Rockspår

I det gamla pojkrummet står blandbanden fortfarande slarvigt uppradade i bokhyllan. De är i stort sett den enda egna musiken jag har att tillgå när jag kommer hit på besök. Spelas det något sker det oftast på impuls, jag lånar mammas CD-spelare med tillhörande kassettdäck och laddar med något som väljs ut på måfå. Variationen är i näst intill obefintlig, det är mest punk och hardcore på de här gamla slitna samlingarna.

Det jag väljer idag (måndag) tillhör de mest värdefulla inspelningarna. Skulle jag råka trycka fel och spela över just det här bandet vore det inte roligt minsann. Det är ett avsnitt ur ”Rockspår”, en radioserie om populärmusikens historia som gick i P3 någon gång på 90-talet (nästan allt på de här kassetterna är från det decenniet). Avsnittet är naturligtvis bandat och sparat av den enda anledningen att det handlar om punk.

Jag vet inte hur många gånger jag har lirat den inledande passagen om det sena 70-talets svenska punkexplosion, men det är ganska anmärkningsvärt att just den här kassetten inte slitits ut eller trasslat sönder efter alla lyssningar. Jörgen M Andersson var tolv år när Sex Pistols besökte hans hemstad Jönköping och berättar om åren då allting hände. Det hela är lika rakt och enkelt berättat som de tidstypiska punksmällarna som bryter av och förstärker hans redogörelse.

En annan grej: På TV såg jag en gång en snubbe som stod vid en testbana för motorfordon och förklarade att han rös varje gång ett upptrimmat fyrhjuligt monster vrålade iväg över asfalten i ett moln av avgaser och brända däck. Det jag och den här snubben har gemensamt är att vi får rysningar, fast av helt olika orsaker. Jag får det fortfarande av att höra Anderssons personliga skildring, kombinerad med de där orena ackorden, gaphalsarna och det skräpiga garageljudet. Allt som vittnar om hur dittills rådande föreställningar om vem som kan och får skapa musik plötsligt ställdes på ända.

När Andersson till sist sammanfattar vilken insikt han fick genom Sex Pistols – börjar jag plötsligt gråta. Vilket egentligen inte har någonting med vare sig punk eller Sex Pistols att göra. Jag har hört de här orden så många gånger att jag kan dem utantill, men här hittar de helt oväntat en vidöppen ingång till mitt eget pågående nu. Träff i hjärtat.

Kalla det återigen en lyckad slump, men på något sätt jag inte kan förklara tror jag att allting har ett samband i slutändan.

Amy

Jag har köpt loss några nya skivor sedan sist. ”Oh no, its Christmas” är nån slags indiejulskiva med band och artister som Suburban Kids with Biblical Names, Hello Saferide och Kristofer Åström. Hur mycket julstämning den har att erbjuda kommer visa sig efter första advent, innan dess tänker jag inte lira skivan. Vidare har jag utökat hyllcentimeterna med Stereo Total, The Cure och The Specials – trevliga plattor allihop innehållandes plojig electro, klassisk 80-talsindie och likaledes klassisk brittisk ska i nyss nämnda ordning.

Men det mest intressanta nytillskottet i samlingen är kanske ändå skiva nummer fem: ”Greatest Hits” med Amy Diamond. De flesta i min bekantskapskrets har vid det här laget vant sig vid tanken på att jag utan problem kan omfamna både svåra indiegäng på små, oberoende skivbolag och en så klassiskt kommersiell artist som fröken Diamant. Klart att jag fortfarande kan lacka ur hårt på de kommersiella skivbolagens sätt att tvinga oss på sin musik (jag är trots allt musikaliskt och ideologiskt fostrad i punken), men då handlar det oftast om att musiken som sådan är så regelrätt pissig, med det kristallklara syftet att rippa försvarslösa kids på deras veckopeng.

I den genren befinner sig dock inte Amy Diamond, det skulle jag bestämt vilja påstå. Okej att hon har sin huvudsakliga fanbase bland lågstadieelever, men det material som låtskrivarna sätter i händerna på henne är ändå nåt helt annat än utstuderade idiotkoncept som Basshunter och Dr Bombay. Här handlar det trots allt om riktiga låtar, med melodier som inte bara bygger på att nöta in en monoton fras i lyssnarens skalle tills han/hon ger upp och laddar ner skiten som ringsignal.

