Jag har köpt loss några nya skivor sedan sist. ”Oh no, its Christmas” är nån slags indiejulskiva med band och artister som Suburban Kids with Biblical Names, Hello Saferide och Kristofer Åström. Hur mycket julstämning den har att erbjuda kommer visa sig efter första advent, innan dess tänker jag inte lira skivan. Vidare har jag utökat hyllcentimeterna med Stereo Total, The Cure och The Specials – trevliga plattor allihop innehållandes plojig electro, klassisk 80-talsindie och likaledes klassisk brittisk ska i nyss nämnda ordning.
Men det mest intressanta nytillskottet i samlingen är kanske ändå skiva nummer fem: ”Greatest Hits” med Amy Diamond. De flesta i min bekantskapskrets har vid det här laget vant sig vid tanken på att jag utan problem kan omfamna både svåra indiegäng på små, oberoende skivbolag och en så klassiskt kommersiell artist som fröken Diamant. Klart att jag fortfarande kan lacka ur hårt på de kommersiella skivbolagens sätt att tvinga oss på sin musik (jag är trots allt musikaliskt och ideologiskt fostrad i punken), men då handlar det oftast om att musiken som sådan är så regelrätt pissig, med det kristallklara syftet att rippa försvarslösa kids på deras veckopeng.
I den genren befinner sig dock inte Amy Diamond, det skulle jag bestämt vilja påstå. Okej att hon har sin huvudsakliga fanbase bland lågstadieelever, men det material som låtskrivarna sätter i händerna på henne är ändå nåt helt annat än utstuderade idiotkoncept som Basshunter och Dr Bombay. Här handlar det trots allt om riktiga låtar, med melodier som inte bara bygger på att nöta in en monoton fras i lyssnarens skalle tills han/hon ger upp och laddar ner skiten som ringsignal.
Nu finns alltså Amy Diamond's största hits samlade på en bit plast. Med skivan i stereon och omslaget i handen kan några intressanta (enligt mig) iakttagelser göras:
*** De nya låtarna (som av nån anledning alltid presenteras med texten ”Ny Amy-låt” på låtlistan) kommer sällan eller aldrig upp i samma nivå som de klassiska superhitsen ”Thank you”, ”Shooting star”, ”It's my life” och ”Champion”.
*** Amys röstutveckling från ett barn till en nästan vuxen blir påfallande när en gammal dänga som ”Welcome to the city” ställs bredvid en ny låt som ”Perfect”.
*** Med ett annat arr skulle ”Big guns” lätt kunna bli en creddig livefavvis med Miss Li.
*** Textmässigt har ”Shooting star” det vackraste anslaget medan ”Perfect” nog är sämst.
*** ”Welcome to the city” låter väldigt mycket dagispop och framfördes bland annat i Bingolotto, vilket känns en smula bisarrt med tanke på hur iskallt cynisk texten är.
*** Texterna jag pratat om i två punkter nu finns givetvis inte tryckta i CD-häftet. Inte heller står det vilket år respektive singel kom ut vilket måste betraktas som en generalmiss när man sätter ihop en samling. Vi får däremot en enorm tacklista som känns hjärtlig men också rätt intern.
*** Tjena, vad bra ”It's my life” är!
Men kanske allra mest minnesvärda är de nyinspelningar av ”Shooting star”, ”It's my life” och ”What's in it for me” som avslutar skivan. En avskalad, nästan ödslig ljubild – där Amy sällskapas av en akustisk gitarr, percussion, bas och trummor – lyfter melodierna, låtarna till en annan nivå. Kanske en fingervisning om vad vi kan vänta oss av den här artisten framöver när hon nu intagit myndig ålder, men också ett tydligt bevis för styrkan i de låtar som Amy Diamond tilldelats från start. En bra låt är alltid just en bra låt, även om det ibland går att förvillas av förpackningen.
