Igår var det fredag med allt vad det innebär. Efter avslutat arbetspass kände jag ganska tydligt att nivån på mina eventuella kvällsaktiviteter på sin höjd kunde sträcka sig till att se en film. Jag fick tillåtelse att botanisera lite i en snäll grannes filmhylla och lånade där "Sophie Scholl”. Någon skulle nog invända att detta inte är någon fredagsrulle och det är helt riktigt, om man med fredagsfilm menar en popcornvänlig komedi i kulörta färger och speltid på 90 minuter. ”Sophie Scholl” har ingenting av detta. Filmen skildrar motståndskvinnan Sophies sista dygn i livet innan hon och hennes vänner döms till döden i det 40-talets Tyskland som de försöker befria från nazismen och Hitler. Historien är sann och jag känner igen skeendena från en tidigare filmatisering som jag och min klass fick se på högstadiet. Den här versionen från 2005 är i mångt och mycket ett kammarspel. Den utspelar sig till största del i förhörsrummen, i grå fängelseceller och bakom fördragna gardiner. Det är på så sätt ganska minimalistiskt iscensatt men ytterst välspelat, hemskt och drabbande.
Mina reaktioner på filmen får dock näring på allvar när jag efteråt tittar i ett gammalt nummer av den avsomnade filmtidningen Ingmar. Där finns en recension som påpekar att verklighetsbakgrunden inte räcker för att ge filmen ”Sophie Scholl” nerv. Skribenten avslutar: ”Den är välspelad och välskriven men blir aldrig riktigt spännande. Att Hitler var en ond diktator fick vi lära oss redan på lågstadiet”.
Det är den slutsatsen som får mig att reagera. Jag kan nämligen inte se att filmens primära ärende är vare sig att skapa spänning eller att ännu en gång upplysa om vem Hitler var. Det som filmen väcker tankar kring, om än inte så djupgående som man kanske kunde hoppats, är istället masspsykosen som rådde i det krigande Nazityskland. Vad var det egentligen som fick alla dessa människor att ställa sig i lojala led bakom en iskall diktator? Vad fick dem att följa varje fingerknäpp utan att ifrågasätta? Och vad drev andra personer att göra det rakt motsatta? Några av filmens starkaste ögonblick är när Sophie och hennes vänner med ord lyckas vidröra just detta. När de rakryggat står upp för sina frihetstankar och man i tystnaden mellan replikerna kan ana hur deras belackare för hundradelar av en sekund kanske ställer sig själva de frågorna.
I filmen ber Sophie till Gud, in i det sista. Men inte om att befrias, hon tycks bara samtala med honom, övertygad om att han lyssnar. Detta blir för mig, tillsammans med allt det andra i filmen, berättelsens slutgiltiga utmaning. Att våga stå upp för det man tror på, okuvligt även när alla odds talar emot en, när alla yttre omständigheter skriker ut att det man gör är vansinne. Filmen ”Sophie Scholl” handlar ytterst om mod.
