Det måste har varit någon vuxen som berättade för mig att Nina Hagen var en hemsk person. Jag hade ingen aning vad hon var för figur, men eftersom hon alltid var sminkad på ett sätt som var så skräckinjagande att jag knappt vågade titta på bilderna av henne verkade vuxenvärldens dom fullt logisk. Min äldre kusin visade dock foton av henne som osminkad och tyckte att hon var vacker. Förvirring.
Det här var på 80-talet. 2011 snackas det återigen om Nina Hagen. Hennes självbiografi ”Bekännelser” väcker häpnad, inte främst för skildringarna av uppväxten i DDR eller åren som avantgardistisk artist på andra sidan berlinmuren – utan för att Nina Hagen bekänner sig som kristet troende. Klart att kombinationen dekadent leverne och Jesus kommer bli intressant läsning, det måste även jag erkänna.
Den mångfacetterade blaskan Filter är en av dem som storögt emotser Nina Hagens bok. I senaste numret publicerar de ett intervjufragment som trots sin korthet lyckas vara kärnfullt och späda på intresset för vad som kan bli höstens läsupplevelse. Åtminstone om ni frågar mig. Framför allt ser jag fram emot att äntligen få veta mer om personen bakom min barndoms fragmentariska minnen av neonfärgade skräckposer.
Din senaste platta heter Personal Jesus, vad är grejen?
– När jag var 12 år utmanade jag Gud att bevisa sin existens. Det gjorde han genom att bryta mitt ben. Men det huvudsakliga mötet var på en LSD-tripp i tonåren. Vi stod där tillsammans, han och jag, och tittade ner på min kropp på sjukhussängen. De försökte ruska liv i mig och så sade han: ”Nina, du måste tillbaka dit ner”. Varpå jag sade: ”Nej, jag vill inte”. Då berättade han att alla liv prompt måste levas. Det har förstås präglat mitt liv.
Du personifierar punk och anarki, men har alltså varit kristen sedan barnsben?
– Båda mina föräldrar var ateister men jag läste den förbjudna Bibeln där hemma och brukade be tillsammans med min moster Muschel. Min musik har alltid handlat om det där. Precis som boken gör nu.