Nu finns alltså Amy Diamond's största hits samlade på en bit plast. Med skivan i stereon och omslaget i handen kan några intressanta (enligt mig) iakttagelser göras:

*** De nya låtarna (som av nån anledning alltid presenteras med texten ”Ny Amy-låt” på låtlistan) kommer sällan eller aldrig upp i samma nivå som de klassiska superhitsen ”Thank you”, ”Shooting star”, ”It's my life” och ”Champion”.
*** Amys röstutveckling från ett barn till en nästan vuxen blir påfallande när en gammal dänga som ”Welcome to the city” ställs bredvid en ny låt som ”Perfect”.
*** Med ett annat arr skulle ”Big guns” lätt kunna bli en creddig livefavvis med Miss Li.
*** Textmässigt har ”Shooting star” det vackraste anslaget medan ”Perfect” nog är sämst.
*** ”Welcome to the city” låter väldigt mycket dagispop och framfördes bland annat i Bingolotto, vilket känns en smula bisarrt med tanke på hur iskallt cynisk texten är.
*** Texterna jag pratat om i två punkter nu finns givetvis inte tryckta i CD-häftet. Inte heller står det vilket år respektive singel kom ut vilket måste betraktas som en generalmiss när man sätter ihop en samling. Vi får däremot en enorm tacklista som känns hjärtlig men också rätt intern.
*** Tjena, vad bra ”It's my life” är!

Men kanske allra mest minnesvärda är de nyinspelningar av ”Shooting star”, ”It's my life” och ”What's in it for me” som avslutar skivan. En avskalad, nästan ödslig ljubild – där Amy sällskapas av en akustisk gitarr, percussion, bas och trummor – lyfter melodierna, låtarna till en annan nivå. Kanske en fingervisning om vad vi kan vänta oss av den här artisten framöver när hon nu intagit myndig ålder, men också ett tydligt bevis för styrkan i de låtar som Amy Diamond tilldelats från start. En bra låt är alltid just en bra låt, även om det ibland går att förvillas av förpackningen.

Rabbit Hole

Jag såg annonsen för ”Rabbit Hole” i någon filmblaska, troligtvis Cinema. Under filmtiteln, och den fragmentariska bilden av Nicole Kidman och Aaron Eckhardt i dova färger, stod texten ”The only way out is through”. Det var då jag visste att jag ville se filmen.

Av ett tungt ämne - ett par kring de 40 har just förlorat sitt enda barn – har det blivit en inte fullt lika tung film. Bara de som själva upplevt ett så fruktansvärt trauma av det slag som behandlas i ”Rabbit Hole” vet förstås vad de pratar om här, men ur min synvinkel känns filmen inkännande och ärlig och fri från präktigt hollywoodslisk. Det är förstås ett nedtonat drama, med fokus på relationer och dialoger, där skådespelarna får arbeta med små medel.

Att Nicole Kidman äger i sin roll som Becca överraskar inte direkt, kvinnan med en inre kamp är ju en roll hon behärskar till fullo och gestaltningen här blir så en slags naturlig fortsättning på hennes briljans i ”Birth” och ”The Others”, fast i en betydligt mer diskbänksrealistisk form förstås. En snubbe som däremot överraskar är Aaron Eckhardt. Inte för att jag är nåt som helst proffs på den mannens filmkarriär, men låt oss säga så här: rollen i ”Rabbit Hole” är inte direkt snarlik dem han gör i ”Kärlek på menyn” och ”Thank you for smoking”. Här övertygar han på ett lika otippat sätt som Matthew McConaughey gjorde i mitt favvodrama ”13 Conversations about one thing”.

”Rabbit Hole” är kort sagt en rulle att rekommendera. Rollfigurernas känslor och reaktioner känns uppriktigt skildrade, och samspelet mellan Kidman och Eckhardt funkar alltså över förväntan. Flera stillsamt dramatiska scener dröjer sig kvar i skallen medan jag klistrar dit fyra stjärnor i marginalen.