Det största spänningsmomentet efter avslutad omröstning blev att invänta vilken sorts scen fenomenet Thorsten Flinck skulle ställa till med i green room. Men istället för att bjuda på någon form av vältajmad verbal galenskap valde han något så urbota trist som att klappa programledaren Gina Dirawi på rumpan. Man kan undra varför man väljer att kalla sitt band för Revolutionsorkestern när man ändå inte vågar göra revolt mot något så hopplöst förlegat som sexism.
Nej, det på allvar mest intressanta skedde inte oväntat i pausen. The Ark's framförande av ”Breaking up with God” förra året är ju en klassiker, och i lördags tog ett fint band från Göteborg stilfullt över stafettpinnen. Ebbot och hans mannar gjorde underverk med Dilbas årsgamla ”Try again” och ackompanjerades av en videoinstallation skapad av Meja. ”Det här var väl jättebra!” utbrast min mamma och noterade The Soundtrack of our Lives i marginalen på sin sudoku-tidning.
Min mamma, som introducerade mig för Salem Al Fakir och som droppar låttitlar med Robyn när andan faller på. Respekt. Så där bra musiksmak ska jag också ha när jag blir 71.
Sean Banan: 1
Abalone Dots: 2
The Moniker: 2
Afro-Dite: 3
Dead by April: 3
Marie Serneholt: 4
Thorsten Flinck: 4
Loreen: 4
Betygsättningen av Melodifestivalens låtar är ju definitivt något av det mest ogenomtänkta man kan sysselsätta sig med under ett kalenderår. Bidragen premiärliras i ett rasande tempo och på en så där tre-fyra minuter ska man avgöra i vilken grad det aktuella bidraget håller måttet eller inte.
Det där låter naturligtvis som mitt desperata försvarstal för att dra uppmärksamheten från att jag faktiskt satte en fyra på den där Marie Serneholt-låten. Men vad tusan, efter några förvånansvärt slätstrukna insatser kändes ”Salt & Pepper” just där och då som startfältets mest uppiggande. Så här några lyssningar senare kan jag inte bestämma mig för om den suger eller svänger. Förmodligen både och.
Just slätstruket kändes annars som ett väl sammanfattande ord för den första delfinalen. Det saknades bidrag som stack ut och höjde nivån på allvar (Amy Diamond, var är du när vi behöver dig som bäst?) trots att det bjöds på en svårslagen mix av genrer. Det största spänningsmomentet efter avslutad omröstning blev att invänta vilken sorts scen fenomenet Thorsten Flinck skulle ställa till med i green room. Men istället för att bjuda på någon form av vältajmad verbal galenskap valde han något så urbota trist som att klappa programledaren Gina Dirawi på rumpan. Man kan undra varför man väljer att kalla sitt band för Revolutionsorkestern när man ändå inte vågar göra revolt mot något så hopplöst förlegat som sexism.
Nej, det på allvar mest intressanta skedde inte oväntat i pausen. The Ark's framförande av ”Breaking up with God” förra året är ju en klassiker, och i lördags tog ett fint band från Göteborg stilfullt över stafettpinnen. Ebbot och hans mannar gjorde underverk med Dilbas årsgamla ”Try again” och ackompanjerades av en videoinstallation skapad av Meja. ”Det här var väl jättebra!” utbrast min mamma och noterade The Soundtrack of our Lives i marginalen på sin sudoku-tidning.
Min mamma, som introducerade mig för Salem Al Fakir och som droppar låttitlar med Robyn när andan faller på. Respekt. Så där bra musiksmak ska jag också ha när jag blir 71.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)