Det är inte att det inte har funnits något att skriva om. För det har det. Massor. Ett tag följde allting ett spår som hade kunnat generera en tät följetong av bloggposter. Var började det? Kanske på min arbetsplats. Ja, troligtvis där. Hur stor dos brist på respekt måste människor vara beredda att ta, och var går gränsen för vad man kan acceptera? Frågorna snurrade, jag lät dem rotera fritt under lysrören på min chefs kontor och över soffborden hos mina vänner. Framför allt vände och vred jag på Jesu ord om att vända andra kinden till. De krockade med Annika Norlins textrad i låten ”Sanningsdan”, den som konstaterar att ”vända kinder är det enda jag gjort”. Jag frågade Gud om den där gränsen finns och i så fall var.
Sedan såg jag ett par filmer. Först ”Sophie Scholl”. Därefter ”Valkyria” där Tom Cruise spelar nazistofficeren som sakta men säkert inser att Tysklands största fiende i själva verket är dess ledare Hitler, och att denne måste störtas från makten. Han får med sig ett antal edsvurna som tar ett avgörande steg åt sidan, ut ur de tigande och blint lydande leden. En annan person som tog del i planerna kring det ödesdigra attentatsförsöket mot diktatorn, men som inte förekommer i den utmärkta filmen, var Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var tysk teolog och pastor. Uppenbarligen var han övertygad om att gränsen hade nåtts med nazismen. Något måste göras. Motstånd. Uppror. Ett beslut som kostade honom och alla andra inblandade döden.
Filmerna gav tankarna fortsatt näring. Och en kväll kort därefter stegade en annan teolog, Mikael Hallenius, upp till mikrofonen och höll en brinnande predikan under rubriken ”Får en kristen bli förbannad?”. Att ge en rättvis bild av allt som sades där är omöjligt. Men kontentan var att när man ser att något står i vägen för Guds rike, är det rätt att reagera. Det var av den anledningen Jesus fylldes av vredesmod när han såg varuhandeln i templet och det var därför han gick till handgripligheter. Han beter sig helt oförsvarbart, menar Hallenius, men vi förstår syftet.
Cirkeln liksom sluts och vi är framme vid skrivande stund. Min bild av platsen för min dagliga tjänstgöring klarnar fortfarande, bitar fogas samman till en oftast skön helhet. Jo, vissa människor har uppenbara problem med att behandla sina medmänniskor med respekt, det är sant. De allra flesta klarar dock av det fantastiskt bra, det är också sant.
Gud, om jag ser någon förnedras – var som helst – ber jag om frimodighet nog att ställa mig upp. På rätt sida. Amen.
