Sex

Det sägs att det var de obegränsade mängderna av groupies som fick Weezer’s sångare Rivers Cuomo att till slut skriva låten ”Tired of sex”. Han kunde förstås ha försett världen med ännu en enkelspårig hyllning till den så kallat fria kärleken, vältrat sig i rockmyterna som så många andra artister och musiker före honom. Istället blev det några mycket enkelt formulerade rader som ifrågasätter alltsammans, kastar ut en undran om det inte borde vara något mer.

Sex må vara populärkulturens mest uttjatade tema. Det är samtidigt sällan – för att inte säga aldrig – som det sägs något nytt om det, något som åtminstone lite grann vågar utmana vår tids syn på sex som en konsumtionsvara som vilken annan som helst. Jo, visst har Rebecca St James och några till besjungit äktenskapet som den sexuella samvarons hemvist, men frikyrklighetens välmenande apostlar räknas liksom inte här. Och jag vet själv inte riktigt vad jag ska skriva om ett ämne som är så komplext, som alltid är så lätt att skämta om men lika svårt att närma sig med allvar.

Det är i ljuset av detta som Rivers Cuomo’s text blir den sällsynt insiktsfulla betraktelse som musikindustrin så innerligt behöver. Kanske inte bara den förresten. Man behöver inte ha levt rockstjärnelivet för att känna igen sig - mer eller mindre - när de starka känslorna beskrivs. Det är inte formuleringarna som är styrkan, utan självinsikten. "Tired of sex" har idag drygt tio år på nacken men sätter fortfarande fingret på något väsentligt. Den är skriven av en människa som fått fri tillgång till allt, utnyttjat tillfället och kanske också börjat genomskåda en förvrängning av det som var tänkt att vara något annat.

“I'm tired, so tired
I'm tired of having sex
I'm spread, so thin
I don't know who I am

Monday night I'm makin' Jen
Tuesday night I'm makin' Lyn
Wednesday night I'm makin' Catherine
Oh, why can't I be makin' love come true?

I'm beat, beet red
ashamed of what I said
I'm sorry, here I go
I know I'm a sinner, but I can't say no

Thursday night I'm makin' Denise
Friday night I'm makin' Therese
Saturday night I'm making Louise
Oh, why can't I be making love come true?

Tonight, I'm down on my knees
Tonight, I'm beggin' you please
Tonight, tonight, please
Oh why can't I be makin' love come true?”

Några grejer som gjorde mig glad

Några möjligen triviala grejer gjorde mig glad nyligen. Bland annat att besöka stadens stoltaste secondhand-butik för CD-skivor och DVD-filmer en fredag efter avslutad arbetsvecka. Det var inte i första hand för att jag där hittade Weezer’s skiva ”Pinkerton” och en DVD med Galenskaparna & After Shave till schyssta priser. Nej, det var mötet med butiksägaren i kassan som gjorde besöket guld värt. Han dribblade lite om Weezer-skivans förträfflighet, tackade för mitt inköp och önskade mig en trevlig helg. En enkel gest, men utan den hade fynden i den gula plastpåsen sjunkit drastiskt i värde. Ett sådant ställe återkommer man mer än gärna till.

Jag blev också glad för en ganska spontan filmkväll tillsammans med min granne. Vi såg filmen ”Delicatessen” som jag hade fått av en kompis. Det kan ha varit det bästa vi båda har sett. Nog för att jag håller Jean-Pierre Jeunet’s något mer kända rulle ”Le Fabuleux Destin d’Amelie Poulain” (”Amelie från Montmartre”) som en av mina favoriter, men denna hans debut var faktiskt flera snäpp bättre. De karakteristiska dragen från senare produktioner syns redan här: det skruvade persongalleriet, galghumorn, fingertoppskänslan för detaljer, den hejdlösa fantasin och naturligtvis det oemotståndligt snygga fotot. Min granne och tillika vän och jag insöp allt detta tillsammans med varsin kopp varmt te en måndagskväll. Vardagsglädje.

Dessutom är det glädjande att få uppskattning på jobbet, känna solen mot ansiktet och ha vänner i telefonen, på trottoarerna och utanför dörren. Dessa ting ett axplock av allt jag har att vara tacksam för.

Resumé

Det är inte att det inte har funnits något att skriva om. För det har det. Massor. Ett tag följde allting ett spår som hade kunnat generera en tät följetong av bloggposter. Var började det? Kanske på min arbetsplats. Ja, troligtvis där. Hur stor dos brist på respekt måste människor vara beredda att ta, och var går gränsen för vad man kan acceptera? Frågorna snurrade, jag lät dem rotera fritt under lysrören på min chefs kontor och över soffborden hos mina vänner. Framför allt vände och vred jag på Jesu ord om att vända andra kinden till. De krockade med Annika Norlins textrad i låten ”Sanningsdan”, den som konstaterar att ”vända kinder är det enda jag gjort”. Jag frågade Gud om den där gränsen finns och i så fall var.

Sedan såg jag ett par filmer. Först ”Sophie Scholl”. Därefter ”Valkyria” där Tom Cruise spelar nazistofficeren som sakta men säkert inser att Tysklands största fiende i själva verket är dess ledare Hitler, och att denne måste störtas från makten. Han får med sig ett antal edsvurna som tar ett avgörande steg åt sidan, ut ur de tigande och blint lydande leden. En annan person som tog del i planerna kring det ödesdigra attentatsförsöket mot diktatorn, men som inte förekommer i den utmärkta filmen, var Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var tysk teolog och pastor. Uppenbarligen var han övertygad om att gränsen hade nåtts med nazismen. Något måste göras. Motstånd. Uppror. Ett beslut som kostade honom och alla andra inblandade döden.

Filmerna gav tankarna fortsatt näring. Och en kväll kort därefter stegade en annan teolog, Mikael Hallenius, upp till mikrofonen och höll en brinnande predikan under rubriken ”Får en kristen bli förbannad?”. Att ge en rättvis bild av allt som sades där är omöjligt. Men kontentan var att när man ser att något står i vägen för Guds rike, är det rätt att reagera. Det var av den anledningen Jesus fylldes av vredesmod när han såg varuhandeln i templet och det var därför han gick till handgripligheter. Han beter sig helt oförsvarbart, menar Hallenius, men vi förstår syftet.

Cirkeln liksom sluts och vi är framme vid skrivande stund. Min bild av platsen för min dagliga tjänstgöring klarnar fortfarande, bitar fogas samman till en oftast skön helhet. Jo, vissa människor har uppenbara problem med att behandla sina medmänniskor med respekt, det är sant. De allra flesta klarar dock av det fantastiskt bra, det är också sant.

Gud, om jag ser någon förnedras – var som helst – ber jag om frimodighet nog att ställa mig upp. På rätt sida. Amen.