Jag såg annonsen för ”Rabbit Hole” i någon filmblaska, troligtvis Cinema. Under filmtiteln, och den fragmentariska bilden av Nicole Kidman och Aaron Eckhardt i dova färger, stod texten ”The only way out is through”. Det var då jag visste att jag ville se filmen.
Av ett tungt ämne - ett par kring de 40 har just förlorat sitt enda barn – har det blivit en inte fullt lika tung film. Bara de som själva upplevt ett så fruktansvärt trauma av det slag som behandlas i ”Rabbit Hole” vet förstås vad de pratar om här, men ur min synvinkel känns filmen inkännande och ärlig och fri från präktigt hollywoodslisk. Det är förstås ett nedtonat drama, med fokus på relationer och dialoger, där skådespelarna får arbeta med små medel.
Att Nicole Kidman äger i sin roll som Becca överraskar inte direkt, kvinnan med en inre kamp är ju en roll hon behärskar till fullo och gestaltningen här blir så en slags naturlig fortsättning på hennes briljans i ”Birth” och ”The Others”, fast i en betydligt mer diskbänksrealistisk form förstås. En snubbe som däremot överraskar är Aaron Eckhardt. Inte för att jag är nåt som helst proffs på den mannens filmkarriär, men låt oss säga så här: rollen i ”Rabbit Hole” är inte direkt snarlik dem han gör i ”Kärlek på menyn” och ”Thank you for smoking”. Här övertygar han på ett lika otippat sätt som Matthew McConaughey gjorde i mitt favvodrama ”13 Conversations about one thing”.
”Rabbit Hole” är kort sagt en rulle att rekommendera. Rollfigurernas känslor och reaktioner känns uppriktigt skildrade, och samspelet mellan Kidman och Eckhardt funkar alltså över förväntan. Flera stillsamt dramatiska scener dröjer sig kvar i skallen medan jag klistrar dit fyra stjärnor i marginalen.
