Jag fick nyligen hem två beställda skivor med Camera Obscura. Det händer sällan numera att ett nyupptäckt band golvar mig på det där sättet som det kunde göra när jag var i tonåren, men Camera Obscura är bra nära! Egentligen är de ganska traditionell skotsk trivselindie, vilket dock räcker långt i det här fallet. Skönsjungande Tracyanne Campbell känns gudabenådad i sitt sätt att mejsla fram melodier. Hennes texter bjuder på fantastiska fragment som: ”No surprises in my record collection, you must have thought I was someone else” och ”Hey Lloyd, I'm ready to be heartbroken, 'cause I can't see further than my own nose at this moment” alltmedan musiken ibland drar åt det storslagna, dramatiska hållet och ibland lunkar på i okomplicerad, jovialisk fyrtakt. Oavsett vilken riktning låtarna tar låter de mestadels alldeles, alldeles underbart.
Men smaken är ju olika här i världen. Och en knapp vecka efter att den första skivan hade anlänt på posten och spelats flitigt i min stereo, möttes jag en dag efter jobbet av en handskriven lapp på hallmattan. Budskapet var författat med versaler och löd: ”Nu får det vara slut på den jävla musiken du spelar högt i tid och otid! Respektera att du inte bor ensam i huset och att kringboende inte vill lyssna på den där jävla smörjan!”
Den första reaktionen är chockartad. Klump i halsen. Vem, vem, vem är det jag har lyckats frammana denna vrede hos? Enda sättet att få reda på det är förstås att knacka dörr, tänker jag, tar lappen i darrande händer, kliver en trappa upp och ringer på. Tystnad. Jag går ner och gör samma sak hos grannen mittemot och den vägg i vägg. Ingen öppnar. Vid nästa försök hos grannen ovanpå hör jag steg i trappan som kommer åt mitt håll och en yngre kille börjar låsa upp dörren mittemot. Han nekar till att ha skrivit lappen men tipsar om att det förmodligen är just grannen vars dörr jag står vid. ”Han har klagat på mig också för att jag smäller för hårt i min ytterdörr. Ta det där med en nypa salt!” säger han vänligt innan han går in till sig.
Det där känns ju trots allt trösterikt. Jag går ner och ringer min hyresvärd. Mannen jag talar med har inte hört något om klagomål men ber mig återkomma på måndag då störningsjouren finns på plats på kontoret. Sedan hör jag steg från övervåningen och skyndar upp för att göra ett tredje försök. Jag har en puls på 180 och den handskrivna lappen i näven när jag ringer på och efter en kort stund hör steg inifrån lägenheten. Dörren låses upp och öppnas på glänt.
Framför mig står en man i 60-årsåldern med en blick av svartnat stål. För att göra en lång historia kort här så får jag snabbt fram ett erkännande av honom – det är han som skrivit lappen. Men vad han mer specifikt menar med ”högt i tid och otid” och ”den där jävla smörjan” går inte att få ur honom. Han säger att bara att det är ”väldigt störande” men när jag försöker resonera vidare tar han lappen ur näven på mig och frågar om jag förstår vad det står på den. När jag svarar ja, replikerar han med ett iskallt ”Bra” och stänger dörren just som jag försöker påbörja en ny mening. End of story.
Måndag förmiddag ringer jag min hyresvärd igen och får prata med en mycket trevlig och hjälpsam kontorist som tar sig tid och vill veta hela händelsen i detalj. Några klagomål om min musik har hon inte fått in, hon letar både i sin dator och i en pärm utan resultat. Vi har ett bra snack om ömsesidig hänsyn i ett hyreshus och hon förklarar hur klagomål bör hanteras enligt den här hyresvärdens rekommendationer. I den ingår inte att skriva anonyma lappar och lägga i sina grannars brevinkast. Den aktuella grannen visar sig dessutom vara känd och ”inte den lättaste att prata med”, enligt henne.
Det hela är förstås väldigt tragiskt när man tänker på det. Visst kan jag ha helt fel, men det känns inte som någon vågad gissning att denne granne – med fönsterpersiennerna mot gatan ständigt nerdragna – är en mycket ensam och bitter man. Hans sätt att samspela med sin omgivning må vara bedrövligt, men skrämmande nog också väldigt tidsenligt. Hela internet dräller ju av den här typen av anonyma meddelanden – i kommentarsfälten till bloggar, tidningsartiklar och videoklipp. Folk idiotförklarar varandra till höger och vänster som om det vore det mest naturliga i världen, och det finns oftast få begränsningar för hur osakligt, lågt eller brutalt man kan göra det på. Det mesta sker också bakom alias och nicknames eller helt enkelt bara titeln ”Anonym”.
Mannen en trappa upp är alltså helt rätt i tiden. Det är beklagligt att behöva inse det, men hans sätt att kommunicera med omvärlden är bara en old-school-variant av vad alltför många uppkopplade nutidsmänniskor sysselsätter sig med 2011.
