Det kan vara en kvarleva från punkåren, jag vet inte. Men ibland har jag i alla fall svårt för auktoriteter. Poliser och högt uppsatta chefer kan i vissa fall ge mig en lust att provocera, bara för sakens skull. Dock handlar det väl egentligen om hur de här yrkesgrupperna handskas med sin makt, hur de förhåller sig till sig själva och till sin omgivning. Klart det finns hyggliga poliser och bossar. Ta t.ex. polisen som hjälpte mig och en kompis när vi fick motorstopp på väg till en bröllopsfest. Det var i en stor korsning, hans piketbuss stod i filen jämte vår och när han såg att vi inte kom iväg drog han igång blåljusen, klev ur sitt fordon och hjälpte till att knuffa vår bil undan trafiken. Han blev vår hjälte den dagen, en sån där polis man bara trodde fanns i gamla barnböcker. Men något sådant visste jag inte om under gymnasietiden. Då var snuten bara fienden som skyddade mina politiska meningsmotståndare.
Maktutövandet och hierarkierna finns överallt, mer eller mindre påtagligt. Nyligen rådde en yrkeskollega mig att inte försöka lära gamla hundar att sitta. Orden sades i välmening, de nästan viskades fram för att inte höras av fler än oss två. Jag suckade lite åt de vänliga råden, i mitt inre sorgsen och provocerad över rättningen i ledet. Att förändra är en aktiv process som kan vara svår, det är lättare att anpassa sig med handen knuten i fickan. Samtalet fick mig att minnas en gammal svartvit teckning. Var jag såg den först har jag förträngt, kanske på ett tygmärke, i ett fanzine eller på ett skivomslag. Det är i alla fall en siluettbild av en polis med batongen höjd, och under bilden den ironiska texten ”Do not question authority”.
Ironiska var dock inte mina universitetslärare när de sade åt oss att stå rakryggade när vi kommer ut i arbetslivet. Att vi inte ska ge efter för rådande kulturer om dessa är fel och går stick i stäv med vad vi lärt oss i utbildningen. Och ironisk var inte heller pastorn som föreläste i teologi när jag bodde i England. Utifrån sin auktoritet hade han alla möjligheter att försöka indoktrinera oss som rest dit för att lyssna, men uppmuntrade oss istället från första början till att ifrågasätta och pröva allt han sa. ”No blind submission!” poängterade han och höjde två vänliga pekfingrar.
"No blind submission". Jag skrev omedelbart ner de tre magiska orden och strök under med svart bläck. Flera gånger.
