I det gamla pojkrummet står blandbanden fortfarande slarvigt uppradade i bokhyllan. De är i stort sett den enda egna musiken jag har att tillgå när jag kommer hit på besök. Spelas det något sker det oftast på impuls, jag lånar mammas CD-spelare med tillhörande kassettdäck och laddar med något som väljs ut på måfå. Variationen är i näst intill obefintlig, det är mest punk och hardcore på de här gamla slitna samlingarna.
Det jag väljer idag (måndag) tillhör de mest värdefulla inspelningarna. Skulle jag råka trycka fel och spela över just det här bandet vore det inte roligt minsann. Det är ett avsnitt ur ”Rockspår”, en radioserie om populärmusikens historia som gick i P3 någon gång på 90-talet (nästan allt på de här kassetterna är från det decenniet). Avsnittet är naturligtvis bandat och sparat av den enda anledningen att det handlar om punk.
Jag vet inte hur många gånger jag har lirat den inledande passagen om det sena 70-talets svenska punkexplosion, men det är ganska anmärkningsvärt att just den här kassetten inte slitits ut eller trasslat sönder efter alla lyssningar. Jörgen M Andersson var tolv år när Sex Pistols besökte hans hemstad Jönköping och berättar om åren då allting hände. Det hela är lika rakt och enkelt berättat som de tidstypiska punksmällarna som bryter av och förstärker hans redogörelse.
En annan grej: På TV såg jag en gång en snubbe som stod vid en testbana för motorfordon och förklarade att han rös varje gång ett upptrimmat fyrhjuligt monster vrålade iväg över asfalten i ett moln av avgaser och brända däck. Det jag och den här snubben har gemensamt är att vi får rysningar, fast av helt olika orsaker. Jag får det fortfarande av att höra Anderssons personliga skildring, kombinerad med de där orena ackorden, gaphalsarna och det skräpiga garageljudet. Allt som vittnar om hur dittills rådande föreställningar om vem som kan och får skapa musik plötsligt ställdes på ända.
När Andersson till sist sammanfattar vilken insikt han fick genom Sex Pistols – börjar jag plötsligt gråta. Vilket egentligen inte har någonting med vare sig punk eller Sex Pistols att göra. Jag har hört de här orden så många gånger att jag kan dem utantill, men här hittar de helt oväntat en vidöppen ingång till mitt eget pågående nu. Träff i hjärtat.
Kalla det återigen en lyckad slump, men på något sätt jag inte kan förklara tror jag att allting har ett samband i slutändan.
