Sedan jag kom över ett par CD-skivor med Slagsmålsklubben på Tradera har mitt musiklyssnande varit mer elektroniskt dominerat än någonsin tidigare. Förvisso bryter jag med jämna mellanrum av med soundtracket till Pulp Fiction (även det nyligen inhandlat) och vevar även några highlights från den pågående Melodifestivalen när andan faller på, men det är Slagsmålsklubbens syntetiska musikuniversum som äger mest speltid i stereon.
Man kan bli knäpp för mindre. Vissa kvällar har jag haft någon envis syntslinga susande i skallen vid läggdags och någon annan som hälsar mig välkommen när jag vaknar på morgonen. Ständigt dessa blippande elektroniska beats som studsar som flipperspelskulor mellan hjärncellerna. Idag kunde jag inte ens hålla mig ifrån dem på jobbet, utan passade på att hänga på mig hörlurarna och klicka fram några välvalda hits på youtube medan jag dokumenterade och sorterade papper.
Jag har en kompis som verkligen hatar Slagsmålsklubben och all annan helelektronisk musik av hela sitt hjärta. Han menar att den inte har någon själ. Men då säger jag bara som Björk sa nån gång på 90-talet: ”Det är människans uppgift att lägga ner själ i den elektroniska musiken”.
Det är bara att inse att jag just nu utvecklat något slags beroende av Slagsmålsklubbens instrumentala krumbukter. Jag upphör inte att fullkomligt nitas av bandets bländande förmåga att skicka iväg sina melodier i färgsprakande, perfekta banor. Med ”Sagan om konungens årsinkomst” har de dessutom åstadkommit musikhistoriens absolut bästa skivtitel. Någonsin.
