Emil Svanängen. Vad säger man? Karln är ett geni. Nu sitter hans alter ego Loney Dear i en rödmålad gammal trälada, på en scen som pyntats spartanskt med några krukväxter, en trappstege i trä och en ljusslinga som ger ifrån sig ett milt och gult sken. Hans följeslagare står bredvid med ett dragspel över bröstet. Emil håller ömt om sin gitarr och blundar sig igenom hela spelningen. Han går in till fullo i sitt eget universum och är ändå så påtagligt närvarande i det han gör här och nu.
Skit samma att Loney Dear hyllas sönder och samman i varenda svårt indiecreddig blaska världen över. Den här kvällskonserten är magi oavsett vilket. Det är något med sammansmältningen av musiken, melodierna och texterna som känns så – livsnära. Äkta. Uppriktigt. Samtidigt poetiskt och drömskt. Regnet börjar dåna på plåttaket högt över våra huvuden men kan inte nå oss nu.
Genom teknik som jag inte förstår mig på loopar Emil rytmer från ett litet trumset på scenen. Han slår några taktfasta slag på bastrumman och håller en mikrofon framför. Ljudet fortplantar sig självt och Emil går vidare till virveltrumman, gör samma sak där och på cymbalerna. Till sist har han en hel orkester bakom sig, trots att det fortfarande bara är han själv och hans kompanjon vi ser från våra sittplatser. Både sång och ordlöst nynnande lättar och stiger mot taket i ett crescendo tillsammans med de andra ljuden. Storslaget är ordet.
Jag befinner mig på Frizon, festivalen som bär undertiteln ”En festival inför Gud”. Som sådan har den genom åren mött viss kritik inifrån de kyrkliga leden för framför allt två saker: öppenheten för artister som inte setts som kristna samt en vänstervridning politiskt sett. De två konserter jag ser den här kvällen platsar båda in i den gamla kritiken: Emil Svanängen har sedan länge lämnat kyrkan bakom sig och säger i en intervju i DN att hans koppling dit är kulturell och inte andlig. Och så har vi Looptroop Rockers, den framgångsrika svenska hiphoptruppen med explicita budskap av den sort som traditionellt brukar klassas som ytterkantsvänster.
Visst, anser man att saker som fairtrade, solidaritet med tredje världen och ifrågasättande av vapenexport är typiskt vänster – ja, då är Frizon vänstervridet. Definitivt. Festivalledningen själva vill dock se de här inslagen som en följd av vad Jesus stod för. Och vad gäller de ”icke-kristna” artisterna tänker jag själv att murar mellan människor är till för att rivas. Just den här kvällen känns det faktiskt som att åtminstone ett av betongfundamenten påbörjas en efterlängtad nedmontering. Från två håll.
Looptroop går på en halvtimme före midnatt. De verkar peppade och jobbar på hårt med den månghövdade publiken. De skojar om det nya sammanhang de hamnat i den här augustikvällen. Det görs med respekt och de tackar minst ett par gånger för att de fått komma hit och spela, uppenbarligen just tacksamma, glada och en smula förbluffade. Looptroop, jag är lika glad att ni ville komma hit. Kanske är det bara jag, men det känns som ett stort ögonblick att se dessa enhetligt rödklädda hiphoprevoltörer pumpa sina taktfasta pamfletter inför studsande nyfriserade frikyrkohipsters. Stämningen är varm. Jag undrar om ens de mest hårdnackade kritikerna skulle kunna få ur sig ett klagoljud den här kvällen. Om de varit här.
För övrigt gör sig Looptroops beatburna show sig bättre i en matsalsliknande lokal som den här, än på den gigantiska utomhusscen jag såg dem uppträda på tidigare i sommar (Mer om det vid ett senare tillfälle förhoppningsvis!). Spelningen skänker mig ett leende – möjligen ett fånigt sådant – som räcker hela den slingrande vägen hem. Så var det med det.
